Freaky

I morse när klockan ringde strax innan den så kallade solen skulle gå upp, slog jag upp ögonen och tänkte exakt ”Yay! Det är fredag!” Sedan insåg jag att jag ändå var tvungen att gå upp ur sängen. Det är det sämsta med fredagar. Det är därför lördagar är snäppet bättre. Yay, i morgon är det lördag!

Men idag var minsann tvungen att gå till jobbet. Och när jag jobbade av hjärtans lust sa en kille bakom mig ”Nej, men kolla vem som jobbar här!” Han lät jätteglad och jag som satt med ryggen emot undrade vem han menade egentligen för ingen verkade svara. Jag kollade åt min vänstra sida men där fanns ingen och inte heller vid min högra. Jag tittade bakåt och där stod killen som just precis glatt överraskat hade konstaterat att jag jobbade, där. För det var mig han hade menat, det fanns ingen annan i närheten. Jag har aldrig sett människan förr (tror jag, jag är ganska säker). Han frågade mig om kalendrar som om han var vilken kund som helst men emellanåt la han in små kommentarer som antydde att vi kände varandra. Jag blev förstås genast nojig. Nu har jag fått Alzheimers. Eller så är det någon jag inte känner som vet lite för mycket om mig. Sådant som man kan få reda på, låt oss säga, genom en blogg.

Hur mycket lämnar jag ut mig här egentligen? Och är det värt det?
Just den här killen såg inte ut så som jag föreställer mig att en läsare av min blogg ser ut. Men vad vet jag? Ni vet så mycket om mig och jag vet så lite om er.