lördag 30 augusti 2008

Taaaakeee on meeee

Jag lämnade min tillfälliga kombos lägenhet klockan åtta igår morse och kom hem nu alldeles nyss. Igår kväll var det 80-talsafton på Bonden Bar dit jag tog mig direkt efter jobbet, med undantag för en avstickare på ett annat ställe där det serverades mat. Jag är inte så förtjust i 80-talsdisco egentligen men ju senare kvällen blev desto mer sjöng jag med i hitarna. Det kan förstås ha att göra med ölintaget. Och människorna som studsade omkring på dansgolvet, de var sannerligen underhållande att titta på. Det enda dåliga med kvällen var att jag tappade Roxie. Som att det inte är meningen att jag ska hitta kärlek. Nåväl, jag får väl vara envis och skaffa mig en ny. Eller försöka intala mig själv att fabrikstillverkade voodoodockor säkert inte fungerar, ändå.

Idag tog jag bussen in till stan från en vän som jag sov hos inatt. Jag mötte upp en annan vän på t-centralen. Vi strosade runt på söder och gamla stan. Jag upptäckte att de där cabrioletbussarna som jag såg förra sommaren men inte blev trodd på, faktiskt finns. Mitt sinne har varit som ett enda stort ”Vad var det jag sa” sedan dess. Det är så skönt att ha rätt på något sätt. Ett mms skickades naturligtvis iväg, som bevis.

Jag och min vän gick på konditori, ett riktigt sådant med femtiotalsinredning och bakelser. Sedan mådde jag illa och åkte hem. Så nu sitter jag här. Redo för kvällen som ska bestå av film och mig i horisontellt läge i soffan. Så måste jag nog undersöka det där konstiga blåmärket jag har på hakan lite närmare. Jag kan inte alls komma på varifrån det skulle ha kommit. Dessutom är det nog dags att försöka kurera mig ifrån den här helvetiska förkylningen jag dras med. Jag vill gärna kunna andas på måndag.

torsdag 28 augusti 2008

I will voodoo your heart out

Jag har varit på Formex idag. Jag har gått omkring där HELA DAGEN. Nej nu ljög jag. Jag åkte in till jobbet till klockan nio först. Sedan tog jag och min chef oss hela vägen till Älvsjö och efter det gick jag bland Stockholmsmässans montrar hela dagen, förutom under trekvarten som vi åt lunch. Jag gick och jag gick och jag gick – i åtta timmar! Mina fötter är halvt döda, de vill av. De vill vara någon annanstans. Helst i händerna på en skicklig massör eller i ett fotbad, men varken eller verkar finnas i närheten.

Men att gå på mässa har sina fördelar. Några av dem är rödvin, choklad, kakor och annat smått och gott man kan hitta i montrarna. Särskilt gott. Men även små saker fanns att få. Min favorit som jag lyckades få med mig hem är nog min voodoodocka, Roxie Heartstealing, som ska ge mig tur i kärlek. Ja, så nu jäklar!

Förutom att mina fötter känner för att aldrig mer gå så var det en helt okej arbetsdag, ändå.

onsdag 27 augusti 2008

Alla dessa blickar som möts

Det är ständigt blickar som möts. Leenden som utbyts. En tunnelbanefärd är aldrig bara en tunnelbanefärd, det är tysta möten människor emellan. Blyga passeranden som aldrig riktigt blir något mer än just den där blicken, eller det där leendet. Jag kan inte låta bli att tycka om det. Oavsett om det är min blick som möter någon annans, min mun som blir till ett snett litet leende som blir utbytt eller om det som sker är andra människor emellan.

Hur kan man bli annat än glad av dessa eviga små tysta möten? Så vardagligt enkelt, inte mer än så. Det behöver inte vara mer än så.

måndag 25 augusti 2008

Första dagen

Idag jobbade jag första dagen på mitt nya jobb. Det var kanske var lite dumt att första dagen var just den 25:e. Det var nämligen hur mycket folk som helst, som handlade för hur mycket pengar som helst. Men det gick bra. Jag är bra. Min chef bjöd på lunch och på torsdag ska vi på mässa, hon och jag. Jag gillar mässor. Särskilt gillar jag att göra saker som inte känns så jobbaktiga. Som att gå på mässor.

