"Välja fel"-expert

Hjärtat skenade iväg i bröstet på mig. Jag kände hur det frenetiskt bultade och slog där inne när jag såg Tony kliva in i butiken idag. Jag har inte sett honom på tre år och jag kan inte direkt säga att jag har saknat honom, eller saknat att se honom – även om han är vacker som få. Vi träffades i ett par månader för ungefär tre år sedan, men jag avslutade det hela eftersom jag upptäckte att han inte var så mycket mer än ett vackert ansikte och en två meter lång snygg kropp, dessutom hade han svårt för att förstå ordet ”nej”. Han hade även svårt för att förstå att jag inte ville träffa honom mer, trots att jag berättade det för honom. Han ringde ändå, frågade om vi skulle ses, sa att han saknade mig, att han tyckte om mig. Men efter ett väldigt pedagogiskt och ganska otrevligt sms från min sida så förstod han slutligen vinken (?) och vi har inte hörts eller setts sedan dess.

Men idag stod han alltså där. Mitt i butiken. Och mitt hjärta ville bara fly fältet, magen också för den delen. En obehagskänsla spred sig i kroppen och jag slungades tillbaka till då när vi träffades. Kände den där paniken jag hade när jag inte blev av med honom. Paniken jag hade när han inte tog mitt nej.

Vi kom båda av oss idag. Han stod där mitt i butiken, helt stilla och tittade på mig och jag stod bakom kassan och glodde tillbaka. Han fann sig först, vände sig till sina vänner och sa någonting. Jag gjorde vad vilken mogen individ som helst skulle göra; jag flydde ner till källarlagret och stod där och gömde mig tills att han hade gått. Sådana konfrontationer med det förflutna är inte riktigt min grej.

Jag tänkte för mig själv där jag stod att jag verkligen vet hur man väljer helt fel. Jag är allt lite av en expert på det. Tony var ju varken mitt första eller sista dåliga val.

(Förövrigt så bestämde jag mig häromdagen för att sluta vara så personlig i min blogg. Så här långt går det sådär får jag väl lov att erkänna.)