måndag 24 november 2014
Morgonmys
Ni vet när ens två månader gamla bebis bara vill ligga på bröstet och sova. Och vad mysigt det är när han kurar ihop sig strax under hakan och man tänker att det är så här det ska vara.
lördag 22 november 2014
Nybörjarmisstag
Elliot är ju lite svår att söva på kvällarna nu när han är i
den här ”fasen”. Men det gör mig inte så mycket för oftast räcker det att sitta
i soffan och vagga. Han låter sig luras bara man rör sig lite. Dessutom har min
kille fixat HBO Nordic lagom till min föräldraledighet så jag sitter och plöjer
serie efter serie. Häromsistens blev jag till exempel jätteförvånad och upprörd
över slutet på The White Queen, vilket.. ehm.. vittnar om min okunskap i
brittisk historia.
I förrgår begick jag ett så kallat nybörjarmisstag när jag satt med
min lättväckta bebis i famnen. Han hade precis somnat när ett avsnitt av ”Dead
like me” tog slut och fjärrkontrollen låg utom räckhåll, på andra sidan bordet.
Jag hade ett val. Antingen resa mig upp för att ta fjärrkontrollen och riskera
att bebisen vaknade och göra om allt igen eller sitta i mörkret och göra
absolut ingenting i tjugo minuter till bebisen hamnat i djupsömn. Gissa vilket
jag valde. Nästa gång ska jag välja Netflix framför HBO Nordic på kvällen, då
börjar nästa avsnitt direkt och inte förrän efter fem avsnitt frågar Netflix om
man verkligen är kvar. Antingen det eller ha fjärrkontrollen till hands INNAN
bebisen somnar.
Sedan finns det ju väldigt mycket att säga om HBO Nordics
värdelösa app i övrigt också. DEN GÖR MIG SÅ ARG! Jag menar, vem skriver ut
namnet på avsnittet men inte namnet på serien? Jaha, de rekommenderar ”Murder
S01E05” men om man vill börja med avsnitt ett så har man ingen aning om vilken
serie man ska titta på. Dessutom finns det inga övergripande beskrivningar av
serierna, bara av de enskilda avsnitten. Och om jag har börjat titta på en
serie kan det ju vara bra om appen kommer ihåg det så att jag själv slipper
hålla reda på vilket avsnitt jag är på. Jag skulle kunna tillägna den här appen
ett helt eget rasande inlägg eftersom den gör mig så orimligt arg. Men det är ju DEN som är orimlig. Jag orkar inte ens tänka mer på den just nu. Förresten så är min ilska inte alls orimlig. Den är faktiskt ytterst rimlig.
Med vänlig hälsning,
Världsliga problem
Världsliga problem
torsdag 20 november 2014
Växa och upptäcka världen
Jag har länge förstått att boken ”Växa och upptäcka världen”
är lite av en bibel bland bebisföräldrar. Jag har däremot inte förstått varför. Det är ju bara en bok! Men jag har inte brytt mig nämnvärt heller. När jag har jobbat i bokhandel och på förlag vet
jag inte hur många som har frågat efter den och hur många som har blivit
fullständigt skogstokiga när den inte har funnits. FÖR DE BARA MÅSTE HA DEN! Nu
finns den i alla fall igen och nu förstår jag varför den är så populär. Och jag har den förstås.
När man inte har någon som helst kontroll över sin bebis och
hans humör så är det verkligen skönt att kunna läsa om varför bebisen plötsligt
har blivit som en helt annan människa. Att förstå varför ens annars alltid lika
glada och tysta bebis är otröstlig eller inte vill sova även om det inte finns
någon till synes anledning eftersom han är mätt och nöjd i övrigt. Särskilt
när man som naiv förstagångsförälder tror att ens barn ska bete sig i humöret
ungefär likadant från födseln fram till tvåårstrotsen. Ta Elliots plötsliga
skrikfester som exempel, de har visserligen avtagit avsevärt sedan i lördags men de hotar ändå
liksom lite lurkande runt hörnet om kvällarna och han är fortfarande lite extra ledsen. Man märker att det är något. Det är så mycket lättare för mig när jag vet att Elliot är ledsen för att han har det
jobbigt med sin mentala tillväxt. Det händer så himla mycket i hans lilla huvud. Att veta exakt vad som händer gör att jag på något vis blir mer.. förstående. Vilket
är bra, framför allt för min egen mentala tillväxt, som mamma. Och dito hälsa
Jag har dessutom
laddat hem appen Wonder Weeks där man kan fylla i barnets beräknade födelsedag och få ett
schema över när bebisen kommer att ta sig igenom utvecklingssprången boken
skriver om. Och nedräkning över hur lång tid det är kvar innan fasen är över. Och hur långt det är till nästa. Det
är bitterljuvt att liksom ”veta” vilket humör min bebis kommer att vara på från vecka till vecka.Och det är skönt att så påtagligt se att efter regn kommer solsken.
onsdag 19 november 2014
Om att lämna sin bebis
I fredags var jag ute och åt och drack vin med mina vänner.