På söndag eftermiddag flyttar jag in i min nya lägenhet. Den är jättefin. Den har både diskmaskin och tvättmaskin och det tar ungefär en kvart att åka till jobbet därifrån. Och det tar ungefär en kvart att promenera till globen. Dyrt så klart, men jag tror att den kommer att vara värd varenda krona. Visst går det bra att bo ihop med shotsglaset men det är ändå lite trångt att dela två stycken på en liten etta och det ska verkligen bli skönt att mysa in sig i något eget. Sa jag att den har både tvättmaskin och diskmaskin?

söndag 24 augusti 2008

Storstadskväll

Det är så vackert här
om kvällen

Den mörka vattenytan
efter den upplysta stadens
solnedgång

Månen som kråmar sig
En hand i en annan
på väg över bron

De storslagna husens konturer
som avtecknar sig mot
en oändlig himmel

Spegelbilden av hela skådespelet
I det krusade vattnet

Det är så vackert här
men om kvällen
påminner staden mig
om dig

Eller också är det vitvinsruset

fredag 22 augusti 2008

Alias McGyver

Jag är ensam hemma. Min för närvarande kombo är på jobbet och kommer inte hem förrän klockan sex. Själv ska jag iväg vid fem för att titta på en lägenhet och då måste man vara fräsch känns det som. Så jag tänkte göra det som vilken normal människa som helst skulle göra om den vill vara fräsch, nämligen duscha.

Jag hade laddat med handduk och rena trosor, stängde dörren till badrummet och stod helt plötsligt med dörrhandtaget i handen, utan att det längre satt fast i dörren. Jag letade febrilt efter ett fönster i det lilla badrummet men något sådant fanns icke att skåda. Jag försökte trycka tillbaka handtaget men såg förtvivlat att den där lilla manicken inuti dörren var på väg att ramla ut på andra sidan. Visst hade jag kunnat sitta inne i badrummet tills min kombo kom hem från jobbet, cellskräcken skulle jag nog kunna klara av men lägenheten då? Kan man ringa tillbaka till innehavaren av den klockan sex och säga att man hade låst in sig i badrummet och inte kunde komma ut? Skulle man vilja hyra ut sin lägenhet till en sådan människa?

Jag försökte försiktigt trixa med en pincett där handtaget hade suttit med det tedde sig helt lönlöst och den där lilla grejen i mitten gled snarare bortåt än framåt. Jag letade igenom varenda hylla i min kombos badrumsskåp och hittade tillslut ett ståldiadem. Ståldiadem kan vara användbara till andra saker än att bara ha i håret. Med ett för mig onaturligt lugn och ett väldigt tålamod fick jag tillslut upp dörren och kunde ramla ut i friheten igen. Men jag ska inte sticka under stolen med att paniken bubblade på rätt bra under den lugna ytan. Och jag behöver väl inte säga att jag slutligen duschade med öppen dörr?

Blygsamma planer

Jag sitter i ett kök/vardagsrum/sovrum i Huddinge i min gigantiska Franz Ferdinand-tisha. Framför mig har jag en fungerande men ack så seg laptop och en kopp snabbkaffe. Halv åtta blev jag lämnad och jag hörde i sömnen hur låset vreds om till den lilla men väldigt mysiga ettan som inte alls ser ut att ligga i någon storstad. Det känns snarare som om jag har flyttat ut på landet. Snart går det nog förbi en ko här utanför fönstret. Eller en get.

