Det femte språnget

Precis när jag hade vant mig vid att Elliot sov hela nätter och somnade utan minsta smågnäll i sin säng på dagarna och rent allmänt var den mest beskedlige bebisen i minnaminne, alltså verkligen en mönsterbebis, så kom nästa utvecklingssprång och allt ställdes på ända igen. Att ha bebis är verkligen en utmaning för den med maniskt kontrollbehov. Man får hela tiden försöka bearbeta att i princip allt är utanför ens kontroll. Det här språnget känns hittills som det mest utmanande språnget, både för oss och för bebisen. Elliot har upptäckt att världen är ganska stor och att han bara är en pytteliten del av den. Han har även upptäckt grejen med avstånd och förstår nu att jag och hans pappa kan öka avståndet mellan oss och honom men eftersom han ännu inte kan ta sig fram så kan han inte minska det igen. Jag får själv lite svårt att andas när jag försöker sätta mig in i hans situation och känner en bråkdel av paniken han måste känna. Det är just därför jag gillar ”Växa och upptäcka världen” så mycket. När jag har en bebis som gråter för att jag går på toaletten så känns det viktigt för mig att förstå varför han gör det.  Jag har alltså full förståelse för att Elliot vill hänga med. Och varför han oftast vill hänga på min arm och vila huvudet mot min axel.

Under utvecklingssprången är det vanligt att bebisar sover dåligt. Elliot har gjort det också, vaknat oftare och sovit väldigt lite och dåligt på dagarna men jag kan inte minnas att han någonsin har vaknat tidigare än sju på mornarna, inte ens som minibebis så att han nu vaknar vid halv fem, fem är ju så att säga en omställning. Men så upptäckte vi att det funkar att få honom att somna om i vår säng. Aldrig tidigare har han velat/kunnat sova i vår säng. Jag borde ju tycka att det är jobbigt. Han ligger ju trots allt och babblar och har sig i en timme innan han somnar. Men jag tycker att det är så galet mysigt. Jag får bebisgosa nära en snusande bebis varje morgon mellan typ sex och halv åtta. Jag inser nu när det händer, när jag hör hur hans babbel blir mumligare och hur han liksom tystnar mer och mer och andningen blir tyngre och jag ser hur han ligger och fingrar lojt på sin pingvin att jag har LÄNGTAT efter det här. Jag tänker utnyttja detta till fullo under alla tjugoåtta dagar som är kvar på det här språnget.

Bloppis!

Jag har rensat ut Elliots garderob eftersom han numer har växt ur till och med storlek 62. OCH eftersom vi bor så trångt att jag inte kan spara ALLA Elliots kläder utan bara har fått hogga åt mig en liten påse med de allra käraste plaggen så det är med mycket tungt hjärta jag tänkte rea ut min sons första garderob. Varav det mesta knappt är använt. Vissa plagg bortskänkes och vissa plagg säljes för en symbolisk summa. Om man inte kan komma förbi Hornstull och hämta plaggen tillkommer frakt. Observera att bildkvaliteten är usel. Detta beror på att jag har en fem månader gammal bebis med separationsångest och inte har TID att hålla på med en massa fancysmanchy bilder. Bara det här inlägget och hela bloppisgrejen har tagit mig typ en vecka att färdigställa. Hur hinner folk med att baka och hålla på!? Fattar inte. Kvaliteten på kläderna är för det mesta bra dock. Mer info om plaggen under bilderna. Vid intresse eller frågor maila: info@minnajonsson.se. Om intresse finns så är det först till kvarn som gäller. OM inte någon erbjuder en hiskelig summa pengar eller en riktigt god fika eller ett glasvin på lokal för då tänker jag bara låtsas som att den personen var först till kvarn.

Mysoveraller i Storlek 62 oanvända, endast tvättade båda för 80kr eller 50kr/st

Tvådelade set i fleece med jacka och byxor, storlek 62. Byxorna är lite använda medan jackorna i princip är nästan oanvända. Alla tre set säljes för 100kr eller 40kr/set.

Omlottbodys i storlek 56 bortskänkes.

Diverse i storlek 50 bortskänkes.

Bodys i storlek 50. Den oanvända hundbodyn för 20kr och resten bortskänkes.

Bodys i storlek 56 bortskänkes.

Byxor i storlek 56 bortskänkes.

Diverse i storlek 56 bortskänkes.

Overall i storlek 56 plus mössor bortskänkes.

Bodys i storlek 62. Alla för 60kr eller 20kr/st. Till rymdvarelsebodyn finns ett par byxor i samma mönster som armarna som ingår i köpet.

Det går alldeles för fort

Idag fyller Elliot alla redan fem månader. Fem månader! I vanliga fall är inte fem månader särskilt mycket men för en bebis är det ju mer som hundår. Det hinner hända alldeles för mycket på fem månader. Nyss var han bara en liten hjälplös klump som åt, sov på min mage, hickade och bajsade. Och han var ursöt medan han gjorde det och det var himla mysigt att ha den där lille snusandes i örat. Och nu är han så stor! Jag kan inte ens förstå hur det är möjligt. Rent fysiskt har han växt från fyrtionio centimeter till sextiosju och fördubblat sin vikt och stoltserar nu med lite drygt sju kilo. Men framför allt har han blivit stor i det att han helt plötsligt inte alls är alldeles hjälplös. Han kan hur mycket som helst! Okej, skulle jag lämna honom själv så skulle han ju inte direkt kunna ta hand om sig men han kan hålla sin pipmugg och dricka själv. Bara en sån sak är ju helt makalös med tanke på att han bara för en månad sen inte alls ens förstod vitsen med att greppa saker. 

Det är liksom både sorgligt och spännande på samma gång, att han blir större. Jag vill ju ha den här lilla bebisen för alltid och tanken på att han någon gång ska flytta hemifrån gör att jag får svårt att andas. Samtidigt är det ju så himla spännande att se honom utvecklas. Och det ska bli roligt att se honom som vild ettåring och brådmogen femåring och som klok tioåring.

En annan sak som har hänt i våra liv är att Elliot inte längre bebisskriker. Nu gråter han. Hulkar, snyftar och är ledsen "på riktigt". Det händer väldigt sällan. Ibland vaknar han på kvällen och kanske har haft en mardröm och behöver tröstas. Och så igår när han fick sina vaccinationssprutor grät han såklart. Då hade vi att göra med en verkligt ledsen liten bebis, även om han snabbt lät sig bli tröstad bara genom att få vara nära. Jag känner mig tudelad inför den här nya gråten. Den skaver verkligen i mammahjärtat eftersom han låter så innerligt ledsen. Men samtidigt känner jag aldrig så mycket kärlek till honom som när gråten övergår till små snyftningar medan han lutar huvudet mot min axel.Och jag bara vill hålla honom där för alltid. Fast needless to say, så är jag som gladast när min bebis är glad. Vilket är nästan alltid.

