tisdag 31 mars 2009

Sommartid

Det är inte kolsvart ute när jag tar mig från jobbet till tunnelbanan, alltid något antar jag. Har bytt ut Thåström mot Laleh helt tillfälligt och läser Lundells Kyssen men kommer aldrig riktigt in i den. När jag kliver av hemma duggar det och luften fylls av doften av blöt asfalt. Och jag känner att kanske, kanske att våren äntligen är på väg ändå. Som jag längtar.

Den här vintern kan mycket väl ha varit den längsta vintern någonsin.

måndag 30 mars 2009

Omtagning

Om jag hade varit två decimeter längre och vägt ungefär tjugo kilo mindre så hade jag nästan trott att jag arbetade som fotomodell. Åtminstone på fritiden. Eller nej, kanske inte. Jag hade i alla fall missat att bylinebilden skulle vara liggande och inte stående, vilket alla mina bilder var. Stående alltså. Så idag var det återbesök i biblioteket i Årsta. Mitt hår var platt och jag var ful. Och allt jag kunde tänka på var de där enstaka bilderna från förra tagningen som faktiskt blev bra. Jessica sa att jag skulle tänka på min favoritserie så jag tänkte på Dexter och gjorde världens konstigaste min. Ingen bild blev särskilt bra men det får gå ändå. Jag tänker att det är ju ändå texten människor ska läsa. Det ger mig prestationsångest. Så istället gör jag om min blogglayout (med hjälp av Jessica). Det var ändå dags för det. Jag är rätt nöjd tror jag. Och trött.

Jag såg förresten världens längsta man idag, han var säkert tre meter lång. Han var så lång att när han skulle betala i kassan på Willys så såg han inte kassörskan. Ungefär som ett barn som inte når upp fast tvärtom. Han nådde liksom över på något vis. Han nådde inte ner. Jag kanske borde ha honom på min bylinebild.

söndag 29 mars 2009

He can be my Elf

Förresten så ska jag nog ha en hemmafru när jag blir stor, istället. Idag när jag kom hem från jobbet stod maten på spisen och bordet var dukat. Små levande ljus härjade omkring i sina glas och hela lägenheten luktade vitlök. Sådant vill jag komma hem till varje dag känner jag.

lördag 28 mars 2009

Jag tröstar mig

Fina systembolagskillen pratade med mig idag. Han sa
”Hej”
Och jag sa
”Hej”
Sedan sa vi ingenting mer på en stund, men så sa han
”Hundranittonkronor”
”Okey” sa jag och koncentrerade mig stenhårt på kortdragaren men gjorde ändå fel.
”Vill du ha kvitto?” Frågade han när jag väl var färdig.
”Ja”, sa jag och glodde ner i golvet när jag tog emot det.

Och sedan sa vi ingenting mer. Men jag tycker att det går framåt, det tycker jag allt. Ikväll är det jag och en flaska Chillout. Ja, och så Åsa förstås. Om jag inte hinner somna innan hon kommer, that is.

The girl you lost to cocaine

Och när man trodde att helgen inte kunde bli värre. Inget häng för mig i Vasaparken alltså. Jag visste det egentligen för länge sedan men jag har levt i någon slags förnekelse. Nu står det svart på vitt. Visserligen i Aftonbladet, men ändå. Jag blev lite ledsen på riktigt när jag läste det, det är inte hälsosamt. Kanske att det är lika bra att vi är ifrån varandra ett tag, Ola och jag.

(Fast jag hoppas att han får samhällstjänst. Hushållsnära tjänster. Helst hemma hos mig, om det går att ordna.)

fredag 27 mars 2009

I-landsmissär

”Vid risk för olycka – dra genast i nödbromsen som sitter här intill. Om tåget lämnat plattformen stannar det av säkerhetsskäl först vid nästa station.” Jahaja, tänker jag, vad är det då för vits med att dra i den? Tåget stannar med all säkerhet vid nästa station ändå. Och den som hamnat i kläm är död. Det snöar ute och vinden viner som om det skulle vara november och den där vårkänslan jag hade förra lördagen är som bortblåst (höhö). Marken är vit och jag är egentligen bara så förfärligt trött. Jag har varit på mitt argbiggigaste humör någonsin idag. Lite som Cujo, minus fradgan.

Min Mp3 gav upp om livet redan på tåget till jobbet i morse och jag har inte tid att lämna in den någonstans förrän på måndag. Det är utan Mp3 man däremot har tid att läsa nödskyltarna. De är ungefär lika dumma som skyltarna som talar om att man ska passera spärrarna gåendes. Som om man annars bara skulle stå där mitt i och vänta på att bli passerad (av spärrarna?).

