Natt på akuten

Jag fick känslan av att en del människor gick omkring i korridorerna på akutmottagningen på SöS mitt i natten, för kul liksom. Eller i brist på vettigare nattsysselsättning. ”Jag har varit här sen klockan sju ja!” skanderade en dam högt för alla hon gick förbi. Oss gick hon förbi klockan fyra ungefär. ”Synd om läkarna åh, dom har ju mycket att göra domåh!” Sa hon. Och vi nickade och jag tänkte att jag aldrig skulle komma därifrån.

Vid elva på kvällen började jag få ont i bröstet och ryggen. Smärtan strålade ut i armarna och jag kände mig kallsvettig och illamående. När klockan började närma sig tolv och det fortfarande inte hade gått över började jag få panik. Strax innan ett slog Jonas och jag oss ner i väntrummet på SöS akutmottagning. Jag var fortfarande inte helt övertygad om att jag inte skulle dö men kände mig lite lugnare, medveten om hur nära en panikångestattack jag hade varit och lite stolt över att jag faktiskt hade lyckats hålla den tillbaka.

Halv tre fick jag träffa en sjuksköterska som tog blodprov, mätte blodtryck och EKG. Om jag hade vetat att alla symptom jag hade, tydde på hjärtinfarkt hade jag garanterat inte lyckats hålla tillbaka den där panikångestattacken. Nu visste jag som tur var inte det, och det var förstås inte heller någon hjärtinfarkt. Jag fick så småningom träffa en läkare som konstaterade att jag nog hade fått en retning på lungan till följd av en envis förkylning och framförallt på grund av den retsamma hosta jag har gått och haft i en vecka. För att vara på den säkra sidan ville de ta ytterligare ett prov för att utesluta en propp i lungan. Och jag var livrädd men glad för att de var så grundliga.

Klockan fem lämnade vi akuten. Jonas, stackarn, trött som ingen annan. Jag med en retning på lungan och ett betydligt lugnare humör. Men den här semestern kunde väl ha börjat bättre, kanske.

Missa inte!

Massor med boktips inför sommaren på Kulturbloggen!

Bloggtips!

Har ni läst "Hey I'm Roger"? Om inte så tycker jag att ni ska göra det, nu med detsamma! Han skriver för det första väldigt bra, språket flyter på och inläggen är ofta en fröjd att läsa enkom därför. Dessutom skriver han om intressanta och viktiga ämnen på ett personligt vis som "En hora är en hora". Man kan också få följa med på härliga nostalgitrippar som i "Min kärlek till lera och vin".

Vad Roger än skriver om så har han en tendens att beröra, att ta en med och det gillar jag. Mycket.

Hippy Hippy Shake

I lördags var jag på Debaser för första gången. Jag och Timmisen hade bestämt att vi skulle dansa. Först bestämde vi att vi skulle dansa på Fasching men sen kom vi på att dom inte öppnade förrän klockan tolv. Klockan tolv, tänkte vi ungefärligt gå hem. Ja, senast halv ett. Man orkar ju inte vara ute och ränna hur sent som helst nu för tiden. Så Fasching blev alltså bortbytt mot Debaser. Och som vi dansade! Vi dansade och drack öl ur plastmugg ända till klockan två faktiskt. Det är den senaste tidens uterekord för mig. Jag pratade också med många trevliga människor, bjöd in mig själv till en skrivarklubb och spenderade ungefär 60% av tiden i kön till toaletten och var allmänt ölcharmig.

Allt som allt, en väldigt bra kväll. Hon är inte så dum, den där timmisen. Hon är inte dum alls. Förövrigt är jag också timmis nuförtin, vilket innebär att jag är ledig i dag, i morgon och på torsdag. Andra dagar jobbar jag sköna timmistider. Ett perfekt sätt att avsluta en anställning på.

Och jo, jag trivs rätt bra med livet, just nu.

Kamphundens vara

Det verkar vara en het diskussion om kamphundens vara eller icke vara, igen. Det är ett komplicerat ämne och hur man än vrider och vänder på det så kan det aldrig bli riktigt rätt. Å ena sidan så vore det bra att förbjuda kamphundar. De kan vara världens finaste hundar om de hamnar hos ”rätt” människa och jag håller med dom som säger att det inte är hunden utan människan som är farlig. Men det tar ju inte bort det faktum att ”fel” människor skaffar sig kamphundar. Av fel anledningar, dessutom. Och det kan man inte stoppa genom att förbjuda vissa människor att köpa eller sälja hundar, dels för att det skulle vara för tidskrävande och ekonomiskt ohållbart och dels eftersom man aldrig skulle kunna kontrollera det fullt ut. Det skulle dessutom innebära att den svarta marknaden skulle bli större och hundarna skulle avlas mer okontrollerat. Och vem skulle bestämma vem som får och inte får skaffa sig en kamphund. Vem som är ”rätt” och vem som är ”fel”. På så vis skulle den enklaste lösningen vara att förbjuda vissa hundraser. Det låter väldigt pedagogiskt. Om inte alla kan sköta sig så får ingen ha någon, typ.