Så fort jag har druckit upp kaffet så ska jag ge mig ut på en promenad i omgivningarna. De kan ju vara roliga att känna till, även om jag misstänker att detta inte kommer att vara mitt hem längre än till nästa lördag eller söndag. Jag vill inte säga mer än så. Jag vill liksom inte jinxa något, men håll tummarna för mig runt fem, tack.

torsdag 21 augusti 2008

Adjö Gävle. Hej Stockholm

Ikväll går tåget mot Stockholm. Det känns inte som om jag ska flytta utan mer som att jag bara ska åka bort för ett tag. Jag har inte provat att lyfta den stora väskan sedan jag packade om den och jag för tredje gången fick bestämma ytterligare kläder som inte ska få följa med till huvudstaden. Men jag tror att den fortfarande är galet tung och jag är glad att jag blir mött av någon på stationen i Stockholm och att jag får hjälp med att släpa väskorna därifrån.

Det känns heller inte så vemodigt att fara härifrån. Jag kommer hem hit igen om två veckor för att hämta mer kläder och eventuellt lite bestick, tallrikar, Dylan- och Joplinaffischerna och sådant där som man behöver i en lägenhet. Jag har redan bokat biljetten. Nittiofem kronor, som hittat.

Visste ni förresten att Ola Rapace spelar på Dramaten i höst? ”Den ömhet jag är värd”, den skulle jag vilja se, jag hoppas att jag får någon med mig. Jag tror att jag kommer att trivas i Stockholm, jag tror faktiskt det. Jag gillar redan allt det där som man kan göra, om man vill.

onsdag 20 augusti 2008

Skärpning!

Jag har inte läst någon bok på evigheter, inte sedan jag läste ”Jack”. Jag började lite smått med Torbjörn Flygts ”Himmel” som jag hade sett fram emot att läsa, men den visade sig tyvärr vara ganska tråkig så jag gav upp den. När sedan min lägenhets sista mobila lampa gick sönder så blev det där med att läsa böcker helt bortprioriterat, särskilt eftersom jag är en läsapåkvälleninnanmanskasova-människa. (Ursäkter, ursäkter. ursäkter.)

Men för tillfället huserar jag i mitt gamla ungdomsrum på den stormiga gatan där jag växte upp. Det innebär att jag fram till i morgon, när jag tuffar iväg till Stockholm, har en alldeles egen sänglampa och kan ligga och läsa hela natten om jag så vill. Nu gör jag inte det. Jag läser tre sidor och sedan somnar jag, sisådär klockan 22.15. Jag känner att jag borde ha utnyttjat de här kvällarna (och nätterna) jag har bott här bättre, jag borde ha plöjt igenom massor av böcker. Istället har jag läst 38 sidor i ”Egalias döttrar”. Där bär pojkarna pehå, går på svenbaler och är rädda för att bli våldtagna på vägen hem. Det är helt enkelt en kopia av vårt samhälle, bara det att rollerna är ombytta, könsrollerna that is. Den är ganska intressant så här långt får jag lov att säga.

Ikväll kanske jag orkar läsa hela tio sidor, i morse gick jag nämligen inte upp förrän klockan var tjugo i nio. Och det är tydligen sent nu för tiden. Då borde jag orka vara vaken till åtminstone 22.45.

Ikväll finns det inga ursäkter! Jag måste ju trots allt liksom leva upp till min roll som boktönt.

tisdag 19 augusti 2008

En och en halv dag

Igår åkte jag med pappa till jobbet vid sju på morgonen. Det gjorde jag egentligen inte alls eftersom jag åkte till min lägenhet. Men jag åkte med min far när han skulle till jobbet. Jag städade tills knäna ömmade och fingrarna såg ut som något som kommer efter russin (om det nu kommer någonting efter russin). Hela tiden ackompanjerad av radion. Hanna Fahl är tillbaka med P3Populär, som jag har längtat! Vid kvart över tre märkte jag att jag började slarva och att varje tanke började och slutade med ”Äh”, så jag cyklade hem, eller bort.

