2011, bring it!

I morgon så är det min sista arbetsdag 2010. På torsdag morgon flyger vi till Zürich och förhoppningsvis blir avslutningen på det här året lika spektakulär som året i sig. Det blir åtminstone galet mycket fyrverkerier.

Jag lämnar er med ett klipp från "Pentagon" och önskar er ett riktigt gott nytt år!



(Min senaste krönika kan ni hitta här. Jag avhandlar framförallt "Pentagon" och "Cirkus Möller" och humor i allmänhet. Missa inte heller våra "årets"-listor . När de andra skriver om ångest över terrorattacker skriver jag om ångest över jeansleggings.)

Dansa?

Jag håller på att sätta ihop en dansplaylist. Jag tycker att jag har lyckats ganska bra eftersom jag har kommit på några låtar som jag faktiskt både gillar och som är roliga att dansa till. Men (och det finns alltid ett men) den är ju inte så lång, min dansplaylist. Det räcker ju som inte en hel danskväll. Därför tar jag nu tacksamt emot förslag på låtar av den typ som redan finns i playlisten, fast inte just dom låtarna förstås.

Vad har ni för danspärlor av typen? Tack på förhand. Och god jul i efterskott och så.

Coming home for christmas

Jag tyckte att jag var så himla bra när jag bokade tågbiljetter hem över jul redan i oktober. Känner mig inte lika bra när jag skriver ut biljetterna idag, dagen innan jag ska åka, och upptäcker att jag har bokat tågresa åt fel håll. Jag åker alltså från Gävle i morgon klockan 17.00. Till Stockholm. Enligt mina tågbiljetter.

Jag tyckte att jag var så himla ekonomisk när jag bokade biljetterna redan i oktober. Jag menar jag behövde ju bara betala 300kr tur och retur. Och ombokningsbara behöver de ju inte vara, det är ju inte som att man ångrar sig och inte vill åka hem över jul. Tyckte kanske inte att det var lika ekonomiskt idag när jag TACK OCH LOV ändå fick tag på biljetter. Biljetter som jag fick betala ungefär tusen kronor för. Ja, plus då de biljetter som jag inte kan använda.

Fint Minna. Verkligen jättefint.

Lördag innan jul

Jag fick en Iphone4 av mig själv i julklapp igår. Jag blev både glad och överraskad. Glad för att det är en Iphone och vem blir inte glad av en sån. Överraskad eftersom jag egentligen inte hade tänkt köpa någon förrän till sommaren. Men jag tänkte på pendeln hem från jobbet att det skulle vara fint med en Iphone. Tänkte vidare när jag klev att det inte kunde skada att titta lite på en. Så jag gick till The Phonehouse i Huddinge och frågade om de hade någon. Det hade de. Och det där med att bara titta kan jag ju försöka lura i någon annan.

Så nu sitter jag på jobbet och leker med min nya fina leksak. Fotar min stolta julstjärna med diverse appar. Den här till exempel. Såhär kunde inte min gamla Samsung göra.



Inte såhär heller...



Min samsung kunde förresten knappt ta något foto alls.

Festpepp!

Idag fick vi bilder från för torsdagens glitterfest. Jag var vinlullig. Jag som aldrig ser normal ut på bild verkar ändå lyckas under alkoholpåverkan. Det är tricket tydligen. Visserligen lite dansvarm men glad. Och ja, jag är så kort att när folk fotar mig blir det som ur fågelperspektiv.



I morgon är det jobbfest igen. Längt! Men för nu, en helt vanlig fest.

I'm falling in love with your favourite song
I'm gonna sing it all night long
I'm gonna dance with somebody
Dance, Dance, Dance

Frysa och frysa

Det är så sjukt kallt i Jonas lägenhet så fort graderna sjunker under minusstrecket. Jag ligger under täcket och småfryser. Jonas ligger i ett bad och värmer sig. Lyxproblem egentligen. Det är mycket kallare utomhus än inomhus. Och det finns de som inte har något täcke att värma sig under. Minusgrader för en del innebär inte att det är lite extra kallt i lägenheten, utan faktiskt skillnaden mellan liv och död.

Det finns människor i Sverige utan hem. Det finns de som oroar sig över sovplats, mat och överlevnad framför att hinna med att köpa de perfekta julklapparna. Tänk på alla de som fryser på riktigt. Du kan hjälpa dem lite grann, det är superenkelt. Bara sms:a ordet HEM till 72900 så skänker du 50 kronor till Stockholms stadsmission.

50 kronor, inte så mycket för dig. Men en natt utan att frysa för någon annan.

Älska december

Igår var det avdelningsfest. Temat var alltså glitter. Vi var i tekniska högskolans kärnreaktorrum, det var verkligen en urhäftig lokal. Långt ner i underjorden, med högt i tak, en krater i mitten och överallt på väggarna var det klottrat siffror sen när de någon gång på femtiotalet hade mätt radioaktiviteten i rummet.

När vi kom dit fick vi en söt drink som vi drack medan en kör sjöng julsånger på ena sidan om kratern. En sådan där riktigt duktig kör. Det var helt fantastiskt med akustiken och allt.

Sedan blev vi hopparade för middagen. Tjejerna fick lappar med boktitlar och killarna lappar med författare och sedan fick man hitta sin bordskavaljer genom att hitta författaren till sin boktitel. Efter middagen blev det tipsrunda och efter det bokrimgissning. Bokförlagsfest för en boknörd. Och hörni. Jag vann! Inte tipspromenaden eller rimgissningen. MEN jag fick ett pris för bäst klädda inom glittertemat. Den där silverkjolen visade sig vara en riktig hit.