Men det är här det blir komplicerat. Säg att vi förbjuder Pitbull, Amstaff, Dogo argentino, Amerikansk bulldog. Men sedan då? De människor som skulle ha skaffat sig en Pitbull att hetsa, fixar en Rottweiler, en Schäfer eller en Dobermann. Diskussionen blommar upp igen. Ska vi då förbjuda dessa raser också? Sedan förbjuder vi alla stora hundar? Och kanske dom små med vassa tänder?

Jag säger inte att jag har någon lösning på problemet, jag menar bara att det är lite mer komplext än att bara skria om att man ska förbjuda kamphundar.

Sluta hetsa mig!

Ungefär sex månader om året är det mörkt och kallt. Tre månader är mellanmånader då det är överkomligt ljust och relativt ickekallt. Tre månader är vad man kallar sommarmånader. Juni, juli och augusti. Jag gillar sommaren, missförstå mig inte. Det jag inte gillar är den här utomhushysterin som kommer med den. Hysterin har troligtvis att göra med att den bara är just tre månader kort och två av de månaderna regnar bort (ofrivilligt Ledin-citat. Det är förövrigt säkert hans fel alltihop).

Det är som att man ska ha dåligt samvete bara för att man är inne fast man är ledig och solen skiner ute. Jag ser de skuldbeläggande solstrålarna sträcka sig in genom fönstret. De säger ”ta en filt, lägg dig i solen och läs din bok”. Och alla håller med solen. Ja, för nu ska man minsann passa på! Snart är det trettio minusgrader igen.

Men så här va; jag kanske inte vill vara ute idag. Så, nu är det sagt.

Jag gillar inte ens barn

Fick hem mitt examensbevis från Högskolan idag. Inte så mycket mitt examensbevis som någon annans. Högskolan har alltså skickat mig någon annans examensbevis. Hon är förskolelärare, det är inte jag. Och vart någonstans mitt examensbevis är, det är det ingen som vet. Ska luska på det. Det är kanske inte så mycket för världen men det är trots allt mitt.

Den här veckan jobbar jag sista veckan som heltidare på mitt jobb. Från och med nästa vecka återstår bara timmistider och semester. Som jag längtar. Som_jag_längtar. Jag känner mig alldeles för trött och oinspirerad för mitt eget bästa. Ledig tid är nog precis vad jag behöver.

Det känns lite grann som om den här bloggen håller på att gå under av sig självt. I´m just saying.

Yay!

Jag har inte bloggat så mycket på sista tiden, och det finns faktiskt en anledning till det. Jag har nämligen koncentrerat mig på annat håll. Jag har varit på två anställningsintervjuer på samma företag, för samma jobb. Som en gallring. En gallring som jag klarade mig igenom. Så från och med 1:a september jobbar jag på Bonnier.

Nu; Champagne, riktig Champagne. För det är jag värd.

Vilken är din skämslåt?

Nästan alla har en skämslåt. En låt som man ärligt gillar men som man inte riktigt vill stå för att man tycker om. Min är Britney Spears ”Born to make you happy”. Jag tycker att den är jättebra men jag skulle aldrig erkänna det frivilligt. Förutom nu då. För jag tänkte så här, att det kunde vara roligt att sätta ihop en playlist på Spotify med bara skämslåtar. Olika människors skämslåtar. Så vilken är din?

Nu kör vi, nu skäms vi lite allesammans!

Skämslåtar på Spotify

Playlists

Jag har spenderat denna soliga dag med att sätta ihop favoriter i Spotify. Och om det stämmer det som dom säger, att musiksmaken säger allt om en, då är jag en mycket, mycket splittrad människa. vacklar mellan tjejpop och gubbrock. Mellan nutid och dåtid. Här finns den samlad i alla fall, min brokiga musiksmak: simplysolo

Nu; fest!

Boktips!

Hittar ni HÄR. Och ni har väl förresten inte missat att Kulturskribenten Tina Hemmingsson gästskriver på kulturbloggen? Besök den vettja!

Robyn-koma

[Det fanns en video till Robyn's "Dancing on my own" här, men den försvann. Ni kan nynna den lite för er själva och låtsas.]

