Fortfarande ofattbart

Förra sommaren, under en av de ändlösa promenaderna runt omkring i Stockholm, hamnade jag på platsen där Olof Palme sköts ihjäl. Jag såg minnesplattan vid korsningen Sveavägen-Olof Palmes gata där det stod: ”På denna plats mördades Sveriges statsminister Olof Palme den 28:e februari 1986”. Han blev skjuten på min namnsdag året då jag skulle fylla fem. Jag minns inte så mycket mer än att jag tror att mamma grät. Kanske grät jag också utan att riktigt förstå varför.

Lite underligt egentligen med en sådan platta, som om mordplatsen blir till ett turistmål. Det är egentligen ungefär lika underligt som att folk åker till Stjärnsund för att titta på huset där Anders Eklund bodde. Men jag har själv stått vid den där plattan, däremot skulle jag aldrig turista till Stjärnsund för att se en mördares hus. Det är trots allt en väsentlig skillnad mellan de två. Stjärnsund handlar troligtvis om ren och skär makaber nyfikenhet. Minnesplattan handlar om någonting helt annat, den symboliserar någonting. Man läser den och respekterar en människa som dog för sin sak, eller för sin person. En man som stod upp för utvecklingsländerna, som värnade om de svaga och som talade till folket. Varken felfri eller perfekt – men orädd och stark.

Det är fortfarande helt ofattbart att det hände, det där. Kanske behövs en sådan där minnesplatta ändå, för att man liksom ska förstå.