onsdag 30 juni 2010

Uff!

Jag köpte två par nya jeans idag. Jag kände att det var dags eftersom alla mina andra jeans är trasiga. Jag hatar att köpa jeans. Jag hatar att prova jeans. Jag hatar förnedringen man känner när byxorna man har plockat med sig inte går att få upp över låren. Eller när försäljaren helt uppenbart har missat att man har en stjärt. Men idag lyckades jag. Köpte två par Cheap Monday med hög midja. Jeans ska ha hög midja. De ska dölja fettet, pressa det neråt och få en att se mycket smalare ut än vad man egentligen är. Men jag och försäljaren hade lite olika uppfattning om hur jeans ska sitta.

”Dom här är ju jättetajta!”
”Ja, det är bra!”
”Men alltså jag får ju inte igen dom.”
”Jaha, nä det var kanske inte så bra.”

Han plockar fram en större storlek.

”Jag kan inte andas! Jag dööör!”
”Men får du igen dom?”
”Ja, men jag dör ju!”
”Då sitter dom perfekt!”

Så mina nya jeans är slim fit, kan man säga. Supertajta. Jag kommer säkert aldrig att använda dom. Jag vill ha bekväma kläder. Som inga jeans alls. Jag hatar jeans.

måndag 28 juni 2010

Så blev jag till

Mina föräldrar träffades på Televerkets firmafest. Året var 1979. Deras arbetsplats hade brandgult som signaturfärg. Den politiska debatten gällde kärnkraften. Och Thorbjörn Fälldin var statsminister. Det kan ha varit Ola Ullsten också, men honom är det ingen som egentligen minns.

Det var min mor som först fick syn på min far. Hon bestämde sig genast för att hon skulle ha honom. Och snart satt de där, djupt inbegripna i ett samtal om kärnkraftens vara eller icke vara. Hon emot. Och min blivande far, för. Hela kvällen diskuterande de. Diskussionerna, nästan alltid fredliga, som kom att bli deras signum.

Dagen efter sågs de igen. Och efter en vecka fick pappa hem ett maskinskrivet brev. Ett brev om kärnkraft. Om varför man skulle rösta nej till den. Än idag vägrar min mor att erkänna att det var hon som skickade det. Det närmaste ett erkännande som har kommit ur henne var när hon nu i midsomras rättade pappa med att brevet bara bestod av en sida. Sedan knep hon igen och sa ingenting mer om saken.

Det var sannerligen kärlek. Ett halvår efter firmafesten flyttade min far från sin ungkarlslya in i min mammas radhus, där hon bodde med sina två barn från ett tidigare äktenskap. Mina syskon. Pappa var tjugofyra och mamma tjugoåtta. Ett år senare kom jag. Men innan dess hann de rösta om kärnkraften. Båda röstade nej.

tisdag 22 juni 2010

Natt på akuten

Jag fick känslan av att en del människor gick omkring i korridorerna på akutmottagningen på SöS mitt i natten, för kul liksom. Eller i brist på vettigare nattsysselsättning. ”Jag har varit här sen klockan sju ja!” skanderade en dam högt för alla hon gick förbi. Oss gick hon förbi klockan fyra ungefär. ”Synd om läkarna åh, dom har ju mycket att göra domåh!” Sa hon. Och vi nickade och jag tänkte att jag aldrig skulle komma därifrån.

Vid elva på kvällen började jag få ont i bröstet och ryggen. Smärtan strålade ut i armarna och jag kände mig kallsvettig och illamående. När klockan började närma sig tolv och det fortfarande inte hade gått över började jag få panik. Strax innan ett slog Jonas och jag oss ner i väntrummet på SöS akutmottagning. Jag var fortfarande inte helt övertygad om att jag inte skulle dö men kände mig lite lugnare, medveten om hur nära en panikångestattack jag hade varit och lite stolt över att jag faktiskt hade lyckats hålla den tillbaka.

Halv tre fick jag träffa en sjuksköterska som tog blodprov, mätte blodtryck och EKG. Om jag hade vetat att alla symptom jag hade, tydde på hjärtinfarkt hade jag garanterat inte lyckats hålla tillbaka den där panikångestattacken. Nu visste jag som tur var inte det, och det var förstås inte heller någon hjärtinfarkt. Jag fick så småningom träffa en läkare som konstaterade att jag nog hade fått en retning på lungan till följd av en envis förkylning och framförallt på grund av den retsamma hosta jag har gått och haft i en vecka. För att vara på den säkra sidan ville de ta ytterligare ett prov för att utesluta en propp i lungan. Och jag var livrädd men glad för att de var så grundliga.

Klockan fem lämnade vi akuten. Jonas, stackarn, trött som ingen annan. Jag med en retning på lungan och ett betydligt lugnare humör. Men den här semestern kunde väl ha börjat bättre, kanske.

torsdag 10 juni 2010

Bloggtips!