Den stora tröttheten

De tre senaste nätterna har Elliot sovit från klockan åtta på kvällen till sju, halv åtta på morgonen. Utan att vakna en endaste gång. Det är ju sånt som man drömde om skulle hända om ungefär ett halvår. Men nu har det hänt. Tre hela nätter. Och ändå är jag tröttare än någonsin. Igår började jag gråta för att jag tappade en bok på golvet och jag kände att det här med att behöva ta upp den igen var mer än vad jag mäktade med. Sammanlagt grät jag nog tio gånger över nio olika ungefär lika fåniga småsaker och en lite mer förståelig. Jag känner att min energi är nästintill helt slut och mitt tålamod och humör har sinat genom samma hål.

Om föräldraledigheten (”ledigheten”) hade varit ett arbete som vilket som helst skulle det ha varit ungefär nu jag hade tagit två veckors välbehövlig semester och åkt till en sandstrand och druckit drinkar, läst böcker och slumrat i skuggan av ett parasoll och sen kommit tillbaka som en supermamma. Det är också nu insikten har slagit mig med full kraft; det finns inget mer ledigt. Jag har ju fattat det tidigare men när jag har varit full av något slags euforisk överskottsenergi har jag inte direkt reflekterat över det. Tänkt att den är ju ganska lätt ändå, den här bebisgrejen.

Det var igår när vår sköterska på BVC sa att man som förälder har en massa sparad energi som brukar ta slut efter fem, sex månader som jag förstod varför jag helt plötsligt på bara ett par dagar har blivit så fruktansvärt trött. Varför precis allt känns alldeles oändligt arbetsamt, trots att jag får sova ordentligt och allt egentligen borde kännas lättare nu. Men jag antar att det ger sig, februari brukar ju vara en trött månad även utan bebis. Dessutom hade jag ändå inte kunnat åka iväg och vara borta i hela två veckor från min bebis utan att sakna ihjäl mig. Särskilt inte när man tänker på att jag säger att det är så skönt att han somnar klockan åtta så att man får egentid på kvällarna och jag spenderar dem med att kolla på bilder på Elliot i mobilen eller titta på honom när han sover...Hur trött man än är så går det ju inte att komma ifrån att Elliot är (helt subjektivt) världens absolut gulligaste bebis och i slutet av dagen så är det ju så himla värt. Och snart är det vår!

Egentid

Igår var jag på bio själv för första gången i livet. En late bloomer på området alltså. Jag har märkt att sen vi fick barn så uppskattar jag så mycket mer att vara själv. "Egentid" är ju ett ord som ofta används i föräldrasammanhang och för mig är behovet av egentid bokstavligt. Egentid är tid som är min egen och som tillbringas med bara mig. Det bästa jag vet nu för tiden är att äta lunch eller ta en fika helt själv. Det är inte det att jag inte tycker om att träffa mina vänner längre eller att jag inte uppskattar deras sällskap för det gör jag ju. Det är oerhört givande att prata med människor som förstår vad jag säger. Men det är också så vansinnigt skönt att inte behöva prata alls. Jag känner att jag behöver det emellanåt.

Så igår var jag alltså på bio själv. Jag såg Interstellar för jag hade hört att den skulle vara bra och dessutom var den en och en halv timme längre än mitt andra val, filmen om Björn Afzelius. Och aldrig förr har det varit så fantastiskt skönt att sjunka ner i en biostol med en bunke popcorn och en stor läsk. Även om jag lite ångrade den stora läsken när det var en timme kvar på filmen och jag inte vågade försöka hålla mig filmen ut eftersom jag ganska nyligen har fött barn. Vilket ju gjorde att tio minuter gick åt till att våndas över att behöva gå förbi bioduken på väg till toaletten och tre minuter gick åt till att faktiskt gå på toaletten. Men annars var det en väldigt sevärd film. Betyget blir ju liksom bra per automatik eftersom jag inte somnade.

Efter bion, och väl hemma möttes jag av min sons tandlösa leende, det där som värmer ända in i själen. Och jag tänkte, hur fånigt klyschigt det än låter, att det skönaste med att vara borta ett par timmar är ändå att få komma hem till det där leendet igen. 

Morgonmys

Elliot är ju inte så mycket för att ligga stilla och mysa längre. Han vill framåt! Så fort jag lägger honom på mage på min mage för att kramas börjar han paddla iväg med armar och ben och utstöta ljud av uppgiven frustration. Lägger jag honom på golvet lyckas han oftast ta sig runt i en cirkel men det går sämre att ta sig framåt. Det tycker jag är skönt. Han får liksom inte ha för bråttom iväg och kan gott cirkla runt där på mattan i några månader till.

När hans farmor dessutom berättar historier om hur hon hittade hans pappa på hatthyllan när han var liten så förstår jag ju att det kommer bli en riktig liten vilding av Elliot när han väl kommer att börja ta sig framåt på riktigt istället för att bara cirkla runt. Det kommer troligtvis att bli både kul och svettigt men jag är inte riktigt redo för det än, känner jag. Elliot verkar inte alls känna samma sak.

Jag lyckas dock fortfarande sno åt mig lite soffmys på mornarna. :)

Uppskruvat

Eller ännu ett inlägg om sömn. Men den här gången vill jag prata om min egen sömn. Elliot har ju hela tiden sovit rätt bra på nätterna. Sedan vi började ge honom ett par skedar gröt på kvällen har det dessutom blivit ännu bättre. Nu sover han från ungefär åtta på kvällen till åtta på morgonen och vaknar en gång per natt för att äta. Men det där kan ju svänga igen, det vet man ju genom den erfarenhet man har samlat på sig efter alla fyra månader som mamma. Konstigt det där förövrigt, att vara någons mamma. Jag har fortfarande lite svårt att ta in och förstå det. Jag undrar när jag kommer att känna mig som en mamma, på riktigt. Men det är  ett helt annat ämne och inte det jag vill skriva om idag.