Det var så himla roligt! Senast jag var ute och åt och drack vin med vänner var
i januari. Jag minns att jag gjorde ett graviditetstest samma dag jag skulle ut
då. Inte för att jag trodde att jag var gravid mer bara för att vara på den
säkra sidan, man vill ju inte sabba sitt barn redan i fosterstadiet. Det var
två dagar innan jag skulle ha mens och testet visade tvärnej. Jag gick ut och
drack cirka fyra glas vin, plussade fyra dagar senare och hade dåligt samvete i
nio månader. Men i fredags gick jag ut och slappande av. Det var mycket lättare
än vad jag trodde att det skulle vara att lämna Elliot hemma och koppla loss
sig från mammarollen. Men jag vet ju att han och hans pappa har det så himla
fint och bra ihop så jag oroade mig inte för dem. Jag åt god mat och drack bubbel och rödvin och
hade säkert gått på tequilan och dansat hela natten med tillhörande efterfest om det inte vore för att jag visste att det fanns
en morgondag och därför var hemma strax efter midnatt. Däremot fick jag ju så klart dåligt samvete över att jag inte
längtade ihjäl mig. Men man måste ju få vara bara sig själv ibland – det hade jag
längtat ihjäl mig efter. Efter att ha levt i elva månader för Elliot levde jag en
kväll för bara mig. Och det var jag värd.
På lördag ska jag lämna min bebis igen. Den här gången är det värre och mycket svårare, för vi ska lämna honom med en nästan helt okänd människa. Jonas mamma är ju inte okänd direkt. Jonas har ju känt henne i fyrtio år och jag i över fem. Men Elliot har bara känt henne i två månader! Vi skulle äta lyxmiddag på AG eller Oaxen. Bubbel, glaskrabbor och fint kött. Förrätt och varmrätt och hela köret. Men ju närmare tiden för min födelsedagsmiddag vi kom, desto närmare hemmet började restaurangerna ligga och desto färre rätter blev det att förtära. Eftersom det är min födelsedagsmiddag får jag bestämma och därför ska vi på lördag äta sushi på Barbro ungefär fyrahundra meter hemifrån. Vi kommer att vara borta i cirka en timme och det kommer att vara den mest stressade timmen i mitt liv. Men det gäller ju att hålla förhållandet vid liv, osv.
På lördag ska jag lämna min bebis igen. Den här gången är det värre och mycket svårare, för vi ska lämna honom med en nästan helt okänd människa. Jonas mamma är ju inte okänd direkt. Jonas har ju känt henne i fyrtio år och jag i över fem. Men Elliot har bara känt henne i två månader! Vi skulle äta lyxmiddag på AG eller Oaxen. Bubbel, glaskrabbor och fint kött. Förrätt och varmrätt och hela köret. Men ju närmare tiden för min födelsedagsmiddag vi kom, desto närmare hemmet började restaurangerna ligga och desto färre rätter blev det att förtära. Eftersom det är min födelsedagsmiddag får jag bestämma och därför ska vi på lördag äta sushi på Barbro ungefär fyrahundra meter hemifrån. Vi kommer att vara borta i cirka en timme och det kommer att vara den mest stressade timmen i mitt liv. Men det gäller ju att hålla förhållandet vid liv, osv.
måndag 17 november 2014
Ett nej är ett nej
När jag var liten och gick hos min dagmamma på dagarna fanns
det en pojke där som hette Micke. Den här pojken tyckte väldigt mycket om att
pussa på mig och jag vet inte hur mycket jag hade haft emot det om det inte
hade inneburit att han inte riktigt visste hur man pussades utan bet mig i
kinderna. När han inte slutade när jag bad honom sa mitt femåriga jag till min
dagmamma. Jag minns inte exakt vad jag sa men jag gjorde klart för henne att
jag inte ville att Micke skulle pussa mig eftersom det gjorde ont. Varpå min
dagmamma svarade ungefär ”men låt honom pussa dig, han tycker ju bara om dig.”
och det är något som har fastnat hos mig. Jag minns det så himla väl. Att jag
skulle låta honom eftersom han tyckte om mig. Även fast jag själv inte ville.
Jag kan förstå att det är jättegulligt med små femåriga
pojkar som vill pussa på femåriga små flickor. Och jag förstår att Micke tyckte
om att pussa på mig och aldrig menade någonting illa. Han fick säkert
jättemycket kärlek hemma och ville sprida detta vidare på dagarna. Men ett nej
är ett nej även när det kommer från ett barn. Eller kanske särskilt då. Och
även om Micke var för liten för att förstå detta så var dagmamman inte det. Det
var hon som skulle ha sagt ifrån. Och istället för att jag som liten tjej
skulle få höra att pojkar får göra vad de vill med mig bara för att de tycker
om mig skulle pojken behövt lära sig att det INTE är okej att pussa någon som
inte vill.
Jag kom att tänka på det här när vi pratade om skillnaden på att vara pojkmamma och flickmamma häromdagen. Jag känner ett jättestort ansvar som pojkmamma att lära min son att respektera andra människors vilja, särskilt när det kommer till närhet. Det gäller förstås oavsett vilket kön ens barn har, men jag tror att det är extra viktigt när det kommer till pojkar. Jag kommer så klart att uppmuntra Elliot att vara varm och kärleksfull och mig kommer han att få pussa och krama hur mycket han vill. Men så fort någon säger nej, då är det han som ska tas åt sidan och få förklarat för sig att man inte får pussa någon som inte vill. Inte nu och aldrig någonsin.