När lekarna var över dansade vi precis hela kvällen till plylisten som vi alla hade varit med att sätta ihop. Idag har jag ont i fötterna. Och huvudet. Och överallt är det glittrigt. Det här var alltså bara avdelningsfesten. Nästa vecka är det den stora företagsfesten. Pepp!

Tre veckor kvar till jul

Inte för att göra någon stressad eller så men jag har bokat bord till nyårsmiddagen i Zürich, Köpt saffran till nästa veckas lussebak, köpt en tjusig outfit till varje julfest, handlat färdigt alla nära och käras julklappar OCH bakat massor med pepparkakor.



Snart är den här hörni, julhelgen. Fortare än man kanske tror. Hurra!

Le hérisson

Har ni läst ”Igelkottens elegans”? Den franska boken som blev en storsuccé och som ganska nyligen kom i pocket. Har ni inte läst den? Struntsamma, den har blivit film nu. En helt sagolikt bra film som man bara måste se oavsett om man har läst boken eller inte. Måste!



Man sitter på riktigt i en och en halv timme och ler, och småskrattar och myser.

Jag skulle kunna gå och se den ikväll igen, "Igelkotten".

Glitterextas

Ni kan sluta oroa er, jag har hittat någonting glittrigt till personalfesten. Precis när jag hade gett upp mitt sökande släpade jag min trötta söndagskropp till Whyred’s utförsäljning. När jag kommer dit, vad strålar emot mig om inte den här fantastiska (och väldigt silvriga) kreationen.

En enkel svart tröja, lite ryshpyshsmycken och sedan är jag all set. Jag kommer att vara glittrigast av dem alla. Precis som en julstjärna.

Jag och min nya kärlek, halsduken

Hurra!

Ja, då var det dags att fylla år. Ett steg närmare trettio. Idag påbörjar jag mitt trettionde år faktiskt. Ska man fira sånt? Klart man ska! I morse fick jag frukost på sängen. Och presenter. Jättefina presenter. Jonas hade bland annat köpt världens största halsduk till mig i Milano. VÄRLDENS STÖRSTA. Hela jag får plats i den och förälskelsen var ögonblicklig.

Att fylla tjugonio, jag vet inte vad jag tycker om det egentligen. Det är så påtagligt nu för tiden, att man blir äldre och det är inte lika underhållande som när man var fjorton och inget hellre ville än att växa upp. Men någon pre-trettioårskris har ännu inte uppenbarat sig. Men den hinner väl dyka upp under året.

Men snart är det tårtdags. Vi slänger helt enkelt ihop våra favoritingredienser och hoppas på det bästa. Lite som livet självt.

Helgen

Min kille är i Milano och kollar på fotboll, han har varit där hela helgen. Så jag har fått sysselsätta mig utan honom. Det har gått bra förstås, eftersom jag är en egen människa och så. Inte alls needy eller nåt.

I alla fall, jag ska på julfest med glittertema på jobbet om några veckor. Glittertema, kan ni förstå? Tycker jag om glitter? Nej. Äger jag något med glitter? Nej. Jag och min kompis Fredrik sprang runt på stan i flera timmar i fredags och letade. Fredrik längtade i och för sig mest efter öl. Så jag letade. Paniskt. Det gick sådär, eller egentligen gick det skitdåligt. Jag hittade inte någonting alls. Ingenting. Nada. Finns det ett enda plagg med glitter i hela Stockholm som jag kan tänka mig att ha på mig? Nej. Varför inte ha ett svart tema? Eller, ”du får ha på dig vad du vill”-tema. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det här OERHÖRT viktiga problemet. Återkommer med hur det går.

Har ni förresten varit på Sturekatten? Dom har världens godaste varm choklad. Och det är verkligen hur mysigt som helst. Som att sitta i en mormors vardagsrum. Där var jag i lördags med mina fina forna kollegor. Vi pratade böcker och trivdes. Senare på kvällen hyrde jag tjejfilmer i min killes namn. Låg i sängen och bölade först till ”SATC2” och sen till ”Valentine’s day”. Sedan bölade jag till "This is England". Kontrastrikt.

Det har varit en riktigt skön ensam-helg. Men det skönaste med att vara ensam är att veta att någon snart kommer hem. I morgon blir det kramkalas!

Just nu

lyssnar jag på Julia & Angus Stone. Allra mest förälskad är jag i den här låten.



Helt omöjlig att inte älska.

Bokade nyårsplaner

Jag (eller ja; vi) kände för att göra något särskilt över nyår. Resa bort någonstans. Vi gick igenom alla tänkbara resmål. Madrid igen? Wien kanske, eller Rom. München, Berlin, Amsterdam, Bilbao, Bologna, Barcelona. Lyon? Vi tittade på resor till nästan varenda stad i Europa. Slutligen fastnade vi av någon märklig, eller kanske inte så märklig anledning, för Zürich. Och Zürich blev det. Vi kommer alltså att fira nyår i Schweiz med vy över vad jag tror är Alperna men som också kan vara vad som helst för bergskedja.