Jag köpte två reatröjor på lunchen i ett försök att göra mig själv på bättre humör. Den ena är för liten och den andra kommer jag troligtvis aldrig att använda. De tre tröjor jag köpte till fullpris förra veckan var nu nedsatta till halva priset såg jag. Köpte tre nagellack i hysteriska färger. Jag använder inte nagellack så det ska bli intressant att se hur det ska gå att måla på det. Hela fingrarna kommer troligtvis att vara galet rosa och röda. Fast kanske inte samtidigt.

Jag försöker i min trötthet och leda att komma på en enda positiv sak som kan göra mig på bra humör nu, men det ter sig helt omöjligt. Man skulle kunna säga att det ju är helg, och helg är väl alltid trevligt. När det är helg får man sova ut och ta hand om sig själv. Well, jag jobbar hela helgen. Och nästa helg känns oändligt långt borta och jag förstår egentligen inte alls varför vi människor inte är konstruerade som så att vi går i ide om vintern. Förövrigt så glömde jag att handla, så fredagsmiddagen består av hårt bröd med smör. Och vatten. Kanske te, om jag har tur.

I påsk ska jag till Gotland!
Nä, det hjälper inte riktigt nu känner jag.

onsdag 25 mars 2009

Bajlajn

Jag ska börja skriva krönikor för en tidning och därför är jag i behov av en bylinebild. Jag gillar inte alls att bli fotograferad, jag blir så nervös och gör ofta konstiga miner. Särskilt om fotografen är någon, för mig, helt okänd. Fast annars också (uppenbarligen). Att bli fotograferad är helt enkelt inte min grej. Det var tydligt att jag behövde någon som känner mig (och som jag känner tillbaka), någon som dessutom besitter ett stort tålamod. Jessica ställde upp, hon är snäll hon. Och ganska tålmodig tror jag. Vi begav oss till biblioteket i Årsta och fick till ett femtiotal bilder. Här är några av dem.




Jag tror att jag gillar nummer sju bäst, den är liksom ganska talande för en tyckare, lite photoshop på den och saken är biff.

Kom igen och hjälp till lite här nu. Vilken ska jag välja?

Vi ses i Vasaparken

En kollega till mig sa igår att Carl-Johan Vallgren har börjat träna på hennes gym. Jag gissade förstås på Ola Rapace när hon uppspelt bad mig att just gissa. Besvikelsen var total, Carl-Johan är ju inte direkt någon Ola. Men då sa hon att Ola Rapace brukar jogga omkring i vasaparken, vilket är ett väldigt lustigt sammanträffande eftersom jag precis hade tänkt att jag skulle börja hänga där under all min lediga tid.

måndag 23 mars 2009

Måndagskonversation

Becka: Fan att du jobbar denna helgen som kommer. Jag är redan sugen på utgång. Tragiskt!
Minna: Jag är också sugen. Men det känns inte sådär jätteroligt att gå ut en tisdag, vad är det för folk där då liksom?
Becka: Ja det var ett tag sen jag var ute en tisdag. Typ ett år sen och lite till. Men då var det kul i alla fall. Ibland går det ut såna som vi, som jobbar skift och konstiga tider.
Minna: Jaha, där ser man. Erhm. Hehe.
Becka: Haha, fan vi har dragit ner varandra i fördärvet.
Minna: Det har vi SANNERLIGEN!

söndag 22 mars 2009

Hej söndag!

Hittills den här helgen har jag hånglat, varit på IKEA, Jysk och Rusta, skruvat ihop en bokhylla med en sked och tejpat fast plankan som skulle sitta baktill. Jag har satt upp nya gardiner, kramats, bytt sängkläder, blivit fylleringd till, ignorerat fyllesamtal, ätit grillspett, köpt en retro lampa, lärt mig att Kungens kurva inte ligger i Farsta. Lärt mig att Farsta överhuvudtaget inte är universums mittpunkt. Lärt mig att fasttejpade plankor håller sig fasttejpade i ungefär en kvart. Jag har skrattat, gråtit, haft ont i huvudet, blivit kramad och jag har dammsugit. Kollat på Greys, Lost, Christine och Flight of the conchords. Och somnat till Babylonsjukan.

Hej söndag! Idag tror jag att jag ska äta mjukglass.

onsdag 18 mars 2009

Ge mig värme

Jag vet inte, jag hade väl någon föreställning om att det skulle vara ljust och varmt ute när jag slutade för dagen. Tänkte att jag skulle promenera hem. Det var dumt. Jag klev ut i en råkall senvintervind och mörkret hade redan lägrat sig över stan. Promenaden gick istället direkt till tunnelbanestationen och därifrån bar det av hemåt, inte till fots. Om man nu inte räknar att jag stod hela vägen.

