Morgonmys

Ni vet när ens två månader gamla bebis bara vill ligga på bröstet och sova. Och vad mysigt det är när han kurar ihop sig strax under hakan och man tänker att det är så här det ska vara. 

Nybörjarmisstag

Elliot är ju lite svår att söva på kvällarna nu när han är i den här ”fasen”. Men det gör mig inte så mycket för oftast räcker det att sitta i soffan och vagga. Han låter sig luras bara man rör sig lite. Dessutom har min kille fixat HBO Nordic lagom till min föräldraledighet så jag sitter och plöjer serie efter serie. Häromsistens blev jag till exempel jätteförvånad och upprörd över slutet på The White Queen, vilket.. ehm.. vittnar om min okunskap i brittisk historia.

I förrgår begick jag ett så kallat nybörjarmisstag när jag satt med min lättväckta bebis i famnen. Han hade precis somnat när ett avsnitt av ”Dead like me” tog slut och fjärrkontrollen låg utom räckhåll, på andra sidan bordet. Jag hade ett val. Antingen resa mig upp för att ta fjärrkontrollen och riskera att bebisen vaknade och göra om allt igen eller sitta i mörkret och göra absolut ingenting i tjugo minuter till bebisen hamnat i djupsömn. Gissa vilket jag valde. Nästa gång ska jag välja Netflix framför HBO Nordic på kvällen, då börjar nästa avsnitt direkt och inte förrän efter fem avsnitt frågar Netflix om man verkligen är kvar. Antingen det eller ha fjärrkontrollen till hands INNAN bebisen somnar.

Sedan finns det ju väldigt mycket att säga om HBO Nordics värdelösa app i övrigt också. DEN GÖR MIG SÅ ARG! Jag menar, vem skriver ut namnet på avsnittet men inte namnet på serien? Jaha, de rekommenderar ”Murder S01E05” men om man vill börja med avsnitt ett så har man ingen aning om vilken serie man ska titta på. Dessutom finns det inga övergripande beskrivningar av serierna, bara av de enskilda avsnitten. Och om jag har börjat titta på en serie kan det ju vara bra om appen kommer ihåg det så att jag själv slipper hålla reda på vilket avsnitt jag är på. Jag skulle kunna tillägna den här appen ett helt eget rasande inlägg eftersom den gör mig så orimligt arg. Men det är ju DEN som är orimlig. Jag orkar inte ens tänka mer på den just nu. Förresten så är min ilska inte alls orimlig. Den är faktiskt ytterst rimlig.

Med vänlig hälsning,
Världsliga problem

Växa och upptäcka världen

Jag har länge förstått att boken ”Växa och upptäcka världen” är lite av en bibel bland bebisföräldrar. Jag har däremot inte förstått varför. Det är ju bara en bok! Men jag har inte brytt mig nämnvärt heller. När jag har jobbat i bokhandel och på förlag vet jag inte hur många som har frågat efter den och hur många som har blivit fullständigt skogstokiga när den inte har funnits. FÖR DE BARA MÅSTE HA DEN! Nu finns den i alla fall igen och nu förstår jag varför den är så populär. Och jag har den förstås.

När man inte har någon som helst kontroll över sin bebis och hans humör så är det verkligen skönt att kunna läsa om varför bebisen plötsligt har blivit som en helt annan människa. Att förstå varför ens annars alltid lika glada och tysta bebis är otröstlig eller inte vill sova även om det inte finns någon till synes anledning eftersom han är mätt och nöjd i övrigt. Särskilt när man som naiv förstagångsförälder tror att ens barn ska bete sig i humöret ungefär likadant från födseln fram till tvåårstrotsen. Ta Elliots plötsliga skrikfester som exempel, de har visserligen avtagit avsevärt sedan i lördags men de hotar ändå liksom lite lurkande runt hörnet om kvällarna och han är fortfarande lite extra ledsen. Man märker att det är något. Det är så mycket lättare för mig när jag vet att Elliot är ledsen för att han har det jobbigt med sin mentala tillväxt. Det händer så himla mycket i hans lilla huvud. Att veta exakt vad som händer gör att jag på något vis blir mer.. förstående. Vilket är bra, framför allt för min egen mentala tillväxt, som mamma. Och dito hälsa

Jag har dessutom laddat hem appen Wonder Weeks där man kan fylla i barnets beräknade födelsedag och få ett schema över när bebisen kommer att ta sig igenom utvecklingssprången boken skriver om. Och nedräkning över hur lång tid det är kvar innan fasen är över. Och hur långt det är till nästa. Det är bitterljuvt att liksom ”veta” vilket humör min bebis kommer att vara på från vecka till vecka.Och det är skönt att så påtagligt se att efter regn kommer solsken.

Om att lämna sin bebis

I fredags var jag ute och åt och drack vin med mina vänner. Det var så himla roligt! Senast jag var ute och åt och drack vin med vänner var i januari. Jag minns att jag gjorde ett graviditetstest samma dag jag skulle ut då. Inte för att jag trodde att jag var gravid mer bara för att vara på den säkra sidan, man vill ju inte sabba sitt barn redan i fosterstadiet. Det var två dagar innan jag skulle ha mens och testet visade tvärnej. Jag gick ut och drack cirka fyra glas vin, plussade fyra dagar senare och hade dåligt samvete i nio månader. Men i fredags gick jag ut och slappande av. Det var mycket lättare än vad jag trodde att det skulle vara att lämna Elliot hemma och koppla loss sig från mammarollen. Men jag vet ju att han och hans pappa har det så himla fint och bra ihop så jag oroade mig inte för dem.  Jag åt god mat och drack bubbel och rödvin och hade säkert gått på tequilan och dansat hela natten med tillhörande efterfest om det inte vore för att jag visste att det fanns en morgondag och därför var hemma strax efter midnatt. Däremot fick jag ju så klart dåligt samvete över att jag inte längtade ihjäl mig. Men man måste ju få vara bara sig själv ibland – det hade jag längtat ihjäl mig efter. Efter att ha levt i elva månader för Elliot levde jag en kväll för bara mig. Och det var jag värd.