Jag kom att tänka på det här när vi pratade om skillnaden på att vara pojkmamma och flickmamma häromdagen. Jag känner ett jättestort ansvar som pojkmamma att lära min son att respektera andra människors vilja, särskilt när det kommer till närhet. Det gäller förstås oavsett vilket kön ens barn har, men jag tror att det är extra viktigt när det kommer till pojkar. Jag kommer så klart att uppmuntra Elliot att vara varm och kärleksfull och mig kommer han att få pussa och krama hur mycket han vill. Men så fort någon säger nej, då är det han som ska tas åt sidan och få förklarat för sig att man inte får pussa någon som inte vill. Inte nu och aldrig någonsin.
söndag 16 november 2014
Fram till nu
Jag känner att det är mycket ”fram till nu” för tillfället.
Fram till nu har jag nämligen varit väldigt stolt över att vi har lyckats hålla
den här alldeles för lilla lägenheten städad. Vi har diskat, plockat kläder och
dammsugit och det har varit rent och snyggt och inte alls särskilt rörigt. Jag
har sagt att det är så skööööönt och så här ska vi alltid ha det. Men samtidigt
har jag ju förstått att det inte skulle vara för alltid. Och ”inte för alltid”
visade sig vara ungefär åtta veckor.
Nu är det kaos. Man snubblar på kassarna med ren tvätt som
istället för att ha blivit upplockade för fem dagar sedan börjar tunnas ut
medan smutstvättshögen börjar växa igen. T-shirten man har på sig är sliten och
luktar lite surt och en aning svett. Och när man kliver i kräk man inte hunnit
torka upp så tar man helt sonika av sig strumpan med den andra foten och torkar
lite på måfå resten av kräket med den utan att böja sig ner och låter den sedan ligga kvar på golvet. Kanske lite för länge.
Vardagsrumsbordet är belamrat med nappar, nappflaskor, kaffekoppar, kaffekoppar,
kaffekoppar och chokladpapper. Jag har fortfarande smink kvar på mig från i
fredags för när jag duschar orkar jag inte lägga energi på att tvätta bort
smink när det är så mycket skönare att bara stå där och göra absolut ingenting
alls.
Jag gillar det här nya på något sätt. Det känns som att jag får uppleva bebislivet på riktigt nu. Jag inte bara accepterar kaoset, jag omfamnar det. Och ungefär när vårt hem började förfalla (vilket gick väldigt hand i tidshand med skrikfesterna) var också då min bebis började le mot mig så fort han får syn på mig. Tidigare har jag varit tvungen att sjunga och peta och busa och hålla på för att sno åt mig ett. Men nu behöver jag bara visa mig och säga hej så sprider sig världens största leende över hela Elliots lilla ansikte. Och vem har egentligen lust att ställa sig och diska då.
Jag gillar det här nya på något sätt. Det känns som att jag får uppleva bebislivet på riktigt nu. Jag inte bara accepterar kaoset, jag omfamnar det. Och ungefär när vårt hem började förfalla (vilket gick väldigt hand i tidshand med skrikfesterna) var också då min bebis började le mot mig så fort han får syn på mig. Tidigare har jag varit tvungen att sjunga och peta och busa och hålla på för att sno åt mig ett. Men nu behöver jag bara visa mig och säga hej så sprider sig världens största leende över hela Elliots lilla ansikte. Och vem har egentligen lust att ställa sig och diska då.
fredag 14 november 2014
Skrikfesten
Jag har alltid hört om hur jobbigt det är att ha bebis. Hur
man aldrig får sova och att de skriker och är otröstliga hela nätterna. Under
Elliots första sju och en halv levnadsveckor har jag inte kunnat relatera till
detta. Han har sovit i sin egen säng, vaknat en gång per natt om han inte har
sovit hela natten och han har alltid kunnat tröstas med mat eller närhet. Vi
har haft turen att ha en extremt lugn bebis. Så lugn att min mor hävdar att vi fortfarande
inte ens vet hur det är att ha barn. Jag själv var första klassens kolikbarn
och visade mina föräldrar klart och tydligt redan från början hur jobbigt det
är att ha en bebis och lät dem aldrig sova. Men vi har knappt ens upplevt
nattgråt fram till nu. Därför kom det kanske lite som en chock när han
plötsligt blev en väldigt kvällsledsen bebis.
