Jag behöver en ny bok

Jag åkte till jobbet förrgår, så som jag gör varje vardag och ibland på helgerna. Byter tunnelbana vid slussen. Hoppar på röd linje mot ropsten. Jag lyssnade på musik i min mp3 den morgonen. Vädermannen är slut sedan ett par dagar tillbaka. Vädermannen som började så bra för att sedan bli halvtråkig för att sluta i ett katastrofalt ältande blahablaj. Jag är besviken och ambivalent. Hur kan något som börjar så bra, sluta så illa? Inte ens käre Reine kunde rädda det där slutet med sin behagliga stämma. Nu vet jag inte vad jag tycker om boken som helhet. Måste man tycka något om en helhet? Jag älskade början, verkligen älskade, klarade av mitten och h a t a d e slutet. Så där så att jag nästan blir lite arg när jag tänker på det.

I förrgår stod jag alltså och lyssnade på musik. Ja, jag stod upp. Det är bara ett par hållplatser och det var rätt mycket folk i vagnen. Mitt emot mig, en och en halv meter bort, stod en kille. Han kan ha varit tjugo kanske tjugofem. Jag var trött. Stod liksom i min egen värld och drömde mig bort med musiken. Stod ganska länge och stirrade på samma punkt utan att vara medveten om vad jag tittade på. Förutom när jag blev medveten om det. Att jag stod och glodde på killens skrev. Jag tittade förstås genast bort, ner i tåggolvet. Sedan skrattade jag lite inombords men det smet ut och jag kunde inte hejda det. Så jag stod där och fnissade ner i golvet en stund. När jag tittade upp igen stod killen och inspekterade sitt skrev. Och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Jag kunde gärna inte förklara för honom att skrevhöjd är en rätt behaglig blickhöjd när man är trött. Eller att det inte var någonting som var roligt med just hans skrev. Så jag sa ingenting alls. Tänk om jag gav honom men för livet?

Om tjugo minuter ska jag kolla in Öijer på tvåan. Inte hans skrev alltså, utan mer helheten. Jag ska framförallt lyssna. Jag var visserligen där när det begav sig, men det tåls att ses igen!