Idag cyklade jag med pappa till jobbet vid sju på morgonen. Det gjorde jag egentligen inte alls eftersom jag cyklade till min lägenhet. Men pappa jobbar ungefär där jag bor/bodde så vi gjorde sällskap. Jag tvättade fönster medan Hanna Fahl pratade med en bokhora. Tidigare tjatade människorna i morgonprogrammet om ett visst fall i OS. När klockan slog elva var jag helt klar. Och cyklade hem igen, eller bort. En och en halv dag tog det att städa efter mitt två år långa varande på samma plats.

Förra året vid sju hade jag nog ganska nyligen gått och lagt mig. Livet förändras, liksom dygnsrytmen. Och andra saker. Vissa till det bättre, andra som man saknar och en del som egentligen inte gör någon som helst skillnad. Jag kan inte låta bli att undra hur det kommer att se ut nästa år vid samma tid. Jag undrar om jag är vaken klockan sju då, eller om jag nyss har gått och lagt mig. Jag vet heller inte riktigt vad jag hoppas på.

söndag 17 augusti 2008

Minna gör inte tält!

Jag är medbjuden på kräftskiva på lördag. Kräftskiva med massor av nya människor lät sannerligen som en fin start på min stockholmsvistelse. Men när jag sedan fick höra att sovsäck måste medtagas och att det ska sovas i tält så sjönk min entusiasm drastiskt. Jag ser ut genom fönstret och vilar ögonen på hällande regn samtidigt som termometern visar tretton grader.

Vädret hade visserligen spelat mindre roll. Minna gör helt enkelt inte tält! Inte ens om det är tjugofem grader. Det är alltid för varmt, för kallt, för fuktigt eller för myggigt. Framförallt är det för hårt. Dessutom sätter man sig i brännässlor när man ska kissa och det finns faktiskt ingenting positivt alls med att sova i tält. Jag äger ingen sovsäck just av den anledningen och även om jag hade någon så skulle den inte få plats i de redan sprängfulla och för att inte tala om tunga väskorna.

Den där kräftskivan får allt klara sig utan mig om det inte är så att det finns någon skjuts hem igen samma kväll. Tält.. Pfft..

lördag 16 augusti 2008

Sista allt

Idag har jag jobbat min sista dag i skoaffären. En nittiotreårig dam tyckte att det var väldigt tråkigt ”du som är så trevlig”, sa hon. Hon var så söt med sitt vilda gråa hår och sin pigga, glada humor. Det kändes faktiskt lite tråkigt där och då, att jag skulle sluta.

Alldeles nyss badade jag för sista gången i mitt badkar. Det kändes ännu sorgligare. Jag älskar min lägenhet och jag vet inte om jag är riktigt redo att lämna den än. Fast nu är den visserligen halvtom och rätt tråkig men den är min. Den har varit mitt hem de senaste två åren. Det verkar vara ungefär så länge jag stannar på en och samma plats.

Inatt sover jag här för sista gången, och sista gången på länge i min egen säng. Det är sista gången jag och Solo somnar in där tillsammans så som det känns som om vi alltid har gjort. Jag med ansiktet mot väggen och han tryckandes raklång längs min rygg. Hur ska jag någonsin kunna somna utan att ha honom där.

Det är sista allt. Jag längtar tills det vänder, när det blir första allt istället. Det låter så mycket trevligare. Det här är alldeles för sorgesamt.

fredag 15 augusti 2008

Bland torkade blommor och minnen

Sedan jag flyttade hemifrån någon gång i början av 2000-talet så har jag haft en liten korgdockvagn med torkade blommor. Vagnen fick jag av min farmor när jag var liten. Jag tycker mycket om den och uppskattar den nog mycket mer nu än vad jag gjorde när jag var barn, så särskilt funktionell som dockvagn var den nog aldrig. De torkade blommorna är blommor som jag har fått under årens lopp. En del har tillhörande kort som gratulerar mig på studenten, på födelsedagen eller som säger hur mycket någon tycker om mig. Jag har till och med ett kort som säger förlåt. Jag undrar hur det kommer sig att jag har sparat just det kortet.

