måndag 28 december 2009

Julklappar och annat

Jag köpte en vinröd mini-pc till mig själv igår, som en försenad julklapp. Den är hur fin som helst och jag ska älska den för alltid. Och förutom en sådan här, i lila och första säsongen av ”Flight of the Conchords” fick jag den här, av Jonas i julklapp. Att han kom ihåg! Jag blev förstås helt vansinnigt glad. Dessutom fick jag en mixer av mor och far så nu ska här blandas allsköns grejer, hejvilt. Jag fick även lite kläder och strumpor och såntdär som alltid är välkommet. Massor av strumpor. En hel hög. Jag behöver nog inga nästa år.

I övrigt så såg jag inte klart på "Inglourious Basterds" igår, den som alla säger ska vara så bra. Dom första tjugo minuterna var jättebra, mitten var sådär och när det var fyrtio minuter kvar hade jag lessnat och istället börjat leka med min nya, fina, vinröda mini-pc. Annars läser jag Donna Tartt och förstår inte alls hur jag kan ha väntat så länge med "Den hemliga historien".

fredag 25 december 2009

Julbonus

Föräldrarna skulle köpa en ny kamera eftersom deras gamla, som är ett slags hybrid mellan en vanlig digitalkamera och en systemkamera, hade gått sönder. Någonting knas med minneskortet.

Min far hade laddat och laddat inför köpet. På mellandagsrean skulle det ske! Han hade jämfört märken och priser och affärer. Pratat, andats, levt kameror i flera veckors tid. Och dagen innan, alltså igår, alltså på självaste julafton, upptäcker han att det inte alls är fel på kameran utan att någon bara har lyckats låsa minneskortet. En knapptryckning och kameran är i perfekt skick. Minneskortet är olåst. Men nu är det försent. Bollen är redan satt i rullning. Det finns ingen återvändo. En ny kamera har utsetts. En ny kamera måste köpas!

Well, god jul Minna! Nu stolt ägare av en lite äldre, men helt fungerande hybridkamera.

tisdag 22 december 2009

God jul!

Jag är lite stressad. Ganska mycket stressad, faktiskt. I morgon jobbar jag mellan nio och sex. Halv åtta går tåget till Gävle. Och däremellan ska jag hinna köpa alla julklappar. Och slå in dom. Nu måste jag packa, för det har jag inte heller gjort. Jag hittar inte min kamera. Eller laddaren till min mp3. Eller väskan. Det här kommer att gå finfint.

God jul på er!

lördag 19 december 2009

torsdag 17 december 2009

Jag saknar henne!

Jag saknar timmisen extra mycket nu i julrushen. Inte för att hon var särskilt effektiv. Hon var visserligen inte ineffektiv heller. Men hon var nästan jämt röd i ansiktet och det gillade jag. Hon stressade hela tiden omkring och var jätteliten. Röd och jätteliten. Dessutom lyckades hon alltid få dom jobbigaste kunderna på halsen och då kunde man se hur hennes ansikte skiftade färg från rött till ännu rödare. Och man kunde se hur hon pratade sammanbitet med ett forcerat litet leende på läpparna och ibland, om man hade tur, kunde man få se henne stampa foten i golvet av uppgivenhet och frustration. Det var roligt, jag saknar det.

Vi har ju andra timmisar nu som sliter som sig bör. Men ingen av dem blir särskilt röd i ansiktet. Och ingen ger mig halvätna äppelmuffins. Dessutom far dom inte alls runt på samma vis. Liksom ilande längs golvet. Visst, dom är ju bra på sitt sätt men dom är inte timmisen, det är dom inte.

söndag 13 december 2009

Dom jäste visst lite


Jag kan inte riktigt bestämma mig för om vi gör finare lussebullar än pepparkakshus. Eller tvärtom.

Sen kompromissade vi en aning och såg ett avsnitt av ”Upp till kamp”. Somnade vid fyra, vaknade inte när klockan ringde sju och missade svt:s Lucia från Örebro. Eller Växjö.

lördag 12 december 2009

The Four Tops

Ibland, som ikväll, minns jag tillbaka till fornstora dar. Jag minns det som igår fastän det är sex år sedan. Sex år! Jag och min nya vän Tina sitter i mitt kök, äter köttbullar med stuvade makaroner och läser högt ur Heliga Birgittas texter eller Balladerna eller Stagnelius och skriver med största sannolikhet hemtenta. Slänger oss med uttryck som ”frivolt galanteri”. Ibland är Magnus och Helles med under pluggnätterna, oftast inte. Oftast är det bara jag och Tina. Klockan fyra på natten.