På lördag ska jag lämna min bebis igen. Den här gången är det värre och mycket svårare, för vi ska lämna honom med en nästan helt okänd människa. Jonas mamma är ju inte okänd direkt. Jonas har ju känt henne i fyrtio år och jag i över fem. Men Elliot har bara känt henne i två månader! Vi skulle äta lyxmiddag på AG eller Oaxen. Bubbel, glaskrabbor och fint kött. Förrätt och varmrätt och hela köret. Men ju närmare tiden för min födelsedagsmiddag vi kom, desto närmare hemmet började restaurangerna ligga och desto färre rätter blev det att förtära. Eftersom det är min födelsedagsmiddag får jag bestämma och därför ska vi på lördag äta sushi på Barbro ungefär fyrahundra meter hemifrån. Vi kommer att vara borta i cirka en timme och det kommer att vara den mest stressade timmen i mitt liv. Men det gäller ju att hålla förhållandet vid liv, osv.

Ett nej är ett nej

När jag var liten och gick hos min dagmamma på dagarna fanns det en pojke där som hette Micke. Den här pojken tyckte väldigt mycket om att pussa på mig och jag vet inte hur mycket jag hade haft emot det om det inte hade inneburit att han inte riktigt visste hur man pussades utan bet mig i kinderna. När han inte slutade när jag bad honom sa mitt femåriga jag till min dagmamma. Jag minns inte exakt vad jag sa men jag gjorde klart för henne att jag inte ville att Micke skulle pussa mig eftersom det gjorde ont. Varpå min dagmamma svarade ungefär ”men låt honom pussa dig, han tycker ju bara om dig.” och det är något som har fastnat hos mig. Jag minns det så himla väl. Att jag skulle låta honom eftersom han tyckte om mig. Även fast jag själv inte ville.

Jag kan förstå att det är jättegulligt med små femåriga pojkar som vill pussa på femåriga små flickor. Och jag förstår att Micke tyckte om att pussa på mig och aldrig menade någonting illa. Han fick säkert jättemycket kärlek hemma och ville sprida detta vidare på dagarna. Men ett nej är ett nej även när det kommer från ett barn. Eller kanske särskilt då. Och även om Micke var för liten för att förstå detta så var dagmamman inte det. Det var hon som skulle ha sagt ifrån. Och istället för att jag som liten tjej skulle få höra att pojkar får göra vad de vill med mig bara för att de tycker om mig skulle pojken behövt lära sig att det INTE är okej att pussa någon som inte vill.

Jag kom att tänka på det här när vi pratade om skillnaden på att vara pojkmamma och flickmamma häromdagen. Jag känner ett jättestort ansvar som pojkmamma att lära min son att respektera andra människors vilja, särskilt när det kommer till närhet. Det gäller förstås oavsett vilket kön ens barn har, men jag tror att det är extra viktigt när det kommer till pojkar. Jag kommer så klart att uppmuntra Elliot att vara varm och kärleksfull och mig kommer han att få pussa och krama hur mycket han vill. Men så fort någon säger nej, då är det han som ska tas åt sidan och få förklarat för sig att man inte får pussa någon som inte vill. Inte nu och aldrig någonsin. 

Fram till nu

Jag känner att det är mycket ”fram till nu” för tillfället. Fram till nu har jag nämligen varit väldigt stolt över att vi har lyckats hålla den här alldeles för lilla lägenheten städad. Vi har diskat, plockat kläder och dammsugit och det har varit rent och snyggt och inte alls särskilt rörigt. Jag har sagt att det är så skööööönt och så här ska vi alltid ha det. Men samtidigt har jag ju förstått att det inte skulle vara för alltid. Och ”inte för alltid” visade sig vara ungefär åtta veckor.

Nu är det kaos. Man snubblar på kassarna med ren tvätt som istället för att ha blivit upplockade för fem dagar sedan börjar tunnas ut medan smutstvättshögen börjar växa igen. T-shirten man har på sig är sliten och luktar lite surt och en aning svett. Och när man kliver i kräk man inte hunnit torka upp så tar man helt sonika av sig strumpan med den andra foten och torkar lite på måfå resten av kräket med den utan att böja sig ner och låter den sedan ligga kvar på golvet. Kanske lite för länge. Vardagsrumsbordet är belamrat med nappar, nappflaskor, kaffekoppar, kaffekoppar, kaffekoppar och chokladpapper. Jag har fortfarande smink kvar på mig från i fredags för när jag duschar orkar jag inte lägga energi på att tvätta bort smink när det är så mycket skönare att bara stå där och göra absolut ingenting alls.

Jag gillar det här nya på något sätt. Det känns som att jag får uppleva bebislivet på riktigt nu. Jag inte bara accepterar kaoset, jag omfamnar det. Och ungefär när vårt hem började förfalla (vilket gick väldigt hand i tidshand med skrikfesterna) var också då min bebis började le mot mig så fort han får syn på mig. Tidigare har jag varit tvungen att sjunga och peta och busa och hålla på för att sno åt mig ett. Men nu behöver jag bara visa mig och säga hej så sprider sig världens största leende över hela Elliots lilla ansikte. Och vem har egentligen lust att ställa sig och diska då.

Skrikfesten

Jag har alltid hört om hur jobbigt det är att ha bebis. Hur man aldrig får sova och att de skriker och är otröstliga hela nätterna. Under Elliots första sju och en halv levnadsveckor har jag inte kunnat relatera till detta. Han har sovit i sin egen säng, vaknat en gång per natt om han inte har sovit hela natten och han har alltid kunnat tröstas med mat eller närhet. Vi har haft turen att ha en extremt lugn bebis. Så lugn att min mor hävdar att vi fortfarande inte ens vet hur det är att ha barn. Jag själv var första klassens kolikbarn och visade mina föräldrar klart och tydligt redan från början hur jobbigt det är att ha en bebis och lät dem aldrig sova. Men vi har knappt ens upplevt nattgråt fram till nu. Därför kom det kanske lite som en chock när han plötsligt blev en väldigt kvällsledsen bebis.

