Hemma

Det kändes helt rätt att kliva av tåget på centralen och ta tunnelbanan vidare ut mot Farsta idag. Det kändes helt rätt att kliva av tåget på stationen i Gävle för knappt en vecka sedan också.

Det har varit hur roligt som helst att ha varit hemma, att ha träffat alla fina människor så där som man gör. Skvallerfika på stan med vänner, middagar med föräldrarna och spelkvällar med syster, bror och hans fru. Det har verkligen varit roligt att träffa alla syskonungar som faktiskt är förvånansvärt söta, för att vara barn (de sötaste). Men det är likväl hur skönt som helst att komma hem. Hem hem. Till tystnaden och lugnet. Till den lilla ettan där bara jag finns. Särskilt skönt är det att komma hem till de goda nyheterna att den ettan är min i åtminstone åtta månader till.

Ja, för det är ju hemma det här nu. Och det är alltid skönt att komma hem. Fast det är rätt skönt att känna sig lika hemma borta, hos föräldrar och syskon. Jag känner mig liksom lite hemma överallt. Nu ska jag i alla fall äta en pepparkaka med mitt namn på och dricka en kopp te medan jag njuter av tystnaden. I stunder som dessa kan jag önska att jag hette något annat, som MariaMagdalena eller så. Minna känns så fattigt när det är skrivet i kristyr.