Den här lyxen nu då, att få sova så mycket har genererat ett lyxigt problem; jag kan inte sova istället. Jag är så galet pigg på kvällarna att jag inte somnar förrän efter midnatt, vilket gör att jag i alla fall inte får sova mer än tre, fyra timmar i rad. Jag kan vara supertrött vid sju, åtta men sen när jag har nattat Elliot är det som om jag har tagit efter honom .Det är då jag som blir övertrött och därmed superpigg och ligger vaken och funderar på en miljon olika saker tills klockan är så mycket att det inte ens känns som någon idé att somna för jag tänker att bebisen ändå kommer att vakna när som helst. Och då somnar jag. Hade jag varit en bebis hade jag troligtvis också gråtit av frustration tillslut.

Jag tror att det är all den här egentiden jag plötsligt har efter klockan åtta på kvällarna som gör mig lite uppspelt. Och jag vill liksom njuta av den så mycket som det bara går och skruvar upp mig själv och har, liksom min bebis, en aning svårt att komma till ro sen när jag väl ska sova. Det är ju kul ändå, hur lika vi är jag och Elliot… Men alltså vad gör man åt det här? Jag har tänkt att jag istället för att ligga och surfa planlöst, vilket ju ändå inte känns som det maximala sättet att fördriva egentid, ska läsa på kvällen. Återgå till mina böcker. Det kanske är på tiden ändå. Om jag nu kan komma till ro att läsa.

Apropå skratt

Det är så spännande att ha en bebis. Det händer ju liksom nya grejer varje dag. Elliot har börjat med en ny typ av ljud. Han tar i så att han blir alldeles röd i hela ansiktet och sen liksom pressar han ut ett slags tjut. Ett riktigt ordentligt glädjetjut, om man så vill. Antingen det, eller så blir han bara så stolt och glad över att han har lyckats åstadkomma ett så fantastiskt läte. Jag menar, vem skulle inte bli det? Han ser helt överlycklig ut när han gör det här ljudet. Tungan rätt i mun och sen världens största leende och så tjutet som kommer långt nerifrån magen och syns i ögonen. Jag har fått för mig att han tror att han skrattar. Att det här tjutet är ett skratt. För oftast kommer det när man busar med honom som allra bäst och man är mitt i det här ”Nu händer det, nu kommer skrattet”. Och istället kommer alltså det här ljudet från en alldeles illröd bebis som ser ut som att han verkligen har åstadkommit något stort och livsavgörande.

Nu är han ju bara fyra månader så i princip allt som kommer ur honom är ju alldeles underbart gulligt så det känns ju okej om det är så här han skrattar. Men om han fortfarande låter såhär istället för att skratta när han är trettiofem så tänker jag att han kanske inte kommer att ha så många kompisar som vill hänga i roliga sammanhang.

Min lilla överman

I morse höll Elliot precis på att somna om vid åtta, som han brukar, när en av våra grannar började härja utanför med någon fånig lådcykel. Precis när Elliot hade slutit sina ögon och jag tänkte ha lite tid för reflektion osv. Alltså den där lådcykeln... Nere i cykelrummet senare, stod jag på riktigt och övervägde att göra pyspunka på den. De förstörde min morgon idag och jag kan förstöra deras i morgon. Öga för öga, eller vad man säger. Vem har ens en lådcykel!? Det är sånt man får för att man bor i Hornstull. Typiskt fånigt indiehippietjafs.

Elliot vaknade i alla fall till igen av det här skramlet med den idiotiska lådcykeln och där och då började en kraftmätning av sällan skådat slag. I tre timmar försökte jag få honom att somna inne och till slut, alltså efter tre timmar, fick jag honom att somna i sin säng. Jag var som bäst i färd med att starta upp datorn för att skriva ett något raljerande inlägg om hur jag är den envisaste människan i världen och att ingen INGEN kan tävla mot mig i något som i slutändan har med envishet att göra. Inte ens min egen son. Just  efter att jag har skrivit första meningen vaknar Elliot efter att ha sovit i hela sex minuter. Och efter ytterligare en timmes försök blir jag tvungen att erkänna att vi verkligen är av samma skrot och korn, han och jag. Och att jag dessutom avlat fram min överman i envishet.

Så jag packade in oss i kläder och bäddade ner Elliot i hårdliften, kånkade ut vagnen och efter fem minuter sov han och jag kände mig lite fånig som hade startat den här liksom prestige-grejen. Att göra en sak av att han ska kunna somna inne på dagarna och därför ägnade hela förmiddagen åt det. När jag istället bara hade kunnat gå ut med honom en halvtimme så hade saken varit ur världen... Och jag kanske inte fortfarande skulle vara sugen på att göra pyspunka på lådcykeln.

Hej hej, jag vill flytta in i dig

Igår var vi och tittade på en supermysig trea i Hägersten. Vi kommer troligtvis inte att få den. Att hoppas på en trea är helt enkelt att hoppas på för mycket. Men ändå har jag ju lite redan flyttat in där. Elliots rum var tapetserat med en blå fondvägg med gula stjärnor. Och köket var litet men mysigt och jag kan se hur jag sitter där i morgonrock och en stor härlig temugg. Fast jag aldrig ens har morgonrock på mig. Eller dricker te. Varje gång tänker jag att jag inte får haussa upp förhoppningarna men jag kan liksom inte låta bli för varje gång når förhoppningarna stjärnorna och fallet ner blir alltid lika full av besvikelse.

Förra veckan hade jag flyttat in i en trea med öppen spis vid Globen. Och veckan innan det en tvåaa vid Vitabergsparken. Men jag blev vräkt innan jag ens hade boat in mig ordentligt. Troligtvis kommer jag att få flytta ut ur den här lägenheten illa kvickt också eftersom mitt starka ha-begär inte per automatik gör att den andra parten vill ha vår lägenhet. Särskilt inte när det finns tusen och åter tusen likadana små lägenheter i Stockholms innerstad, där de flesta dessutom har fina fiskbensparkettgolv och lägre hyra. Även om ingen av dem kan ligga lika mysigt till som vår. 

Nu har Elliot börjat somna runt klockan åtta på kvällarna, precis som ni sa att han skulle så igår satt jag inne i sängen och drack ett glas bubbel och kände hur glamouren flödade omkring mig medan Jonas var ute och rökte en cigarr. Men jag tänker att någon gång måste det väl ändå vara vår tur. Jag måste bara ha lite tålamod. Vilket är svårt eftersom jag är en person utan något som helst naturligt tålamod. Jag fattar inte ens hur man gör. Allt måste ske NU. Men jag försöker i alla fall.. 

