.jpg)
Jag är inne i en ”sakna solo”-period. Jag saknar honom så himla mycket. Fina lilla Solo som kunde reta mig så till vansinne. Men jag minns bara det som var bra, nu för tiden. Hur söt han var. Och ivrig. Och hur han en gång gömde kyckling i hela lägenheten. Hur glad han blev när jag kom hem även om jag bara hade kastat soporna, hur han slängde omkring med sina gosedjur som en galning och hur han outtröttligt kunde apportera bollar. Och så, så klart, hur han alltid kelades, låg nära utsträckt längs min rygg eller ihopkurad som en liten boll. Alltid som klistrad.
Solo lever i allra högsta grad och har det hur bra som helst nere i Skåne med människor som älskar honom, tar hand om honom och bakar tårta till honom när han fyller år. Där han har ett stort hus att leka i, och en gigantisk tomt att springa runt på. Fast hur bra han än har det så tar det inte bort min saknad. För jag saknar det lilla djuret. Ibland till vanvett. Ibland mer än så.
Solo lever i allra högsta grad och har det hur bra som helst nere i Skåne med människor som älskar honom, tar hand om honom och bakar tårta till honom när han fyller år. Där han har ett stort hus att leka i, och en gigantisk tomt att springa runt på. Fast hur bra han än har det så tar det inte bort min saknad. För jag saknar det lilla djuret. Ibland till vanvett. Ibland mer än så.
Finisen
3 kommentarer:
Förstår hur du menar, allt för väl. Kunde ju inte leva utan så nu ligger han här hoprullad bredvid mig, min lille goding :)
Du fick mitt mail va?
Att en hund kan ge så mycket genom sin närhet, djur är det bästa för själen :)
Bra minnen ska man ha, finns saknaden i magen är det något väldigt bra man fått vara med om :)
Elina: Mys! Jag fick mailet! Jag har inte skickat filmen än dock med enda anledning att jag är ganska glömsk, men den kommer!
Anabanana: Absolut! Jag ångrar inte en sekund att jag skaffade honom. Så mycket som han har gett mig :)
Skicka en kommentar