Sedan i förrgår har någonting nämligen ändrats. Lilla, beskedliga Elliot är helt plötsligt jätteledsen om kvällarna och är det någonting han absolut inte vill så är det att sova. Till en början är han nöjd med att bli buren. Så jag och Jonas turas om att försöka inte gå i vägen för teven i vår pyttelilla lägenhet medan Elliot ligger på axeln och fascinerat tittar på lampor och tavlor och annat som han tycker är mer intressant än att somna. Efter en stund kan man se hur ögonlocken blir tyngre och emellanåt somnar han till en sekund för att vakna upp och vara jättearg över att ha somnat och gråter en gråt som skär i mammahjärtat. Då fungerar bara skötbordet. Där kan han ligga en stund och babbla ooo-ljud medan hans tårar långsamt torkar. Och när han verkar tillräckligt lugn och när vi själva tycker att badrummet börjar bli en rätt tråkig plats att spendera en hel kväll tar vi ut honom och ger honom mat. Maten äter han tills han inte äter den mer eftersom han verkar bli ledsen över att han återigen har blivit trött. Den luriga sömnen, Elliots ärkenemesis. Det är då den riktiga skrikfesten börjar. För sömnen ska besegras! Till vår och våra grannars stora glädje sätter den igång vid klockan elva på kvällen och fortsätter till ungefär halv ett och ackompanjeras av Baby Lullabies på Spotify . Då är våra axlar blöta av svett och små tårar från en väldigt ledsen och väldigt liten bebis som tillslut har förlorat slaget och låtit sig vaggas till sömn av sin tålmodiga, ömma moder.

Morgonen efter har vi alla tre glömt kvällen innan. Det är ju rätt fantastiskt det där. Elliot är återigen världens gladaste och tystaste bebis som mest ler, ooo-ar och ropar ut ett nytt ljud som han har skapat och som främst yttrar sig när han är uppspelt. Vilket han är rätt ofta eftersom han är sin mors son. Och vi föräldrar pratar glatt om hur vi har den absolut snällaste och enklaste bebisen någonsin. Tänk att just vi har fått en bebis som aldrig skriker, osv.

Men efter två kvällar börjar frågorna ändå att hopa sig. Är det kolik? Är det biverkningar från rota-vaccinet som togs i tisdags? Eller är det den omtalade åttaveckorsfasen? Finns det något extra bra tips och trix för att få sin bebis lugn och sömnig? Och den största frågan av dem alla, hur länge ska det hålla på?

Min egen amningshets

Med föräldraskapet kom också ”Det ständigt dåliga samvetet”. Det känns som om jag inte är ensam om att betvivla mina moderliga förmågor emellanåt. Trots att jag gör det bästa jag kan undrar jag ibland om jag gör det tillräckligt bra. Det är ju ändå ett liv man ska ta hand om. En liten parvel som en dag ska bli en riktig och trygg människa full av empati och goda värderingar. Det är ett tungt ansvar.  Och då har det svåra knappt ens börjat ännu. Men för mig började skuldkänslorna redan första veckan när amningen inte fungerade som den skulle och det kändes som ett så himla stort personligt misslyckande. ALLA kan amma. Utom jag. Det ville sig liksom inte riktigt och jag kämpade i sex veckor men gav till slut upp och bestämde mig för att låta bli. Jag tyckte att det var mer värt att jag och Elliot fick lugna, fina matstunder istället för att han skulle bli arg och jag ledsen och när det ändå slutade med att han fick ersättning för att bli mätt.

Frågan som gnagde i mig direkt efter beslutet var om jag hade kämpat tillräckligt hårt. Och jag ältade om hur jag hade kunnat göra det bättre och hur jag hade gjort om jag hade fått göra om allt redan från BB. Och framför allt kände jag mig som en sämre mamma för jag inte gav mitt barn det mest urmoderliga man kan ge. Men ju mer förankrad jag blev i mitt beslut desto mer lättade det dåliga samvetet. Och det hjälpte också att vår underbara BVC-sköterska sa att det inte är amningen som definierar mig som mamma. Det är inte amningen som gör mig till en bra mamma.

Jag skulle vilja säga att den här amningshetsen jag kände det berodde på samhället. Att det finns en stress därute om att man SKA amma men nästan överallt där jag har läst om amning har det stått ”eller ersättning” som ett alternativ i parentes och att alla familjer själva väljer vad som är bäst för dem. Och när jag har tagit fram flaskan inför folk så är det ingen som har så mycket som höjt på ögonbrynet och trots det har jag nästan hysteriskt börjat förklara mig. Att ”Jag faktiskt VILLE amma men att det inte GICK”. Tvärtom, så är det flera  jag har pratat med som har sagt till mig att de inte heller ammade sina barn. Jag antar att skulden och det dåliga samvetet till viss del kommer utifrån men framförallt har det kommit inifrån. Det har varit jag som har varit besviken på mig själv. Jag har haft känslan av att redan från första början ha misslyckats som mamma.

Det tog ett par veckor men nu har jag landat i mitt beslut och accepterat flaskan. Jag är ingen sämre mamma för att jag inte ammar. Min son får i sig all näring han behöver, våra matstunder är oftast supermysiga och vi har ett jättefint samspel. Jag skulle till och med gå så långt som att säga att hittills är jag en rätt okej mamma. Sedan får vi väl fråga Elliot vad han själv tycker när han är sexton och inte får åka iväg till Ibiza med sina kompisar.

