Fram till nu

Jag känner att det är mycket ”fram till nu” för tillfället. Fram till nu har jag nämligen varit väldigt stolt över att vi har lyckats hålla den här alldeles för lilla lägenheten städad. Vi har diskat, plockat kläder och dammsugit och det har varit rent och snyggt och inte alls särskilt rörigt. Jag har sagt att det är så skööööönt och så här ska vi alltid ha det. Men samtidigt har jag ju förstått att det inte skulle vara för alltid. Och ”inte för alltid” visade sig vara ungefär åtta veckor.

Nu är det kaos. Man snubblar på kassarna med ren tvätt som istället för att ha blivit upplockade för fem dagar sedan börjar tunnas ut medan smutstvättshögen börjar växa igen. T-shirten man har på sig är sliten och luktar lite surt och en aning svett. Och när man kliver i kräk man inte hunnit torka upp så tar man helt sonika av sig strumpan med den andra foten och torkar lite på måfå resten av kräket med den utan att böja sig ner och låter den sedan ligga kvar på golvet. Kanske lite för länge. Vardagsrumsbordet är belamrat med nappar, nappflaskor, kaffekoppar, kaffekoppar, kaffekoppar och chokladpapper. Jag har fortfarande smink kvar på mig från i fredags för när jag duschar orkar jag inte lägga energi på att tvätta bort smink när det är så mycket skönare att bara stå där och göra absolut ingenting alls.

Jag gillar det här nya på något sätt. Det känns som att jag får uppleva bebislivet på riktigt nu. Jag inte bara accepterar kaoset, jag omfamnar det. Och ungefär när vårt hem började förfalla (vilket gick väldigt hand i tidshand med skrikfesterna) var också då min bebis började le mot mig så fort han får syn på mig. Tidigare har jag varit tvungen att sjunga och peta och busa och hålla på för att sno åt mig ett. Men nu behöver jag bara visa mig och säga hej så sprider sig världens största leende över hela Elliots lilla ansikte. Och vem har egentligen lust att ställa sig och diska då.