Vi hittade ett jättefint hotell som ligger tjugo minuters promenad från sjön. Och det är vid sjön det händer. Tydligen så har Zürich varje år en gratis nyårsfestival som är så stor att stans population fördubblas. Jag tror att det kan bli riktigt bra det här. Och det känns minst sagt roligt att åka till en stad jag aldrig har ens funderat över att åka till tidigare. Längt!

Om någon har varit där tidigare så tar jag förstås gärna emot tips på smultronställen.

Någonting jag vet med största säkerhet att vi ska göra under vistelsen är att besöka Zürich Zoo med sina 2200 djur och där pingvinerna varje dag klockan 13.30 promenerar genom zoot. Superlängt!

The social network

Vi var på bio igår. Sådär när man går mitt på dagen. Klockan tre, typ. Det är en jättebra söndagssysselsättning om hösten. Särskilt dagar när det är regnigt och kallt och rått. Då känns det sådär extra fint och mysigt att krypa ihop i en mörk, varm och helt fullsatt biosalong. Helst med en stor låda popcorn till hands.Och en ännu större cola.

Vi såg ”The social network” som handlar om hur Facebook blev till, ja ungefär så. Det handlar typ om Facebook och tjugoåriga amerikanska nördar som blir miljonärer på rekordtid. Det var väl ganska intressant och filmen var okej. Inte jättebra, inte dålig. Okej är ett ganska bra ord för att beskriva den. Jag skulle ge den en solid trea. Hur som helst..

Precis när vi hade satt oss kom ett äldre par in i salongen. De var dryga sjuttio. Mannen kunde knappt gå. Jag tänkte att de måste ha kommit fel. Jag tänkte att de inte alls kan ha läst något om vad filmen skulle handla om. Jag tyckte så synd om dem. Jag gör gärna sådär, sätter mig in andra personers misstag och lider med dem. Jag fick på riktigt ont i hjärtat när jag såg det gamla paret sätta sig för att slösa bort två timmar en söndag med att kolla på en film om Facebook. Och det är ju så dumt när jag gör så där. Jag vet ju ingenting om dem, de kanske är helt beroende av Facebook, eller de kanske hör sina barnbarn prata om Facebook och är nyfikna på vad det egentligen är för någonting, eller de kanske går på bio så ofta att den här filmen var den absolut enda de inte hade sett. Min poäng är att jag har ju egentligen ingen aning, så det är ju väldigt onödigt att jag sitter i två timmar och är ledsen för deras skull. Men.. MEN.. jag skulle gärna ha velat höra deras eftersnack. Vad tyckte de om filmen egentligen?

Fast å andra sidan är ju bio alltid bio. Fast de hade ju faktiskt inte ens popcorn.

Stockholm om hösten

Cash is king

Minns ni Bob? Då menar jag inte papperspingvinerna Bob och Bob utan tavlan, den som föreställer Bob Dylan och som Åsa Strand har målat. Hon målar även andra porträtt. Bland annat har hon målat ett av Johnny Cash som förstås är riktigt snyggt. Och nu har hon, av just den målningen, även gjort helt underbara tygväskor. En sådan borde alla ha. Ja, jag har i alla fall beställt en.

Om du också vill ha en (eller flera)så kan du kontakta Åsa HÄR eller HÄR. Väskorna kostar 100kr plus frakt. Ett riktigt fynd, i min mening.

Trum-turum

Efter några års slöande har jag tagit upp min träning igen. Jag tränar på Friskis & Svettis därför att jag tycker att det är lagom avslappnat. Jag vill liksom inte träffa på biffar och sminkade tjejer med silikonbröst när jag tränar. Fördomsfullt, jag vet. Jag veeeet! Men jag trivs på Friskis. Jag känner mig som hemma där. Mest hemma kände jag mig idag när jag för första gången provade på afrikansk dans. Vilken härlig känsla det var med de höga trummorna! Och det var ju hur roligt som helst att hoppa runt till dem. Jag tror minsann att jag har hittat min träningsform.

I vanliga fall släpar jag mig till halvroliga/tråkiga pass bara för att ha träningen gjord. Men de här var ju roligt på riktigt och jag längtar redan till nästa torsdag. Och att jag längtar till träning, det är ganska sällsynt. Som lövgrodor ungefär.

Idag skulle John har fyllt sjuttio år

det firar vi genom att spela min nya Beatles-favvolåt.

Ingen höst utan hatt!

Inhandlad på Hattbaren på Götgatan.

Årets julklappstips

Snart är det jul. Kanske inte jättesnart men ganska snart. Mer snart än för ett halvår sedan. Igår var vi bjudna till bokförlaget Max Ström, de presenterade vinterns böcker och bjöd oss sedan på middag. Vi fick väldigt god mat på den nyöppnade restaurangen Hierta på Skeppsholmen. Medan vi väntade på maten provspelade vi Max Ströms nya bok; ”På Spåret”, vilket naturligtvis är mitt julklappstips.

Eftersom det är en bok är den behändig att ta med, dessutom är den billig i jämförelse med andra frågespel. Man kan antingen tävla med sig själv, mot någon annan eller i två lag (vilket vi gjorde och mitt lag vann förstås). Jag var lite rädd för att det bara skulle vara geografifrågor (ni vet ”På spåret” och så) och jag suger på geografi, men det var det inte! Det fanns flera olika kategorier och varje fråga hade fyra svarsalternativ. När man hade bestämt sig för ett svar så tryckte man in det på den lilla dosan som sitter fast i boken och som noga håller reda på antal rätt svar. Svarade man rätt spelades en glad liten trudelutt. Svarade man fel hördes något slags bröl.

