Helt fantastisk!

”All my friends are superheroes” av Andrew Kaufman hamnar på topp 5 av mina alla tiders favoriter. Denna måste ni läsa. MÅSTE. Andrew Kaufman skriver absolut fantastiskt finurligt och den här boken är helt skruvad, romantisk och alldeles galet rolig. Den handlar om superhjältar i allmänhet och Tom, som inte är någon superhjälte, i synnerhet.

Toms fru, The Perfectionist, har blivit hypnotiserad av sitt ex, Hypno, att tro att Tom inte syns. Hon tror därför att han har lämnat henne så boken handlar alltså främst om hur Tom försöker övertyga sin fru om att han faktiskt är bredvid henne. Under tiden får vi möta ett flertal superhjältar med de mest absurda superkrafter. Bland andra The Spooner, vars superkraft är att känna på sig när någon ligger i fosterställning och behöver skedas, då smyger han ner i deras säng medan de sover och spoonar dem. Eller The Shadowless Man som inte alltid har varit en superhjälte.

"Before The Shadowless Man was The Shadowless Man, he was Henry Zimmerman. He was regular. He always knew when the toast was going to pop. He routinely opened the telephone book to exactly the right page when looking for a number and was always finding money on the street. But nothing incredibly strange, nothing that'd suggest he was a superhero, had ever happened.
Then one wednsday he woke up at 6:34 a.m. This was early for Henry Zimmerman. His shadow was sitting on the edge of his bed.
'I'm leaving you' his shadow told him.
Zimmerman leaned on his elbow. He studied his shadow. It looked so tiny.
'Are you unhappy?' he asked his shadow.
'Yes'
'Then you should go.'
Zimmermans shadow hesitated. Almost imperceptibly, it nodded. It pushed itself on its feet. It walk across the room and closed the bedroom door behind itself.
Henry Zimmerman was now the Shadowless Man."

Nog sagt.

All my friends are superheroes får 5 starka Minnor av 5 möjliga.

Ursäkta, det är hår i min hals

Ni vet när man får ett hårstrå i maten och man är i ett sådant sammanhang att man inte kan resa sig för att hämta servett att spotta ut tuggan i. Eller försöka gräva fram hårstrået ur munnen. Ett sånt moment hade jag idag. Så jag slutade tugga, tog sats, slöt ögonen och svalde matbiten med hull och hår, så att säga. Log lite mot min bordsgranne och försökte ignorera det faktum att jag nu hade någon annans döda hår i min hals. Någon.Annans.DÖDA.Hår.I.Mig.

I efterhand tänker jag att jag hade kunnat ursäkta mig och uppsökt en toalett. Men det är lätt att vara efterklok. Nu har tuggan liksom fastnat halvvägs och jag känner hur det där hårstrået ringlar omkring i min hals. Gör sig påmint om vad jag har gjort. Jag kan inte sluta tänka på det. Jag blir galen.

The Tiny Wife

"The Tiny wife" av Andrew Kaufman är en liten, liten bok som handlar om en krympande människa. Det börjar med ett rån på en bank. Att rånet skedde just på en bank var bara en slump eftersom rånaren inte var ute efter pengar. Istället vill han, av var och en som befinner sig på banken, ha den sak de har med sig som betyder mest för dem. Han säger att han i och med detta har tagit 51% av deras själ och om de inte lär sig hur man får själen att växa tillbaka till sin ursprungliga storlek så kommer de att dö. Efter rånet börjar märkliga saker hända dem som blev rånade. En kvinnas man förvandlas till en snögubbe, en annan får hela sin familjs historia över sig (bokstavligt talat) och en tredje, berättarens fru, börjar krympa.

Boken är skriven på ett sätt som förundrar, på riktigt. Ibland är den så fyndigt formulerad att man blir helt förbryllad. Och efter ett tag slutar man förvånas över handlingen och liksom accepterar absurditeten i det hela, liksom karaktärerna i boken gör. För i hela boken är det ingen som någon gång ifrågasätter hur det är möjligt att dessa omöjliga saker kan hända dem. Om jag ska ha någonting att invända mot denna lilla pärla så är det att den är alldeles för kort. Jag vill ha mer av "The Tiny Wife".