Hur som helst så gick jag igenom alla blommor och kort idag. Jag hade nämligen bestämt mig för att kasta dem. Alla som känner mig vet hur svårt jag har för att slänga sådant som kan uppfattas som minnen, vilket är det mesta enligt mig. Men nu skulle blommorna i alla fall väck. Jag läste korten för sista gången och fastnade för två av dem av olika anledningar. På det ena stod det: ”Hej Gumman. Ville bara berätta hur söt du är och att jag verkligen tycker om dig. Puss”. Det kortet gjorde mig glad och lite varm i hjärtat, som i efterhand. Jag bodde fortfarande hemma när jag fick just den blomman. En lång röd ros, of course. Killen som gav mig den var omkring arton och störtförälskad. Jag var sexton och visste nog inte riktigt vad jag var, förutom lite pirrigt generad över uppmärksamheten han gav mig. På det andra kortet stod det bara: ”Jag älskar dig!” med utropstecken och allt. Det fick mig att fundera över hur lättvindigt människor använder de där orden. Och hur lätt det är att missta förälskelse för riktigt kärlek. För det var ju inte riktigt sant det där som stod.

Om jag skulle spara bara ett av de två korten så skulle det bli det första. Det är genuint, ärligt och enkelt. Det andra har liksom tappat sin känsla någonstans på vägen, om den ens någonsin fanns där.

torsdag 14 augusti 2008

Tungt

Jag ställer frivilligt mitt liv uppochner.
Ordnar av fri vilja ett okontrollerbart kaos.
Bryter upp, bryter ner, b r y t er.. i h o p.
Rastlösheten kan vara farligt tung att bära.
Liksom alla dessa flyttkartonger.
Och livet självt, stundom.

måndag 11 augusti 2008

Fortfarande ofattbart

Förra sommaren, under en av de ändlösa promenaderna runt omkring i Stockholm, hamnade jag på platsen där Olof Palme sköts ihjäl. Jag såg minnesplattan vid korsningen Sveavägen-Olof Palmes gata där det stod: ”På denna plats mördades Sveriges statsminister Olof Palme den 28:e februari 1986”. Han blev skjuten på min namnsdag året då jag skulle fylla fem. Jag minns inte så mycket mer än att jag tror att mamma grät. Kanske grät jag också utan att riktigt förstå varför.

Lite underligt egentligen med en sådan platta, som om mordplatsen blir till ett turistmål. Det är egentligen ungefär lika underligt som att folk åker till Stjärnsund för att titta på huset där Anders Eklund bodde. Men jag har själv stått vid den där plattan, däremot skulle jag aldrig turista till Stjärnsund för att se en mördares hus. Det är trots allt en väsentlig skillnad mellan de två. Stjärnsund handlar troligtvis om ren och skär makaber nyfikenhet. Minnesplattan handlar om någonting helt annat, den symboliserar någonting. Man läser den och respekterar en människa som dog för sin sak, eller för sin person. En man som stod upp för utvecklingsländerna, som värnade om de svaga och som talade till folket. Varken felfri eller perfekt – men orädd och stark.

Det är fortfarande helt ofattbart att det hände, det där. Kanske behövs en sådan där minnesplatta ändå, för att man liksom ska förstå.

Tack, men nej tack

Vad är uppe med att folk (killar/män) svarar på min bostadsannons på blocket med mail som: ”Hej jag har ingen lägenhet att hyra ut, men jag vill gärna visa dig Stockholm.” eller ”Hej, jag hade mer än gärna hjälpt dig med boende om jag hade kunnat, men vill du ta en fika nån dag?” Va? Vad är det för människor som letar potentiella dejter på blocket egentligen? Freaky är vad det är! Och om jag faktiskt hade letat efter någon att dejta så hade jag väl skrivit en kontaktannons istället.

NEJ, JAG VILL INTE TA NÅGON JÄVLA FIKA, JAG VILL HA NÅGONSTANS ATT BO!

