Den stora tröttheten

De tre senaste nätterna har Elliot sovit från klockan åtta på kvällen till sju, halv åtta på morgonen. Utan att vakna en endaste gång. Det är ju sånt som man drömde om skulle hända om ungefär ett halvår. Men nu har det hänt. Tre hela nätter. Och ändå är jag tröttare än någonsin. Igår började jag gråta för att jag tappade en bok på golvet och jag kände att det här med att behöva ta upp den igen var mer än vad jag mäktade med. Sammanlagt grät jag nog tio gånger över nio olika ungefär lika fåniga småsaker och en lite mer förståelig. Jag känner att min energi är nästintill helt slut och mitt tålamod och humör har sinat genom samma hål.

Om föräldraledigheten (”ledigheten”) hade varit ett arbete som vilket som helst skulle det ha varit ungefär nu jag hade tagit två veckors välbehövlig semester och åkt till en sandstrand och druckit drinkar, läst böcker och slumrat i skuggan av ett parasoll och sen kommit tillbaka som en supermamma. Det är också nu insikten har slagit mig med full kraft; det finns inget mer ledigt. Jag har ju fattat det tidigare men när jag har varit full av något slags euforisk överskottsenergi har jag inte direkt reflekterat över det. Tänkt att den är ju ganska lätt ändå, den här bebisgrejen.

Det var igår när vår sköterska på BVC sa att man som förälder har en massa sparad energi som brukar ta slut efter fem, sex månader som jag förstod varför jag helt plötsligt på bara ett par dagar har blivit så fruktansvärt trött. Varför precis allt känns alldeles oändligt arbetsamt, trots att jag får sova ordentligt och allt egentligen borde kännas lättare nu. Men jag antar att det ger sig, februari brukar ju vara en trött månad även utan bebis. Dessutom hade jag ändå inte kunnat åka iväg och vara borta i hela två veckor från min bebis utan att sakna ihjäl mig. Särskilt inte när man tänker på att jag säger att det är så skönt att han somnar klockan åtta så att man får egentid på kvällarna och jag spenderar dem med att kolla på bilder på Elliot i mobilen eller titta på honom när han sover...Hur trött man än är så går det ju inte att komma ifrån att Elliot är (helt subjektivt) världens absolut gulligaste bebis och i slutet av dagen så är det ju så himla värt. Och snart är det vår!