Förlossningsbesattheten och jag

Jag har blivit helt besatt av graviditeter och förlossningar sen jag fick barn. Särskilt förlossningar. Mest besatt är jag fortfarande av min egen. Ibland tar jag fram min journal och minns tillbaka på hur fint och häftigt det var. Vilken GREJ det är att föda barn. Jag minns inte direkt hur ont det gjorde. Jag minns bara euforin när bebisen till slut halkade ut och jag kände mig som den starkaste urkvinnan i mänsklighetens historia. Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det. Jag vill känna den där känslan igen och igen och igen.

Det är väl kanske därför jag är lite besatt av andras graviditeter och förlossningar också. Och läser fler gravidbloggar och följer för mig okända växande magar på Instagram än vad jag intresserar mig för redan födda barn. Jag blir liksom uppspelt å deras vägnar. På vad de ska få vara med om. Liksom jag var lika delar spänd, nervös och uppspelt inför min egen förlossning. De ska snart få göra den här fantasiska grejen och ibland kan jag känna mig riktigt avundsjuk. Även om det är rätt skönt att ha det gjort så skulle jag gärna göra om det hundra gånger om. Men att ta hand om hundra barn känns lite väl övermäktigt. Hur söta de än är.

Jag undrar om den är normal och hälsosam den här besattheten och kommer den att ebba ut? Eller kommer jag för alltid att plöja gravidbloggar och känna ett litet sting av avundsjuka inför folk som avslöjar sina graviditeter? 

Två dagar innan förlossningen och sju dagar innan beräknat förlossningsdatum. Peppen var total!