Därför ska jag nu börja läsa en annan bok av samme författare, ”All my friends are superheroes”. Den handlar om Tom. Alla hans vänner är superhjältar, till och med hans fru. Som tyvärr har blivit hypnotiserad att tro att Tom är osynlig av sitt ex, Hypno. Det lutar åt succé, tycker jag.

The Tiny Wife får 4,5 Minnor av 5 möjliga.

Lyon 2011

Vi har spenderat några dagar i Lyon, en stad som jag förälskade mig vid första ögonkastet. Det är verkligen en fantastisk stad. Eftersom den klarade sig ganska oskadd undan andra världskriget finns det många gamla fina byggnader kvar. Och då menar jag många. Lyons ”gamla stan” är från 1500-talet och var man än gick där så ramlade man i gamla gränder och innergårdar som var helt underbart pittoreska. Och maten, den var helt oslagbar. Man åt mest hela tiden och det var inte alls lika dyrt som jag hade föreställt mig. En trerättersmiddag för två inklusive en flaska vin och fördrink gick på ungefär tusenlappen. Jag får dessutom ta tillbaka alla mina fördomar mot snobbiga fransmän som vägrar tala engelska. De ville jättegärna göra sig förstådda och de som inte kunde prata engelska gick ändå over the top för att vi skulle förstå.

Det är svårt att säga vad som var bäst med staden. Kanske var det att den var så helt sagolikt fin, sådär så att inga bilder gör den rättvisa. Kanske var det alla små underbara restauranger som låg i princip överallt och maten de serverade. Kanske var det parken, Parc de la tête D’or där det strövade rådjur mellan rosenträdgårdarna. Eller så var det helhetsintrycket. Hur som helst så föll jag verkligen pladask.

Det fanns inte särskilt många turister i Lyon, jag finner detta mycket märkligt eftersom det just är en så fin och prisvärd stad med väldigt många sevärdheter med den gigantiska slottslikande kyrkan Notre-Dame de Fouvière som ligger på en höjd och liksom blickar ut över staden eller amfiteatern som är en rest från romartiden eller bara gamla stan och dess byggnader. Jag känner att jag utan tvekan skulle kunna flytta Lyon. Och jag rekommenderar er verkligen att åka dit.

Parc de la tête D'or


Parc de la tête D'or


En typisk innergård i Gamla stan


Högst upp till höger ser man Notre-Dame de Fourvière blicka ut över sin stad.


Notre-Dame de Fourvière

På vinst och förlust

Jag vill inte tjata om David Nicholls ”One day”. Jag tror att alla vet vid det har laget att jag tycker att den är sämst. Att jag ogillar alla karaktärer i den, hatar slutet och att jag mest bara blir irriterad så fort jag börjar tänka på den. Och trots detta så läste jag precis hans ”På vinst och förlust”. Det var en ren chansning. Men den gillade jag faktiskt. Väldigt mycket till och med. Jag älskar att huvudpersonen är en riktig antihjälte. En smal, ganska klantig nittonårig kille med dålig hy (vilket man kanske får lite väl mycket information om).

Brian Jackson kommer till universitetet fast besluten om att bli någon annan. Att äntligen få visa upp sidor av sig själv som han inte har kunnat visa i den lilla hemstaden. Sidor som heller inte riktigt finns. Hans högsta önskan är att vara med i frågetävlingen University Challenge på tv. Och det är det boken kretsar runt, det och Alice. Alice som är föremålet för Brians kärlek. Också föremålet för alla andra killar på universitets kärlek. Det slutar inte vid universitetet heller. Och oftast slutar det med att de förälskade männen blir galna.

Det här är en dråplig historia. Ibland är den så pinsam att man måste titta bort, trots att man vet att boken inte fortsätter som en film utan att man ändå måste läsa de där raderna så småningom. Men den är kul. Och karaktärerna är fantastiska.

”På vinst och förlust” får 4 Minnor av 5 möjliga