Så.

lördag 9 augusti 2008

På 36 kvadrat

Jag har ännu inte hittat någon lägenhet i Stockholm, så tillsvidare ska jag vara inneboende hos den här människan.

Det kan ju gå nästan hur som helst.

torsdag 7 augusti 2008

Du kan, jag kan, alla kan

Vem som helst kan skriva poesi
Det är bara att

Stapla
ord

varandra

Forma frustrerade meningar
Om ingenting alls
Ge dem böljande mjuka linjer
Som romantik och aftonvals (?)
Kanske rakt, rytmiskt, symetriskt
SpRetiGt?
Kort och koncist
E l l e r u t d r a g e t i a l l e v i g h e t
Jonglera med allitrationer
Eller strunta helt i alla bestämda funktioner


Metadikt -
Is the shit

Hysteri

Idag såg det ut som om någon hade släppt lös femtio klåfingriga och obstinata fyraåringar i butiken. Halva reapriset förvandlar tydligen folk till galningar. Det är som om allt vad vett och etikett heter är helt bortglömt. Det låg skor överallt och folk rev i hyllorna som om det gällde livet. Det är ett under att ingen blev allvarligt skadad.

Och en del människor är så snåla. De passar på att köpa fem par skor och sedan frågar de om de får mängdrabatt (när skorna kostar hundra kronor paret). Fast priset tog nog ändå damen som skällde ut mig för att jag råkade säga att ett par skor kostade tvåhundrafemtio kronor när de i själva verket kostade tvåhundrafyrtionio och femtio. Förlåt mig fader ty jag har syndat, men det var verkligen inte meningen att försöka blåsa henne på femtio öre, det är helt sant.

Förövrigt så köpte jag tolv par strumpor för hundra kronor idag. Jag upptäckte när jag kom hem att en strumpa var trasig. Men tjugotre strumpor för hundra kronor är ändå ett fynd. Men jag kanske skulle ha frågat ändå om man fick mängdrabatt?

onsdag 6 augusti 2008

Den där blicken

Jag såg ett kort på dig nyss. Jag såg din blick.
Den där blicken, den du brukade ge mig.
Jag har ett kort på oss två där du ger mig exakt samma blick.
Det är från en fest. Jag sitter i ditt knä med ett glas vin i handen och du ser på mig som om jag betyder allt för dig. Som om jag är kärlek. Det är länge sedan just det kortet togs. Flera år sedan.

På kortet jag såg idag gav du den blicken till någon annan.
Det kändes på något sätt. Konstigt.
Som om du gav någon annan någonting som tillhör mig.
Så barnsligt av mig.

"Välja fel"-expert

Hjärtat skenade iväg i bröstet på mig. Jag kände hur det frenetiskt bultade och slog där inne när jag såg Tony kliva in i butiken idag. Jag har inte sett honom på tre år och jag kan inte direkt säga att jag har saknat honom, eller saknat att se honom – även om han är vacker som få. Vi träffades i ett par månader för ungefär tre år sedan, men jag avslutade det hela eftersom jag upptäckte att han inte var så mycket mer än ett vackert ansikte och en två meter lång snygg kropp, dessutom hade han svårt för att förstå ordet ”nej”. Han hade även svårt för att förstå att jag inte ville träffa honom mer, trots att jag berättade det för honom. Han ringde ändå, frågade om vi skulle ses, sa att han saknade mig, att han tyckte om mig. Men efter ett väldigt pedagogiskt och ganska otrevligt sms från min sida så förstod han slutligen vinken (?) och vi har inte hörts eller setts sedan dess.

Men idag stod han alltså där. Mitt i butiken. Och mitt hjärta ville bara fly fältet, magen också för den delen. En obehagskänsla spred sig i kroppen och jag slungades tillbaka till då när vi träffades. Kände den där paniken jag hade när jag inte blev av med honom. Paniken jag hade när han inte tog mitt nej.