Kanske tänkte jag att min önskan om vår hade slagit in. Och att den där solen jag såg vid lunch hade värmt upp stan. Besvikelsen var stor men jag kunde ändå föreställa mig, när jag kom ut, hur det skulle kännas om det hade varit vår, eller allra helst sommar. Den där ljumheten som slår emot när man kliver utanför dörren. Ljuset och dofterna. Troligtvis inte av syren mitt inne i stan men väl av sommar. Den varma vinden som blåser lojt mot nakna ben. Och solen som håller sig uppe ända in på natten. Jag längtar efter sommar nu. Efter sköna eftermiddagspromenader. Det är känslan jag vill åt. Och värmen.

måndag 16 mars 2009

Thåströmkoma

Igår upptäckte jag Thåströms nya skiva på riktigt. Jag började lyssna, kände med en gång rastlösheten riva tag i mig. Åkte in till slussen. Promenerade omkring på söder med Thåström i öronen. Sedan var vi tillsammans hela kvällen, Joakim och jag. Och tro att jag har ångest över att jag inte var på Cirkus i lördags. Sådan där riktig ångest som liksom gnor i kroppen och gör en lite illamående.

Kort biografi med litet testamente är klart favoriten, därefter Den druckne matrosens sång och sedan alla andra låtar. Det är sällan man hittar en skiva där varenda låt talar till en så tydligt, men ibland dyker de upp och då är man fast. Så som jag är fast i Kärlek är för dom. Och man blir nog, lite förälskad.

Kan vara

I lunchrummet på jobbet låg en Se&Hör. Jag öppnade den trots att jag inte alls är särskilt intresserad av kändisskvaller, bara för att liksom ha någonting att göra medan jag skyfflade in maten i munnen. På sidan nio stod det om Linda Skugges skilsmässa. Ni vet hon som en gång var feminist men som sen blev lycklig och istället tjatade om att kärnfamiljen var det viktigaste i vårt samhälle. Hon ska skilja sig, det vet väl alla (det finns till och med dom som njuter lite skadeglatt av nyheten) . Till Se&Hör säger hon att hon inte vill prata om anledningen till skilsmässan men smarta Se&Hör har en teori:

"En orsak till skilsmässan kan vara att Johan [Lindas man] sedan en tid är tillsammans med Sahara Hotnights-sångerskan Maria Andersson 27"

Ja, det är väl en anledning god som någon. Skilsmässan kan förstås bero på något annat också. Som Johans fotsvett. Men troligtvis var det flickvännen (sedan en tid) som var avgörande.

söndag 15 mars 2009

Pizza butt

Två gånger sedan jag flyttade till Stockholm har jag varit på Pizza hut. Två gånger för mycket var det. Första gången jag var där fick vi vänta oförskämt länge på vår mat, bara för att efter nästan en timme få höra att de hade glömt oss och gett våra pizzor till någon annan. Som plåster på såren fick vi vitlöksbröd. Jahaja. Som att vitlöksbröd gör allt okej.

Nu senast när jag var där fick jag is i pepsin fast jag hade sagt att jag ville ha den utan. Dessutom fick jag soltorkade tomater på pizzan, som kom efter fyrtio minuter, fastän att jag hade bett om att få vara utan just såna. Och när pizzan väl kom bad jag om ett glas vatten. Ett glas vatten som aldrig dök upp och när vi skulle betala var jag så sur att jag helt passivt aggressivt funderade på att skriva anledningen till den uteblivna dricksen på kvittot. När servitören kom med notan sa han helt oengererat ”Jag hoppas att ni får en fortsatt trevlig dag” men då var det för sent att smöra efter dricks. Det ska han ha alldeles klart för sig, det aset.

Aldrig mer Pizza hut med sin snobbiga ”vänta här för bordsplacering”, hundrakronors skitpizzor och oförskämda servitörer. Aldrig mer!

tisdag 10 mars 2009

Det är inte så svårt

Jag såg av en händelse en reklamfilm för WSPA på min lilla tv. Blev nyfiken på vad det var och gick in på deras hemsida. Skrev genast på namninsamlingen Animals matter to me. Jag gick igenom lite av deras material. Mycket av det visste jag redan, annat var nytt. Men hur som helst är det bra att ibland faktiskt konfronteras med sådant som vi människor ställer till med.