Är det inte världens bästa julklappstips så säg! Finns att köpa till exempel HÄR.



PS. jag vill inte ha någon, jag fick nämligen ett alldeles eget exemplar igår. DS.

Val 2010

Jag gör en Mymlan. Jag är nämligen också lite nyfiken på vilka partier ni som läser mig, röstar på. För kul. Vad skulle det bli för regering om bara ni fick bestämma? Det är naturligtvis helt anonymt även om man förstås får kommentera bäst man vill här nedan. Röstningen däremot sker alldeles här intill --->

Men glöm för allt i världen inte att rösta på riktigt i morgon!

Glöm inte att rösta!

Och rösta rätt, rösta rött.

Bloggfrånvaro

Jag håller för fullt på att lära mig mitt nya jobb. Det går jättebra. Jag tror att jag är relativt lättlärd, vilket är en klar fördel vid ett nytt jobb. Att sluta halv fem på dagarna istället för sex och sju är precis så skönt som jag hade föreställt mig. Likaså att slippa jobba helger. Och det här med flex alltså, vilken grej! Sen gör det ju inte saken sämre att jag verkligen tycker om min arbetsplats. Stormtrivs, skulle man kunna säga. Nästa torsdag är det gårdsfest med mat och vin. Det känns som att jag har kommit hem, på något vis. Jag älskar mat och vin.

Apropå hem så håller jag dessutom på att packa för fullt. Jag ska lämna lägenheten vid Skogskyrkogården och flytta ihop med en kompis i Huddinge. Vilket gör att jag drar ner på hyran med fyra tusen i månaden. Fyra tusen är ganska mycket pengar. Det är en långweekendresa i månaden. Och jag gillar långweekendresor. Nu ska jag inte åka bort en gång i månaden, jag bara säger att jag skulle kunna göra det för mina överblivna pengar – om jag skulle vilja.

Livet är kanske inte helt enkelt just nu. Det är faktiskt ganska jobbigt, rätt mycket att göra och så. Men det är roligt, livet. Väldigt roligt!

Musiktips: Carolina Wallin Pérez

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Kent. Ganska oförtjust faktiskt, vilket har resulterat i att jag inte har lyssnat speciellt mycket på dem. Men när Carolina Wallin Pérez sjunger Kent blir det helt plötsligt intressant. En underbar röst och lite jazzig ton och Kents låtar är oemotståndliga.



Carolina Wallin Pérez på Spotify

Alltså, spriten frös till is.

Hur är det ens möjligt?

Bildkavalkad Kefalonia

Det var en välbehövlig och helt fantastisk semester. Jag hann läsa två hela böcker och en halv. Jag hann bada fem timmar om dagen och jag hann sola fyra. Jag hann bli brun och jag hann börja flagna. Jag hann dricka billigt vin och jag hann äta massor av friterad ost. Jag hann bränna mig på en manet och jag hann tro att jag kanske skulle vara brännskadad för livet. Jag hann se nästan hela ön och jag hann ha ångest över att behöva åka hem.

Var och en sköter sitt

Två män började bråka på tunnelbanan. Jag tror inte att de kände varandra och båda verkade påverkade av någonting. Den ena höll en ölburk i handen och den andre hade röda solglasögon. Jag vet inte riktigt hur bråket startade men jag tror att mannen med ölen sa någonting till tjejen som satt mitt emot, en tjej som ingen av dem verkade känna. Jag uppfattade inte helt vad han sa med det var någonting sexistiskt flirtigt och han sa det på ett minst sagt otrevligt sätt. Mannen med solglasögonen sa åt mannen med ölen att hålla käften. Mannen med ölen undrade varför. ”Jag gillar inte när folk pratar”.

Sedan blev det snack om ”ska skalla dig”, ”spöa dig”, ”jag är beredd” osv. Tillslut knuffade mannen med solglasögon den andre mannen så att han nästan ramlade av sitt säte. Då fick den gråhåriga gamla kvinnan på andra sidan gången nog. ”SLUTA!” Skrek hon och reste sig upp. ”SLUTA BRÅKA NU! FÖRSTÅR NI INTE HUR OBEHAGLIGT DET KÄNNS FÖR OSS ANDRA!?” Sedan började hon gråta och gick längre bort i vagnen, blev tröstad av någon hon inte kände och var väl beredd att hoppa av så fort tåget skulle stanna. De två männen slutade bråka. Åtminstone för en stund. Jag tror att alla blev liksom lika häpna. Hela vagnen kom av sig. Och hon hade ju rätt, det ar riktigt obehagligt. Det var två stora, vuxna män. Och ingen annan sa någonting, ingen annan vågade säga någonting. Mannen med ölen försökte ropa någonting till kvinnan men hans kompis tystade ner honom. Ungefär där stannade tåget. Tanten hoppade av och halvsprang till chauffören. Jag hoppade också av eftersom det var min station så jag vet inte vad som hände sedan.

Jag kan inte sluta tänka på den gråhåriga kvinnan, säkert sjuttio år gammal, som sa det som alla andra tänkte. Som liksom vågade när ingen annan ville ”lägga sig i”. Men som säkert inte hoppade på just det där tåget igen.

Kefalonia

Vi tyckte att Stockholm kändes lite grått och trist så vi bokade en resa i sista minuten, till Kefalonia. Jag ska ha med mig tre böcker och en bikini. På torsdag åker vi!

