Apropå skratt

Det är så spännande att ha en bebis. Det händer ju liksom nya grejer varje dag. Elliot har börjat med en ny typ av ljud. Han tar i så att han blir alldeles röd i hela ansiktet och sen liksom pressar han ut ett slags tjut. Ett riktigt ordentligt glädjetjut, om man så vill. Antingen det, eller så blir han bara så stolt och glad över att han har lyckats åstadkomma ett så fantastiskt läte. Jag menar, vem skulle inte bli det? Han ser helt överlycklig ut när han gör det här ljudet. Tungan rätt i mun och sen världens största leende och så tjutet som kommer långt nerifrån magen och syns i ögonen. Jag har fått för mig att han tror att han skrattar. Att det här tjutet är ett skratt. För oftast kommer det när man busar med honom som allra bäst och man är mitt i det här ”Nu händer det, nu kommer skrattet”. Och istället kommer alltså det här ljudet från en alldeles illröd bebis som ser ut som att han verkligen har åstadkommit något stort och livsavgörande.

Nu är han ju bara fyra månader så i princip allt som kommer ur honom är ju alldeles underbart gulligt så det känns ju okej om det är så här han skrattar. Men om han fortfarande låter såhär istället för att skratta när han är trettiofem så tänker jag att han kanske inte kommer att ha så många kompisar som vill hänga i roliga sammanhang.

Min lilla överman

I morse höll Elliot precis på att somna om vid åtta, som han brukar, när en av våra grannar började härja utanför med någon fånig lådcykel. Precis när Elliot hade slutit sina ögon och jag tänkte ha lite tid för reflektion osv. Alltså den där lådcykeln... Nere i cykelrummet senare, stod jag på riktigt och övervägde att göra pyspunka på den. De förstörde min morgon idag och jag kan förstöra deras i morgon. Öga för öga, eller vad man säger. Vem har ens en lådcykel!? Det är sånt man får för att man bor i Hornstull. Typiskt fånigt indiehippietjafs.

Elliot vaknade i alla fall till igen av det här skramlet med den idiotiska lådcykeln och där och då började en kraftmätning av sällan skådat slag. I tre timmar försökte jag få honom att somna inne och till slut, alltså efter tre timmar, fick jag honom att somna i sin säng. Jag var som bäst i färd med att starta upp datorn för att skriva ett något raljerande inlägg om hur jag är den envisaste människan i världen och att ingen INGEN kan tävla mot mig i något som i slutändan har med envishet att göra. Inte ens min egen son. Just  efter att jag har skrivit första meningen vaknar Elliot efter att ha sovit i hela sex minuter. Och efter ytterligare en timmes försök blir jag tvungen att erkänna att vi verkligen är av samma skrot och korn, han och jag. Och att jag dessutom avlat fram min överman i envishet.

Så jag packade in oss i kläder och bäddade ner Elliot i hårdliften, kånkade ut vagnen och efter fem minuter sov han och jag kände mig lite fånig som hade startat den här liksom prestige-grejen. Att göra en sak av att han ska kunna somna inne på dagarna och därför ägnade hela förmiddagen åt det. När jag istället bara hade kunnat gå ut med honom en halvtimme så hade saken varit ur världen... Och jag kanske inte fortfarande skulle vara sugen på att göra pyspunka på lådcykeln.

Hej hej, jag vill flytta in i dig

Igår var vi och tittade på en supermysig trea i Hägersten. Vi kommer troligtvis inte att få den. Att hoppas på en trea är helt enkelt att hoppas på för mycket. Men ändå har jag ju lite redan flyttat in där. Elliots rum var tapetserat med en blå fondvägg med gula stjärnor. Och köket var litet men mysigt och jag kan se hur jag sitter där i morgonrock och en stor härlig temugg. Fast jag aldrig ens har morgonrock på mig. Eller dricker te. Varje gång tänker jag att jag inte får haussa upp förhoppningarna men jag kan liksom inte låta bli för varje gång når förhoppningarna stjärnorna och fallet ner blir alltid lika full av besvikelse.

Förra veckan hade jag flyttat in i en trea med öppen spis vid Globen. Och veckan innan det en tvåaa vid Vitabergsparken. Men jag blev vräkt innan jag ens hade boat in mig ordentligt. Troligtvis kommer jag att få flytta ut ur den här lägenheten illa kvickt också eftersom mitt starka ha-begär inte per automatik gör att den andra parten vill ha vår lägenhet. Särskilt inte när det finns tusen och åter tusen likadana små lägenheter i Stockholms innerstad, där de flesta dessutom har fina fiskbensparkettgolv och lägre hyra. Även om ingen av dem kan ligga lika mysigt till som vår. 

Nu har Elliot börjat somna runt klockan åtta på kvällarna, precis som ni sa att han skulle så igår satt jag inne i sängen och drack ett glas bubbel och kände hur glamouren flödade omkring mig medan Jonas var ute och rökte en cigarr. Men jag tänker att någon gång måste det väl ändå vara vår tur. Jag måste bara ha lite tålamod. Vilket är svårt eftersom jag är en person utan något som helst naturligt tålamod. Jag fattar inte ens hur man gör. Allt måste ske NU. Men jag försöker i alla fall.. 

Utebliven skrattfest

Sporrade av att det verkar vara så nära fortsätter vi ivrigt våra försök att få Elliot att skratta och Elliot ler stort och ger ifrån sig olika läten som inget av dem är skratt. Jag höjer rösten så högt i i falsett att halsen gör ont, låter så busig jag bara kan och känner mig inte ett dugg fånig. Jag smyger mig på honom samtidigt som jag tjuter ”Nu kommer mamma och kittlar dig!” och liksom visar tydligt med händer och fingrar vad som ska hända och Elliot ser överförtjust ut och det känns som om vi båda tänker att nu jävlar händer det. Nu kommer skrattet, tänker jag. Och den här gången kommer det faktiskt att bli roligt, tänker Elliot och hans ögon riktigt strålar av glädje och förväntan.

Och sedan sviker vi varandras förväntningar. Ett slags antiklimax uppstår när jag kommer fram till själva kittlingen. Elliot är inte kittlig. Alls. Han verkar tycka att själva kittlingen är urtråkig och man riktigt känner besvikelsen han utstrålar när hans hopp om något riktigt roligt grusas. Han slutar le och är helt plötsligt inte alls sådär nära ett skratt som han var vid de höga förväntningarna inför vad som skulle hända. Och jag känner hur jag misslyckas som den roliga mamman som får sitt barn att tjuta av skratt.

