Du får aldrig ner mig igen

Juli 2006, Uddevalla

Jag hade diskat klart och funderade precis på vad jag skulle äta när mobilen ringde, ett okänt nummer. Det var Han. Jag hade träffat honom tidigare under dagen. Jag hade träffat honom för första gången på sex år. Stött på honom i stan som av en slump. Han hade frågat efter mitt nummer och jag hade inte vågat säga nej.

Jag visste att det var fel att svara och ändå gjorde jag det. Kanske var det den där fegheten eller så var det en märklig nyfikenhet som styrde mina val den där dagen.
”Hej!” Sa han glatt. Som om han var vem som helst. Som om jag var vem som helst. Som om ingenting var förändrat. ”Jag tänkte att vi kunde fika nu idag.” Inte som en fråga utan som ett påstående, en självklarhet, som alltid med honom och en fika blev bestämd.
”Lova det!” Bad han när jag sa att jag skulle ringa upp när jag var klar och jag lovade. Återigen hade han bestämt över mig och jag kände hur jag började falla tillbaka i gamla mönster, till den personen jag var då - med honom. Vi lade på och jag gjorde mig i ordning.

Jag mådde lite illa när jag ringde upp senast ringda nummer. Han svarade på två signaler, lät glad men samtidigt lite förvånad, som om han inte riktigt hade trott att jag skulle ringa tillbaka. Som om jag skulle ha vågat någonting annat.
”Ska jag komma och hämta dig?” Frågade han.
”Nej, jag kan gå.”
”Okej.” Han lät misstänksam. ”Men jag kommer och möter dig då, var bor du?”
Jag ville inte att han skulle veta. Bad honom istället möta mig vid polishuset, på säkert avstånd från mitt eget hem.
”Bor du där Markus bodde förr?” frågade han och drog ut på stavelserna när han uttalade Markus namn. ”Du trodde inte att jag visste om det va? Men jag vet allt.” Fortsatte han triumferande och jag började undra vad jag hade gett mig in på. Jag kände alltför väl igen honom nu. Kände igen det där obehagliga kontrollbehovet.

Jag reagerade på hur lik sig han var. Han såg likadan ut, uppträdde likadant. Tänk att en människa kan förändras så lite på så många år. Och jag, jag som hade förändrats så mycket. Liksom växt och blivit vuxen.
”Undrar du inte hur jag visste om dig och Markus?” frågade han det första han gjorde när vi sågs.
”Nej, inte direkt, det är ju en ganska liten stad.” Svarade jag men han låtsades inte om mitt ointresse.
”Direkt efter att jag träffade dig tidigare idag ringde jag en kontakt till mig och bad honom ta reda på om allt om dig.” Kontakt? Jag visste inte om jag skulle tycka att det hela var obehagligt eller bara löjligt. Hur som helst så tänkte jag att han allt är en sorglig människa ändå.
”Jasså? Vad berättade han mer än att jag och Markus har varit tillsammans då?”
”Nej, det var inget mer.” Svarade han lite förläget men skyndade sig att tillägga att det var allt han hade velat veta. ”Jag får reda på det jag vill.” Sa han och log. Det där leendet. Det där leendet sa allt, det sa att han trodde sig ha kontroll över mig. Han ville skrämma mig på ett sätt som inte skulle få mig att dra mig undan. Men jag var starkare nu. Jag var inte längre någon osäker liten nittonåring.

Han föreslog att vi skulle gå ner till festivalområdet där karusellerna och lottstånden låg.
”Du vet väl hur mycket jag tycker om lottstånd!?” Skrattade han och jag visste. Vi gick Kungsgatan ner mot Kampenhof och karusellområdet. Väl där nere strosade vi omkring, tittade på folk, köpte lotter och fastnade slutligen vid gripklorna. Han mutade till sig en nalle när vi aldrig lyckades få tag på någon. Han gav den till mig och för ett ögonblick kändes det mysigt. Kanske var det ljuden, doften av tivoli eller värmen som gjorde det men det kändes som när vi var tillsammans, en sådan dag då allt var bra. En av de där sällsynta dagarna.

Men även de sällsynta dagarna slutade inte sällan med att han blev arg och fick mig att gråta antingen av psykisk smärta eller av fysisk. Oftast var det skitsaker som triggade honom. En mottagen blick, ett oskyldigt leende eller något annat simpelt missförstånd. Så slutade även denna kväll, den spårade ur i en svartsjuka från hans sida som var helt obefogad och som han egentligen inte ens hade någon rätt att känna. Skillnaden var att jag nu kunde dra mig undan och att han inte kunde driva mig till tårar. Han kom inte åt mig och det störde honom. Jag tog mig ur det där greppet som han alltid har haft om mig, även under alla de år vi inte ens sågs. Jag la på när han ringde och skrek åt mig, efter att vi hade skiljts åt. Och han kunde ingenting göra, förutom att terrorisera mig med telefonsamtal och sms, som förblev obesvarade.

Jag tror att det där var sista gången jag såg honom, att jag aldrig kommer att se honom igen. På något sätt är jag ändå glad att vi sågs. Jag vet inte om jag någonsin hade känt mig fri från honom och insett min faktiska storhet om vi inte hade setts (av en slump i en liten stad i västsverige av alla ställen). För det är nyttigt att äntligen inse att mannen som en gång tryckte ner en, som fick en att känna sig liten och värdelös, egentligen är ingenting.

Det kändes lite som att... jag vann tillslut.