.jpg)
Det är ständigt blickar som möts. Leenden som utbyts. En tunnelbanefärd är aldrig bara en tunnelbanefärd, det är tysta möten människor emellan. Blyga passeranden som aldrig riktigt blir något mer än just den där blicken, eller det där leendet. Jag kan inte låta bli att tycka om det. Oavsett om det är min blick som möter någon annans, min mun som blir till ett snett litet leende som blir utbytt eller om det som sker är andra människor emellan.
Hur kan man bli annat än glad av dessa eviga små tysta möten? Så vardagligt enkelt, inte mer än så. Det behöver inte vara mer än så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Åh vad fint. Precis så är det:)
Mary: Ja, och jag älskar det, man blir lite glad vaje dag =)
Word. Fint att känna att det även finns andra som uppmärksammar och uppskattar dessa små möten människor emellan. :) Frid!
Skicka en kommentar