Utebliven skrattfest

Sporrade av att det verkar vara så nära fortsätter vi ivrigt våra försök att få Elliot att skratta och Elliot ler stort och ger ifrån sig olika läten som inget av dem är skratt. Jag höjer rösten så högt i i falsett att halsen gör ont, låter så busig jag bara kan och känner mig inte ett dugg fånig. Jag smyger mig på honom samtidigt som jag tjuter ”Nu kommer mamma och kittlar dig!” och liksom visar tydligt med händer och fingrar vad som ska hända och Elliot ser överförtjust ut och det känns som om vi båda tänker att nu jävlar händer det. Nu kommer skrattet, tänker jag. Och den här gången kommer det faktiskt att bli roligt, tänker Elliot och hans ögon riktigt strålar av glädje och förväntan.

Och sedan sviker vi varandras förväntningar. Ett slags antiklimax uppstår när jag kommer fram till själva kittlingen. Elliot är inte kittlig. Alls. Han verkar tycka att själva kittlingen är urtråkig och man riktigt känner besvikelsen han utstrålar när hans hopp om något riktigt roligt grusas. Han slutar le och är helt plötsligt inte alls sådär nära ett skratt som han var vid de höga förväntningarna inför vad som skulle hända. Och jag känner hur jag misslyckas som den roliga mamman som får sitt barn att tjuta av skratt.

Och så där håller vi på om dagarna. ”Nu kommer mamma och kittlar dig!” Stort leende och förtjusningsblicken, alla höga förväntningar och sen – antiklimax. Kanske borde komma på något ny taktik...

Hipp hipp hurra!

Elliot fyller fyra månader idag. Hurra för honom! Och särskilt hurra för oss som har fått varit föräldrar till det lilla charmtrollet i hela fyra månader. Det känns så konstigt hur tiden går både snabbt och långsamt. Det är också lite av en overklighetskänsla hur fort han utvecklas. Alltså vad mycket som händer på fyra ynka månader. Från att ha varit en röd liten, relativt orörlig klump så är han nu liksom en riktig människa. En ganska vild sådan. Och en himla glad människa som ler nästan hela tiden. Vi går här och väntar tålmodigt på det första skrattet som vi tror kommer snart.  Hans leende har bara blivit större och större de senaste dagarna och nu för tiden kommer det ofta som någon konstig hostning när han ler så där särskilt stort när man busar med honom. Tålmodigt var väl att ta i förresten. Det stackars barnet busas nästan ihjäl i vår otålighet. 

Ikväll ska vi i alla fall fira hans fyra månader i livet utanför genom att smaka på morotspuré för första gången. Och med ”vi” menar jag Elliot. Det ska bli så kul att se hur han reagerar. Han kanske rent av skrattar. Men troligtvis har vi någon härlig grimas att vänta.

Han firade sig själv i morse genom att köra någon typ av gymnastik i soffan. Han är hashtagen #aldrigvila personifierad. 

Tuffa killen och söta tjejen

Jag läste Cissi Wallins blogg hur hon höll på att boa inför den kommande bebisen och tänkte på hur jag själv boade. Jag var nästan manisk. Tvättade och vek babykläder, skruvade ihop IKEA-möbler, sydde täcken. Jag skapade till och med en mobilarm till vaggan med mina bara händer dagen innan jag skulle föda. Av en gammal skokartong, blompinnar, lite tyg och massor med superlim skapade jag en mobilarm. Jag kände hur bebisen skulle kunna komma vilken dag som helst och jag hade PANIK över att vi inte hade någon mobil över vaggan eftersom jag hade MISSAT att man behövde en mobilarm. Nu visade det sig att man inte så mycket behöver en mobil den första månaden. Det visade sig även att min ohändighet inte bara är något jag kommer dragandes med för att slippa göra saker, för så mycket kärlek och ömhet jag lade ner i skapandet av den där mobilarmen som höll ungefär en vaggning. Stoltheten jag hade känt över att ha skapat den försvann lika fort som mobilen rasade ner från vaggan.

Men det jag framför fastnade för när jag läste hennes inlägg var att hon skrev att det visst mest hade blivit ”pojkiga” kläder som åkte ner i bebisens byrålåda. Samma sak har hänt mig. Som den feminist jag vill kalla mig har jag ju känt att jag inte vill att min bebis ska vara en ”tuff kille”. Jag vill att han ska vara en bebis, med bebiskläder. Och ändå har det blivit att han har mest vitt, svart, grått och blått i sin byrå. Egentligen har han allra mest kläder med djurmotiv på och en del vinrött. Men jag känner lite att det är ju samma färger som dominerar min garderob och som troligtvis hade dominerat min bebis byrålåda även om han hade varit en tjej. JAG gillar svart, grått och blått. Och djur.

Ibland kan jag känna att jag nästan måste försvara mig inför mina feministiska vänner. JAG GILLAR BLÅTT! Ingen av dem har ju ens nämnt något om min bebis kläder så troligtvis är det så att jag känner att jag måste rättfärdiga för mig själv och majoriteten av hans kläder är ju helt könsneutrala. Jag tycker att det skulle kännas så märkligt om jag aktivt köpte rosa och fluffiga kläder till min son när jag inte skulle ha gjort det till min dotter. Jag tycker att det känns ungefär lika fel som att bekräfta könsroller. Jag vill inte att min son ska vara en spelbricka i kampen mot patriarkatet, lika lite som jag skulle uppfostra honom till en kvinnoförtryckare. Jag vill inte klä honom i rosa bara för att.. 

När han är gammal nog att säga själv vad han vill ha på sig och han säger att han vill ha en rosa tyllkjol så ska han såklart få ha det, även om jag tycker att det är gräsligt. Och om jag hade haft en dotter så hade jag inte nekat henne att ha en rosa tyllkjol heller bara för att ”vi måste kämpa mot könsrollerna älskling”. Jag tycker att barnen liksom bara ska få vara barn.

Hur tänker ni kring det här?

Bjuder på en bild på min egentillverkade mobilarm. En bild jag så stolt mms:ade till min kille ungefär en minut innan den gick sönder.

Den mysigaste stunden

När Elliot ska sova på kvällarna kan det sluta med att han hamnar i matkoma. Han somnar med flaskan i munnen och jag brukar låta honom ligga så i min famn en halvtimme innan jag försiktigt lägger ner honom i hans säng. Men om han är en aning piggare när nattningen liksom sätter igång på allvar, alltså efter dusch, pyjamas, vaggsång, etc, så bär jag  på honom och egentligen är detta det mysigaste alternativet även om jag varje gång upplever en stund av uppgivenhet.

