I
tisdags gjorde jag det som alla mammor och pappor någon gång i livet måste
göra. Det är ingenting någon vill göra, men ibland spelar det ingen roll hur
panikslagen man är, man bara måste. Från början trodde jag att det var jag som
bara var harig men efter att jag hade lagt ut min historia på Facebook så
förstod jag att det verkligen var en grej det här. ALLA tycker att det är
obehagligt och genast kände jag mig mindre ensam. Och mindre som en liten lort.
Därför tänkte jag att jag borde dela med mig av historien även på bloggen.
Kanske kan den få någon mer att känna sig lite mindre ensam.
Jag och en annan tjej med
barnvagn stod samtidigt och tittade på hissens "ur funktion"-lapp med
likadana desperata ansiktsuttryck.
"Den
kanske funkar ändå" sa jag."
"Mm"
sa hon och tryckte på knappen. Ingen hiss kom trots att vi stod där ytterligare
ett par minuter och väntade. Men vi hade ju egentligen redan förstått vad vi
skulle bli tvungna att göra.
"Jag
är inte redo för det här" sa jag.
"Inte
jag heller. Jag är alldeles gör ny." sa hon. Vi stod kvar ytterligare en
stund och spanande efter mer rutinerade mammor som åkte ner för
rulltrappan med sina barnvagnar. Kände hur vi blev mer och mer sturska.
"Nu
gör vi det!" Sa jag till denna helt okända mamma, hon nickade och så
gjorde vi det. Vi åkte ner med våra barnvagnar som om vi aldrig hade gjort
annat. Men med hjärtan hamrande som nervösa hamstrars i våra bröst.
"Det går ju fint det här!"
Ropade hon bakom mig efter en stund. Och jag log fast hon inte kunde se det.
Och ner kom vi. Fortfarande samma mammor, fast ändå visste vi att vi inte alls
var samma mammor längre. Något hade förändrats. Vi var rulltrappeåkande mammor
nu.
Vi
skiljdes åt lite sådär som om man inte visste om man egentligen borde kramas
och kanske byta nummer. Sådär som när två främlingar har genomgått en
livsavgörande pärs tillsammans. Har någonting riktigt stort ihop. Tillsammans
hade vi klarat den, rulltrappepremiärturen.
Och när jag skulle hem var hissen
tack och lov lagad. Någon slags måtta med sturskhet får det ändå vara på en och
samma dag.
2 kommentarer:
Nästa steg är att bära vagnen ner när rulltrappan är paj. /Sannum
Fast det skulle jag på riktigt inte orka eller kunna. Funkar inte rulltrappan får jag helt enkelt leta mig till nästa nergång. Jag tänker att det måste vara riktigt hemskt för människor som är handikappade och sitter i rullstol. Hur vågar man ens ta sig ut i lokaltrafiken?
Skicka en kommentar