Och så där håller vi på om dagarna. ”Nu kommer mamma och kittlar dig!” Stort leende och förtjusningsblicken, alla höga förväntningar och sen – antiklimax. Kanske borde komma på något ny taktik...

Hipp hipp hurra!

Elliot fyller fyra månader idag. Hurra för honom! Och särskilt hurra för oss som har fått varit föräldrar till det lilla charmtrollet i hela fyra månader. Det känns så konstigt hur tiden går både snabbt och långsamt. Det är också lite av en overklighetskänsla hur fort han utvecklas. Alltså vad mycket som händer på fyra ynka månader. Från att ha varit en röd liten, relativt orörlig klump så är han nu liksom en riktig människa. En ganska vild sådan. Och en himla glad människa som ler nästan hela tiden. Vi går här och väntar tålmodigt på det första skrattet som vi tror kommer snart.  Hans leende har bara blivit större och större de senaste dagarna och nu för tiden kommer det ofta som någon konstig hostning när han ler så där särskilt stort när man busar med honom. Tålmodigt var väl att ta i förresten. Det stackars barnet busas nästan ihjäl i vår otålighet. 

Ikväll ska vi i alla fall fira hans fyra månader i livet utanför genom att smaka på morotspuré för första gången. Och med ”vi” menar jag Elliot. Det ska bli så kul att se hur han reagerar. Han kanske rent av skrattar. Men troligtvis har vi någon härlig grimas att vänta.

Han firade sig själv i morse genom att köra någon typ av gymnastik i soffan. Han är hashtagen #aldrigvila personifierad. 

Tuffa killen och söta tjejen

Jag läste Cissi Wallins blogg hur hon höll på att boa inför den kommande bebisen och tänkte på hur jag själv boade. Jag var nästan manisk. Tvättade och vek babykläder, skruvade ihop IKEA-möbler, sydde täcken. Jag skapade till och med en mobilarm till vaggan med mina bara händer dagen innan jag skulle föda. Av en gammal skokartong, blompinnar, lite tyg och massor med superlim skapade jag en mobilarm. Jag kände hur bebisen skulle kunna komma vilken dag som helst och jag hade PANIK över att vi inte hade någon mobil över vaggan eftersom jag hade MISSAT att man behövde en mobilarm. Nu visade det sig att man inte så mycket behöver en mobil den första månaden. Det visade sig även att min ohändighet inte bara är något jag kommer dragandes med för att slippa göra saker, för så mycket kärlek och ömhet jag lade ner i skapandet av den där mobilarmen som höll ungefär en vaggning. Stoltheten jag hade känt över att ha skapat den försvann lika fort som mobilen rasade ner från vaggan.

Men det jag framför fastnade för när jag läste hennes inlägg var att hon skrev att det visst mest hade blivit ”pojkiga” kläder som åkte ner i bebisens byrålåda. Samma sak har hänt mig. Som den feminist jag vill kalla mig har jag ju känt att jag inte vill att min bebis ska vara en ”tuff kille”. Jag vill att han ska vara en bebis, med bebiskläder. Och ändå har det blivit att han har mest vitt, svart, grått och blått i sin byrå. Egentligen har han allra mest kläder med djurmotiv på och en del vinrött. Men jag känner lite att det är ju samma färger som dominerar min garderob och som troligtvis hade dominerat min bebis byrålåda även om han hade varit en tjej. JAG gillar svart, grått och blått. Och djur.

Ibland kan jag känna att jag nästan måste försvara mig inför mina feministiska vänner. JAG GILLAR BLÅTT! Ingen av dem har ju ens nämnt något om min bebis kläder så troligtvis är det så att jag känner att jag måste rättfärdiga för mig själv och majoriteten av hans kläder är ju helt könsneutrala. Jag tycker att det skulle kännas så märkligt om jag aktivt köpte rosa och fluffiga kläder till min son när jag inte skulle ha gjort det till min dotter. Jag tycker att det känns ungefär lika fel som att bekräfta könsroller. Jag vill inte att min son ska vara en spelbricka i kampen mot patriarkatet, lika lite som jag skulle uppfostra honom till en kvinnoförtryckare. Jag vill inte klä honom i rosa bara för att.. 

När han är gammal nog att säga själv vad han vill ha på sig och han säger att han vill ha en rosa tyllkjol så ska han såklart få ha det, även om jag tycker att det är gräsligt. Och om jag hade haft en dotter så hade jag inte nekat henne att ha en rosa tyllkjol heller bara för att ”vi måste kämpa mot könsrollerna älskling”. Jag tycker att barnen liksom bara ska få vara barn.

Hur tänker ni kring det här?

Bjuder på en bild på min egentillverkade mobilarm. En bild jag så stolt mms:ade till min kille ungefär en minut innan den gick sönder.

Den mysigaste stunden

När Elliot ska sova på kvällarna kan det sluta med att han hamnar i matkoma. Han somnar med flaskan i munnen och jag brukar låta honom ligga så i min famn en halvtimme innan jag försiktigt lägger ner honom i hans säng. Men om han är en aning piggare när nattningen liksom sätter igång på allvar, alltså efter dusch, pyjamas, vaggsång, etc, så bär jag  på honom och egentligen är detta det mysigaste alternativet även om jag varje gång upplever en stund av uppgivenhet.

Vi släcker ner vardagsrummet, vilket också är Elliots sovrum (vilket i vår pyttelägenhet innebär att hans säng står ungefär en meter från vår) och så bär jag honom mot min axel. Och liksom vaggar fram och tillbaka på samma sätt som när jag var gravid. Och han  ligger där och pladdrar och ser sig omkring i det mörka rummet. ”Ooh!” är hans favorituttryck. Han låter faktiskt lite som en väldigt bestämd uggla där han hänger. ”Ooh! OH!oh!OOh!"  Och hans nyfikna blick missar inget i dunklet.

”Han kommer aldrig att somna…” säger jag till Jonas varje kväll efter att ha burit på Elliot i ungefär tio minuter. Dels säger jag det eftersom Elliot verkar så väldigt pigg och dels för att jag har så väldigt lite tålamod. Det är verkligen känslan jag har, han kommer aldrig att somna och jag förlikar mig med tanken. Men så börjar Elliot tystna lite och varvar mellan att suga på sina egna händer och att suga på min axel så att min tröja känns som en blöt trasa efter en stund. Och pratet låter liksom mer lojt. Ugglan låter mindre bestämd och mer frågande och försiktigt viskande. ”Ooooh..?”