Vi släcker ner vardagsrummet, vilket också är Elliots sovrum (vilket i vår pyttelägenhet innebär att hans säng står ungefär en meter från vår) och så bär jag honom mot min axel. Och liksom vaggar fram och tillbaka på samma sätt som när jag var gravid. Och han  ligger där och pladdrar och ser sig omkring i det mörka rummet. ”Ooh!” är hans favorituttryck. Han låter faktiskt lite som en väldigt bestämd uggla där han hänger. ”Ooh! OH!oh!OOh!"  Och hans nyfikna blick missar inget i dunklet.

”Han kommer aldrig att somna…” säger jag till Jonas varje kväll efter att ha burit på Elliot i ungefär tio minuter. Dels säger jag det eftersom Elliot verkar så väldigt pigg och dels för att jag har så väldigt lite tålamod. Det är verkligen känslan jag har, han kommer aldrig att somna och jag förlikar mig med tanken. Men så börjar Elliot tystna lite och varvar mellan att suga på sina egna händer och att suga på min axel så att min tröja känns som en blöt trasa efter en stund. Och pratet låter liksom mer lojt. Ugglan låter mindre bestämd och mer frågande och försiktigt viskande. ”Ooooh..?”

Då är det dags för nappen. När den är i vet man att nu är det inte långt kvar. Då känns det som att det kommer att hända ändå, han kommer att somna. Ikväll också. Och det är nu den börjar, den mysigaste stunden på hela dagen. Elliot pillar lite med sina små fingrar på min arm, tittar fortfarande ut i rummet med verkar liksom inte se lika mycket. Jag passar på att gosa med hans mjuka huvud och buffar honom lite i rumpan. Elliot fortsätter att pilla på min arm medan hans lilla pyjamasklädda kropp blir allt tyngre. Så glider först armen ner. Och sedan faller huvudet lite bakåt. Och så sover barnet. Ungefär en kvart efter att jag har sagt att han aldrig kommer att somna. 

Från hundra till noll på tjugo minuter. Min lilla superhjälte.

Det fjärde utvecklingssprånget

Tiden går så himla fort! I morgon blir Elliot sjutton veckor gammal och på tisdag ska vi fira hans fyramåndersdag genom att smaka på morotspuré. Jag tror att det blir en succé efter att ha sörplat enbart ersättning i fyra månader. Jag blir ju less på tacos bara vi äter det två helger i rad. Hur som helst så innebär just den här tiden i Elliots liv att han för ett par veckor sedan klev in i utvecklingsfas nummer fyra enligt appen Wonder weeks och  boken Växa och upptäcka världen. Särskilt boken är en verklig livlina för mig under de här sprången och jag läser citaten från andra språngföräldrar om och om igen. De får mig att känna mig normal och det är skönt.

Detta fjärde språng är det längsta hittills och enligt Wonder weeks började det när Elliot var fjorton och en halv vecka gammal och ska kulminera ungefär nu. Och Elliot följer appen på dagen, vilket han även har gjort med de tidigare sprången. Han har i ett par veckor varit lite.. annorlunda. Han har sovit lite sämre och liksom inte varit sitt vanliga spralliga jag. Och för ett par dagar sig eskalerade det hela precis som vi visste att det skulle och de typiska språngdragen infann sig. Han vill nu ofta bli buren och vara nära (vilket ju gör att selen äntligen kommer till användning ordentligt) och han vill gärna bli underhållen. Han är lite ledsnare än vanligt och  äter och sover sämre, osv. Men man ser även färdigheter som han håller på att lära sig, som att ta tag i fötterna, vända från rygg till mage, blåsa salivbubblor, göra pruttljud med munnen och lite såna där, livsnödvändiga saker.

Ett ”ofog” han har börjat med de senaste dagarna är att vakna ”tidigt”. Jättetidigt, tyckte jag. En dag vaknade han redan klockan sex. Och de två senaste dagarna har han vaknat klockan sju. Dessutom har han vaknat på natten för att äta TVÅ gånger istället för en gång. Jag beklagade mig lite över detta till Jonas igår, att det är sååååå jobbigt nu när han inte sover om mornarna. Och jag måste gå upp en gång extra på natten. Jag är så trött att jag dööööööör. Lät det. Så i morse googlade jag på det här utvecklingssprånget för att se om vi verkligen ska ha det så här i tre veckor till och hittade ett blogginlägg av en tjej som hade tvillingar i samma språng. Dessa tvillingar sov alldeles i otakt på dagen och den ena tyckte att det var morgon klockan halv fem. Den andra skrek från klockan ett på natten fram till just fem ungefär.

Här har jag gått och gnällt över att min unge bara sover mellan nio och sju. Och vaknar TVÅ gånger. Så jag är tvungen att gå upp, ge honom mat och lägga ner honom i sängen TVÅ gånger istället för en. Ibland känner jag mig som en bortskämd snorunge med den här bebisen vi har. Jag behöver en verklighetscheck lite då och då så att jag kan förstå hur bra vi har det. Och tänka på att det finns folk som har det värre. Mycket, mycket, mycket värre. Det är alltid lite skönt att veta tycker jag.

Rör inte min bebis!

Idag hade vi visning av vår lägenhet för sjuhundraåttioelfte gången. Tjejen som kom var jättetrevlig och vi småpratade lite om livet och jag stod och höll i Elliot som precis hade vaknat.. efter en tupplur i selen(!?). Då sträckte hon plötsligt fram handen och pillade med sitt finger på hans kind. Pillade med sitt otvättade och ospritade finger på min bebis! Jag såg framför mig hur bajs, baciller och sjukdomar hade färdats från hundanus och gubbnäsor längs andras händer, penisar, tunnelbanehandtag och rulltrappsräcken till hennes finger för att slutligen hamna på min bebis oskyldiga lilla bebiskind. Jag fick ju stå emot med hela mitt väsen för att inte backa bakåt och skrika åt henne att SLUTA RÖRA MITT BARN! Man vill ju inte framstå som något bacillskräcksfreak och galning framför någon vars lägenhet man kanske skulle vilja ha. Och jag förstår ju ändå folks benägenhet att ta i små söta bebiskinder.