Första (andra) läkarbesöket

Idag har vi varit på Elliots första läkarbesök. Första läkarbesök på BVC alltså. Vi har redan hunnit med ett besök på akuten. Jag skulle säga att det dröjde ungefär tre veckor av Elliots liv innan vi blev så oroliga att en hel lördag bara tvunget måste spenderas på barnakuten. Han andades lite konstigt. Det rosslade och hade sig. Ju mer han andades desto mer panik fick jag och jag kunde omöjligt komma ihåg om han alltid hade låtit så till och från eller om det var något nytt. Väl på barnakuten rosslade han förstås inte alls. Och ingen feber hade han heller. Sköterskan som undersökte honom sa att han tvärtom verkade hur pigg som helst. Vi hamnade alltså längst ner i prioriteringen och fick vänta i fyra timmar innan vi fick träffa en väldigt pedagogisk läkare som helt klart var väldigt van vid, och kanske en aning trött på, personer som oss. Nervösa förstagångsföräldrar som åker in till akuten så fort bebisen hostar. Vi har alla varit där.

Läkaren undersökte vår son och konstaterade att han var frisk som en nötkärna. Han förklarade för oss som om vi vore dagisbarn att vi inte behöver åka till akuten om barnet inte har feber, inte är ovanligt slött och om han äter som han ska. Vi tittade ned i golvet och skrapade lite grann med fötterna och mumlade ett okejtackhejdå. Men eftersom jag sov helt utan oro den natten så var det klart värt skammen jag kände över att ta upp en stressad barnakutläkares tid i onödan. Dessutom är mitt barn det viktigaste som finns i hela universum, det måste han ju förstå.

Men idag har vi alltså varit hos barnläkaren på BVC, för att vi var kallade. Faktiskt. Allt såg fint ut. Läkaren klämde, kände, lyssnade och Elliot fick sin första vaccinering och doktorn var mäkta imponerad över hur stark han är. När man lägger vår knappt två månader gamla bebis på mage så tar han sig upp på armarna och lyfter inte bara nacken utan även hela bröstet. Det är sånt man skryter om nu för tiden och om två veckor ska vi börja på vår föräldragrupp, jag kommer att vara odräglig. Jag känner det redan nu. Jag kommer bli en sån vars barn är helt klart bäst på allt. Vilket jag i och för sig antar att de andra föräldrarna också kommer hävda att deras barn är. Så kommer vi alla prata om hur bra våra avkommor är och ingen kommer att lyssna. Det blir kul.

Första allt

I ett helt annat liv för sex år sedan skrev jag ett inlägg som jag kallade ”Sista allt”. Jag stod min sista dag i skobutiken för tanter, vilket var ett helt fruktansvärt tråkigt jobb där en timme kändes ungefär lika lång som de här sex åren som passerat sedan dess, och där jag hade sommarjobbat efter min högskoleexamen. Jag badade ett sista bad i mitt badkar i min lägenhet och somnade för sista gången tillsammans med min älskade hund Solo i min säng. Jag skulle lämna lägenheten, hunden och Gävle för att  flytta till Stockholm. Det hela var väldigt sorgligt, stort och skrämmande och jag minns hur ledsen jag var just den dagen, hur jag nästan ångrade mig. I slutet skriver jag att jag längtar efter första allt. Första allt känns alltid så mycket bättre och roligare. Jag har ju så klart hunnit med massor av första allt sedan dess men nu, sex år senare, är det ändå annorlunda. Det är min egen lilla familjs första allt.

Vi har redan upplevt det första leendet och de första charmiga ooo-ljuden, idag var en annan typ av första. Det första att fira tillsammans. Vi firade visserligen Elliots enmånadsdag med tårta också, fast då sov han under hela festen och om man ska vara helt ärlig så var det nog mest en ursäkt för att äta tårta. Nu har vi firat Jonas och Elliots första gemensamma fars dag. I morse gjorde jag och Elliot i ordning en lyxig frukost på sängen till Jonas. Jag gjorde det mesta (allt) av frukosten men Elliot, som hade varit vaken och peppat inför detta ända sedan klockan sex, bidrog med ett strålande humör. Han fyrade av så många leenden och glada oooo’n att vi blev så uppspelta att Elliot till slut blev helt trött och somnade. Man kan kanske inte tro det, men det är rätt lätt att överstimulera en liten bebis när man är ivriga förstagångsföräldrar.

Idag har Elliot, dagen till ära, på sig sin AIK-body för första gången. Enbart för sin pappas skull frångår han sina vanliga djurtema-kläder för denna mer sportrelaterade outfit. Jag känner att jag kanske borde göra detsamma för min pappa nu på fars dag. Men något säger mig att jag inte skulle vara lika söt i en body med Gefle IF’s logga på och dessutom har jag tyvärr ingen. Men han är ändå, liksom Jonas, världens bästa pappa. Och hade jag haft en GIF-body hade jag satt på mig den. För min pappas skull.

Till månen och tillbaka

Jag hade egentligen inte tänkt skaffa barn. Jag har aldrig varit intresserad av barn och aldrig haft något sug efter några egna. Och hjälp vad tröttsamt jag tyckte att det var med människor vars hela liv och sociala medier kretsade kring deras barn. Det var verkligen ingenting för mig. Vi reste runt i Europa och drack vin och åt sena middagar på fina restauranger som det typiska DINC-paret vi var och jag älskade mitt liv.  Men efter att jag hade fyllt trettio började ändå något att knorra inuti mig. Först ganska tyst men sedan lite högre och högre.  Jag kände plötsligt en obeskrivlig längtan efter ett litet liv att ta hand om. Kanske inte just där och då, men någon gång i en inte allt för avlägsen framtid kunde jag nog tänka mig en alldeles egen liten miniperson. En liten avbild av mig själv.

2014 sa vi. 2014 är året då vi försöker oss på att skaffa en bebis. Man måste ju börja någon gång och man får ju räkna med att det tar några månader. Och det fanns självklart en rädsla för att det inte skulle gå alls. Två och en halv vecka efter att vi kommit hem från vår nyårsresa till Paris kunde jag konstatera ett väldigt tydligt, blått plus på Clearblues graviditetstest. Jag var så lycklig och rädd och panikslagen. Men mest lycklig. Eller kanske mest rädd. En graviditet innebär konstant rädsla för en sådan som jag, en sådan som har ett kontrollbehov av en annan värld. Helt plötsligt hade jag den här grejen, inuti mig, som jag inte kunde kontrollera alls. 