Sedan i förrgår har någonting nämligen ändrats. Lilla,
beskedliga Elliot är helt plötsligt jätteledsen om kvällarna och är det
någonting han absolut inte vill så är det att sova. Till en början är han nöjd
med att bli buren. Så jag och Jonas turas om att försöka inte gå i vägen för
teven i vår pyttelilla lägenhet medan Elliot ligger på axeln och fascinerat
tittar på lampor och tavlor och annat som han tycker är mer intressant än att
somna. Efter en stund kan man se hur ögonlocken blir tyngre och emellanåt
somnar han till en sekund för att vakna upp och vara jättearg över att ha
somnat och gråter en gråt som skär i mammahjärtat. Då fungerar bara skötbordet. Där kan han ligga en stund och babbla ooo-ljud
medan hans tårar långsamt torkar. Och när han verkar tillräckligt lugn
och när vi själva tycker att badrummet börjar bli en rätt tråkig plats att
spendera en hel kväll tar vi ut honom och ger honom mat. Maten äter han tills
han inte äter den mer eftersom han verkar bli ledsen över att han återigen har
blivit trött. Den luriga sömnen, Elliots ärkenemesis. Det är då den riktiga skrikfesten
börjar. För sömnen ska besegras! Till vår och våra grannars stora glädje sätter
den igång vid klockan elva på kvällen och fortsätter till ungefär halv ett och ackompanjeras av Baby Lullabies på Spotify . Då
är våra axlar blöta av svett och små tårar från en väldigt ledsen och väldigt
liten bebis som tillslut har förlorat slaget och låtit sig vaggas till sömn av
sin tålmodiga, ömma moder.
Morgonen efter har vi alla tre glömt kvällen innan. Det är
ju rätt fantastiskt det där. Elliot är återigen världens gladaste och tystaste
bebis som mest ler, ooo-ar och ropar ut ett nytt ljud som han har skapat och
som främst yttrar sig när han är uppspelt. Vilket han är rätt ofta eftersom han
är sin mors son. Och vi föräldrar pratar glatt om hur vi har den absolut
snällaste och enklaste bebisen någonsin. Tänk att just vi har fått en bebis som
aldrig skriker, osv.
Men efter två kvällar börjar frågorna ändå att hopa sig. Är det kolik? Är det biverkningar från rota-vaccinet som togs i tisdags? Eller är det den omtalade åttaveckorsfasen? Finns det något extra bra tips och trix för att få sin bebis lugn och sömnig? Och den största frågan av dem alla, hur länge ska det hålla på?
Men efter två kvällar börjar frågorna ändå att hopa sig. Är det kolik? Är det biverkningar från rota-vaccinet som togs i tisdags? Eller är det den omtalade åttaveckorsfasen? Finns det något extra bra tips och trix för att få sin bebis lugn och sömnig? Och den största frågan av dem alla, hur länge ska det hålla på?
onsdag 12 november 2014
Min egen amningshets
Med föräldraskapet kom också ”Det ständigt dåliga samvetet”.
Det känns som om jag inte är ensam om att betvivla mina moderliga förmågor
emellanåt. Trots att jag gör det bästa jag kan undrar jag ibland om jag gör det
tillräckligt bra. Det är ju ändå ett liv man ska ta hand om. En liten parvel
som en dag ska bli en riktig och trygg människa full av empati och goda
värderingar. Det är ett tungt ansvar. Och då har det svåra knappt ens börjat ännu. Men
för mig började skuldkänslorna redan första veckan när amningen inte fungerade
som den skulle och det kändes som ett så himla stort personligt misslyckande. ALLA
kan amma. Utom jag. Det ville sig liksom inte riktigt och jag kämpade i sex
veckor men gav till slut upp och bestämde mig för att låta bli. Jag tyckte att
det var mer värt att jag och Elliot fick lugna, fina matstunder istället för
att han skulle bli arg och jag ledsen och när det ändå slutade med att han fick
ersättning för att bli mätt.
Frågan som gnagde i mig direkt efter beslutet var om jag
hade kämpat tillräckligt hårt. Och jag ältade om hur jag hade kunnat göra det
bättre och hur jag hade gjort om jag hade fått göra om allt redan från BB. Och
framför allt kände jag mig som en sämre mamma för jag inte gav mitt barn det
mest urmoderliga man kan ge. Men ju mer förankrad jag blev i mitt beslut desto
mer lättade det dåliga samvetet. Och det hjälpte också att vår underbara
BVC-sköterska sa att det inte är amningen som definierar mig som mamma. Det är
inte amningen som gör mig till en bra mamma.
Jag skulle vilja säga att den här amningshetsen jag kände
det berodde på samhället. Att det finns en stress därute om att man SKA amma men
nästan överallt där jag har läst om amning har det stått ”eller ersättning” som
ett alternativ i parentes och att alla familjer själva väljer vad som är bäst
för dem. Och när jag har tagit fram flaskan inför folk så är det ingen som har
så mycket som höjt på ögonbrynet och trots det har jag nästan hysteriskt börjat
förklara mig. Att ”Jag faktiskt VILLE amma men att det inte GICK”. Tvärtom, så
är det flera jag har pratat med som har
sagt till mig att de inte heller ammade sina barn. Jag antar att skulden och
det dåliga samvetet till viss del kommer utifrån men framförallt har det kommit
inifrån. Det har varit jag som har varit besviken på mig själv. Jag har haft
känslan av att redan från första början ha misslyckats som mamma.