Ikväll firar vi med Bubbel!

"Bestulen"

”Jaha, då var det alltså min tur till slut”, tänkte jag när jag i lördagskväll skulle byta tunnelbana vid slussen och upptäckte att min plånbok saknades och min väska var vidöppen. Jag tänkte att jag har klarat mig rätt länge ändå. Två år i Stockholm utan att ha blivit av med en enda pryl. Misstänkte den korta killen i vit t-shirt som hade gått lite obehagligt nära nerför trapporna. Ringde Jonas och förklarade halvt hysteriskt vad som måste ha hänt. Tänkte på att spärra kort, gärna för fem minuter sen. Vad skulle den där killen hinna köpa. Hur mycket pengar hade jag på kontot? Vad stod det egentligen i delen av min plånbok som är en almanacka? Hoppas att han har jävligt roligt för mina tjugo kronor som var det enda som låg löst. Åh, så måste jag fixa nytt leg, tur att jag åtminstone har ett pass nu för tiden så att jag kan identifiera mig. Osv, osv.

”Har du inte glömt den hemma då?” Frågade Jonas lite försynt.
”GLÖMT DEN HEMMA!? Jag skulle väl ha märkt att den var borta när jag plockade upp telefonen på tunnelbanan!? Dessutom lägger jag ALDRIG ur min plånbok!” Skrekviskade jag. Jag hade gjort mig fin. Klockan var runt halv elva och jag skulle till Strand i Hornstull för att dansa med Timmisen till 60-talssving! Fast nu var jag tvungen att åka hem igen. Försöka kolla upp hur man spärrar kort och var man polisanmäler sådana här händelser. Åkte med återvändande tåg. Tio minuter av nära gråt. Sedan halvspring. Upp för trappor, in i lägenhet. Ingen plånbok på hallgolvet där väskan hade stått. Satte på datorn i köket. Tände lampan i vardagsrummet. Och titta! Där på soffan låg den ju. Min plånbok.

Sminkade av mig. Gick och la mig. Det var en fin lördagskväll.

Oui oui

Vi ska åka till Paris. Inte nu men sen, typ kanske i vår. I alla fall så tänkte jag vara bättre förberedd då än vad jag var när vi åkte till Madrid och inte förstod ett ord av vad folk sa. Sååå , jag köpte en franskakurs. ”För dig som vill bli bättre på att skriva, tala och läsa franska”, för jag har ju pluggat franska tänkte jag. Räcker ju med att liksom repetera. Jag började med lätta glosor och kunde ingenting. Och då menar jag ingenting. När den frågade efter ”mig” skrev jag ”me”.

Dagens egentliga lärdom: En 2:a i betyg i högstadiet gör mig inte kvalificerad att klara av en fortsättningskurs i samma språk fjorton år senare.

Ett nytt liv

Jag jobbar två veckor till nu, i bokhandeln. Två veckor. Inte ens fulla veckor. Nästa vecka jobbar jag bara fyra dagar. Och jag jobbar egentligen inte ens hela dagar. Man skulle kunna säga att jag jobbar ungefär en vecka och en dag till i bokhandeln. Sedan slutar jag där. För alltid. Den känslan.

Strax innan midsommar fick jag ett vykort från mitt blivande jobb. Dom önskade mig en trevlig midsommar och skrev att dom ser fram emot att ses i augusti. Alla hade undertecknat. Jag tror att jag kommer att trivas på mitt nya jobb. Jag kommer också att trivas med att inte jobba helger. Inte jobba röda dagar. Särskilt glad är jag att jag slutar på mitt gamla jobb samma år som det var min tur att jobba julafton.

Två veckor till. Sedan två veckor semester. Och sen; ett nytt liv.

Musiktips: CEO

Jag älskar videon och jag älskar låten. Det här kan bli min sommarhit. Inte riktigt samma sak som förra årets, som var Dylan med "Lay lady lay". Men hey, en bra låt är en bra låt. ÄR en bra låt. Som den här!

Uff!

Jag köpte två par nya jeans idag. Jag kände att det var dags eftersom alla mina andra jeans är trasiga. Jag hatar att köpa jeans. Jag hatar att prova jeans. Jag hatar förnedringen man känner när byxorna man har plockat med sig inte går att få upp över låren. Eller när försäljaren helt uppenbart har missat att man har en stjärt. Men idag lyckades jag. Köpte två par Cheap Monday med hög midja. Jeans ska ha hög midja. De ska dölja fettet, pressa det neråt och få en att se mycket smalare ut än vad man egentligen är. Men jag och försäljaren hade lite olika uppfattning om hur jeans ska sitta.

”Dom här är ju jättetajta!”
”Ja, det är bra!”
”Men alltså jag får ju inte igen dom.”
”Jaha, nä det var kanske inte så bra.”

Han plockar fram en större storlek.

”Jag kan inte andas! Jag dööör!”
”Men får du igen dom?”
”Ja, men jag dör ju!”
”Då sitter dom perfekt!”

Så mina nya jeans är slim fit, kan man säga. Supertajta. Jag kommer säkert aldrig att använda dom. Jag vill ha bekväma kläder. Som inga jeans alls. Jag hatar jeans.

Så blev jag till

Mina föräldrar träffades på Televerkets firmafest. Året var 1979. Deras arbetsplats hade brandgult som signaturfärg. Den politiska debatten gällde kärnkraften. Och Thorbjörn Fälldin var statsminister. Det kan ha varit Ola Ullsten också, men honom är det ingen som egentligen minns.