Då är det dags för nappen. När den är i vet man att nu är det inte långt kvar. Då känns det som att det kommer att hända ändå, han kommer att somna. Ikväll också. Och det är nu den börjar, den mysigaste stunden på hela dagen. Elliot pillar lite med sina små fingrar på min arm, tittar fortfarande ut i rummet med verkar liksom inte se lika mycket. Jag passar på att gosa med hans mjuka huvud och buffar honom lite i rumpan. Elliot fortsätter att pilla på min arm medan hans lilla pyjamasklädda kropp blir allt tyngre. Så glider först armen ner. Och sedan faller huvudet lite bakåt. Och så sover barnet. Ungefär en kvart efter att jag har sagt att han aldrig kommer att somna. 

Från hundra till noll på tjugo minuter. Min lilla superhjälte.

Det fjärde utvecklingssprånget

Tiden går så himla fort! I morgon blir Elliot sjutton veckor gammal och på tisdag ska vi fira hans fyramåndersdag genom att smaka på morotspuré. Jag tror att det blir en succé efter att ha sörplat enbart ersättning i fyra månader. Jag blir ju less på tacos bara vi äter det två helger i rad. Hur som helst så innebär just den här tiden i Elliots liv att han för ett par veckor sedan klev in i utvecklingsfas nummer fyra enligt appen Wonder weeks och  boken Växa och upptäcka världen. Särskilt boken är en verklig livlina för mig under de här sprången och jag läser citaten från andra språngföräldrar om och om igen. De får mig att känna mig normal och det är skönt.

Detta fjärde språng är det längsta hittills och enligt Wonder weeks började det när Elliot var fjorton och en halv vecka gammal och ska kulminera ungefär nu. Och Elliot följer appen på dagen, vilket han även har gjort med de tidigare sprången. Han har i ett par veckor varit lite.. annorlunda. Han har sovit lite sämre och liksom inte varit sitt vanliga spralliga jag. Och för ett par dagar sig eskalerade det hela precis som vi visste att det skulle och de typiska språngdragen infann sig. Han vill nu ofta bli buren och vara nära (vilket ju gör att selen äntligen kommer till användning ordentligt) och han vill gärna bli underhållen. Han är lite ledsnare än vanligt och  äter och sover sämre, osv. Men man ser även färdigheter som han håller på att lära sig, som att ta tag i fötterna, vända från rygg till mage, blåsa salivbubblor, göra pruttljud med munnen och lite såna där, livsnödvändiga saker.

Ett ”ofog” han har börjat med de senaste dagarna är att vakna ”tidigt”. Jättetidigt, tyckte jag. En dag vaknade han redan klockan sex. Och de två senaste dagarna har han vaknat klockan sju. Dessutom har han vaknat på natten för att äta TVÅ gånger istället för en gång. Jag beklagade mig lite över detta till Jonas igår, att det är sååååå jobbigt nu när han inte sover om mornarna. Och jag måste gå upp en gång extra på natten. Jag är så trött att jag dööööööör. Lät det. Så i morse googlade jag på det här utvecklingssprånget för att se om vi verkligen ska ha det så här i tre veckor till och hittade ett blogginlägg av en tjej som hade tvillingar i samma språng. Dessa tvillingar sov alldeles i otakt på dagen och den ena tyckte att det var morgon klockan halv fem. Den andra skrek från klockan ett på natten fram till just fem ungefär.

Här har jag gått och gnällt över att min unge bara sover mellan nio och sju. Och vaknar TVÅ gånger. Så jag är tvungen att gå upp, ge honom mat och lägga ner honom i sängen TVÅ gånger istället för en. Ibland känner jag mig som en bortskämd snorunge med den här bebisen vi har. Jag behöver en verklighetscheck lite då och då så att jag kan förstå hur bra vi har det. Och tänka på att det finns folk som har det värre. Mycket, mycket, mycket värre. Det är alltid lite skönt att veta tycker jag.

Rör inte min bebis!

Idag hade vi visning av vår lägenhet för sjuhundraåttioelfte gången. Tjejen som kom var jättetrevlig och vi småpratade lite om livet och jag stod och höll i Elliot som precis hade vaknat.. efter en tupplur i selen(!?). Då sträckte hon plötsligt fram handen och pillade med sitt finger på hans kind. Pillade med sitt otvättade och ospritade finger på min bebis! Jag såg framför mig hur bajs, baciller och sjukdomar hade färdats från hundanus och gubbnäsor längs andras händer, penisar, tunnelbanehandtag och rulltrappsräcken till hennes finger för att slutligen hamna på min bebis oskyldiga lilla bebiskind. Jag fick ju stå emot med hela mitt väsen för att inte backa bakåt och skrika åt henne att SLUTA RÖRA MITT BARN! Man vill ju inte framstå som något bacillskräcksfreak och galning framför någon vars lägenhet man kanske skulle vilja ha. Och jag förstår ju ändå folks benägenhet att ta i små söta bebiskinder.

Men faktum är att jag faktiskt är livrädd för baciller. Alltså egentligen inte smuts och såntdär, så mycket. Men sjukdomsbaciller. De skrämmer livet ur mig när det kommer till Elliot. Jag menar, en vanlig förkylning hos en vuxen människa kan ju vara helt förödande och livshotande för en liten bebis. Så därför går ju alla människor omkring och är potentiella smittobärare av dödliga sjukdomar i mina ögon. Alla människor är livsfarliga HOT. I alla fall så länge de har ospritade händer. Eller är i närheten av min unge. Särskilt så här på vintern när alla förkylningar kan vara RS-virus. I Stockholm ska det tydligen peaka i februari, men ni kommer inte se min bebis på någon tunnelbana nära dig förrän i slutet av mars. Tidigast. Kanske juni. 2020. 

Hur man blir en sann livsnjutare

För hundra år sedan, alltså innan jag fick barn, hörde jag på radion att forskning visade på att människor som inte har barn är generellt lyckligare än människor som har barn. Men att människor som har barn blir lyckligare än människor utan, när barnen flyttar hemifrån. Nu tror jag att jag hörde det här i Tankesmedjan så sanningshalten i påståendet kan jag inte alls gå i god för. Men jag kan redan efter fyra månaders föräldraskap förstå grejen. Det handlar om att uppskatta värdet av tid för sig själv.