Det tog ett par veckor men nu har jag landat i mitt beslut och accepterat flaskan. Jag är ingen sämre mamma för att jag inte ammar. Min son får i sig all näring han behöver, våra matstunder är oftast supermysiga och vi har ett jättefint samspel. Jag skulle till och med gå så långt som att säga att hittills är jag en rätt okej mamma. Sedan får vi väl fråga Elliot vad han själv tycker när han är sexton och inte får åka iväg till Ibiza med sina kompisar.
Det tog ett par veckor men nu har jag landat i mitt beslut och accepterat flaskan. Jag är ingen sämre mamma för att jag inte ammar. Min son får i sig all näring han behöver, våra matstunder är oftast supermysiga och vi har ett jättefint samspel. Jag skulle till och med gå så långt som att säga att hittills är jag en rätt okej mamma. Sedan får vi väl fråga Elliot vad han själv tycker när han är sexton och inte får åka iväg till Ibiza med sina kompisar.
tisdag 11 november 2014
Första (andra) läkarbesöket
Idag har vi varit på Elliots första läkarbesök. Första
läkarbesök på BVC alltså. Vi har redan hunnit med ett besök på akuten. Jag
skulle säga att det dröjde ungefär tre veckor av Elliots liv innan vi blev så
oroliga att en hel lördag bara tvunget måste spenderas på barnakuten. Han
andades lite konstigt. Det rosslade och hade sig. Ju mer han andades desto mer
panik fick jag och jag kunde omöjligt komma ihåg om han alltid hade låtit så
till och från eller om det var något nytt. Väl på barnakuten rosslade han
förstås inte alls. Och ingen feber hade han heller. Sköterskan som undersökte
honom sa att han tvärtom verkade hur pigg som helst. Vi hamnade alltså längst
ner i prioriteringen och fick vänta i fyra timmar innan vi fick träffa en
väldigt pedagogisk läkare som helt klart var väldigt van vid, och kanske en
aning trött på, personer som oss. Nervösa förstagångsföräldrar som åker in till
akuten så fort bebisen hostar. Vi har alla varit där.
Läkaren undersökte vår son och konstaterade att
han var frisk som en nötkärna. Han förklarade för oss som om vi vore dagisbarn
att vi inte behöver åka till akuten om barnet inte har feber, inte är ovanligt
slött och om han äter som han ska. Vi tittade ned i golvet och skrapade lite grann med
fötterna och mumlade ett okejtackhejdå. Men eftersom jag sov helt utan oro den
natten så var det klart värt skammen jag kände över att ta upp en stressad
barnakutläkares tid i onödan. Dessutom är mitt barn det viktigaste som finns i
hela universum, det måste han ju förstå.
Men idag har vi alltså varit hos barnläkaren på BVC, för att vi var kallade. Faktiskt. Allt såg fint ut. Läkaren klämde, kände, lyssnade och Elliot fick sin första vaccinering och doktorn var mäkta imponerad över hur stark han är. När man lägger vår knappt två månader gamla bebis på mage så tar han sig upp på armarna och lyfter inte bara nacken utan även hela bröstet. Det är sånt man skryter om nu för tiden och om två veckor ska vi börja på vår föräldragrupp, jag kommer att vara odräglig. Jag känner det redan nu. Jag kommer bli en sån vars barn är helt klart bäst på allt. Vilket jag i och för sig antar att de andra föräldrarna också kommer hävda att deras barn är. Så kommer vi alla prata om hur bra våra avkommor är och ingen kommer att lyssna. Det blir kul.
Men idag har vi alltså varit hos barnläkaren på BVC, för att vi var kallade. Faktiskt. Allt såg fint ut. Läkaren klämde, kände, lyssnade och Elliot fick sin första vaccinering och doktorn var mäkta imponerad över hur stark han är. När man lägger vår knappt två månader gamla bebis på mage så tar han sig upp på armarna och lyfter inte bara nacken utan även hela bröstet. Det är sånt man skryter om nu för tiden och om två veckor ska vi börja på vår föräldragrupp, jag kommer att vara odräglig. Jag känner det redan nu. Jag kommer bli en sån vars barn är helt klart bäst på allt. Vilket jag i och för sig antar att de andra föräldrarna också kommer hävda att deras barn är. Så kommer vi alla prata om hur bra våra avkommor är och ingen kommer att lyssna. Det blir kul.
söndag 9 november 2014
Första allt
I ett helt annat liv för sex år sedan skrev jag ett inlägg
som jag kallade ”Sista allt”. Jag stod min sista dag i skobutiken för tanter, vilket
var ett helt fruktansvärt tråkigt jobb där en timme kändes ungefär lika lång
som de här sex åren som passerat sedan dess, och där jag hade sommarjobbat efter min
högskoleexamen. Jag badade ett sista bad i mitt badkar i min lägenhet och somnade för sista
gången tillsammans med min älskade hund Solo i min säng. Jag skulle lämna
lägenheten, hunden och Gävle för att flytta till Stockholm. Det hela var väldigt
sorgligt, stort och skrämmande och jag minns hur ledsen jag var just den dagen,
hur jag nästan ångrade mig. I slutet skriver jag att jag längtar efter första
allt. Första allt känns alltid så mycket bättre och roligare. Jag har ju så klart
hunnit med massor av första allt sedan dess men nu, sex år senare, är det ändå annorlunda. Det är min egen lilla familjs första allt.