Under bordet ligger hundarna, dvärgpudeln Bella och nakenhunden Solo. Dom leker aldrig med varandra. Trots att jag och Tina har gjort tappra försök att få igång dem. En iskall vinternatt i en hundrastgård lekte de nästan. Jag och Tina stod tysta bredvid och såg förväntansfulla ut när de började hoppa omkring. Helt stilla var vi för att inte störa det som kanske skulle komma att ske. Det blev inte så mycket mer än ett par språng och vi fick besvikna gå hem igen. Klockan sex dricker jag min femte kopp kaffe och övertrötta skrattar vi halvt ihjäl oss åt Ebbe Skammelsson, tycker att hans tragiska öde är fantastiskt roligt. Klockan åtta beger vi oss till skolan utan att ha sovit en blund och jag fnissar mig igenom hela föreläsningar. Mer än en gång är jag tvungen att lämna salen.

Om helgerna sitter Tina, Helles, Magnus och jag alltid i mitt kök med ett blandband som Tina har spelat in från vinyl matandes i min lilla bergssprängare och med Sofiero (ibland folle) framför oss. Blandband! Bara en sån sak. Bob Dylan och The Four Tops. Bland annat. Hela natten sitter vi sen där. Ständigt vändandes på bandet. Diskuterar lärare, litteraturen, oss själva, de andra, världen, livet. Utanför fönstret är det helt mörkt. Det är ungefär samma tid som nu. December. Men jag vill minnas att det snöar. Att det är snö ute. Lägenheten är varm och ljus. Inbjudande härlig.

Jag bor ju inte längre i samma stad som dem men varje gång jag är hemma på besök, sitter vi fyra i Tina och Magnus gemensamma kök, lyssnar på en spotifyplaylist med Bob Dylan och The Four Tops. Bland annat. Och varje gång jag hör ”I can’t help myself” återvänder jag i minnet till mitt gamla kök, köttbullarna, helnätterna, texterna, samtalen. Känslan.

Tänk att det har gått sex år. Det känns som igår. Sex år, men det är fortfarande precis likadant när vi ses. Lycka!

fredag 11 december 2009

Kampen!

Jag försöker få till ett "Upp till kamp"-maraton. Jag vill se "Upp till kamp" på en normalstor tv som inte har burkljud. NU! Det går sådär. Jag försökte med att vi kunde se det i morgon, som en Lucia-vaka. Alla fyra avsnitt och sen lite argentinskt vin och ostkrokar. Jättebra Lucia-vaka, tyckte jag. Det är så man gör i norr, försökte jag.

Det gick inte alls hem. När man Lucia-vakar ska man tydligen baka gula katter och dricka glögg och det har ju sin charm, absolut. Men "vi såg det ju nyss" är ett jättekonstigt argument mot att inte hänga med Tommy och Lena. Jag förstår det faktiskt inte alls. Vad spelar det för roll? Det är ju "Upp till kamp", världens bästa serie! Man kan se det hela tiden.

torsdag 10 december 2009

Dagens



Klänning: Mintgrön ”sjukhusklänning” från Cheap Monday
Kofta: Mörkgrön i fyrtiotalsstil från Cream
Strumpor: Förförra årets julklapp från min systerson (han gillar döskallar, med vingar)
Skor: Rosa/aprikosfärgade inneskor (sommarskor) från Din sko

Ord: Hej!
Låt: Ledmotivet till Zelda (dodo dotorodo!)
Motto: Le mot världen och världen ler mot dig.
Realitet: Världen är inte alls på det klara med dagens motto.
Bästa: Mitt nya röda läppstift.
Påminnelse: Måste köpa inneskor i en annan, mer diskret färg.

tisdag 8 december 2009

Facebook oversharing

Via Facebook kan man få reda på mycket om människor man knappt känner. Vänner som man en gång haft, folk man har gått i skolan med för hundra år sedan, vänners vänner, bekantas bekanta, osv. Till exempel kan man få veta att någons bröstvårtor är ömma och såriga, att någons flickvän är otrogen, att någons pojkvän har haft sex med någon annan OCH med vem. Det hela är väldigt informativt. Och obehagligt. Jätteobehagligt.

Och jag är ju medveten om att jag nu skjuter mig i själv lite grann i foten när jag tar upp det här i en blogg. En blogg där jag delar med mig av rätt mycket personliga fakta. Men om jag någonsin går så långt att jag börjar avslöja intima detaljer om mitt allra privataste så är ni fria att stoppa mig när som helst. Gärna på en gång. Gärna redan när ni märker att det kanske kommer att komma. "STOP", säger ni då. Och fråga gärna vad jag håller på med och ta mig tillbaka till något slags verklighet.

måndag 7 december 2009

Stor-Bob, Lill-Bob och riktiga Bob

I lördags fick jag en present som jag byggde ihop igår. Jättefina pingviner av återvunnen papp från Muji. Den ursnygga Bob Dylan-tavlan i bakgrunden har bott hos mig sedan augusti och är målad av Åsa Strand.