Innan vi skaffade barn så hade vi det lite soft på kvällarna när vi inte hade något särskilt planerat. Vi kanske såg någon film, drack något glas vin, slökollade på teve. Vi hade det slappt och skönt liksom, varken mer eller mindre. Eller ibland mer så klart. Men vi uppskattade det inte så som jag nu efter att ha skaffat barn, inser att vi borde ha gjort. Jag upplevde liksom inte våra fria kvällar som någon lyx. Nu för tiden när vi lyckas få barnet att somna klockan halv nio och kan titta på en film eller somna till ett halvt glas vin så uppskattar jag det på en helt ny nivå. En nivå som ligger så långt över nivån jag hade innan att jag inte ens trodde att den här nya nivån existerade. Häromkvällen såg vi Gone Girl, jag hade redan läst boken så jag låg egentligen bara i soffan och tänkte att fan vad gött vi har det. Och i lördags då barnet somnade klockan åtta och vi satt med tända ljus och drack ett glas vin var jag så euforisk att jag nästan grät. Jag sträckte ut benen, spretade med tårna och kände i varenda fiber i min kropp att bättre än så här kan man knappast ha det ändå. Ett glas vin. I soffan. Det krävs liksom inte mer än så för att bli euforisk och nästan känna någon typ av overklighetskänsla inför den här tiden som jag fick spendera för bara mig.

Vad jag vill säga är att jag hajar grejen nu. Människor med barn har  vett att njuta mer av tiden då de inte har barn. Alltså i vårt fall när barnet sover, vilket på senare tid har blivit från åtta på kvällen istället för elva (så himla mycket yaaaay!). När man inte har barn tar man ju liksom tiden man spenderar mer för given, för den finns ju alltid där för bara en själv. Tänker jag. 

Sen spenderar jag visserligen ofta halva kvällen med att stå och titta på det sovande barnet.

Min bebis, superhjälten

Igår hände en såndär grej med min bebis som är helt alldeles utomjordisk. Jag trodde inte mina ögon och min mun såg ut som öppningen till en fågelholk för kungsörnar. Jag blev så uppspelt att jag nästan kissade på mig och jag kände att jag genast måste berätta för varenda människa vad min fantastiska bebis precis hade gjort. Först skickade jag ett sms till min sambo, barnets far, för jag tänkte att han är ju den person som skulle bli mest exalterad av alla jag berättade det för. Även om det är svårt att komma upp till min nivå av uppspelthet eftersom den i regel ligger några snäpp (eller ljusår) över alla andras. Förutom kanske min kompis Karin, hon är nog också på ungefär samma nivå. Efter önskad respons mailade jag min mamma och whatappade min syster.

Alla höll så klart med om att min bebis måste vara något alldeles extra som utvecklas i den takt som bebisar gör mest. Sedan var jag på väg att skicka ett mass-sms till typ tio av mina närmaste vänner innan jag hann hejda mig. Jag ställde mig frågan ”Är det här intressant för andra?” och egentligen kom jag fram till att min bebis så klart är intressant för hela världen. ALLA måste bry sig om varenda utvecklingssteg ungen tar! Men så lade jag band på mig och lät bli.

Men jag vill att ni ska veta att igår tappade mitt barn ut sin napp på bröstet, plockade upp den med handen OCH SATTE TILLBAKA DEN I MUNNEN! Som en jäkla superhjälte! 

"När ska han få ett syskon?"

Det verkar vara nästan ännu mer normbrytande att bara vilja ha ett barn än att välja att inte ha något alls. När jag inte ville ha barn fick jag höra hur mycket jag skulle ångra mig och hur barn är det bästa som finns i livet. Och det senare kan jag väl hålla med om nu när jag har ett, men om jag aldrig hade velat ha barn hade jag ju inte gått och känt så. Att jag liksom missar det bästa i livet. Då hade jag ju istället njutit av att inte ha barn när alla andra är dödströtta, sönderslitna och inte har råd att åka på semester. Nu har jag ett barn. Men då verkar det också vara fel. Redan innan vi kom hem från BB kändes det nästan som om folk ville veta när vi skulle skaffa ett syskon. Och när man säger att man inte vill ha fler så blir man inte  tagen på allvar. Lite som att det inte går att bara ha ett. Som om jag skojar när jag säger att en unge räcker för oss. Sen får man höra allt möjligt om att syskon är det bästa som finns, att barnet kommer att bli så ensam när han växer upp och att man till och med är egoistisk som inte ger sitt barn ett syskon. Och om hur fruktansvärt ensam Elliot kommer att stå där sen när jag och hans pappa är döda.

Hade vi varit yngre hade vi säkert kanske skaffat ett barn till. Så småningom. Men som det känns nu så skulle jag inte orka med två små blöjbarn. Och om vi skulle vänta flera år innan vi skaffade nästa så skulle vi vara pensionärer när den yngre är tonis och det skulle jag verkligen inte orka. Det är ju mycket ”jag”  i det här så jag kan ju förstå att det låter egoistiskt. Men vad jag, eller snarare vi orkar eller inte orkar är ju något som går ut över barnen. Jag vill inte vara en slutkörd mamma som inte orkar någonting och som istället får tampas med två understimulerade smågluttar som sätts framför teven bara för att få dem ur vägen. Jag vill inte heller vara en tonårsmorsa som inte pallar att sätta gränser. Jag kan inte tycka att det är egoistiskt att inte bita av mer än vad man kan tugga.

Att välja att ha bara ett barn som jag istället orkar med till hundratio procent och som jag kan stimulera och uppmärksamma och ge absolut all min kärlek till är vad som är minst egoistiskt i min mening och i min situation. Men det där är ju personligt. Det finns så klart de som är trettiofem och fyrtioplus som orkar med två småbarn och det finns sextioåringar som tycker om att bråka med sina tonåringar. Men lika lite som jag ifrågasätter hur de kan skaffa fler barn, lika lite vill jag bli ifrågasatt för att jag inte gör det. Nu har jag ett barn, som dessutom är världens bästa unge och som jag älskar och som kommer att få all min energi, alltid. Och som förhoppningsvis kommer att ha massor med kompis och som när jag dör  har en egen liten familj som han åker till Grekland med om somrarna.

Så en gång för alla, det blir inget syskon.