Men faktum är att jag faktiskt är livrädd för baciller. Alltså egentligen inte smuts och såntdär, så mycket. Men sjukdomsbaciller. De skrämmer livet ur mig när det kommer till Elliot. Jag menar, en vanlig förkylning hos en vuxen människa kan ju vara helt förödande och livshotande för en liten bebis. Så därför går ju alla människor omkring och är potentiella smittobärare av dödliga sjukdomar i mina ögon. Alla människor är livsfarliga HOT. I alla fall så länge de har ospritade händer. Eller är i närheten av min unge. Särskilt så här på vintern när alla förkylningar kan vara RS-virus. I Stockholm ska det tydligen peaka i februari, men ni kommer inte se min bebis på någon tunnelbana nära dig förrän i slutet av mars. Tidigast. Kanske juni. 2020. 

Hur man blir en sann livsnjutare

För hundra år sedan, alltså innan jag fick barn, hörde jag på radion att forskning visade på att människor som inte har barn är generellt lyckligare än människor som har barn. Men att människor som har barn blir lyckligare än människor utan, när barnen flyttar hemifrån. Nu tror jag att jag hörde det här i Tankesmedjan så sanningshalten i påståendet kan jag inte alls gå i god för. Men jag kan redan efter fyra månaders föräldraskap förstå grejen. Det handlar om att uppskatta värdet av tid för sig själv.

Innan vi skaffade barn så hade vi det lite soft på kvällarna när vi inte hade något särskilt planerat. Vi kanske såg någon film, drack något glas vin, slökollade på teve. Vi hade det slappt och skönt liksom, varken mer eller mindre. Eller ibland mer så klart. Men vi uppskattade det inte så som jag nu efter att ha skaffat barn, inser att vi borde ha gjort. Jag upplevde liksom inte våra fria kvällar som någon lyx. Nu för tiden när vi lyckas få barnet att somna klockan halv nio och kan titta på en film eller somna till ett halvt glas vin så uppskattar jag det på en helt ny nivå. En nivå som ligger så långt över nivån jag hade innan att jag inte ens trodde att den här nya nivån existerade. Häromkvällen såg vi Gone Girl, jag hade redan läst boken så jag låg egentligen bara i soffan och tänkte att fan vad gött vi har det. Och i lördags då barnet somnade klockan åtta och vi satt med tända ljus och drack ett glas vin var jag så euforisk att jag nästan grät. Jag sträckte ut benen, spretade med tårna och kände i varenda fiber i min kropp att bättre än så här kan man knappast ha det ändå. Ett glas vin. I soffan. Det krävs liksom inte mer än så för att bli euforisk och nästan känna någon typ av overklighetskänsla inför den här tiden som jag fick spendera för bara mig.

Vad jag vill säga är att jag hajar grejen nu. Människor med barn har  vett att njuta mer av tiden då de inte har barn. Alltså i vårt fall när barnet sover, vilket på senare tid har blivit från åtta på kvällen istället för elva (så himla mycket yaaaay!). När man inte har barn tar man ju liksom tiden man spenderar mer för given, för den finns ju alltid där för bara en själv. Tänker jag. 

Sen spenderar jag visserligen ofta halva kvällen med att stå och titta på det sovande barnet.

Min bebis, superhjälten

Igår hände en såndär grej med min bebis som är helt alldeles utomjordisk. Jag trodde inte mina ögon och min mun såg ut som öppningen till en fågelholk för kungsörnar. Jag blev så uppspelt att jag nästan kissade på mig och jag kände att jag genast måste berätta för varenda människa vad min fantastiska bebis precis hade gjort. Först skickade jag ett sms till min sambo, barnets far, för jag tänkte att han är ju den person som skulle bli mest exalterad av alla jag berättade det för. Även om det är svårt att komma upp till min nivå av uppspelthet eftersom den i regel ligger några snäpp (eller ljusår) över alla andras. Förutom kanske min kompis Karin, hon är nog också på ungefär samma nivå. Efter önskad respons mailade jag min mamma och whatappade min syster.

Alla höll så klart med om att min bebis måste vara något alldeles extra som utvecklas i den takt som bebisar gör mest. Sedan var jag på väg att skicka ett mass-sms till typ tio av mina närmaste vänner innan jag hann hejda mig. Jag ställde mig frågan ”Är det här intressant för andra?” och egentligen kom jag fram till att min bebis så klart är intressant för hela världen. ALLA måste bry sig om varenda utvecklingssteg ungen tar! Men så lade jag band på mig och lät bli.

Men jag vill att ni ska veta att igår tappade mitt barn ut sin napp på bröstet, plockade upp den med handen OCH SATTE TILLBAKA DEN I MUNNEN! Som en jäkla superhjälte! 

"När ska han få ett syskon?"

Det verkar vara nästan ännu mer normbrytande att bara vilja ha ett barn än att välja att inte ha något alls. När jag inte ville ha barn fick jag höra hur mycket jag skulle ångra mig och hur barn är det bästa som finns i livet. Och det senare kan jag väl hålla med om nu när jag har ett, men om jag aldrig hade velat ha barn hade jag ju inte gått och känt så. Att jag liksom missar det bästa i livet. Då hade jag ju istället njutit av att inte ha barn när alla andra är dödströtta, sönderslitna och inte har råd att åka på semester. Nu har jag ett barn. Men då verkar det också vara fel. Redan innan vi kom hem från BB kändes det nästan som om folk ville veta när vi skulle skaffa ett syskon. Och när man säger att man inte vill ha fler så blir man inte  tagen på allvar. Lite som att det inte går att bara ha ett. Som om jag skojar när jag säger att en unge räcker för oss. Sen får man höra allt möjligt om att syskon är det bästa som finns, att barnet kommer att bli så ensam när han växer upp och att man till och med är egoistisk som inte ger sitt barn ett syskon. Och om hur fruktansvärt ensam Elliot kommer att stå där sen när jag och hans pappa är döda.

Hade vi varit yngre hade vi säkert kanske skaffat ett barn till. Så småningom. Men som det känns nu så skulle jag inte orka med två små blöjbarn. Och om vi skulle vänta flera år innan vi skaffade nästa så skulle vi vara pensionärer när den yngre är tonis och det skulle jag verkligen inte orka. Det är ju mycket ”jag”  i det här så jag kan ju förstå att det låter egoistiskt. Men vad jag, eller snarare vi orkar eller inte orkar är ju något som går ut över barnen. Jag vill inte vara en slutkörd mamma som inte orkar någonting och som istället får tampas med två understimulerade smågluttar som sätts framför teven bara för att få dem ur vägen. Jag vill inte heller vara en tonårsmorsa som inte pallar att sätta gränser. Jag kan inte tycka att det är egoistiskt att inte bita av mer än vad man kan tugga.