Det var min mor som först fick syn på min far. Hon bestämde sig genast för att hon skulle ha honom. Och snart satt de där, djupt inbegripna i ett samtal om kärnkraftens vara eller icke vara. Hon emot. Och min blivande far, för. Hela kvällen diskuterande de. Diskussionerna, nästan alltid fredliga, som kom att bli deras signum.

Dagen efter sågs de igen. Och efter en vecka fick pappa hem ett maskinskrivet brev. Ett brev om kärnkraft. Om varför man skulle rösta nej till den. Än idag vägrar min mor att erkänna att det var hon som skickade det. Det närmaste ett erkännande som har kommit ur henne var när hon nu i midsomras rättade pappa med att brevet bara bestod av en sida. Sedan knep hon igen och sa ingenting mer om saken.

Det var sannerligen kärlek. Ett halvår efter firmafesten flyttade min far från sin ungkarlslya in i min mammas radhus, där hon bodde med sina två barn från ett tidigare äktenskap. Mina syskon. Pappa var tjugofyra och mamma tjugoåtta. Ett år senare kom jag. Men innan dess hann de rösta om kärnkraften. Båda röstade nej.

Semesterhimmel

Natt på akuten

Jag fick känslan av att en del människor gick omkring i korridorerna på akutmottagningen på SöS mitt i natten, för kul liksom. Eller i brist på vettigare nattsysselsättning. ”Jag har varit här sen klockan sju ja!” skanderade en dam högt för alla hon gick förbi. Oss gick hon förbi klockan fyra ungefär. ”Synd om läkarna åh, dom har ju mycket att göra domåh!” Sa hon. Och vi nickade och jag tänkte att jag aldrig skulle komma därifrån.

Vid elva på kvällen började jag få ont i bröstet och ryggen. Smärtan strålade ut i armarna och jag kände mig kallsvettig och illamående. När klockan började närma sig tolv och det fortfarande inte hade gått över började jag få panik. Strax innan ett slog Jonas och jag oss ner i väntrummet på SöS akutmottagning. Jag var fortfarande inte helt övertygad om att jag inte skulle dö men kände mig lite lugnare, medveten om hur nära en panikångestattack jag hade varit och lite stolt över att jag faktiskt hade lyckats hålla den tillbaka.

Halv tre fick jag träffa en sjuksköterska som tog blodprov, mätte blodtryck och EKG. Om jag hade vetat att alla symptom jag hade, tydde på hjärtinfarkt hade jag garanterat inte lyckats hålla tillbaka den där panikångestattacken. Nu visste jag som tur var inte det, och det var förstås inte heller någon hjärtinfarkt. Jag fick så småningom träffa en läkare som konstaterade att jag nog hade fått en retning på lungan till följd av en envis förkylning och framförallt på grund av den retsamma hosta jag har gått och haft i en vecka. För att vara på den säkra sidan ville de ta ytterligare ett prov för att utesluta en propp i lungan. Och jag var livrädd men glad för att de var så grundliga.

Klockan fem lämnade vi akuten. Jonas, stackarn, trött som ingen annan. Jag med en retning på lungan och ett betydligt lugnare humör. Men den här semestern kunde väl ha börjat bättre, kanske.

Missa inte!

Massor med boktips inför sommaren på Kulturbloggen!

Bloggtips!

Har ni läst "Hey I'm Roger"? Om inte så tycker jag att ni ska göra det, nu med detsamma! Han skriver för det första väldigt bra, språket flyter på och inläggen är ofta en fröjd att läsa enkom därför. Dessutom skriver han om intressanta och viktiga ämnen på ett personligt vis som "En hora är en hora". Man kan också få följa med på härliga nostalgitrippar som i "Min kärlek till lera och vin".

Vad Roger än skriver om så har han en tendens att beröra, att ta en med och det gillar jag. Mycket.

Hippy Hippy Shake

I lördags var jag på Debaser för första gången. Jag och Timmisen hade bestämt att vi skulle dansa. Först bestämde vi att vi skulle dansa på Fasching men sen kom vi på att dom inte öppnade förrän klockan tolv. Klockan tolv, tänkte vi ungefärligt gå hem. Ja, senast halv ett. Man orkar ju inte vara ute och ränna hur sent som helst nu för tiden. Så Fasching blev alltså bortbytt mot Debaser. Och som vi dansade! Vi dansade och drack öl ur plastmugg ända till klockan två faktiskt. Det är den senaste tidens uterekord för mig. Jag pratade också med många trevliga människor, bjöd in mig själv till en skrivarklubb och spenderade ungefär 60% av tiden i kön till toaletten och var allmänt ölcharmig.

Allt som allt, en väldigt bra kväll. Hon är inte så dum, den där timmisen. Hon är inte dum alls. Förövrigt är jag också timmis nuförtin, vilket innebär att jag är ledig i dag, i morgon och på torsdag. Andra dagar jobbar jag sköna timmistider. Ett perfekt sätt att avsluta en anställning på.

Och jo, jag trivs rätt bra med livet, just nu.