De första tolv veckorna vågade jag knappt gå på toaletten för att jag var rädd nästan varje gång för att upptäcka ett missfall. Sedan skulle vi göra KUB och då var jag rädd för att det inte skulle finnas någon bebis alls där inne och för resultatet. Så den konstanta rädslan för att inte äta ordentligt, för att barnet inte skulle växa och utvecklas som det skulle. Senare vid det stora rutinultraljudet var jag så nervös att jag trodde att jag skulle kräkas. Men efter det kom en period då jag var en aning coolare. Dessutom hade jag börjat känna rörelser och ingenting är så tryggt för en gravid kvinna som att känna de där små, små sparkarna och buffarna från personen i magen. En person som man redan älskar över allt förstånd och som är mer dyrbart än någonting annat i livet men som man ändå på något vis inte kan skydda än. Sen blir man större och tyngre och sparkarna kraftigare och rädslan ersätts av ren och pur längtan efter att få träffa personen som lever sitt vardagsliv därinne. Som boxas och hickar och har sig. Som går helt bananas när man äter lite för stark mat och som sover när man själv är vaken och tvärtom. Man börjar undra hur han ser ut, kommer han att ha hår när han föds? Vilken ögonfärg kommer han att få? Vem kommer han att vara lik? Kommer han att ha min uppnäsa?

Sju dagar innan beräknat datum gick vattnet och två dagar senare fick jag värkstimulerande för att hjälpa förlossningen på traven och jag har aldrig varit så uppspelt inför någonting som jag var den dagen. Jag såg fram emot det här så mycket. Jag såg fram själva upplevelsen. Jag såg till och med fram emot smärtan som ingen hade kunnat beskriva för mig men som jag hade förstått skulle vara nästintill ohanterbar. NU HÄNDER DET! Tänkte jag exalterat och skakade av endorfiner och adrenalin. Och det hände. Det hände verkligen och ont gjorde det. Jag hade sagt innan att jag minsann skulle klara mig utan Epidural. Jag var livrädd för den, jag hade läst så mycket om negativa upplevelser där den hade verkat fel, inte verkat alls eller gett biverkningar så vidriga och långdragna att det  inte var värt själva bedövningen. Men när mina värkar var igång för fullt och jag upptäckte att jag bara blev kräkfärdig av lustgasen tog jag ett hårt filmiskt tag om barnmorskans arm och skrek nästintill panikslaget efter Epidural. Jag struntade i om jag så skulle bli förlamad i benen för resten av livet bara det slutade göra ont. Jag fick inga biverkningar alls och det slutade göra ont (och jag började tjata om bajs).

Ungefär tre timmar senare fick jag äntligen träffa personen som hade huserat i min mage under så många månader, som jag aldrig hade träffat men som jag ändå tyckte att jag kände på något vis. Han kom ut alldeles röd, skrikande och helt perfekt. Jag visste redan innan att jag älskade honom men jag hade aldrig kunnat förstå innan hur mycket man faktiskt kan älska en person man precis har träffat. Någon som är så liten och så helt beroende av mig. Jag var helt euforisk. Hög, nästan. Jag kan fortfarande knappt förstå att det är sant, att just jag fick bli mamma till den här.

Och det var så det gick till när jag blev en sådan där person vars hela liv och sociala medier kretsar kring sitt barn. Världens mest underbara varelse. Mitt allt. Som jag älskar mer än till månen och tillbaka.För alltid.

Det här med gravidkilon

Jag har alltid trott att jag skulle gå upp minst trettio gravidkilon eftersom jag skulle vara en sån som skulle ”passa på”. Jag hade sett framför mig hur jag skulle ha cravings på choklad och tårta och kaker. En craving så hård och mäktig att ingen skulle få komma i min väg och jag skulle vräka i mig med gott samvete eftersom jag skulle äta kaker, choklad och tårta "för två". Och jag skulle skrika åt min kille att springa iväg och köpa den ena efter den andra onyttigheten. Precis så som de gör på film. Och jag hade sett fram emot detta! Jag hade sett fram emot detta så mycket. Det skulle ju vara det bästa med hela graviditeten. 

Jag mådde aldrig illa under min graviditet men det första som hände var att jag helt plötsligt inte kunde äta choklad, alls. Jag tyckte att det var jätteäcklgt. När Roy Fares bakade sånadär härliga kladdkakor i Nyhetsmorgon var jag tvungen att stänga av för att jag inte stod ut med att ens se choklad. För övrigt så var jag inte sugen på några sötsaker eller onyttigheter över huvud taget. Allt jag var sugen på var körsbärstomater. Och det höll i sig i sex månader. De värsta sex månaderna i mitt liv. Sen vaknade jag upp en dag och var helt plötsligt sugen på choklad. Och efter det gick det förstås lite utför med gravidvikten.

Hur som helst så var det ju ändå lite skönt i efterhand att inte ha gått upp de där trettio kilona och nu var ju tanken att jag direkt efter förlossningen skulle börja tappa mina gravidkilon och eftersom det inte var så många så skulle det gå fort. För det hade jag ju tänkt och enkelt skulle det gå också. Dels tänkte jag att man bränner sjukt många kalorier genom att amma, sedan hade jag tänkt gå långa, snabba barnvagnspromenader. Och så skulle jag ju förstås aldrig hinna äta någonting eftersom man ständigt skulle sitta med en skrikande bebis på armen. Återigen blev jag blåst. Amningen funkade inte riktigt, fogarna och bristningarna gör fortfarande så pass ont att jag har svårt att gå längre sträckor och bebisen sover så mycket att jag hinner äta tonvis med choklad. TONVIS! Dessutom går det ju utmärkt att äta det med en hand. Tydligen går man inte ner i vikt av att sitta stilla och äta choklad så istället för att gå ner de gravidkilon jag hade så har jag nog lagt på mig ett par postgravidkilon. Men bebisen verkar tycka att det är jättemysigt att ligga på min mjuka mage. Och så länge han är nöjd… tänker jag och tar en till bit choklad. Jag har ju oceaner av tid för power walks och sallader.Senare.

