När det säger aj i hjärtat

I morgon fyller Elliot tre månader och igår fick han sina första vaccinsprutor. En spruta i vardera lår. Han var naturligtvis superduktig och grät bara lite vid själva sticken men blev snabbt bortkollrad med hjälp av såpbubblor som nog var det mest fascinerade han har upplevt i hela sitt liv. Så log han lite försiktigt och pratade sina ”aooo” med en låg, nästan viskande röst. Helt hänförd. Jag grät faktiskt ingenting alls. Men det var nära.

Vi fick höra att han kunde bli lite kinkig och kanske få feber. Och på  kvällen var han så ledsen. Mitt lilla skrutt. Det var inte den här vanliga kvällströttheten som kan komma ibland, utan det var med vidöppna ögon som verkligen speglade panik. Ontet i hjärtat man får när ens barn är så ledset. Och hans lår var alldeles röda och tårarna bara rann och rann längs hans små hamsterkinder. Till slut fick vi i honom lite Alvedon och efter mycket vaggande och kramande började panikgråten övergå till snyftande och så småningom somnade han äntligen.

Jag hade så klart förstått innan Elliot föddes att föräldraskap är jobbigt. Och jag kan hantera att det är jobbigt emellanåt. Att man måste vagga och trösta ett tröttgnälligt barn och att man inte kan göra vissa saker för sig själv, att man behöver ställa in planerade aktiviteter för att ens bebis behöver sin mamma extra mycket just då. Men jag tror att det är helt omöjligt att förebereda sig på, eller ens förstå, hur jobbigt det är när ens älskliga, bästa, finaste lilla underbara bebis är alldeles otröstlig. Hur det verkligen skär i hjärtat när det inte verkar finns någonting man kan göra för att han ska må bättre och när hans ögon är vidöppna nästan som i skräck eftersom han inte förstår någonting annat än att han har ont. Hur hanterar man en sådan sak? Fysiskt är det ju bara att vagga och trösta och sjunga och pussa. Men själsligt går man ju sönder.

Idag vaknade han med ett sprudlande  leende som genast läkte ihop det spruckna mammahjärtat. Så nu känns allt bra igen. Till nästa vaccination.