Hyser något slags hatkärlek till Robyn. Ibland kan jag inte med henne och ibland kan jag inte vara utan henne. Som nu. Fast jag undviker gärna intervjuer med henne. Människan vägrar ju att prata normalt, utan bebisröst. Jag kan helt enkelt inte ta henne på allvar. Men nya låten är bra!

Flickan och skulden

Visst kan det kännas som en orättvis anklagelse, att alla män är potentiella våldtäktsmän. 99,5 procent av alla män har aldrig våldtagit någon och kommer aldrig att göra det heller och ändå får de ”lida” för vad 0,5 procent av deras kön har gjort. Men faktum kvarstår, män våldtar kvinnor. I ganska stor utsträckning, dessutom.

Det är inte feminister som påstår att alla män är potentiella våldtäktsmän. Det är samhället. Det är rättsväsendet och det är främst andra män (ironiskt nog). För i samma ögonblick som en våldtagen kvinna får frågan i rätten om vad hon hade på sig kvällen hon blev våldtagen, så ligger också påståendet på bordet. När de frågar henne hur full hon var. När de visar upp hennes korta kjol och urringade tröja. Hon blir även tillfrågad hur många hon har haft sex med och om hon gick ut på krogen med intentionen att ha sex. Som att sex och våldtäkt är samma sak. Det är just de frågorna som säger att alla män är potentiella våldtäktsmän. Att de är djur som inte kan hålla tillbaka sina drifter om en kvinna är lite för utmanande klädd, lite för full. Det är inte jag som säger det, inte Schyman, inte någon annan. Samhället säger så.

Och den största ironin är egentligen att det samtidigt är förbjudet att fråga mannen om han har våldtagit tidigare. Om han har blivit straffad för samma brott som han nu står anklagad för. Men om tjejen har haft svarta spetsstringtrosor på sig vid tillfället så får hon praktiskt taget skylla sig själv.

Ny väggkalender

Den är inte bara helt galet snygg, jag kan dessutom använda den år ut och år in. Alltså; snygg och funktionell. Förutom att jag kommer att glömma av att vrida fram den. Alltid. Stryk funktionell. Men snygg är den!

Tror att den kanske ursprungligen kommer från Ohlsson & Lohaven.

A lesson well taught

För ett par år sedan, efter en lagom livad familjekräftskiva hemma hos mina föräldrar, upptäckte min mamma att någon hade porrsurfat från hennes dator. Det fanns bara en misstänkt, eftersom ingen (inklusive min dåvarande pojkvän, tack och lov) direkt hade lämnat bordet för några större utsvävningar. Ingen förutom min systers pre-pubertala son. Som ganska kort efter maten hade frågat om han fick sitta vid datorn. Så, en klar misstänkt.

Några veckor senare skulle min mamma konfrontera den skyldige. Systersonen vägrar först, helt röd i ansiktet, att erkänna. Men ändrar sig när han inser att han nog inte kan ta sig ur det hela och hävdar istället att han kom in på den aktuella sidan av misstag. Det är då mamma lägger fram det slutgiltiga bevismaterialet, det som leder till en fällande dom. ”Fast du hade försökt hitta sidan, du skrev ju fel adress fyra gånger.”

Efter det har min systerson lärt sig någonting väldigt viktigt och livsavgörande: Radera alltid sidhistorik. ALLTID!

En annan tid, ett annat liv

Genom den här sidan kan man snabbt och enkelt förflytta sig själv hundra år tillbaka i tiden. Man kan åtminstone få det att se ut som det. Gillar't!

Undersökning!

Hej! Jag tänkte om ni kunde hjälpa mig, jag håller på med ett arbete och skulle behöva era åsikter.

Som de flesta vet står nu en av Röda korsets chefer, Johan Af Donner, inför rätta eftersom han har förskingrat en hel del av Röda korsets pengar. Alltså pengar som allmänheten har skänkt till bättre behövande så att de ska få mat, inte för att någon pamp ska kunna äta middag för tvåhundrafemtiotusen. Det är ju dessutom långt ifrån första gången det händer att en chef för en hjälporganisation använder merparten av de skänkta pengarna för sin egen räkning.

Och apropå det här fenomenet har jag ett par (3) frågor och svarsalternativ som jag skulle vilja att ni tog ställning till. Det tar bara en minut av er tid. Ni finner dem alldeles här till höger. Och man kan svara fram till på söndag klockan 17:00.

Tack så mycket för hjälpen fina ni!