Att besegra ett monster

I tisdags gjorde jag det som alla mammor och pappor någon gång i livet måste göra. Det är ingenting någon vill göra, men ibland spelar det ingen roll hur panikslagen man är, man bara måste. Från början trodde jag att det var jag som bara var harig men efter att jag hade lagt ut min historia på Facebook så förstod jag att det verkligen var en grej det här. ALLA tycker att det är obehagligt och genast kände jag mig mindre ensam. Och mindre som en liten lort. Därför tänkte jag att jag borde dela med mig av historien även på bloggen. Kanske kan den få någon mer att känna sig lite mindre ensam.

Jag och en annan tjej med barnvagn stod samtidigt och tittade på hissens "ur funktion"-lapp med likadana desperata ansiktsuttryck. 

"Den kanske funkar ändå" sa jag."

 "Mm" sa hon och tryckte på knappen. Ingen hiss kom trots att vi stod där ytterligare ett par minuter och väntade. Men vi hade ju egentligen redan förstått vad vi skulle bli tvungna att göra. 

"Jag är inte redo för det här" sa jag. 

"Inte jag heller. Jag är alldeles gör ny." sa hon. Vi stod kvar ytterligare en stund och spanande efter mer rutinerade mammor som åkte ner för rulltrappan med sina barnvagnar. Kände hur vi blev mer och mer sturska.

"Nu gör vi det!" Sa jag till denna helt okända mamma, hon nickade och så gjorde vi det. Vi åkte ner med våra barnvagnar som om vi aldrig hade gjort annat. Men med hjärtan hamrande som nervösa hamstrars i våra bröst. 

"Det går ju fint det här!" Ropade hon bakom mig efter en stund. Och jag log fast hon inte kunde se det. Och ner kom vi. Fortfarande samma mammor, fast ändå visste vi att vi inte alls var samma mammor längre. Något hade förändrats. Vi var rulltrappeåkande mammor nu.

Vi skiljdes åt lite sådär som om man inte visste om man egentligen borde kramas och kanske byta nummer. Sådär som när två främlingar har genomgått en livsavgörande pärs tillsammans. Har någonting riktigt stort ihop. Tillsammans hade vi klarat den, rulltrappepremiärturen.

Och när jag skulle hem var hissen tack och lov lagad. Någon slags måtta med sturskhet får det ändå vara på en och samma dag.

Ett litet inlägg om bajs

När jag startade den här bloggen var jag mycket yngre än nu och spenderade mina dagar med att spana på kille som jobbade på Systembolaget och kvällarna med att dricka rödvin och kanske dansa. Nu flera år senare har jag och min sambo varit tillsammans sjukt länge, vi har precis fått världens sötaste barn och livet ser lite annorlunda ut. Som föräldraledig med en snart sju veckor gammal bebis har man ju fortfarande lite tid att fundera kring saker och framför allt har man tid att skriva ner dem så det tänkte jag att jag skulle göra. Enkel men komplicerad återuppstår alltså ännu en gång. Och jag återupptar den här bloggen på det mest eleganta sättet jag kan komma på, genom att skriva ett inlägg om BAJS. Då kan man kanske också förstå ungefär varthän den barkar, den här bloggen.

När vi var på den förlossningsförberedande kursen berättade barnmorskan där att enligt en undersökning som Expressen hade gjort så var blivande mammors största skräck inför förlossningen att bajsa på sig. Det är inte alls ovanligt att de födande kvinnorna tar lavemang under värkarbetet för att slippa detta. Jag oroade mig för tusen andra saker. Som till exempel att spricka (vilket jag gjorde), att livmodern skulle spricka (vilket den inte gjorde), att förlossningen skulle dra ut på tiden (vilken den inte gjorde) eller framför allt att något skulle hända med barnet (som kom ut som världens mest perfekta lilla varelse). Hur som helst, jag oroade mig inte alls för att bajsa på mig vid krystvärkarna, vilket fån att oroa sig för sånt, tänkte jag. Innan. Men jag blev under själva förlossningen plötsligt onaturligt intresserad av detta. Jag pratade väldigt mycket om just bajs efter det att EDAn hade kickat in och jag var i något slags uppspelt rus av att inte ha ont och att ändå hålla på med den här massivt stora grejen, att föda barn.

Jag pratade hela tiden om bajs och frågade barnmorskan mer om det än om man kunde se barnets huvud än. Hon sa att jag inte skulle oroa mig. Men jag oroar mig inte, svarade jag stolt och lite för snabbt, jag bryr mig inte! Och sen vidare ”bla bla bajs bla bla bajs bajs bla bla.”. Det behövdes nog ingen Freud för att förstå att allt tjat om bajseriet ,vilket jag enligt egen utsago brydde mig så lite om, egentligen var lite av en issue för mig. Ändå. Och efteråt kände jag ett oerhört behov av att få veta. Hade jag gjort det eller inte..? Jag frågade barnmorskan. Med det nyfödda barnet vid mitt bröst frågade jag allvarligt den största frågan av dem alla. ”Bajsade jag på mig?” Hon svarade att jag inte hade gjort det och jag skrattade och sa att det var ju skönt, INTE FÖR ATT JAG HADE BRYTT MIG, lade jag till lite för högt, gällt och lättat. Andra kanske poopar på sig under sina förlossningar, men inte jag inte. Nähädu, inte jag. Och hade jag varit en emoji hade jag varit den med solbrillorna. 

Och där hade allt kunnat få sluta som en solskenshistoria men när jag hade släppt allt det där med bajs och återgått till att beundra den lilla, röda varelsen i min famn tillägger min barnmorska glatt att hon brukar säga så till alla som frågar. Oavsett om det kommit poo eller ej under förlossningen så säger hon alltid att det inte har det, säger hon till mig. SÅ. HIMLA. TASKIGT. 