Kamphundens vara

Det verkar vara en het diskussion om kamphundens vara eller icke vara, igen. Det är ett komplicerat ämne och hur man än vrider och vänder på det så kan det aldrig bli riktigt rätt. Å ena sidan så vore det bra att förbjuda kamphundar. De kan vara världens finaste hundar om de hamnar hos ”rätt” människa och jag håller med dom som säger att det inte är hunden utan människan som är farlig. Men det tar ju inte bort det faktum att ”fel” människor skaffar sig kamphundar. Av fel anledningar, dessutom. Och det kan man inte stoppa genom att förbjuda vissa människor att köpa eller sälja hundar, dels för att det skulle vara för tidskrävande och ekonomiskt ohållbart och dels eftersom man aldrig skulle kunna kontrollera det fullt ut. Det skulle dessutom innebära att den svarta marknaden skulle bli större och hundarna skulle avlas mer okontrollerat. Och vem skulle bestämma vem som får och inte får skaffa sig en kamphund. Vem som är ”rätt” och vem som är ”fel”. På så vis skulle den enklaste lösningen vara att förbjuda vissa hundraser. Det låter väldigt pedagogiskt. Om inte alla kan sköta sig så får ingen ha någon, typ.

Men det är här det blir komplicerat. Säg att vi förbjuder Pitbull, Amstaff, Dogo argentino, Amerikansk bulldog. Men sedan då? De människor som skulle ha skaffat sig en Pitbull att hetsa, fixar en Rottweiler, en Schäfer eller en Dobermann. Diskussionen blommar upp igen. Ska vi då förbjuda dessa raser också? Sedan förbjuder vi alla stora hundar? Och kanske dom små med vassa tänder?

Jag säger inte att jag har någon lösning på problemet, jag menar bara att det är lite mer komplext än att bara skria om att man ska förbjuda kamphundar.

Sluta hetsa mig!

Ungefär sex månader om året är det mörkt och kallt. Tre månader är mellanmånader då det är överkomligt ljust och relativt ickekallt. Tre månader är vad man kallar sommarmånader. Juni, juli och augusti. Jag gillar sommaren, missförstå mig inte. Det jag inte gillar är den här utomhushysterin som kommer med den. Hysterin har troligtvis att göra med att den bara är just tre månader kort och två av de månaderna regnar bort (ofrivilligt Ledin-citat. Det är förövrigt säkert hans fel alltihop).

Det är som att man ska ha dåligt samvete bara för att man är inne fast man är ledig och solen skiner ute. Jag ser de skuldbeläggande solstrålarna sträcka sig in genom fönstret. De säger ”ta en filt, lägg dig i solen och läs din bok”. Och alla håller med solen. Ja, för nu ska man minsann passa på! Snart är det trettio minusgrader igen.

Men så här va; jag kanske inte vill vara ute idag. Så, nu är det sagt.

Jag gillar inte ens barn

Fick hem mitt examensbevis från Högskolan idag. Inte så mycket mitt examensbevis som någon annans. Högskolan har alltså skickat mig någon annans examensbevis. Hon är förskolelärare, det är inte jag. Och vart någonstans mitt examensbevis är, det är det ingen som vet. Ska luska på det. Det är kanske inte så mycket för världen men det är trots allt mitt.

Den här veckan jobbar jag sista veckan som heltidare på mitt jobb. Från och med nästa vecka återstår bara timmistider och semester. Som jag längtar. Som_jag_längtar. Jag känner mig alldeles för trött och oinspirerad för mitt eget bästa. Ledig tid är nog precis vad jag behöver.

Det känns lite grann som om den här bloggen håller på att gå under av sig självt. I´m just saying.

Yay!

Jag har inte bloggat så mycket på sista tiden, och det finns faktiskt en anledning till det. Jag har nämligen koncentrerat mig på annat håll. Jag har varit på två anställningsintervjuer på samma företag, för samma jobb. Som en gallring. En gallring som jag klarade mig igenom. Så från och med 1:a september jobbar jag på Bonnier.

Nu; Champagne, riktig Champagne. För det är jag värd.

Vilken är din skämslåt?

Nästan alla har en skämslåt. En låt som man ärligt gillar men som man inte riktigt vill stå för att man tycker om. Min är Britney Spears ”Born to make you happy”. Jag tycker att den är jättebra men jag skulle aldrig erkänna det frivilligt. Förutom nu då. För jag tänkte så här, att det kunde vara roligt att sätta ihop en playlist på Spotify med bara skämslåtar. Olika människors skämslåtar. Så vilken är din?

Nu kör vi, nu skäms vi lite allesammans!

Skämslåtar på Spotify

Playlists

Jag har spenderat denna soliga dag med att sätta ihop favoriter i Spotify. Och om det stämmer det som dom säger, att musiksmaken säger allt om en, då är jag en mycket, mycket splittrad människa. vacklar mellan tjejpop och gubbrock. Mellan nutid och dåtid. Här finns den samlad i alla fall, min brokiga musiksmak: simplysolo

Nu; fest!

Boktips!

Hittar ni HÄR. Och ni har väl förresten inte missat att Kulturskribenten Tina Hemmingsson gästskriver på kulturbloggen? Besök den vettja!

Robyn-koma

[Det fanns en video till Robyn's "Dancing on my own" här, men den försvann. Ni kan nynna den lite för er själva och låtsas.]

Hyser något slags hatkärlek till Robyn. Ibland kan jag inte med henne och ibland kan jag inte vara utan henne. Som nu. Fast jag undviker gärna intervjuer med henne. Människan vägrar ju att prata normalt, utan bebisröst. Jag kan helt enkelt inte ta henne på allvar. Men nya låten är bra!