Jag gillar verkligen pingviner. Och Bob.

söndag 6 december 2009

Bättre sent än aldrig

Jag har precis börjat twittra. Jag tror inte att det är så inne längre och jag har alltid tyckt att det verkar så himla meningslöst. Därför var jag ju tvungen att börja. Precis just nu. Här.

Om någon har något förslag på en intressant person man kan följa så skulle det vara super! Jag har nämligen ingen som helst twitterkoll..

fredag 4 december 2009

Decemberdroppar

Utanför mitt fönster går en bro. Det är ingen särskild bro, bara en bro som alla andra. En väg som korsar en annan, ovanifrån. Snön har ännu inte fallit men på mitt fönster bildar kalla decemberdroppar oförklarliga mönster när de klamrar sig fast mot rutan med den dödsdömdes frenesi. Jag följer slött deras kamp med ett finger. Ser bilarna fara över bron. Människor är på väg någonstans. Hela tiden är människor på väg någonstans. Strålkastarnas ljus ser ut som explosioner av stjärnor på fönstren i huset mitt emot. Och jag tänker att jag också är på väg. Inte bort. Bara framåt. Tänker att jag redan har kommit en bit.

Det började med att jag föddes. Jag föddes en novembermorgon, förmiddag eller natt, så svårt att minnas exakt. Men jag minns att jag var arg när jag föddes. Jag skrek åt världen och världen, den var bara stor och kall och tyst. Min mamma log mot mig och sa ”en dag kommer du att förstå meningen med det här livet”. Jag knöt mina små nävar, skrynklade ihop ansiktet och skrek. Det måste ha varit smärtsamt att bli född. Lika smärtsamt som det måste vara för decemberdroppar att ta mark.

Sen, ganska långt senare fick jag min första kyss. Jag var tretton. Fick den sent för jag var ganska ful och feg och rädd. Blev lite snyggare sen. I slutet av högstadiet. Mitten av mars. ”Du tog dig”, som någon sa när jag var runt tjugo. Jag minns inte vem. Barndomskamrat säkert. Nån som inte sett mig på länge. Jag tog mig? Det hände så mycket efter det. Det har hänt så mycket mellan då, för länge sen, och nu. Men jag har hela tiden rört mig framåt. Jag menar, åren går ju och jag är inte längre samma person som jag en gång var. Jag är som längre fram.

Utanför mitt fönster går en bro, en bro som vilken som helst. Människorna i bilarna på bron räknar sina liv i kilometer. Jag räknar mitt i framkomlighet och störtade decemberdroppar.

torsdag 3 december 2009

Katastroffilmernas katastroffilm (in a good way)

Vad jag har hört så har ”2012” inte fått någon vidare bra kritik. Och den dåliga kritiken har, vad jag har förstått, mest bestått i att filmen aldrig saktar ner. Att det är 100% katastrof hela tiden och inte så mycket annat. Själv tycker jag att det inte alls är dålig kritik för en katastroffilm. Ju fler byggnader som rasar och människor som dör desto bättre. I ”2012” rasar hela jorden, HELA jorden! Och nästan alla dör. Det är höjden av katastrof. Mer katastrof än så här blir det inte. Jag satt hela filmen med ett kramaktigt grepp i min grannes arm. Naglarna inborrade och andan i halsen. Och mer än halva filmen kändes snarare som att vara på Cosmonova än att se en vanlig biofilm. Och vissa säger att jag faktiskt duckade när en buss kom flygandes men jag vet inte om det är sant det där. Jag tror att det är påhitt.

Förutom alla de rätta specialeffekterna med lava, sprickande jordskorpa och jättevågor (jag älskar jättevågor) var den precis så där härligt förutsägbar som katastroffilmer är. Man håller i sig men egentligen vet man ju. Man veeet. Och det tycker jag är skönt. Jag gillar den här typen av filmer. Särskilt gillar jag att hunden alltid klarar sig.

Jag ger ”2012” fyra Minnor av fem möjliga. Men man ska nog se den på bio. Och man ska nog verkligen, jag menar VERKLIGEN tycka om katastroffilmer.

onsdag 2 december 2009

Bio!

Ikväll ska vi på bio, J och jag. Vi ska se Twilight + New moon. HAHA! Nej, det ska vi inte alls det. Han tjatar och tjatar om att vi ska se båda filmerna. Man kan ju göra det, som dubbelbio. Först den ena, sen den andra. Men jag håller fast vid att jag faktiskt inte vill. ”Nej!" säger jag, ”2012. Det är en film med fart i, den ska vi se! Du får kolla på dina kladdiga vampyrkärleksfilmer själv.” säger jag. Och sen talar vi inte mer om den saken.

Hrm..