Vi kom båda av oss idag. Han stod där mitt i butiken, helt stilla och tittade på mig och jag stod bakom kassan och glodde tillbaka. Han fann sig först, vände sig till sina vänner och sa någonting. Jag gjorde vad vilken mogen individ som helst skulle göra; jag flydde ner till källarlagret och stod där och gömde mig tills att han hade gått. Sådana konfrontationer med det förflutna är inte riktigt min grej.

Jag tänkte för mig själv där jag stod att jag verkligen vet hur man väljer helt fel. Jag är allt lite av en expert på det. Tony var ju varken mitt första eller sista dåliga val.

(Förövrigt så bestämde jag mig häromdagen för att sluta vara så personlig i min blogg. Så här långt går det sådär får jag väl lov att erkänna.)

tisdag 5 augusti 2008

Same old, same old

Jag gillar inte att killen som jobbar på affären bredvid mitt jobb hejar igenkännande på mig varenda morgon när jag kommer in för att köpa min frukostbanan. Särskilt gillar jag inte när han ler menande mot bananen. Jag gillar det nästan lika lite som när snubben på den närliggande pizzerian antar att jag ska ha en fårostpizza när jag kommer in.

Jag är spontan! Spontan, I tell you! Och så där, vad heter det när man tycker om att prova nya saker?

Äh.

måndag 4 augusti 2008

Förnuftig eller bara sorgligt cynisk?

Jag tittade ju på en lägenhet i lördags. En trea för tretusen i månaden inklusive el. Jag tyckte att det hela lät lite skumt men jag skulle ändå till Stockholm så varför inte kolla in den. Den låg rätt bra till, och såg väl okej ut. Jag fick däremot inte så bra intryck av människan som skulle hyra ut den. Hon verkade väldigt spattig. Hon ville ha en deposition på tretusen kronor direkt efter att kontraktet var skrivet. Kontraktet skulle hon skicka till mig dagen efter. På dörren stod det ett namn och hon hette något helt annat. Jag sa att jag inte tyckte att det kändes så bra att ge tretusen kronor till en främmande människa innan jag hade fått nycklarna till lägenheten men hon insisterade ganska högljutt på att hon ville ha pengarna som säkerhet för att jag verkligen skulle ta lägenheten. Dessutom menade hon att hon inte gärna kunde sticka med tretusen kronor. Jag gick med på det och åkte därifrån.

Men det hela kändes inte riktigt okej. Hon kan väl visserligen inte komma så långt på tretusen kronor men om hon skulle blåsa trettio personer så är man helt plötsligt uppe i ganska höga summor. Igår berättade dessutom någon för mig om internetgiro, som innebär att jag sätter in pengar på ett konto och de kan bara plockas ut så länge båda parter har godkänt uttaget. Det skulle ge henne den säkerheten hon behöver för att jag ska ta lägenheten och det skulle få mig att känna mig säker från att bli blåst. Så jag skrev ett väldigt trevligt mail där jag föreslog att vi skulle använda oss av detta och fick ett väldigt argt mail tillbaka skrivet helt med versaler. Hon förklarar för mig att hon inte tycker om att jag verkar så misstänksam och att jag kan kasta kontraktet (som var handskrivet), för att hon inte vill hyra ut till mig längre.

Nu är frågan; Var jag förnuftig och undvek en blåsning eller var jag bara sorgligt cynisk och missade en superbillig lägenhet?

Din rygg

Tunna vita bomullsgardiner fladdrar obekymrat framför det öppna fönstret. Solen smyger försiktigt in en stråle, som för att säga att det är morgon, att det är dags att vakna. Men jag har redan varit vaken länge. Det tunga täcket ligger i en hög på golvet nedanför sängen, det passar inte in. Har aldrig gjort så heller.