Den vilda bebin

Eller inlägg trehundraåttioen om sömn. Som sagt, sömnen är ju en central del i livet. Särskilt när man har fått en bebis. Och sömnen uteblir. Egentligen uteblir ju inte vår sömn så mycket eftersom vår bebis sover i princip hela natten med ett par uppvaknande för mat. Och jag inser ju vilken fantastisk tur vi har och hur mycket avundsjuka det genererar. Han har ju sovit så sen han var typ tre veckor. Men hans sömn är ändå något som det ständigt pratas om i det här hushållet.

”När var du ute med Elliot senast?” är den vanligast förekommande frågan hemma hos oss. Som om han vore en hund. Vårt problem ligger inte i att Elliot inte sover på nätterna, som sagt. Utan att han fortfarande (oftast)  gör det så jättedåligt om dagarna. Med några få undantagsdagar då har verkar glömma bort att sömn är hans absoluta nemesis. Han ÄLSKAR att vara vaken. Han är dessutom supercharmig och världens gladaste bebis så jag har egentligen inget emot det men så kan ju hans sömnbrist mynna ut i en rejäl skrikfest och roligare fredagskvällar än så kan man ju ha. Min bebis är en nyfiken gladfis som tycker att det där med att sova på dagarna är ett nödvändigt ont som nåt pucko har kommit på och som man helst bara vill strunta i. Men när jag letar sömntips på nätet så blir jag galen på alla ”skapa rutiner kring sömnen så bebisen vet när det är dags att sova”. Vi behöver inget sånt. Dels för att han har en superb dygnsrymt. Och dels för att han VET när det är dags att sova. Det är ju det som är en del av problemet! Vi skulle snarare behöva tips på hur man överraskar bebisen med sömn. Hur han liksom sitter där och är glad och leker med sina händer och tänker att det är värst vad livet är fröjdigt idag och då BOOM! ÖVERASKNINGSSÖMN!

Fina människor kommer med välmenande (och efterfrågade!)  förslag som ”lägg dig bredvid bebisen då somnar han på studs!” Först det första nej, det gör han inte. Och för det andra nej, det gör han verkligen inte. Lägger man honom i vår säng är det lek och bus tills man inser att man försöker lura honom att sova. Människors favorittips är att man ska sätta honom i sele. Och det är ju förståeligt för att alla bebisar älskar att sitta i sele, tätt mot mammans kropp. Förutom min klaustrofobiska bebis som blir alldeles rasande när man försöker pressa in honom i något himla fack. Glöm det, tänker han och stånkar och stönar och knuffas och buffas och skriker tills man inte har något annat val än att plocka ut honom igen. Sen finns det de som säger att man bara ska lägga honom så somnar han väl och då står jag där och känner hur jag får en liten hjärnblödning.

Men vagnen funkar förstås fortfarande. Men jag tror att han är oss på spåren där, även fast vi brukar låtsas att vi inte alls lägger honom i vagnen för att han ska sova. Och tittar bort och visslar medan vi kör den tjugo extra gånger över den knaggliga raksträckan på Långholmen. Vi behöver nog börja tänka ut något nytt. Det gäller liksom att vara idérik, företagsam och hela tiden ligga steget före.

03.30

Igår på kvällspromenaden mellan klockan sex och sju var jag så trött att jag drack en halv liter kaffe för att orka med nattningen som, om man har otur, kan dra ut till klockan elva. Men oftast blir det ju tidigare än så, men det kan vara bra ändå, att liksom vara förberedd.  Men Little did I know att nattningen skedde precis under tiden som jag aningslöst drog i mig en halv liter uppiggande medel.  Så när bebisen sov från klockan sex  låg jag själv med gigantiska, helt otrötta ögon och stirrade upp i taket när klockan hade passerat midnatt. Dessutom med en mer och mer panikartat insikt om att barnet troligtvis skulle vilja kliva upp för dagen långt innan gryningen. Typ klockan två. Klockan tre vaknade han och ville ha mat. Men medan han lyckades somna om direkt efteråt så hade effekten av kaffet tydligen inte riktigt klingat av på mig så jag låg vaken igen. Och av någon helt outgrundlig anledning kom jag att tänka på Uddevalla. På vilken konstig parentes i mitt liv det var.

Klockan halv fyra låg jag alltså i min säng, i Stockholm , mil bort i både tid och rum, bredvid min sambo och med min bebis i sin säng  och tänkte på staden där jag i princip blev strandsatt i tio månader för hundra år sedan i ett helt annat liv. Jag tänkte på den fantastiskt fina och nyrenoverade lägenheten jag och min dåvarande kille flyttade in i första januari. Jag tänkte på alla nätter jag satt själv i den lägenheten när han inte kom hem och jag tänkte på hur kall den alltid kändes. Och på hur jag blev smalare och smalare och det enda jag åt var grillad kyckling. Jag tänkte på hur jag blev utkastad efter bara två månader för att lämna plats åt min killes ex-flickvän och hur jag själv flyttade in i en lägenhet i det så kallade knarkhuset där polisen alltid stod utanför och det alltid var någon som skrek. Jag tänkte på alla promenader med hunden fram och tillbaka till hundvakten, på killen jag dejtade som sa att han var tjugotre men som bara var nitton. Jag tänkte på alla fester och de vänner jag faktiskt fick där trots att jag inte kände en enda människa när jag flyttade dit. Jag tänkte på när vi nattbadade och på när vi kastade sten på min före detta killes fönster som om vi vore femton istället för tjugofem. Jag tänkte på mitt jobb på Böcker och Blad på Torp som jag älskade. Jag tänkte på alla timmar jag och en kompis spenderade i stadens Bingohall och på alla timmar jag spenderade i telefonen med mina bästa vänner i Gävle och längtade hem. Jag tänkte på ett annat ex som helt plötsligt dök upp i Uddevalla och var alldeles galen och började ringa och hota mig. Och känslan jag hade i magen när jag var hemma i Gävle och hälsade på och visste att jag skulle vara tvungen att återvända till Uddevalla. Slutligen tänkte jag på hur det kändes när jag hade städat ur min lägenhet och flyttfirman hade åkt norröver och jag låg i ett rum på ett hotell precis bredvid tågstationen och visste att dagen efter skulle jag få åka därifrån och hem till Gävle för alltid. Eller för ett par år åtminstone.