Att välja att ha bara ett barn som jag istället orkar med till hundratio procent och som jag kan stimulera och uppmärksamma och ge absolut all min kärlek till är vad som är minst egoistiskt i min mening och i min situation. Men det där är ju personligt. Det finns så klart de som är trettiofem och fyrtioplus som orkar med två småbarn och det finns sextioåringar som tycker om att bråka med sina tonåringar. Men lika lite som jag ifrågasätter hur de kan skaffa fler barn, lika lite vill jag bli ifrågasatt för att jag inte gör det. Nu har jag ett barn, som dessutom är världens bästa unge och som jag älskar och som kommer att få all min energi, alltid. Och som förhoppningsvis kommer att ha massor med kompis och som när jag dör  har en egen liten familj som han åker till Grekland med om somrarna.

Så en gång för alla, det blir inget syskon.

Den vilda bebin

Eller inlägg trehundraåttioen om sömn. Som sagt, sömnen är ju en central del i livet. Särskilt när man har fått en bebis. Och sömnen uteblir. Egentligen uteblir ju inte vår sömn så mycket eftersom vår bebis sover i princip hela natten med ett par uppvaknande för mat. Och jag inser ju vilken fantastisk tur vi har och hur mycket avundsjuka det genererar. Han har ju sovit så sen han var typ tre veckor. Men hans sömn är ändå något som det ständigt pratas om i det här hushållet.

”När var du ute med Elliot senast?” är den vanligast förekommande frågan hemma hos oss. Som om han vore en hund. Vårt problem ligger inte i att Elliot inte sover på nätterna, som sagt. Utan att han fortfarande (oftast)  gör det så jättedåligt om dagarna. Med några få undantagsdagar då har verkar glömma bort att sömn är hans absoluta nemesis. Han ÄLSKAR att vara vaken. Han är dessutom supercharmig och världens gladaste bebis så jag har egentligen inget emot det men så kan ju hans sömnbrist mynna ut i en rejäl skrikfest och roligare fredagskvällar än så kan man ju ha. Min bebis är en nyfiken gladfis som tycker att det där med att sova på dagarna är ett nödvändigt ont som nåt pucko har kommit på och som man helst bara vill strunta i. Men när jag letar sömntips på nätet så blir jag galen på alla ”skapa rutiner kring sömnen så bebisen vet när det är dags att sova”. Vi behöver inget sånt. Dels för att han har en superb dygnsrymt. Och dels för att han VET när det är dags att sova. Det är ju det som är en del av problemet! Vi skulle snarare behöva tips på hur man överraskar bebisen med sömn. Hur han liksom sitter där och är glad och leker med sina händer och tänker att det är värst vad livet är fröjdigt idag och då BOOM! ÖVERASKNINGSSÖMN!

Fina människor kommer med välmenande (och efterfrågade!)  förslag som ”lägg dig bredvid bebisen då somnar han på studs!” Först det första nej, det gör han inte. Och för det andra nej, det gör han verkligen inte. Lägger man honom i vår säng är det lek och bus tills man inser att man försöker lura honom att sova. Människors favorittips är att man ska sätta honom i sele. Och det är ju förståeligt för att alla bebisar älskar att sitta i sele, tätt mot mammans kropp. Förutom min klaustrofobiska bebis som blir alldeles rasande när man försöker pressa in honom i något himla fack. Glöm det, tänker han och stånkar och stönar och knuffas och buffas och skriker tills man inte har något annat val än att plocka ut honom igen. Sen finns det de som säger att man bara ska lägga honom så somnar han väl och då står jag där och känner hur jag får en liten hjärnblödning.

Men vagnen funkar förstås fortfarande. Men jag tror att han är oss på spåren där, även fast vi brukar låtsas att vi inte alls lägger honom i vagnen för att han ska sova. Och tittar bort och visslar medan vi kör den tjugo extra gånger över den knaggliga raksträckan på Långholmen. Vi behöver nog börja tänka ut något nytt. Det gäller liksom att vara idérik, företagsam och hela tiden ligga steget före.

03.30

Igår på kvällspromenaden mellan klockan sex och sju var jag så trött att jag drack en halv liter kaffe för att orka med nattningen som, om man har otur, kan dra ut till klockan elva. Men oftast blir det ju tidigare än så, men det kan vara bra ändå, att liksom vara förberedd.  Men Little did I know att nattningen skedde precis under tiden som jag aningslöst drog i mig en halv liter uppiggande medel.  Så när bebisen sov från klockan sex  låg jag själv med gigantiska, helt otrötta ögon och stirrade upp i taket när klockan hade passerat midnatt. Dessutom med en mer och mer panikartat insikt om att barnet troligtvis skulle vilja kliva upp för dagen långt innan gryningen. Typ klockan två. Klockan tre vaknade han och ville ha mat. Men medan han lyckades somna om direkt efteråt så hade effekten av kaffet tydligen inte riktigt klingat av på mig så jag låg vaken igen. Och av någon helt outgrundlig anledning kom jag att tänka på Uddevalla. På vilken konstig parentes i mitt liv det var.

Klockan halv fyra låg jag alltså i min säng, i Stockholm , mil bort i både tid och rum, bredvid min sambo och med min bebis i sin säng  och tänkte på staden där jag i princip blev strandsatt i tio månader för hundra år sedan i ett helt annat liv. Jag tänkte på den fantastiskt fina och nyrenoverade lägenheten jag och min dåvarande kille flyttade in i första januari. Jag tänkte på alla nätter jag satt själv i den lägenheten när han inte kom hem och jag tänkte på hur kall den alltid kändes. Och på hur jag blev smalare och smalare och det enda jag åt var grillad kyckling. Jag tänkte på hur jag blev utkastad efter bara två månader för att lämna plats åt min killes ex-flickvän och hur jag själv flyttade in i en lägenhet i det så kallade knarkhuset där polisen alltid stod utanför och det alltid var någon som skrek. Jag tänkte på alla promenader med hunden fram och tillbaka till hundvakten, på killen jag dejtade som sa att han var tjugotre men som bara var nitton. Jag tänkte på alla fester och de vänner jag faktiskt fick där trots att jag inte kände en enda människa när jag flyttade dit. Jag tänkte på när vi nattbadade och på när vi kastade sten på min före detta killes fönster som om vi vore femton istället för tjugofem. Jag tänkte på mitt jobb på Böcker och Blad på Torp som jag älskade. Jag tänkte på alla timmar jag och en kompis spenderade i stadens Bingohall och på alla timmar jag spenderade i telefonen med mina bästa vänner i Gävle och längtade hem. Jag tänkte på ett annat ex som helt plötsligt dök upp i Uddevalla och var alldeles galen och började ringa och hota mig. Och känslan jag hade i magen när jag var hemma i Gävle och hälsade på och visste att jag skulle vara tvungen att återvända till Uddevalla. Slutligen tänkte jag på hur det kändes när jag hade städat ur min lägenhet och flyttfirman hade åkt norröver och jag låg i ett rum på ett hotell precis bredvid tågstationen och visste att dagen efter skulle jag få åka därifrån och hem till Gävle för alltid. Eller för ett par år åtminstone.