Det kan ta upp till några timmar innan en val slutligen dör en mycket plågsam död vid en jakt. Björnar är inlåsta i små burar de knappt kan röra sig i, för att roa människor som kommer för att titta på dem. Och djuren, de som vi äter, lever så himla tragiska liv innan de efter en lång, trång och skamligt inhuman resa i en lastbil, slutligen slaktas. Hönor luras att värpa oftare genom lampor som tänds och släcks. Jag kan ta upp tusen exempel som dessa, det finns ingen hejd på människans grymhet mot djur. Varför? För att vi kan. För att vi någonstans anser att djuren är till för oss. Och vi behandlar jorden med samma disrespekt som vi behandlar djuren. Som om ingenting är någonting värt. Isarna smälter och isbjörnarna dör ut. Drunknar, svälter ihjäl. Och vi tänker att vår nya bil, den är kanske stor, drar lite onödigt mycket bensin, men den är jävligt cool. Jag mår illa.

Det är inte så svårt att tänka efter lite, att göra sitt bästa. Att åtminstone vara medveten. Det som inte efterfrågas finns det heller ingen marknad för. Så köp ägg från frigående höns. Se till att köttet du handlar kommer från en bondgård som låter sina djur leva så som djur bör få leva och som slipper den där långa resan till slakt. Gå inte på zoo. Bär inte päls. Köp inte den där grejen som du ändå inte behöver. Visst, ekologiskt är lite dyrare men om du struntar i allt du inte behöver och istället satsar på att välja ett ekologiskt mjölpaket i kyldisken så sparar du fortfarande pengar. Kom inte och säg att du inte har råd. Allt handlar om prioriteringar.

Titta på filmsnutten nedan. Tänk att det som kräver så lite av dig, betyder allt för någon annan. Djur är inte ”bara djur”. De är levande varelser. Individer. Och även om det inte tänker och känner som en människa så finns de. De lever. De spelar roll.



http://wspa.se/

Hörni

Vänner och annat löst folk. Om vi ska dricka öl på lördag så fixar jag den. Hör ni det!? Jag fixar ölen!

Det kräver nog två turer till systembolaget. Minst.

måndag 9 mars 2009

Snälla, snälla

Det är det enda bidraget jag har hört, vad jag vet. Men jag känner ändå att jag kan säga att det är det bästa. På lördag är det melodifestivalfinal väl? Då hoppas jag på denna. Kanske inte så mycket för att den egentligen är melodifestivalmaterial eller ens för att det är sådär superbra utan för att den är så himla innerlig. Hon känns äkta, låten känns äkta och jag får knoppror i huden när jag hör den. Synd att halva Sveriges befolkning verkar ogilla henne.

Hon är ju störtskön, Af Ugglas. Och jag grämer mig fortfarande lite över att jag aldrig såg henne uppträda på Gröna Lund sommaren 2007, när hon körde Joplin-låtar.

söndag 8 mars 2009

Metabloggning

Jag ögnade igenom äldre delar av min blogg så här dagen efter bloggens ettårsdag. Jag glömde helt bort att fira den men jag tror inte att den tog illa upp. Den är trots allt en blogg. Hur som helst så ser jag att både kvalitet och kvantitet har blivit sämre. Kvantiteten beror på någonting så enkelt som att jag faktiskt har ett heltidsjobb och inte lika mycket tid att ägna mig åt den här bloggen. Dessutom håller jag på med ett skrivprojekt som jag liksom prioriterar i dessa dagar.

Men i alla fall så gick jag igenom bloggen för att se vad det är med kvaliteten som är sämre och jag kan egentligen bara konstatera att allt är Solos fel. Okej, allt är mitt fel. Det var ju trots allt jag som gav bort honom. Men. För de, enligt mig, bästa inläggen handlar om hans olater. Som när han gömde kyckling under varenda kudde i lägenheten, alla de gånger han bet mig eller som bara när han slabbade slabb slabb. Och då insåg jag; Ni måste ju också sakna Solo! Jag kan tyvärr inte göra någonting åt det. Men om ni vill så kan jag skaffa en guldfisk och skriva om den. Jag hade en svart en gång. Han hette Bernt och dog efter en vecka. Not much of a story there.

Jag har förresten köpt en Orkidé men den gör inte så mycket väsen av sig. Den dör väl snart den med antar jag. Men jag ska nog hitta någonting roligt, oroa er inte.

lördag 7 mars 2009

Timmisen strikes again

Timmisen är i Spanien med sin pojkvän. Och hans föräldrar som hon aldrig tidigare har träffat. De ska bila genom Andalusien, tror jag det var. Hur som helst så fick jag följande sms i torsdags:

”Ha! Jag gick igenom säkerhetsspärren på flygplatsen med jobbets lilla kniv. Om jag inte hade fått panik och slängt den efteråt hade jag kunnat kapa hejvilt!”