Be mine, lila Nokia 6600 fold

Minns ni att jag köpte en ny jättefin och superbra telefon? Minns ni också att jag tappade den i toaletten efter ungefär fyra månader och att den sedan dess har varit stendöd? Det är den fortfarande. Jag sätter på den ibland bara för att kolla, kolla ifall den kanske har repat sig. Det har den aldrig. Men nu tänkte jag att det trots allt var ungefär ett år sedan jag köpte den och sen tänkte jag att nu kanske jag skulle kunna köpa en ny likadan (eftersom jag älskade den och inte har hittat någon annan likvärdig).

Glad i hågen beställde jag en ny. Förlängde min bindningstid på abonnemanget för att få den några hundringar billigare, tänkte betala några hundringar nu och sen lägga på resten på telefonräkningen. Ungefär precis som jag gjorde när jag köpte den senast. Skickade in beställningen och var omåttligt uppspelt till den dagen jag fick ett mail tillbaka. ”Ni har tyvärr för lång bindnings tid kvar på ert nuvarande abonnemang, därför kan vi inte förlänga denna.” För lång? För lång!? Vadå för lång? Max två månader, tänkte jag. Max!

Fast sedan mailade jag Tele2 och tydligen hade jag förbundit mig i två år, inte ett. Vem gör ens sånt? Jo, såna som tappar mobilen i toaletten. Såna som vet med sig att dom är såna som tappar mobilen i toaletten och ändå tackar nej till drulleförsäkring. Såna.

Gretel

Bytte tåg vid Gamla stan. Sprang över perrongen eftersom mitt tåg stod inne. Plötsligt kliver jag på någonting mjukt och svampigt. Jag tittar ner och ser skivad formfranska fara lite kors och tvärs framför mig, landa mer eller mindre graciöst på asfalten. Inser ganska snart att det är jag som sprider formfranska, att det är min påse de flyger ut ur som taffliga fågelungar ur ett bo. Inte riktigt flygfärdiga.

Jag låtsas som att det inte är rusning. Jag låtsas som att ingen ser att jag har lämnat ett spår av fyrkantiga smörgåsstora smulor efter mig. När jag kommer på tåget petar jag diskret ner den nu halvfulla brödpåsen formfranska så den inte syns i min Ica-kasse. Lägger en banan över eländet och tittar oskyldigt opp i tågtaket.

Tänker att det inte var så farligt egentligen. Om man tänker efter så har jag gjort värre saker när jag har sprungit till tåget. Som den gången när jag tappade underkjolen och höll på att ramla ihjäl mig. Som den gången, till exempel.

Little people

Eftersom jag själv har det minst sagt snurrigt och stressat just nu, vilket dessutom har resulterat i en tillfällig bloggtorka, tänkte jag tipsa om en annan blogg; Little people - a tiny street art project. Den uppdateras visserligen inte så ofta men det finns mycket att gå igenom fram till nu och den är verkligen jättefin.

Oompa Loompa doompadee doo

Surt har man inte smakat innan man har ätit Willy Wonkas sura nördar, var så säkra.

Mitt öppna uppbrott

Från början var det egentligen inte Ola Rapace jag förälskade mig i, jag förälskade mig i Hoffa. Alltså Jan ”Hoffa” Lenhoff, huvudkaraktären i serien ”Tusenbröder”. Jag var förresten helt betagen av hela serien, för det är en riktigt bra serie. Men mest var det huvudkaraktären som trollband mig. Och, fick jag för mig, skådespelaren bakom. Det var där det började. 2005. Med Hoffa. Sedan tittade jag på de ganska tråkiga Wallander-filmerna fram till Stefan Lindmans död, vilken kom som en obehaglig chock i all tristess. Däremot undvek jag ”Anna Pihl” eftersom jag hade hört att Olas karaktär inte var särskilt sympatisk. Jag ville ju inte spräcka min bubbla (little did I know). Det var också därför jag, efter att ha sett en halv intervju med människan, medvetet aldrig mer tittade eller lyssnade när Ola Rapace skulle prata i egenskap av sig själv.

När jag såg ”Den ömhet jag är värd” av Peter Birro på Elverket för två år sedan nådde min förälskelse sin pik. Jag fick se Ola Rapaces stjärt och förutom det var pjäsen i sig helt fantastisk (fast något annat väntar man sig ju inte av Peter Birro). Där och då var vår (egentligen bara min) kärlek som starkast. Bara dagar senare började det ryktas om att Ola hade blivit anklagad för kokaininnehav och även om ingenting ännu var bekräftat, så visste jag. Och en liten men ändå ansenlig spricka hade börjat tära min bubbla. Man kan tro att lite kokain inte skulle förstöra något, men nu var det ju inte så att jag gillade Hoffa för att han var en bad guy som rånade banker. Hoffa var egentligen en ganska mjuk kille som inget hellre ville än att försörja sin familj. Hoffa skulle aldrig snorta kokain.