Vi har redan upplevt det första leendet och de första charmiga
ooo-ljuden, idag var en annan typ av första. Det första att fira tillsammans. Vi firade visserligen Elliots enmånadsdag med tårta också, fast då sov han under hela festen och om man ska vara helt ärlig så var det nog mest en ursäkt för att äta tårta. Nu har vi firat Jonas och Elliots första gemensamma fars dag. I morse gjorde jag och Elliot i
ordning en lyxig frukost på sängen till Jonas. Jag gjorde det mesta (allt) av
frukosten men Elliot, som hade varit vaken och peppat inför detta ända sedan
klockan sex, bidrog med ett strålande humör. Han fyrade av så många leenden och
glada oooo’n att vi blev så uppspelta att Elliot till slut blev helt trött och
somnade. Man kan kanske inte tro det, men det är rätt lätt att överstimulera en
liten bebis när man är ivriga förstagångsföräldrar.
Idag har Elliot, dagen till ära, på sig sin AIK-body för första gången. Enbart för sin pappas skull frångår han sina vanliga djurtema-kläder för denna mer sportrelaterade outfit. Jag känner att jag kanske borde göra detsamma för min pappa nu på fars dag. Men något säger mig att jag inte skulle vara lika söt i en body med Gefle IF’s logga på och dessutom har jag tyvärr ingen. Men han är ändå, liksom Jonas, världens bästa pappa. Och hade jag haft en GIF-body hade jag satt på mig den. För min pappas skull.
lördag 8 november 2014
Till månen och tillbaka
Jag hade egentligen inte tänkt skaffa barn. Jag har aldrig
varit intresserad av barn och aldrig haft något sug efter några egna. Och hjälp
vad tröttsamt jag tyckte att det var med människor vars hela liv och sociala
medier kretsade kring deras barn. Det var verkligen ingenting för mig. Vi reste
runt i Europa och drack vin och åt sena middagar på fina restauranger som det typiska DINC-paret vi var och jag
älskade mitt liv. Men efter att jag hade
fyllt trettio började ändå något att knorra inuti mig. Först ganska tyst men
sedan lite högre och högre. Jag kände
plötsligt en obeskrivlig längtan efter ett litet liv att ta hand om. Kanske
inte just där och då, men någon gång i en inte allt för avlägsen framtid kunde
jag nog tänka mig en alldeles egen liten miniperson. En liten avbild av mig själv.
2014 sa vi. 2014 är året då vi försöker oss på att skaffa en
bebis. Man måste ju börja någon gång och man får ju räkna med att det tar några
månader. Och det fanns självklart en rädsla för att det inte skulle gå alls. Två
och en halv vecka efter att vi kommit hem från vår nyårsresa till Paris kunde
jag konstatera ett väldigt tydligt, blått plus på Clearblues graviditetstest.
Jag var så lycklig och rädd och panikslagen. Men mest lycklig. Eller kanske
mest rädd. En graviditet innebär konstant rädsla för en sådan som jag, en sådan
som har ett kontrollbehov av en annan värld. Helt plötsligt hade jag den här
grejen, inuti mig, som jag inte kunde kontrollera alls.
De första tolv veckorna
vågade jag knappt gå på toaletten för att jag var rädd nästan varje gång för
att upptäcka ett missfall. Sedan skulle vi göra KUB och då var jag rädd för att
det inte skulle finnas någon bebis alls där inne och för
resultatet. Så den konstanta rädslan för att inte äta ordentligt, för att
barnet inte skulle växa och utvecklas som det skulle. Senare vid det stora rutinultraljudet var jag
så nervös att jag trodde att jag skulle kräkas. Men efter det kom
en period då jag var en aning coolare. Dessutom hade jag börjat känna rörelser
och ingenting är så tryggt för en gravid kvinna som att känna de där små, små
sparkarna och buffarna från personen i magen. En person som man redan älskar
över allt förstånd och som är mer dyrbart än någonting annat i livet men som
man ändå på något vis inte kan skydda än. Sen blir man större och tyngre och sparkarna kraftigare
och rädslan ersätts av ren och pur längtan efter att få träffa personen som
lever sitt vardagsliv därinne. Som boxas och hickar och har sig. Som går helt
bananas när man äter lite för stark mat och som sover när man själv är vaken
och tvärtom. Man börjar undra hur han ser ut, kommer han att ha hår när han
föds? Vilken ögonfärg kommer han att få? Vem kommer han att vara lik? Kommer
han att ha min uppnäsa?
Sju dagar innan beräknat datum gick vattnet och två dagar senare fick jag värkstimulerande för att hjälpa förlossningen på traven och jag har aldrig varit så uppspelt inför någonting som jag var
den dagen. Jag såg fram emot det här så mycket. Jag såg fram själva upplevelsen.
Jag såg till och med fram emot smärtan som ingen hade kunnat beskriva för mig
men som jag hade förstått skulle vara nästintill ohanterbar. NU HÄNDER DET!
Tänkte jag exalterat och skakade av endorfiner och adrenalin. Och det hände. Det hände verkligen och ont gjorde det.