Tänk vilket intryck hon hade gjort på föräldrarna. Även om det skulle ta slut med killen så skulle de aldrig någonsin glömma henne. Hon skulle alltid ha en speciell plats i deras hjärta. Och även om hon inte skulle ha kapat någonting utan bara åkt fast i kontrollen och gjort att de missade planet så skulle hon för alltid vara den där som förstörde spanienresan.

Något sånt skulle jag aldrig göra om jag fick följa med utomlands. Om jag hade svärföräldrar, det vill säga. Och en pojkvän.

fredag 6 mars 2009

Antiklimaxland

Jag hade verkligen sett fram emot den här helgen. Johan skulle komma på besök och vi skulle ha så roligt, så roligt. Men så fanns det inga plan med lediga platser från töntiga Amsterdam till fåniga Arlanda. Och nu är jag dessutom sjuk. Igår och idag har jag legat hemma och tittat på alla tillgängliga avsnitt av Flight of the conchords (nitton stycken that is) och ätit Ben&Jerryglass med fudge och kakdeg. Det låter väl kanske inte så illa om man bortser från att jag faktiskt är sjuk med halsont, konstiga drömmar och såntdär.

Men nu känner jag mig ändå lite piggare, så pass pigg att jag grämer mig över besöket som uteblir men inte tillräckligt pigg för att komma på någon ny plan för helgen. Jag kommer att dö av uttråkning. Och det känns så taskigt eftersom den här helgen egentligen skulle ha blivit så rolig.

D e s s u t o m är glassen nästan slut men jag orkar inte gå till affären och köpa mer. O C H jag missar ett perfekt tillfälle att gå till systemet.

onsdag 4 mars 2009

Dessa timmisar

Igårmorse när jag kom till jobbet efter en dags ledighet var min juice spårlöst försvunnen. Paketet låg helt synligt i soporna men juicen fanns inte där i. Nu kollade jag visserligen inte det utan antog mest att det var så. Jag gjorde då det som alla småsura människor gör. Jag skrev på whiteboardtavlan i lunchrummet:
”Tack till den som drack upp min juice! / Minna”.
Efter ett par timmar hade någon skrivit:
”Rätt åt dig! / tjuven”

Det kom fram att det var timmisen. Det är alltid timmisen! Hon hade inte druckit upp juicen men hällt ut den, i tron om att det var hennes jättegamla mögeljuice. För det här med att kolla utgångsdatum verkar inte timmisar ägna sig åt. Fast när jag skulle äta lunch stod det en juice i kylen med mitt namn på. Den kom lika plötsligt som den andra försvann. Så jag antar att hon är förlåten.

måndag 2 mars 2009

Skärpning!

Det här håller inte längre.
Nu vill jag tamejfan bli kär.
Eller vill jag verkligen det?

Jag vet inte vad jag vill. Men killen på systembolaget är himla söt. Och i längden blir det ekonomiskt ohållbart och hälsovådligt att springa där och köpa halvdyra argentinska viner för att få en skymt av honom.

söndag 1 mars 2009

Homo ludens

Jag har börjat läsa ”Vill du ha din frihet får du ta den”, volym ett. Just nu är jag någonstans mellan 1970 och 1972. Det känns lite som att läsa "Jack" igen. Jag blir lika otåligt rastlös nu som då. Jag känner lika mycket att jag är född i helt fel tid. Mitten av 60-talet till mitten av 70-talet är helt klart den tid man skulle ha varit ung. Det var då allt hände, känns det som. Det var då allt var nytt och spännande.

90-talet eller ännu värre, början av 2000-talet hade inte särskilt mycket att erbjuda. Modet var sådär, musiken var inte speciellt nyskapande (med vissa undantag) och tja, det hände egentligen inte mycket alls. 90-talet och början av 2000 var som någon slags ängslig gråzon av ingenting.

Jag vill inte leva ekorrhjulliv. Jag vill bo i kollektiv och leva bohemliv. Filosofera nätterna igenom, lyssna på Dylan och dricka hemmagjort rödtjut. Skriva det jag vill skriva och jobba bara så mycket att jag har råd med det allra nödvändigaste. Jag vill att livet ska vara en lek.

Fast vem vet, om jag verkligen levde så kanske jag skulle längta ihjäl mig efter rutiner och ett stadigt jobb att gå till och överflöd. Fast jag tror inte det. Det är inte sån jag är.