Det knappa året i Uddevalla var det absolut mest vrickade i mitt liv. Alla förväntningar som grusades och alla helt surrealistiskt galna saker som hände när jag bodde där men ändå också, vännerna jag hade. Och jobbet som jag trivdes så bra med. Jag vet att jag hatade att bo då där men i natt när jag låg och tänkte tillbaka kändes det ju ändå som om jag hade rätt kul emellanåt. Men framför allt har jag så svårt att koppla att det har hänt i det här livet. Det känns så väldigt långt borta. Nästan lite som om det har hänt en helt annan person och inte mig. Som om det är något jag har fått berättat för mig. Eller en bok jag har läst.

Och bebisen, han sov ända till halv åtta. Och jag tänker att om jag aldrig hade flyttat till Uddevalla så kanske inte Elliot hade funnits. En fjärils vingslag och allt det där.. Så det var nog värt ändå.

Bortskänkes

E håller på att växa ur sin vagga eftersom han nu har blivit så stor (buhu!) och därför har vi beställt en spjälsäng som ska trängas in någonstans i vår pyttelägenhet. Det känns så onödigt att slänga vaggan så därför tänkte jag kolla om det är någon som vill ha den, eller känner någon som vill ha den. OBS att en "mindre vild" bebis kan ha vaggan säkert i upp till ett halvår.

Kan hämtas i Hornstull efter nyår! Endast vagga och madrass ingår. Och det egenhändigt ihopsnickrade spjälskyddet. Även täcke kan ingå men det är egenklippt och egetsytt från IKEA så jag vet inte om det är så mycket att ha egentligen. Det är alltså helt okej om man bara vill ha vaggan. Jag är medveten om att jag är den mest ohändiga människan på jorden. Söt bebis ingår ej. Den gjorde jag dock bra!

Glassigt

Jag kan väl inte påstå att jag känner mig som den glammigaste bruden under discokulan för tillfället. Mitt fräscha och snygga jag känns så långt borta. Som ett helt annat liv. För ibland blir det ju så. Den lilla egentid man har ägnas fullständigt åt absolut nödvändiga saker som att äta, kissa, bajsa och duscha. Och om det finns tid över föredrar jag att ägna den åt att göra absolut ingenting. Och ingenting annat. 

Häromkvällen frågade Jonas om det var smink jag hade under ögonen eller om det var på grund av oändlig trötthet jag var alldeles svart. Jag svarade att det nog är smink. Sen julafton. Så kan det vara. Helt plötsligt sitter man där en lördagskväll med två dagar gammalt smink under ögonen och känner att livet inte direkt är Champagne. Och då har jag inte ens berättat om när jag råkade äta en bit av pizzakartongen när vi åt "middag" häromveckan.

Egentligen bryr jag mig inte så där jättemycket. Just nu är bekvämlighet och vila prio två för mig, näst efter Elliot som alltid kommer att vara nummer ett. Och Elliot är ju lika glad oavsett om jag har borstat håret eller inte. Men jag vill inte vara en sån som dekar ner sig alldeles bara för att man får barn. För alltid. Men man får väl vara så här slö i perioder va? Ibland måste man bara få låta bli att orka en vecka eller fem.

Hejhej smink, vi ses snart igen.

Ofog

Graviditet och förlossning är ju inte bara en stor själslig grej, det är ju en rätt stor händelse för kroppen också. Och jag förstår ju att man inte kan bli sitt vanliga gamla jag på en gång efter att ha pressat ut en tre och ett halvt kilos klump genom sitt allra heligaste. Även om det var den föreställningen jag kanske hade när jag gick de där sista veckorna av graviditeten och längtade efter att inte ha foglossning. Men hur lång tid ska det egentligen ta!? Jag skulle verkligen inte vilja påstå att jag är en särskilt tålmodig person men vem som helst skulle väl börja tappa tålamodet när fogarna gör om möjligt ännu ondare tre månader efter att den där underbara lilla skapelsen har kommit till världen.

De råd jag har fått hittills för att läka ihop är att inte bära eller lyfta. Och att vila mycket. Vilket är helt galet kassa råd när man har en tremånaders bebis som helst vill bli buren jämt och som allra helst bara sover under vagnpromenader. Jag tar tacksamt emot råd som faktiskt går att tillämpa i en bebissituation. Samt uppmuntrande ord om att andras fogproblem försvann efter exakt tre månader och två veckor. Tack på förhand.

Förlossningsbesattheten och jag

Jag har blivit helt besatt av graviditeter och förlossningar sen jag fick barn. Särskilt förlossningar. Mest besatt är jag fortfarande av min egen. Ibland tar jag fram min journal och minns tillbaka på hur fint och häftigt det var. Vilken GREJ det är att föda barn. Jag minns inte direkt hur ont det gjorde. Jag minns bara euforin när bebisen till slut halkade ut och jag kände mig som den starkaste urkvinnan i mänsklighetens historia. Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det. Jag vill känna den där känslan igen och igen och igen.

Det är väl kanske därför jag är lite besatt av andras graviditeter och förlossningar också. Och läser fler gravidbloggar och följer för mig okända växande magar på Instagram än vad jag intresserar mig för redan födda barn. Jag blir liksom uppspelt å deras vägnar. På vad de ska få vara med om. Liksom jag var lika delar spänd, nervös och uppspelt inför min egen förlossning. De ska snart få göra den här fantasiska grejen och ibland kan jag känna mig riktigt avundsjuk. Även om det är rätt skönt att ha det gjort så skulle jag gärna göra om det hundra gånger om. Men att ta hand om hundra barn känns lite väl övermäktigt. Hur söta de än är.

Jag undrar om den är normal och hälsosam den här besattheten och kommer den att ebba ut? Eller kommer jag för alltid att plöja gravidbloggar och känna ett litet sting av avundsjuka inför folk som avslöjar sina graviditeter? 

Två dagar innan förlossningen och sju dagar innan beräknat förlossningsdatum. Peppen var total!

När jag var aningslös och blöt

Jag tycker att det är lite konstigt att man inte får lära sig att byta blöja på BB. Ingenstans i någon bok har jag heller sett att det står hur man ska byta blöja. Nu är det ju inte så svårt egentligen. Det är ju bara att ta av, tvätta rent och sätta på en ny, typ. Men i början tyckte jag att blöjorna var rätt dåliga. Det kändes som om de läckte och ganska ofta när jag låg och gosade med bebisen på min mage så blev jag blöt. Och det trots att blöjan rätt nyligen hade bytts. Ett mysterium! Nog trodde man väl att dagens blöjor hade bättre kvalitet än så.