Det knappa året i Uddevalla var det absolut mest vrickade i mitt liv. Alla förväntningar som grusades och alla helt surrealistiskt galna saker som hände när jag bodde där men ändå också, vännerna jag hade. Och jobbet som jag trivdes så bra med. Jag vet att jag hatade att bo då där men i natt när jag låg och tänkte tillbaka kändes det ju ändå som om jag hade rätt kul emellanåt. Men framför allt har jag så svårt att koppla att det har hänt i det här livet. Det känns så väldigt långt borta. Nästan lite som om det har hänt en helt annan person och inte mig. Som om det är något jag har fått berättat för mig. Eller en bok jag har läst.

Och bebisen, han sov ända till halv åtta. Och jag tänker att om jag aldrig hade flyttat till Uddevalla så kanske inte Elliot hade funnits. En fjärils vingslag och allt det där.. Så det var nog värt ändå.

Bortskänkes

E håller på att växa ur sin vagga eftersom han nu har blivit så stor (buhu!) och därför har vi beställt en spjälsäng som ska trängas in någonstans i vår pyttelägenhet. Det känns så onödigt att slänga vaggan så därför tänkte jag kolla om det är någon som vill ha den, eller känner någon som vill ha den. OBS att en "mindre vild" bebis kan ha vaggan säkert i upp till ett halvår.

Kan hämtas i Hornstull efter nyår! Endast vagga och madrass ingår. Och det egenhändigt ihopsnickrade spjälskyddet. Även täcke kan ingå men det är egenklippt och egetsytt från IKEA så jag vet inte om det är så mycket att ha egentligen. Det är alltså helt okej om man bara vill ha vaggan. Jag är medveten om att jag är den mest ohändiga människan på jorden. Söt bebis ingår ej. Den gjorde jag dock bra!

Glassigt

Jag kan väl inte påstå att jag känner mig som den glammigaste bruden under discokulan för tillfället. Mitt fräscha och snygga jag känns så långt borta. Som ett helt annat liv. För ibland blir det ju så. Den lilla egentid man har ägnas fullständigt åt absolut nödvändiga saker som att äta, kissa, bajsa och duscha. Och om det finns tid över föredrar jag att ägna den åt att göra absolut ingenting. Och ingenting annat. 

Häromkvällen frågade Jonas om det var smink jag hade under ögonen eller om det var på grund av oändlig trötthet jag var alldeles svart. Jag svarade att det nog är smink. Sen julafton. Så kan det vara. Helt plötsligt sitter man där en lördagskväll med två dagar gammalt smink under ögonen och känner att livet inte direkt är Champagne. Och då har jag inte ens berättat om när jag råkade äta en bit av pizzakartongen när vi åt "middag" häromveckan.

Egentligen bryr jag mig inte så där jättemycket. Just nu är bekvämlighet och vila prio två för mig, näst efter Elliot som alltid kommer att vara nummer ett. Och Elliot är ju lika glad oavsett om jag har borstat håret eller inte. Men jag vill inte vara en sån som dekar ner sig alldeles bara för att man får barn. För alltid. Men man får väl vara så här slö i perioder va? Ibland måste man bara få låta bli att orka en vecka eller fem.

Hejhej smink, vi ses snart igen.

Ofog

Graviditet och förlossning är ju inte bara en stor själslig grej, det är ju en rätt stor händelse för kroppen också. Och jag förstår ju att man inte kan bli sitt vanliga gamla jag på en gång efter att ha pressat ut en tre och ett halvt kilos klump genom sitt allra heligaste. Även om det var den föreställningen jag kanske hade när jag gick de där sista veckorna av graviditeten och längtade efter att inte ha foglossning. Men hur lång tid ska det egentligen ta!? Jag skulle verkligen inte vilja påstå att jag är en särskilt tålmodig person men vem som helst skulle väl börja tappa tålamodet när fogarna gör om möjligt ännu ondare tre månader efter att den där underbara lilla skapelsen har kommit till världen.

De råd jag har fått hittills för att läka ihop är att inte bära eller lyfta. Och att vila mycket. Vilket är helt galet kassa råd när man har en tremånaders bebis som helst vill bli buren jämt och som allra helst bara sover under vagnpromenader. Jag tar tacksamt emot råd som faktiskt går att tillämpa i en bebissituation. Samt uppmuntrande ord om att andras fogproblem försvann efter exakt tre månader och två veckor. Tack på förhand.

Förlossningsbesattheten och jag

Jag har blivit helt besatt av graviditeter och förlossningar sen jag fick barn. Särskilt förlossningar. Mest besatt är jag fortfarande av min egen. Ibland tar jag fram min journal och minns tillbaka på hur fint och häftigt det var. Vilken GREJ det är att föda barn. Jag minns inte direkt hur ont det gjorde. Jag minns bara euforin när bebisen till slut halkade ut och jag kände mig som den starkaste urkvinnan i mänsklighetens historia. Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det. Jag vill känna den där känslan igen och igen och igen.

Det är väl kanske därför jag är lite besatt av andras graviditeter och förlossningar också. Och läser fler gravidbloggar och följer för mig okända växande magar på Instagram än vad jag intresserar mig för redan födda barn. Jag blir liksom uppspelt å deras vägnar. På vad de ska få vara med om. Liksom jag var lika delar spänd, nervös och uppspelt inför min egen förlossning. De ska snart få göra den här fantasiska grejen och ibland kan jag känna mig riktigt avundsjuk. Även om det är rätt skönt att ha det gjort så skulle jag gärna göra om det hundra gånger om. Men att ta hand om hundra barn känns lite väl övermäktigt. Hur söta de än är.

Jag undrar om den är normal och hälsosam den här besattheten och kommer den att ebba ut? Eller kommer jag för alltid att plöja gravidbloggar och känna ett litet sting av avundsjuka inför folk som avslöjar sina graviditeter? 

Två dagar innan förlossningen och sju dagar innan beräknat förlossningsdatum. Peppen var total!