Bad Gastein sommaren 2012

I juni åkte vi till Bad Gastein, en liten ort i Österrikiska alperna. I juli åkte vi tillbaka. Vi har ju gjort en del resor de senaste åren. Mest stadssemestrar så vi kände att det var dags för någonting nytt. Och alperna har alltid fascinerat. Så vi åkte dit. Och sen åkte vi dit igen. Känslan första gången när vi satt i restaurangvagnen på tåget från Salzburg till Bad Gastein, den var fantastisk. Miljöerna man åkte genom gjorde en verkligen andlös. Jag är fullständigt förälskad i storheten. Jag är också helt säker på att vi kommer att åka tillbaka igen. Vi bodde på ett litet mysigt familjeägt B&B, Villa Anna. Familjen som ägde det var helt underbara, jag tror faktiskt att de utgjorde en av anledningarna till att vi åkte tillbaka till just Bad Gastein och inte till vilken annan alpby som helst. Alpby som alpby, tänker jag. Naturen är väl lika fantastisk vilket som. Men det är något med Gasteinerdalen.

Om någon googlar in sig på detta för att ni funderar på att åka så säger jag bara: ÅK! Det är smidigt att flyga från Arlanda till Salzburg, en taxi från flygplatsen till tågstationen kostar ungefär en hundring och tågresan kostar 130kr, tar en och en halv timme och är så värd! Det är heller inte särskilt dyrt, själva resan. Vi betalade 3400kr per person för första resan, flyg (som vi bokade direkt med Lufthansa) och hotell (som vi bokade via Hotels.com). Då hade vi fyra nätter i Bad Gastein, så var vi två nätter i Salzburg.  Andra gången var vi bara i Bad Gastein. Salzburg gör man i regel mer än väl på tre dagar.

Vi åkte alltså i början av juni första gången och vi hade jättefint väder. Uppe på topparna låg det en del snö men det var inte mycket. Och vi fick höra att våren var väldigt sen. Andra gången, i juli hade vi både regn, snö och sol. Vädervändningarna var sjukt häftiga och de kvällar det åskade var man inte så himla kaxig när det ekade mellan bergväggarna.

Okej, är ni fortfarande inte övertygade så kommer här kanske världens längsta bildkavalkad. MED BILDTEXTER!?

 Underbara Villa Anna i Juni

 

I Juni besteg vi berget Graukogel från fot till topp. Och tvärtom, eftersom liftarna inte hade satt i gång ännu. Eftersom juni är lite av en försäsong så var det osäkert om alpstugorna skulle vara öppna. Så i efterhand kan man ju tycka att det var lite dumdristigt att ge sig upp till toppen med en banan att dela på. Dock hittade vi en öppen stuga och fick lunch framåt två. Då hade vi gått uppåt sedan klockan tio. Halv åtta var vi nere igen. 

Här en vilobänk.

 Nu nådde vi aldrig stortoppen på Graukogel, vi kände oss lite för oerfarna och vägen upp dit kändes lite för brant och jag tror att man skulle ha behövt klättra. Men vi besteg Hüttenkogel. Här är jag, stolt som en tupp! Och lite yr. Framförallt lyckligt ovetandes om den helt galna träningsvärken jag skulle ha resten av resan.

 

En av dagarna i juni gick vi till SportGastein. Dit gick man på en underbar gammal väg mitt emellan två berg. Det är ungefär två mils promenad. Jag hade blivit lovad djur. I Sportgastein släpper bönder från hela Gasteinerdalen ut sina djur för att beta på sommaren. Ibland är det över 3000 djur som strövar fritt där. Jag såg dock inte ett enda. Tydligen berodde det på den sena våren.

Bad Gastein. Genom hela orter forsar ett gigantiskt vattenfall. Vilket ger den mycket av dess charm.

 

När vi kom tillbaka i juli väntade vårt älskade Villa Anna på oss och det kändes precis som att komma hem. Det är så fint att det liksom ligger uppe på en höjd och blickar ner över dalen och upp över bergen. Ändå är det bara en fem minuters promenad ner till byn.

Första dagen på vår andra resa bestämde vi oss för att gå Höhenweg från Bad Gastein mot granndalen Bad Hofgastein. Om man hade lärt sig någonting av förra resan var det att inte ta ut sig för mycket första dagen. Villa Anna är en utmärkt utgångspunkt för denna promenad. Knappt en kilometer stöter man på några helt tama, tiggiga och bortskämda ekorrar.

 Vissa delar av Höhenweg kändes som en regnskog. Jag har nog aldrig förr sett en sådan grön färg. Eller upplevt så klar och frisk luft.

 I alperna måste man dricka varm choklad med rom. De har en ganska söt rom som påminner nästan lite mer om punch. Är dock ingen expert i ämnet. Men varm choklad med denna Rom efter en hård promenad, kanske i regn, det är nog det bästa som finns. Dessutom serveras den alltid, ALLTID, i helt fantastiskt fina koppar.

 

 En regnig dag åkte vi upp på Stubnerkogel. Kabinbanan var lite läskig och när den stannade nästan ramlade vi ut, dock blev vi vänligt men bestämt infösta igen eftersom vi bara var vid mittstationen. Väl uppe på toppen rådde snöstorm. Och även om det var kallt och blåsigt så kunde man inte annat än att skratta. Särskilt absurt kändes det när man tänkte på att vi veckan senare skulle ligga på en solig strand i Grekland. Uppe på toppen sprang vi över Europas högst beägna hängbro. Tyvärr missade man utsikten eftersom vi var i ett moln. Och det snöade. Sedan sprack det dock upp. Jag såg en murvel och någon typ av falk eller vråk.

 Sista dagen skulle vi åka till Sportgastein i förhoppningen att det nu fanns djur där. Dock fick vi kliva av bussen i Böckstein och sedan fortsätta vägen till fots då ett bergras hade gjort att bilvägen var oframkomlig. Så vi knatade en och en halv mil. Väl där blev vi belönade! Hela dalen var full av kor! Här är min kille och korna.

