Jag cyklar trött hem från jobbet när David Grays ”The one I love” plötsligt tar över i lurarna i min mp3, och på ett ögonblick slungas jag tillbaka ungefär ett år i tiden. Om en vecka för ett år sedan, för att vara exakt.
Jag minns långa promenader i solgasset, sena kvällar med Irish coffee på en lummig uteservering och slöa filmstunder i soffan. Men framförallt minns jag pirret i magen när en hand hastigt snuddar vid min. Och den där känslan av att äntligen kanske ha hittat rätt.
Så tar låten slut och jag återvänder en aning motvilligt till nutid igen.
måndag 28 juli 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Åhhh:(
Ledsen att det inte alltid blir som man tänkt det eller vill...
Kram
Ja, det känns lite vemodigt ibland. Men samtidigt är jag ju glad för det som var :)
Kram
Skicka en kommentar