Jag hade sagt innan att jag minsann skulle klara mig utan Epidural. Jag var
livrädd för den, jag hade läst så mycket om negativa upplevelser där den hade
verkat fel, inte verkat alls eller gett biverkningar så vidriga och långdragna att det inte var värt själva
bedövningen. Men när mina värkar var igång för fullt och jag upptäckte att jag
bara blev kräkfärdig av lustgasen tog jag ett hårt filmiskt tag om barnmorskans arm och skrek nästintill panikslaget efter
Epidural. Jag struntade i om jag så skulle bli förlamad i benen för resten av livet
bara det slutade göra ont. Jag fick inga biverkningar alls och det slutade göra
ont (och jag började tjata om bajs).
Ungefär tre timmar senare fick jag äntligen träffa personen
som hade huserat i min mage under så många månader, som jag aldrig hade träffat men som jag ändå tyckte att jag kände på något vis. Han kom ut alldeles röd,
skrikande och helt perfekt. Jag visste redan innan att jag älskade honom men
jag hade aldrig kunnat förstå innan hur mycket man faktiskt kan älska en person
man precis har träffat. Någon som är så liten och så helt beroende av mig. Jag var helt euforisk. Hög, nästan. Jag kan fortfarande knappt förstå att det är sant, att just jag fick bli mamma till den här.
Och det var så det gick till när jag blev en sådan där person vars hela liv och sociala medier kretsar kring sitt barn. Världens mest underbara varelse. Mitt allt. Som jag älskar mer än till månen och tillbaka.För alltid.
fredag 7 november 2014
Det här med gravidkilon
Jag har alltid trott att jag skulle gå upp minst trettio gravidkilon
eftersom jag skulle vara en sån som skulle ”passa på”. Jag hade sett framför
mig hur jag skulle ha cravings på choklad och tårta och kaker. En craving så
hård och mäktig att ingen skulle få komma i min väg och jag skulle vräka i mig
med gott samvete eftersom jag skulle äta kaker, choklad och tårta "för två". Och
jag skulle skrika åt min kille att springa iväg och köpa den ena efter den
andra onyttigheten. Precis så som de gör på film. Och jag hade sett fram emot
detta! Jag hade sett fram emot detta så mycket. Det skulle ju vara det bästa
med hela graviditeten.
Jag mådde aldrig illa under min graviditet men det första
som hände var att jag helt plötsligt inte kunde äta choklad, alls. Jag tyckte
att det var jätteäcklgt. När Roy Fares bakade sånadär härliga kladdkakor i Nyhetsmorgon var jag
tvungen att stänga av för att jag inte stod ut med att ens se choklad. För
övrigt så var jag inte sugen på några sötsaker eller onyttigheter över huvud
taget. Allt jag var sugen på var körsbärstomater. Och det höll i sig i sex
månader. De värsta sex månaderna i mitt liv. Sen vaknade jag upp en dag och var
helt plötsligt sugen på choklad. Och efter det gick det förstås lite utför med
gravidvikten.
Hur som helst så var det ju ändå lite skönt i efterhand att
inte ha gått upp de där trettio kilona och nu var ju tanken att jag direkt
efter förlossningen skulle börja tappa mina gravidkilon och eftersom det inte
var så många så skulle det gå fort. För det hade jag ju tänkt och enkelt skulle
det gå också. Dels tänkte jag att man bränner sjukt många kalorier genom att
amma, sedan hade jag tänkt gå långa, snabba barnvagnspromenader. Och så skulle jag
ju förstås aldrig hinna äta någonting eftersom man ständigt skulle sitta med en
skrikande bebis på armen. Återigen blev jag blåst. Amningen funkade inte
riktigt, fogarna och bristningarna gör fortfarande så pass ont att jag har
svårt att gå längre sträckor och bebisen sover så mycket att jag hinner äta
tonvis med choklad. TONVIS! Dessutom går det ju utmärkt att äta det med en
hand. Tydligen går man inte ner i vikt av att sitta stilla och äta choklad så
istället för att gå ner de gravidkilon jag hade så har jag nog lagt på mig ett
par postgravidkilon. Men bebisen verkar tycka att det är jättemysigt att ligga
på min mjuka mage. Och så länge han är nöjd… tänker jag och tar en till bit
choklad. Jag har ju oceaner av tid för power walks och sallader.Senare.
Att besegra ett monster
I
tisdags gjorde jag det som alla mammor och pappor någon gång i livet måste
göra. Det är ingenting någon vill göra, men ibland spelar det ingen roll hur
panikslagen man är, man bara måste. Från början trodde jag att det var jag som
bara var harig men efter att jag hade lagt ut min historia på Facebook så
förstod jag att det verkligen var en grej det här. ALLA tycker att det är
obehagligt och genast kände jag mig mindre ensam. Och mindre som en liten lort.
Därför tänkte jag att jag borde dela med mig av historien även på bloggen.
Kanske kan den få någon mer att känna sig lite mindre ensam.
Jag och en annan tjej med
barnvagn stod samtidigt och tittade på hissens "ur funktion"-lapp med
likadana desperata ansiktsuttryck.
"Den
kanske funkar ändå" sa jag."