Men eftersom jag är den förlåtande typen, en ganska besatt förlåtande typ, så såg jag mellan fingrarna. Jag tänkte att det var en engångsföreteelse, kanske till och med ett misstag. Jag tänkte att innerst inne är han nog rätt bra ändå, Ola. Så kom slaget. Rätt i ansiktet. Ola Rapace har alltså sagt i en intervju, apropå sextrakasserierna inom skådespelarbranschen, att kvinnor har det lättare än män eftersom de kan ”knulla sig till en roll”. Som att vi feminister ska förstå våra fördelar som kvinnor. Och om det inte vore illa nog så säger han dessutom i en annan intervju, den här gången apropå sin fru Noomi Rapaces framgångar, att den nu tv-aktuella Milleniumtrilogin är så dålig att det är sorgligt att den går hem hos folk. Att ”nivån är så fruktansvärt låg” och så vidare. Okej att det kanske inte är världens bästa serie och att framgången är en smula märklig. Men det känns på något vis som att man ändå står bakom den man älskar. Att man inte trycker ner det den personen gör. Och som sagt, Wallander-filmerna är ju knappast det bästa inom svensk film heller.

Ola, jag har faktiskt stått ut med en del under åren, ganska mycket under de två senaste, men det här var droppen. Jag gör slut.

Ursprungligen publicerat i Arbetarbladet.

Studentminne

När jag pluggade och var superfattig så var alltid natten till den 25:e den bästa natten på hela månaden. Då hade jag levt på nudlar i tre veckor och var helt utsvulten. Klockan tolv fick man pengar, klockan tolv var man, kanske inte rik, men man kunde åtminstone spendera en god hundring på bara ett mål mat. Max hamburgerrestaurang var öppet till ett på natten, varje natt. Min kompis Tina, som jag pluggade med, bodde ungefär tvåhundra meter från Max. Maxmål, plus5 och extra lökringar. Studentlyx! Man åt på riktigt som om man aldrig hade ätit tidigare.

Det är egentligen det jag minns av stundenttiden, dom fattiga dagarna mellan den 25:e och den 25:e har jag förträngt. Allt som betydde något var Maxmålen. Ja, och så kvällen efter Max, då när man drack öl för resterande studiebidrag och lån.

Våren som blev vinter, igen

Fram till idag har det varit en jättefin påsk. I lördags var det vår, nästan på riktigt och jag och Jonas promenerade runt på Söder och hyste förakt mot alla de människor som bodde i fina lägenheter med utsikt över vattnet. När solen började gå ner målade vi ägg och åt påskmiddag. Jag målade förstås Solo och Hjalmar på mina ägg. Och senare, mitt i natten, begav vi oss till Sofia Kyrka för att se och höra påsknattsmässan. Det är väldigt fint i kyrkor, särskilt vid speciella högtider och mitt i natten.

Igår var det fortfarande nästan vår, vi promenerade vi genom Hagaparken och sedan vidare mot Jonas mamma som jag skulle träffa för första gången. Jag var jättenervös och inte särskilt road när Jonas ville visa mig saker i Hagaparken som krävde att jag skulle gå i kladdig skog och klättra över smärre berg. Inte road alls faktiskt. När vi kom fram tillslut, hade mina skor bara läckt lite grann så strumporna var fläckvis lite mörkare och såg svettiga ut. Men jag spillde inte vin på någon duk och jag skvätte inte lax över hela bordet. Däremot tappade jag mitt påskägg i golvet så godiset for ut men för att vara mig är ju det en ganska mild företeelse. Även om jag fick ha en, inte särskilt långdragen kamp om ägglocket med en vild men ursöt pudelvalp.

Imorse däremot, vaknade jag av väckarklockan. Påsken är slut för min del och jag skulle jobba. Och förstå min förtjusning när jag ser att det snöar ute! Jag som verkligen har gått och deppat över att den här vintern verkar ha tagit slut. Inte… Inte så mycket alls.

Påskhälsning

Varje storhelg och ibland däremellan får jag mail från Solo. Han skickar alltid bilder på sig själv. Han är alltid lika fin. Och jag blir alltid lika gråtmild. Här önskar han glad påsk. Med läppen fastsatt i tanden, som vanligt.

Själv levererar jag påskhälsningar utan bild föreställande mig, för allas skull. Glad påsk!