I ett nötskal

Jag såg in i hans mörka ögon och log. ”Hej!” Sa han och jag stannade till och kände hur fel allt blev. Tänkte att han ville ha hjälp med något men han ville tydligen bara säga hej och där stod jag hängandes i luften i flera minuter innan jag kom till sans. ”Hej”, sa jag och ilade iväg ut på lagret med röda kinder. Man kanske kan tycka att det inte var vidare pinsamt och det kan man kanske få tycka också – om man inte var där! En av timmisarna kom ut på lagret en stund efter mig och frågade vad det var jag höll på med. Min nervositet syntes på mils avstånd, det var vad hon fnissande sa till mig.

En stund senare stod jag i kassan och självklart hamnar han just hos mig. Han skulle ha en resehandbok om ett land jag inte minns. Han lade upp den på disken och medan jag lyfte upp den för att läsa in streckkoden frågade han om det fanns presentpapper i närheten och jag, som den serviceinriktade person jag är, pekade ut presentdisken och sedan slängde jag hans bok i golvet bakom mig. Han tittade på boken, tittade på mig, sen på boken igen. ”Oj”, sa jag. Han log, tror jag, kanske. Jag var röd och log inte. Timmisen, som stod i kassan bredvid. försökte hålla sig för skratt och var helt röd hon också. Jag tog, så nonchalant jag kunde, upp boken och försökte låtsas som om den aldrig hade legat på golvet. Spelade mitt coolaste jag. Det gick verkligen så där och jag tror inte att jag mötte hans blick efter det. Jag känner fortfarande hur det bränner i kinderna när jag tänker på det.

Jag förstår inte varför jag blir sån. Jag kan väl åtminstone låta bli att tappa saker, visst? Men jag vill tro att det var spänningen mellan oss som gjorde det. För timmisen sa minsann att han också verkade nervös, så det så. Och om jag inte hade kastat hans bok i golvet så kanske jag hade varit på dejt, as we speak. Om jag hade tackat ja, alltså. Vilket jag kanske inte hade gjort. För jag är rätt cool så där.