Det var först efter tre långa veckor som det hela fick sin förklaring. Min kompis Linda, som själv har haft en pojkbebis, tittade på medan jag bytte blöja och undrade om ingen hade visat mig hur man ska göra. Tydligen finns det ett ganska enkelt knep för att blöjan inte ska läcka. Bebisens snuppas måste peka neråt. Inte åt sidan. Eller uppåt. Vilket kanske de allra flesta förstår bara genom sunt förnuft men som jag som nybliven och aningslös mamma inte ens hade funderat över.  Alltså, att snoppen måste ligga på ett särskilt sätt. Man kan ju tycka att de åtminstone hade kunnat nämna det på BB, bara i förbifarten. Man har ju 99 saker att tänka på som nybliven förälder och hur snoppen ska peka i blöjan är inte en av dem.

Jag tänkte på det igen idag för ibland glömmer man ju bort det där när man byter. Som i morse.

När det säger aj i hjärtat

I morgon fyller Elliot tre månader och igår fick han sina första vaccinsprutor. En spruta i vardera lår. Han var naturligtvis superduktig och grät bara lite vid själva sticken men blev snabbt bortkollrad med hjälp av såpbubblor som nog var det mest fascinerade han har upplevt i hela sitt liv. Så log han lite försiktigt och pratade sina ”aooo” med en låg, nästan viskande röst. Helt hänförd. Jag grät faktiskt ingenting alls. Men det var nära.

Vi fick höra att han kunde bli lite kinkig och kanske få feber. Och på  kvällen var han så ledsen. Mitt lilla skrutt. Det var inte den här vanliga kvällströttheten som kan komma ibland, utan det var med vidöppna ögon som verkligen speglade panik. Ontet i hjärtat man får när ens barn är så ledset. Och hans lår var alldeles röda och tårarna bara rann och rann längs hans små hamsterkinder. Till slut fick vi i honom lite Alvedon och efter mycket vaggande och kramande började panikgråten övergå till snyftande och så småningom somnade han äntligen.

Jag hade så klart förstått innan Elliot föddes att föräldraskap är jobbigt. Och jag kan hantera att det är jobbigt emellanåt. Att man måste vagga och trösta ett tröttgnälligt barn och att man inte kan göra vissa saker för sig själv, att man behöver ställa in planerade aktiviteter för att ens bebis behöver sin mamma extra mycket just då. Men jag tror att det är helt omöjligt att förebereda sig på, eller ens förstå, hur jobbigt det är när ens älskliga, bästa, finaste lilla underbara bebis är alldeles otröstlig. Hur det verkligen skär i hjärtat när det inte verkar finns någonting man kan göra för att han ska må bättre och när hans ögon är vidöppna nästan som i skräck eftersom han inte förstår någonting annat än att han har ont. Hur hanterar man en sådan sak? Fysiskt är det ju bara att vagga och trösta och sjunga och pussa. Men själsligt går man ju sönder.

Idag vaknade han med ett sprudlande  leende som genast läkte ihop det spruckna mammahjärtat. Så nu känns allt bra igen. Till nästa vaccination.

Jag, samlaren

Jag hade tänkt skänka bort lite kläder och sånt och hade tänkt göra det via bloggen. Det är ju inte som att Elliot kan ha storlek femtio längre eller någonsin igen. Han kan ju knappt ha storlek 56 längre. Så jag rensade ur hans byrå på kläder han inte längre kan ha och tänkte att några av de där miniplaggen är ju faktiskt roligt att spara, så han kan få dem den dagen han ska bli pappa, om han bestämmer sig för att bli det. Vilket för övrigt är en JÄTTEKONSTIG tanke. Att mitt lilla barn någon gång ska bli pappa och jag kommer att vara jättegammal och han kommer säkert att tycka att jag är jättejobbig och ”men morsan”  mig hela tiden.

Hur som helst så var jag tvungen att spara hans pyjamasar med små fötter och små vantar som han hade första tiden för att inte riva sig i ansiktet. Och bodyn från HM som egentligen inte är något speciellt men som han hade på sig när vi åkte hem från BB. Och den grå dressen för de små shortsen som hör till är bara så himla små och så galet söta. Och till slut visade sig att vartenda plagg hade ett affektionsvärde för det fanns alltid något fotografi där han bar det ena eller det andra och därför måste det sparas.

Det fina babynesten som jag fick av min kompis Linda och som han börjar bli för stor för tänkte jag att jag kanske kunde skänka till någon så att det får vara till nytta för någon annan istället för att så småningom kanske hamna på min vind. Men det kan jag inte heller göra mig av med. Det är så fint och Linda har ju sytt det bara till Elliot. Jag har inte ens haft hjärta att plocka det ur vaggan än så Elliot får snällt ligga där och trängas på nätterna. Jag kommer att bli en hoarder. Jag kommer att spara på allt och vår 34 kvadratmeter stora lägenhet kommer varken rymma mig, Jonas eller Elliot om några månader. Jag behöver hjälp.

Att titta på TV

När vi blev med barn bestämde vi med en gång vilka sorts föräldrar vi skulle bli. Framför allt skulle vi inte bli sådana som sätter sitt barn framför teven bara för att själva få lite egentid. Det är ju så lätt att säga sånt där i förväg för helt plötsligt har man en snart tre månader gammal bebis som älskar teven och som vägrar somna på dagen om han inte får lyssna till SVTForum. Vilket i sin tur gör att jag är skapligt uppdaterad om saker som händer i riksdagen. Hörde på ett helt föredrag om forskningsbidrag till exempel. Men jag tänker att man väl få ha någon sorts ålderdispens. 

Och så länge tevetittandet inte ersätter annan lek och stimulering kan han väl få ligga och kika på morgonnyheterna medan han mornar sig till liv. Jag menar, det är ju inte som att han får kolla på en massa skräpprogram. Och egentligen är det ju lite win/win. Han håller sig uppdaterad om vad som händer i världen medan han suger på sina små händer och jag får dricka kaffe och därmed bli en gladare, roligare och mer fokuserad mamma. 

