Jag såg världens vackraste man idag, i rulltrappan på väg upp från tunnelbanan. Han hade brunt lockigt hår och ögon man skulle kunna drunkna i, om man skulle ge sig hän åt klyschor det vill säga. Han läste en bok men tittade upp, på mig, och våra blickar möttes lite extra länge. Om jag hade varit modigare så hade jag sagt något. Fast allra helst önskar jag att han hade sagt någonting. Om han egentligen ville det, alltså.
Vi är alldeles för bra på att avskärma oss. Liksom sluta in oss i oss själva. Människor i allmänhet borde våga ta kontakt med varandra oftare. För sedan försvinner vi i vimlet igen och ses aldrig mer. Det är lite sorglig egentligen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag förstår inte... Det finns ju ingen rulltrappa i Vadstena. Det var inte en kullerstensgata du såg hono... mig på?
Krams!
CB:t
Haha. Mja, jag är ganska säker på att det var en rulltrappa hörrudu :D
Det är fördelen med att jobba i butik. Jag får massor med möten hela iden.
Som i en rulltrappa fast med skillnaden att jag får möjligheten att byta några ord med människorna :)
Vi är världsmästare på det i Sverige..
Fredrik: det får väl jag mää ;D
Magnus: Visst är vi det. Synd, tycker jag.
Skicka en kommentar