Har ni läst "Hey I'm Roger"? Om inte så tycker jag att ni ska göra det, nu med detsamma! Han skriver för det första väldigt bra, språket flyter på och inläggen är ofta en fröjd att läsa enkom därför. Dessutom skriver han om intressanta och viktiga ämnen på ett personligt vis som "En hora är en hora". Man kan också få följa med på härliga nostalgitrippar som i "Min kärlek till lera och vin".

Vad Roger än skriver om så har han en tendens att beröra, att ta en med och det gillar jag. Mycket.

måndag 7 juni 2010

Hippy Hippy Shake

I lördags var jag på Debaser för första gången. Jag och Timmisen hade bestämt att vi skulle dansa. Först bestämde vi att vi skulle dansa på Fasching men sen kom vi på att dom inte öppnade förrän klockan tolv. Klockan tolv, tänkte vi ungefärligt gå hem. Ja, senast halv ett. Man orkar ju inte vara ute och ränna hur sent som helst nu för tiden. Så Fasching blev alltså bortbytt mot Debaser. Och som vi dansade! Vi dansade och drack öl ur plastmugg ända till klockan två faktiskt. Det är den senaste tidens uterekord för mig. Jag pratade också med många trevliga människor, bjöd in mig själv till en skrivarklubb och spenderade ungefär 60% av tiden i kön till toaletten och var allmänt ölcharmig.

Allt som allt, en väldigt bra kväll. Hon är inte så dum, den där timmisen. Hon är inte dum alls. Förövrigt är jag också timmis nuförtin, vilket innebär att jag är ledig i dag, i morgon och på torsdag. Andra dagar jobbar jag sköna timmistider. Ett perfekt sätt att avsluta en anställning på.

Och jo, jag trivs rätt bra med livet, just nu.

söndag 6 juni 2010

Kamphundens vara

Det verkar vara en het diskussion om kamphundens vara eller icke vara, igen. Det är ett komplicerat ämne och hur man än vrider och vänder på det så kan det aldrig bli riktigt rätt. Å ena sidan så vore det bra att förbjuda kamphundar. De kan vara världens finaste hundar om de hamnar hos ”rätt” människa och jag håller med dom som säger att det inte är hunden utan människan som är farlig. Men det tar ju inte bort det faktum att ”fel” människor skaffar sig kamphundar. Av fel anledningar, dessutom. Och det kan man inte stoppa genom att förbjuda vissa människor att köpa eller sälja hundar, dels för att det skulle vara för tidskrävande och ekonomiskt ohållbart och dels eftersom man aldrig skulle kunna kontrollera det fullt ut. Det skulle dessutom innebära att den svarta marknaden skulle bli större och hundarna skulle avlas mer okontrollerat. Och vem skulle bestämma vem som får och inte får skaffa sig en kamphund. Vem som är ”rätt” och vem som är ”fel”. På så vis skulle den enklaste lösningen vara att förbjuda vissa hundraser. Det låter väldigt pedagogiskt. Om inte alla kan sköta sig så får ingen ha någon, typ.

Men det är här det blir komplicerat. Säg att vi förbjuder Pitbull, Amstaff, Dogo argentino, Amerikansk bulldog. Men sedan då? De människor som skulle ha skaffat sig en Pitbull att hetsa, fixar en Rottweiler, en Schäfer eller en Dobermann. Diskussionen blommar upp igen. Ska vi då förbjuda dessa raser också? Sedan förbjuder vi alla stora hundar? Och kanske dom små med vassa tänder?

Jag säger inte att jag har någon lösning på problemet, jag menar bara att det är lite mer komplext än att bara skria om att man ska förbjuda kamphundar.

onsdag 2 juni 2010

Sluta hetsa mig!

Ungefär sex månader om året är det mörkt och kallt. Tre månader är mellanmånader då det är överkomligt ljust och relativt ickekallt. Tre månader är vad man kallar sommarmånader. Juni, juli och augusti. Jag gillar sommaren, missförstå mig inte. Det jag inte gillar är den här utomhushysterin som kommer med den. Hysterin har troligtvis att göra med att den bara är just tre månader kort och två av de månaderna regnar bort (ofrivilligt Ledin-citat. Det är förövrigt säkert hans fel alltihop).

Det är som att man ska ha dåligt samvete bara för att man är inne fast man är ledig och solen skiner ute. Jag ser de skuldbeläggande solstrålarna sträcka sig in genom fönstret. De säger ”ta en filt, lägg dig i solen och läs din bok”. Och alla håller med solen. Ja, för nu ska man minsann passa på! Snart är det trettio minusgrader igen.

Men så här va; jag kanske inte vill vara ute idag. Så, nu är det sagt.