Ilskan

Jag har aldrig varit så obefogat arg på folk så ofta som jag är nu för tiden. Jag är ständigt irriterad på ganska många människor när jag och Elliot är ute på våra promenader och när det är tänkt att Elliot ska sova. Igår blev jag helt vansinnig (inombords så klart) på en söt liten tant som dundrade rätt in i min barnvagn med sin kundvagn på Hemköp. Jag kollade panikartat ner på Elliot som fladdrade med ögonlocken medan den lilla tanten pep ett glatt ”ursäkta” och fortsatte vidare som om ingenting hade hänt. Jag skrek inte efter den glada, gulliga lilla tanten att se sig för i fortsättningen men inombords muttrade jag både länge och väl innan det såg ut som om Elliot skulle återgå till sin djupsömn. Men precis när det såg ut som om han skulle somna om igen tjöt en femåring av lycka över att ha lyckats övertala sina föräldrar att få godis. Elliots ögonlock slogs upp och man kunde bara se på honom att det var kört och jag blängde mig ilsket omkring och gav pappan till det lyckliga barnet en ond blick egentligen bara för att han och hans barn fanns till. Lyckligtvis såg han den inte eftersom han stod med ryggen åt mig.

Annars var jag häromdagen arg på en kvinna som kallade in sin hund, en man som kastade en glasflaska i återvinningen, någon i vår trapp som slängde sina sopor uppe i trappen medan vi stod precis utanför soprummet samt otaliga människor som har slagit igen sina bildörrar och några som bara har pratat i sina mobiltelefoner. Och förstås alla hundägare med hundar som skäller. Och så andra människor och saker som låter på ett eller annat sätt. Och jag kokar och kokar och det känns som om jag stövlar fram som världens argaste tyrannosaurus rex på våra harmoniska höstpromenader.

Oftast vaknar ju inte Elliot. Han har ju egentligen inte ens svårt att sova längre, men den irrationella ilskan går liksom inte att stoppa ändå. Och jag svär över att folk inte kan ta lite jävla hänsyn. Så arg är jag. Jag ilsksvär i tankarna. Det känns lite svårt att ta in, att världen liksom inte kretsar kring mig och mitt barns sömn. Men innerst inne förstår jag ju att andra människor måste få lov att existera. 

Tänker på det där klippet i Family Guy med Julia Roberts och relaterar. "Me, me, me, ME!"

Minna och nyårshetsen

Sedan jag träffade min kille har vi, som det DINC-par vi varit, firat varje nyårsafton utomlands. Vi har hunnit med Zurich där jag, på dagen, fick uppleva min första och enda pingvinparad och vid midnatt ett storslaget timlångt fyrverkerispel, Bologna där vi fick fly galna smällare och där vi åt middag i ett palats med sköna italienare som ville bjuda ner oss till varifrån de nu kom, Wien som bjöd på en fantastisk och nästintill ändlös nyårsmiddag där jag blev av med min ostronsoskuld och dagen efter ett riktigt såntdär vintermys med marknad och varm choklad. Och nu senast kombinerade vi Barcelona och Paris. Barcelona, där vi drack sangria i T-shirt på stranden och själva nyårsafton som firades i Paris. Där drack vi vin på Le Select med (eller egentligen ganska mycket bara vid bordet bredvid) Wes Anderson (det finns dessutom en lite pinsam historia om det när jag inte fattade att det var Wes Anderson och lite berusat och ganska högt pratade om vilken karaktär i en Wes Anderson-film mannen vid bordet bredvid var lik) och nio månader senare hade vi en liten bebis. Vilka svårslagna nyårsaftnar vi har haft! Jag blir alldeles varm i kroppen när jag tänker på det och jag är så glad att vi har tagit oss råd att resa så mycket som vi har gjort.

Men på grund av den senaste nyårsresans väldigt söta konsekvens vill vi stanna i Sverige och Stockholm i år. Och redan nu känner jag att vad skönt det har varit att vara borta över nyår. Att det enda man har behövt göra är att hitta en rolig restaurang att äta middag på innan man går ut och kollar in fyrverkerier/brinnande gigantisk gubbe (Bologna) /blinkande Eiffeltorn (Paris). Vi har sluppit nyårshetsen varje år och nu känner jag den igen. Det där, att man måste liksom gööööra nåt. Och det ska helst vara alldeles storslaget och glittrigt. Men vad gör man egentligen på nyår och måste man ha det så himla festligt och bubbligt samt, är det okej att somna klockan elva?

Favoritappen

Jag måste skriva en sak till om sömn. Sömn är ju en rätt central del i bebislivet. Jag skulle säga att all min egen tid på något vis och ett eller annat sätt hela tiden kretsar kring Elliots sömn. Det här uttrycket "sleep like a baby" undrar jag varifrån det kommer. Möjligtvis att det kan appliceras på helt nyfödda men en 3-månaders bebis sover väl inte riktigt som en baby.Förutom att jag nog ändå har rätt mycket tur som har en bebis som än så länge sover i princip hela nätterna när han väl har somnat. Men att somna in på dagarna är mitt barn alldeles för nyfiket för att göra. Och varför skulle man vilja sova bort hela dagarna när man har en helt ny värld att utforska..? Men så upptäckte jag ju hårdliftstricket, vilket fortfarande funkar. Nu har jag dessutom hittat en grej som inte bara snabbar på insomnandet men också sparar världen flera liter vatten. Den här ganska fula men oj så praktiska appen, Waka sleep aid. Tänk vad mobiltelefoner är bra till mycket nu för tiden. Elliot somnar på direkten och det till ljudet av inspelat vatten. Och om han är ledsen på kvällen blir han lugn som en riktig filbunke..

Och! Nu har det här visserligen bara hänt två kvällar än så länge, men gnällighet och sovvägran har istället bytts ut till riktigt ordentligt kvällsmys men en bebis i famnen som stillsamt suger på sin napp och pillar en på händerna och halslinningen tills han är tillräckligt trött för att läggas i vaggan. Klockan tio! Jag hoppas att detta betyder att jag slipper gå med honom i selen på kvällarna. Vilket i och för sig också är supermysigt men detta nya att kunna sitta med honom i soffan är betydligt mycket vänligare mot ryggen. Jag hoppas också att detta betyder att jag får gosa med min bebis varje kväll utan att han ska försöka klättra upp och över mig som en annan liten bergsget. Och dessutom finns det ingenting i hela världen som är så gulligt som när min lilla bebis ligger i min famn på kvällen och tröttpratar.

Hur överlevde man ens innan den här moderna tekniken, undrar jag och känner mig verkligen som barn av min tid.Vad mycket tröttare man måste ha varit. Jag tänker använda detta moderna trick så länge det fungerar. När det gäller bebissömn tycker jag att man kan släppa allt vad "duktighet" heter och bara köra på det som fungerar. Även om det är så slött som en fruktansvärt ful mobilapp som låter som rinnande vatten.