Skrikfesten

Jag har alltid hört om hur jobbigt det är att ha bebis. Hur man aldrig får sova och att de skriker och är otröstliga hela nätterna. Under Elliots första sju och en halv levnadsveckor har jag inte kunnat relatera till detta. Han har sovit i sin egen säng, vaknat en gång per natt om han inte har sovit hela natten och han har alltid kunnat tröstas med mat eller närhet. Vi har haft turen att ha en extremt lugn bebis. Så lugn att min mor hävdar att vi fortfarande inte ens vet hur det är att ha barn. Jag själv var första klassens kolikbarn och visade mina föräldrar klart och tydligt redan från början hur jobbigt det är att ha en bebis och lät dem aldrig sova. Men vi har knappt ens upplevt nattgråt fram till nu. Därför kom det kanske lite som en chock när han plötsligt blev en väldigt kvällsledsen bebis.

Sedan i förrgår har någonting nämligen ändrats. Lilla, beskedliga Elliot är helt plötsligt jätteledsen om kvällarna och är det någonting han absolut inte vill så är det att sova. Till en början är han nöjd med att bli buren. Så jag och Jonas turas om att försöka inte gå i vägen för teven i vår pyttelilla lägenhet medan Elliot ligger på axeln och fascinerat tittar på lampor och tavlor och annat som han tycker är mer intressant än att somna. Efter en stund kan man se hur ögonlocken blir tyngre och emellanåt somnar han till en sekund för att vakna upp och vara jättearg över att ha somnat och gråter en gråt som skär i mammahjärtat. Då fungerar bara skötbordet. Där kan han ligga en stund och babbla ooo-ljud medan hans tårar långsamt torkar. Och när han verkar tillräckligt lugn och när vi själva tycker att badrummet börjar bli en rätt tråkig plats att spendera en hel kväll tar vi ut honom och ger honom mat. Maten äter han tills han inte äter den mer eftersom han verkar bli ledsen över att han återigen har blivit trött. Den luriga sömnen, Elliots ärkenemesis. Det är då den riktiga skrikfesten börjar. För sömnen ska besegras! Till vår och våra grannars stora glädje sätter den igång vid klockan elva på kvällen och fortsätter till ungefär halv ett och ackompanjeras av Baby Lullabies på Spotify . Då är våra axlar blöta av svett och små tårar från en väldigt ledsen och väldigt liten bebis som tillslut har förlorat slaget och låtit sig vaggas till sömn av sin tålmodiga, ömma moder.

Morgonen efter har vi alla tre glömt kvällen innan. Det är ju rätt fantastiskt det där. Elliot är återigen världens gladaste och tystaste bebis som mest ler, ooo-ar och ropar ut ett nytt ljud som han har skapat och som främst yttrar sig när han är uppspelt. Vilket han är rätt ofta eftersom han är sin mors son. Och vi föräldrar pratar glatt om hur vi har den absolut snällaste och enklaste bebisen någonsin. Tänk att just vi har fått en bebis som aldrig skriker, osv.

Men efter två kvällar börjar frågorna ändå att hopa sig. Är det kolik? Är det biverkningar från rota-vaccinet som togs i tisdags? Eller är det den omtalade åttaveckorsfasen? Finns det något extra bra tips och trix för att få sin bebis lugn och sömnig? Och den största frågan av dem alla, hur länge ska det hålla på?