"Mm"
sa hon och tryckte på knappen. Ingen hiss kom trots att vi stod där ytterligare
ett par minuter och väntade. Men vi hade ju egentligen redan förstått vad vi
skulle bli tvungna att göra.
"Jag
är inte redo för det här" sa jag.
"Inte
jag heller. Jag är alldeles gör ny." sa hon. Vi stod kvar ytterligare en
stund och spanande efter mer rutinerade mammor som åkte ner för
rulltrappan med sina barnvagnar. Kände hur vi blev mer och mer sturska.
"Nu
gör vi det!" Sa jag till denna helt okända mamma, hon nickade och så
gjorde vi det. Vi åkte ner med våra barnvagnar som om vi aldrig hade gjort
annat. Men med hjärtan hamrande som nervösa hamstrars i våra bröst.
"Det går ju fint det här!"
Ropade hon bakom mig efter en stund. Och jag log fast hon inte kunde se det.
Och ner kom vi. Fortfarande samma mammor, fast ändå visste vi att vi inte alls
var samma mammor längre. Något hade förändrats. Vi var rulltrappeåkande mammor
nu.
Vi
skiljdes åt lite sådär som om man inte visste om man egentligen borde kramas
och kanske byta nummer. Sådär som när två främlingar har genomgått en
livsavgörande pärs tillsammans. Har någonting riktigt stort ihop. Tillsammans
hade vi klarat den, rulltrappepremiärturen.
Och när jag skulle hem var hissen
tack och lov lagad. Någon slags måtta med sturskhet får det ändå vara på en och
samma dag.
torsdag 6 november 2014
Ett litet inlägg om bajs
När jag startade den här bloggen var jag mycket yngre än nu
och spenderade mina dagar med att spana på kille som jobbade på Systembolaget
och kvällarna med att dricka rödvin och kanske dansa. Nu flera år senare har
jag och min sambo varit tillsammans sjukt länge, vi har precis fått världens
sötaste barn och livet ser lite annorlunda ut. Som föräldraledig med en snart
sju veckor gammal bebis har man ju fortfarande lite tid att fundera kring saker
och framför allt har man tid att skriva ner dem så det tänkte jag att jag
skulle göra. Enkel men komplicerad återuppstår alltså ännu en gång. Och jag
återupptar den här bloggen på det mest eleganta sättet jag kan komma på, genom att
skriva ett inlägg om BAJS. Då kan man kanske också förstå ungefär varthän den
barkar, den här bloggen.
När vi var på den förlossningsförberedande kursen berättade barnmorskan där att enligt en undersökning som Expressen hade
gjort så var blivande mammors största skräck inför förlossningen att bajsa på
sig. Det är inte alls ovanligt att de födande kvinnorna tar lavemang under
värkarbetet för att slippa detta. Jag oroade mig för tusen andra saker. Som
till exempel att spricka (vilket jag gjorde), att livmodern skulle spricka
(vilket den inte gjorde), att förlossningen skulle dra ut på tiden (vilken den
inte gjorde) eller framför allt att något skulle hända med barnet (som kom ut
som världens mest perfekta lilla varelse). Hur som helst, jag oroade mig inte
alls för att bajsa på mig vid krystvärkarna, vilket fån att oroa sig för sånt, tänkte jag. Innan. Men jag blev under själva förlossningen plötsligt onaturligt
intresserad av detta. Jag pratade väldigt mycket om just bajs efter det att EDAn hade kickat in och jag var i något
slags uppspelt rus av att inte ha ont och att ändå hålla på med den här massivt stora
grejen, att föda barn.
Jag pratade hela tiden om bajs och frågade barnmorskan mer
om det än om man kunde se barnets huvud än. Hon sa att jag inte skulle oroa
mig. Men jag oroar mig inte, svarade jag stolt och lite för snabbt, jag bryr
mig inte! Och sen vidare ”bla bla bajs bla bla bajs bajs bla bla.”. Det behövdes
nog ingen Freud för att förstå att allt tjat om bajseriet ,vilket jag enligt egen utsago brydde mig så lite om, egentligen var lite av en issue för mig. Ändå. Och
efteråt kände jag ett oerhört behov av att få veta. Hade jag gjort det eller inte..?
Jag frågade barnmorskan. Med det nyfödda barnet vid mitt bröst frågade jag
allvarligt den största frågan av dem alla. ”Bajsade jag på mig?” Hon svarade
att jag inte hade gjort det och jag skrattade och sa att det var ju skönt, INTE
FÖR ATT JAG HADE BRYTT MIG, lade jag till lite för högt, gällt och lättat. Andra kanske poopar på sig under sina förlossningar, men inte jag inte. Nähädu, inte jag. Och hade jag varit en emoji hade jag varit den med solbrillorna.
Och där hade allt kunnat få sluta som en solskenshistoria men när jag hade släppt allt det där med bajs och återgått till
att beundra den lilla, röda varelsen i min famn tillägger min barnmorska glatt att hon
brukar säga så till alla som frågar. Oavsett om det kommit poo eller ej under
förlossningen så säger hon alltid att det inte har det, säger hon till mig. SÅ. HIMLA. TASKIGT.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)