 

 Dom såg verkligen ut att ha det så himla bra. Om jag var en ko så skulle jag också vilja tillbringa mina sommarlov i Sportgastein.

Och sen hittade vi ponnys! Och alla blev glada. Mest glad av alla blev jag!

The End

PS. Jag tror att vi måste åka tillbaka en höst. Kanske en september. Eller tidig oktober. Jag tror att det kan vara himla fint då också. DS.

Happy Hunger Games

Igår var det äntligen dags! Medan den här bloggen låg och självdog gick jag på premiären av The Hunger Games (som jag redan har skrivit om Här). I tre månader har jag och säkert en miljon fjortisar gått och längtat efter den här filmen. Klockan halv sex var lobbyn full av små människor som i sin tur var fulla av förväntan. DN kändes lite malplacerade där de stod mitt i lobbyn och försökte få människor att prova på tre månader för endast 199 kronor. En kvinna kom hoppfullt släntrandes mot mig och min kompis, som i princip var de enda vuxna i hela lobbyn. Vi tackade vänligt men bestämt nej. Köpte våra M&M’s, stod i den halvmil långa toalettkön och trängde oss sedan in i Salongen.

Hela första halvtimmen av filmen satt jag med rysningar på armarna av förväntan. Och förväntningarna infriades. Filmen var precis så bra som jag hade föreställt mig att den skulle vara efter att jag för första gången såg trailen, som fick mig att läsa böckerna. Men jag funderar ändå lite på hur mycket mer man måste få ut av filmen när man också har läst böckerna. Relationer blir inte lika djupa i en film som i en bok. Det finns heller inte utrymme för alla karaktärer. I boken är ju allt mycket mer komplext. Men så kan man inte göra en film som är fem dagar lång bara för att jag vill få med precis varenda liten blick som utväxlas mellan karaktärer. Det kändes också som att ”kärleksrelationen” med Peeta fick mycket mer plats i filmen. Varpå fjortistjejerna fnissade och fjortiskillarna ropade ”TJEJFILM!!” Lenny Kravitz gjorde sig verkligen som stylisten Cinna, men jag kunde inte låta bli att reflektera över att troligtvis ingen i salongen visste vem Lenny Kravitz är. Och att ingen i Salongen ens var född under hans storhetstid. Jennifer Lawrence gjorde sig förstås också oerhört bra som Katniss och på det stora hela är jag nöjd. Mycket nöjd. Så nöjd att jag nog ska sällskapa med en hög fjortisar och se den igen.

De stora frågorna nu är; hur ska jag kunna vänta ända till 2013 på nästa film? Och vem ska spela Finnick? Och när kommer jag att skriva ännu ett inlägg på den här bloggen?

Nörderi på ny Nivå

• Kolla på mingelbilderna från Game of Thrones-festen Här.

• Läs min intervju med festfixaren Johanna Koljonen för Månpocket Här.

• Läs Boktipset intervju om Game of Thrones med mig Här.

Slut på nörderi.

Se tjock ut i teve

Igår var jag på release för Bokförlaget Max Ströms nya bok Postkodmiljonären som är en spelbok i samma anda som På spåret. Realeasen hölls i Kulturhuset där vi bjöds på ekologiskt bubbel och snacks, det hela var mycket trevligt. På plats var naturligtvis Rickard Sjöberg. Han är väldigt tjusig och tusen meter lång och han minglade fram till vårt bord, presenterade sig och vi började prata om Postkodmiljonären. Eftersom det kändes som det givna samtalsämnet. Vi kom in på att det är fler män än kvinnor som tävlar i Postkodmiljonären och frågesporter på teve över huvud taget. Rickard Sjöbergs teori (som säkert inte är helt felaktig) var att kvinnor mer ogärna än män gör bort sig i teve. Att de skulle tycka att det var pinsammare att inte kunna svara på frågor och att de därför helt avstår från att tävla.

Det var då jag bröt in och sa att jag inte alls var rädd för att verka dum i teve men att jag däremot inte hade någon lust att sitta där och se tjock ut. Det blev tyst. Någon skrattade, kanske lite nervöst. Och jag kände att jag cementerade en annan fördom om utseendefixerade kvinnor som inte vill vara fula på teve. Eller helst över huvud taget. Men egentligen ville jag bara trycka på att jag inte alls är rädd för att verka dum. Och man ser faktiskt tjockare ut på teve. Sedan ursäktade jag mig och gick och hämtade ett till glas ekologisk skumpa och knölade in en näve ekologiska chips i munnen.

Jag har fastnat i en King

Jag gillar ju som sagt att läsa Stephen King under semestern. Nu är semestern slut och jag är halvvägs igenom en King-roman och det känns som om det kommer att ta väldigt lång tid för mig att läsa den färdigt. Jag vet inte om det beror på att semestern är slut och att jag inte kan läsa Stephen King annat än på sandstränder eller i solstolar, att det liksom har blivit en grej. Eller så kanske det beror på den pyttelilla texten i just den här boken. Jag hatar när pocketböcker har för liten text, jag blir bara sömnig och grusig i ögonen. Det kan ju också vara så att jag faktiskt inte tycker om just den här King-boken, ”Sömnlös”. Den kanske inte tilltalar mig. Den kanske rent av är tråkig.

Hur som helst så har jag halva boken kvar och har haft så i en vecka. Frågan är: ska jag avbryta läsningen? Jag har ju Pynchons ”Inneboende brist”, Svelands ”Att springa” och Falkenlands ”Sfinx”, riktiga höstromaner, som bara ligger och väntar på mig och som jag längtar efter. Eller ska jag kämpa mig igenom ”Sömnlös” fastän att det kommer att ta jättelång tid och gå ut över böcker jag hellre vill läsa? För jag är ju fortfarande lite nyfiken på hur den slutar och på vad som kommer att hända. Och sen är det ju det här med att inte läsa färdigt böcker, det är ju inte så kul. Kan man kanske spara en halv bok i ett år? Till nästa semester alltså.

Med vänlig hälsning
Bekymrad boknörd