måndag 16 mars 2015

Om amningshets. Igen

Cissi Wallin la ut en bild på sin bebis med en nappflaska på Instagram vilket genererade kommentarer av typen ”Varför lägger du inte ut en bild där du ammar istället?” och någon jättekonstig referens till att Sanna Bråding (uppenbarligen den bättre mamman av de två) lägger upp så fina amningsbilder (som om man också bara för att man ammar måste vilja lägga upp bilder som man kanske tycker känns intima och privata). Jag har personligen aldrig känt att någon har tittat anklagande eller snett på mig på något vis är jag har plockat fram flaskan istället för tutten men så är ju jag inte en offentlig person heller. Jag har ju därför faktiskt inte förstått hur stor amningshetsen faktiskt är förrän nu när folk provoceras till döds av att Cissi Wallin inte helammar. Och det fast hon ju har mjölk! Det allra värsta i folks ögon verkar vara när människor fysiskt kan amma men väljer att låta bli av anledningar som av en utomstående amningsfanatiker kan anses egoistiska.

Jag förstår verkligen inte det här behovet av att försöka rätta andra människor när det kommer till föräldraskap. Behovet av att peka på någon och säga att ”Du gör fel!” bara för att man gör något annorlunda. Jag är övertygad om att de allra flesta gör vad som är rätt för just sin familj och inte medvetet gör val som barnen far illa av för att man själv ska må bättre. Att välja att inte amma fast man kan betyder inte per automatik att man inte har barnets bästa i åtanke. Om man som mamma mår bäst av att mata med flaska så är ju det något som i förlängningen också är både bäst för barnets välmående och för bådas anknytning till varandra.

Det är ju superlätt att säga att Cissi Wallin får ”skylla sig själv” för att hon är en offentlig person med en blogg och ett öppet kommentarsfält. Men det är ju inte bara henne de här människorna pekar på och säger ”fel fel fel!”. Det är ju  exakt alla som av olika anledningar inte kan eller vill amma de höjer sig över. Anser sig vara bättre än.

torsdag 5 mars 2015

Vila i frid lilla Junis

Jag började den här dagen med att läsa om lilla Junis som fick cancer vid fyra månaders ålder och som nu, sju månader gammal, har somnat in. Jag har inte alls följt den här lilla bebisens kamp utan råkade bara se i något flöde att någon hade nämnt henne. Trots att hon varken var en bebis jag kände eller alls har följt så började jag morgonen i gråt och chock. För att livet är så orättvist. För att det ens är möjligt att en sådan liten mänska kan få cancer och dö. Att en fyra månader gammal bebis ska behöva kämpa för sitt liv när hon bara ska vara glad, skratta och lära sig nya färdigheter. För att hennes mamma och pappa bara maktlöst kan se på när deras pyttelilla bebis blir svagare och svagare och att de aldrig kommer att få veta vad hon skulle ha blivit för fin människa. Men att beskedet om att en bebis jag inte känner har gått bort i cancer kom som ett hårt slag rätt i magen på mig, beror främst på att det fick mig att inse att mitt eget barn är dödligt. Och den insikten kan jag inte hantera. Alls.

Jag kan bebissäkra hela hemmet. Sätta mjuka hörn på borden. Ta bort sådant Elliot kan sätta i halsen. Spika fast bokhyllorna i väggen. Jag kan madrassera hela lägenheten och aldrig låta Elliot gå utanför dörren. Skapa en värld av fluff och bomull. Men jag kan inte skydda mitt barn mot livsfarliga sjukdomar som cancer. Jag förstår ju att man inte kan gå omkring och tänka på sådant hela tiden. Och det gör jag ju inte heller. Jag går ju inte runt och är ständigt rädd för att mitt barn ska få cancer, lida och dö. Men när tanken snuddar vid mig, så som i morse, så är paniken jag känner som ett kniv som hugger och skaver i hjärtat och hela mellangärdet. Det finns inte tillräckligt med luft i i världen för att jag ska kunna andas normalt. Jag kan inte hantera tanken om att mitt barn skulle kunna bli sjukt, mitt lilla underbara skrutt som jag kramar extra mycket idag. Hur skyddar man sitt barn mot den här stora, onda världen där sju månader gamla bebisar dör i cancer?