Du ligger på sidan med ansiktet mot väggen. Drar djupa andetag i sömn. Jag ligger på sidan med ansiktet mot dig och förstår inte alls hur du kan sova, men är för blyg för att väcka dig. Följer linjen längs din ryggrad med mitt pekfinger. Motstår en impuls att kyssa ditt ena skulderblad men följer den tillslut ändå. Räknar födelsemärken och fräknar. Ler lite åt din bristfälliga perfektion, den som gör dig perfekt. Lakanet klibbar envist fast mot min kropp men det gör mig ingenting, inte nu.

Din rygg är det vackraste jag någonsin har sett. Så jag följer den.

lördag 2 augusti 2008

En lördag som alla andra

07.00
Jag rycks skoningslöst men ändå tacksamt ur sömnens mardrömslika landskap. Människor med dödligt virus, vägar utan slut, mörker och åter mörker. Jag vet inte vad det är som gör att mina drömmar är svartare än natten nu för tiden. Kanske är det mycket som ska bearbetas. Men jag är alltid tröttare när jag vaknar än när jag går och lägger mig, som om det är på dagen jag egentligen får vila.

09.06
Sitter mittemot Elsa på tåget. Elsa är tre, snart fyra. Hon har guldfärgade foppatofflor och mörkbruna ögon. Hon älskar verkligen sina foppatofflor. Räknar på fingrarna och kommer fram till att hon har varit hos sin mormor i tio dagar och fem nätter.

10.30
Stockholm centralstation är full av folk. De ska resa bort, resa hem. Kanske fånga drömmar i ett fjärran land eller förlora drömmar i en främmande stad. Krasade förväntningar eller trevliga överraskningar. Jag ska också resa, jag vet bara inte riktigt var eller när, men snart ska det bli min tur; att resa någonstans på riktigt. Träffar Becka vid spärrarna. Hon hade brunt hår fast jag trodde att det skulle vara svart. Men hon var lika trevlig för det.

Gullmarsplan – Örby. Lägenhetstitt.
Örby – Årsta. Fodervärdsintervju. Möjligt överlåtande.
Årsta – Alvik – Fridhemsplan. Fredriks Pressbyrå sometimes they come back

Runt 13.30
I Stockholm regnade det hela dagen. Jag hängde i det hemliga rummet bakom själva pressbyrån på pressbyrån. Fick en korv men glömde bort att fråga efter en bulle. Pratade i telefon, läste tidningar, pratade förstås lite grann med Fredrik och bytte ett par ord med övrig personal.

17.37
Fridhemsplan – centralstationen.
Tre hundar väntar utanför mitt tåg, Solo snurrar och jag är så trött.

18.30
Tåget rullar ut från perrongen med alla tre hundar finns i min vagn. Jag orkar inte ens leta reda på min mp3, en av lurarna har ändå gått sönder. Solo ligger och morrar åt hunden på sätet framför vårt. Visar den att det inte är okej att sticka in nosen mellan sätena, äntra vårt territorium. Jag låter honom hållas, för på sätt och vis har han ju rätt.

19.55
Jag ser ljuset. Halvspringer hem genom regnet. Som jag vill hem.

Jag ska sova så skönt i natt, helt befriad från ångestdrömmar om galna människor och jordens undergång. Inatt ska jag sova hårt och drömlöst, det behöver man efter en dag som denna.

fredag 1 augusti 2008

Positivt tänkande

Jag ska till Stockholm i morgon över dagen, kommer fram en sisådär halv elva. Jag har några ärenden jag måste uträtta och sedan ska jag åka hem igen. Jag försökte boka tåget hem som går halv fem och kostade tvåhundra kronor men på det fanns det ingen plats kvar om man ville åka med djur, vilket jag vill eftersom jag ska ha Solo med mig. Nästa tåg gick halv sju och kostade fyrahundra så det var väl bara att punga ut från min redan skrala kassa och se lite så där halvt glad ut.

Man ska se det positivt! Nu kommer jag att ha ungefär fyra timmar som jag kan använda till att gå omkring i Stockholm. Fyra hela timmar, yey! Vad gör man i fyra timmar i Stockholm om man inte kan gå in någonstans? Förslag mottages gärna och tacksamt.