Flickan och skulden

Visst kan det kännas som en orättvis anklagelse, att alla män är potentiella våldtäktsmän. 99,5 procent av alla män har aldrig våldtagit någon och kommer aldrig att göra det heller och ändå får de ”lida” för vad 0,5 procent av deras kön har gjort. Men faktum kvarstår, män våldtar kvinnor. I ganska stor utsträckning, dessutom.

Det är inte feminister som påstår att alla män är potentiella våldtäktsmän. Det är samhället. Det är rättsväsendet och det är främst andra män (ironiskt nog). För i samma ögonblick som en våldtagen kvinna får frågan i rätten om vad hon hade på sig kvällen hon blev våldtagen, så ligger också påståendet på bordet. När de frågar henne hur full hon var. När de visar upp hennes korta kjol och urringade tröja. Hon blir även tillfrågad hur många hon har haft sex med och om hon gick ut på krogen med intentionen att ha sex. Som att sex och våldtäkt är samma sak. Det är just de frågorna som säger att alla män är potentiella våldtäktsmän. Att de är djur som inte kan hålla tillbaka sina drifter om en kvinna är lite för utmanande klädd, lite för full. Det är inte jag som säger det, inte Schyman, inte någon annan. Samhället säger så.

Och den största ironin är egentligen att det samtidigt är förbjudet att fråga mannen om han har våldtagit tidigare. Om han har blivit straffad för samma brott som han nu står anklagad för. Men om tjejen har haft svarta spetsstringtrosor på sig vid tillfället så får hon praktiskt taget skylla sig själv.

Ny väggkalender

Den är inte bara helt galet snygg, jag kan dessutom använda den år ut och år in. Alltså; snygg och funktionell. Förutom att jag kommer att glömma av att vrida fram den. Alltid. Stryk funktionell. Men snygg är den!

Tror att den kanske ursprungligen kommer från Ohlsson & Lohaven.

A lesson well taught

För ett par år sedan, efter en lagom livad familjekräftskiva hemma hos mina föräldrar, upptäckte min mamma att någon hade porrsurfat från hennes dator. Det fanns bara en misstänkt, eftersom ingen (inklusive min dåvarande pojkvän, tack och lov) direkt hade lämnat bordet för några större utsvävningar. Ingen förutom min systers pre-pubertala son. Som ganska kort efter maten hade frågat om han fick sitta vid datorn. Så, en klar misstänkt.

Några veckor senare skulle min mamma konfrontera den skyldige. Systersonen vägrar först, helt röd i ansiktet, att erkänna. Men ändrar sig när han inser att han nog inte kan ta sig ur det hela och hävdar istället att han kom in på den aktuella sidan av misstag. Det är då mamma lägger fram det slutgiltiga bevismaterialet, det som leder till en fällande dom. ”Fast du hade försökt hitta sidan, du skrev ju fel adress fyra gånger.”

Efter det har min systerson lärt sig någonting väldigt viktigt och livsavgörande: Radera alltid sidhistorik. ALLTID!

En annan tid, ett annat liv

Genom den här sidan kan man snabbt och enkelt förflytta sig själv hundra år tillbaka i tiden. Man kan åtminstone få det att se ut som det. Gillar't!

Undersökning!

Hej! Jag tänkte om ni kunde hjälpa mig, jag håller på med ett arbete och skulle behöva era åsikter.

Som de flesta vet står nu en av Röda korsets chefer, Johan Af Donner, inför rätta eftersom han har förskingrat en hel del av Röda korsets pengar. Alltså pengar som allmänheten har skänkt till bättre behövande så att de ska få mat, inte för att någon pamp ska kunna äta middag för tvåhundrafemtiotusen. Det är ju dessutom långt ifrån första gången det händer att en chef för en hjälporganisation använder merparten av de skänkta pengarna för sin egen räkning.

Och apropå det här fenomenet har jag ett par (3) frågor och svarsalternativ som jag skulle vilja att ni tog ställning till. Det tar bara en minut av er tid. Ni finner dem alldeles här till höger. Och man kan svara fram till på söndag klockan 17:00.

Tack så mycket för hjälpen fina ni!

Be mine, lila Nokia 6600 fold

Minns ni att jag köpte en ny jättefin och superbra telefon? Minns ni också att jag tappade den i toaletten efter ungefär fyra månader och att den sedan dess har varit stendöd? Det är den fortfarande. Jag sätter på den ibland bara för att kolla, kolla ifall den kanske har repat sig. Det har den aldrig. Men nu tänkte jag att det trots allt var ungefär ett år sedan jag köpte den och sen tänkte jag att nu kanske jag skulle kunna köpa en ny likadan (eftersom jag älskade den och inte har hittat någon annan likvärdig).

Glad i hågen beställde jag en ny. Förlängde min bindningstid på abonnemanget för att få den några hundringar billigare, tänkte betala några hundringar nu och sen lägga på resten på telefonräkningen. Ungefär precis som jag gjorde när jag köpte den senast. Skickade in beställningen och var omåttligt uppspelt till den dagen jag fick ett mail tillbaka. ”Ni har tyvärr för lång bindnings tid kvar på ert nuvarande abonnemang, därför kan vi inte förlänga denna.” För lång? För lång!? Vadå för lång? Max två månader, tänkte jag. Max!

Fast sedan mailade jag Tele2 och tydligen hade jag förbundit mig i två år, inte ett. Vem gör ens sånt? Jo, såna som tappar mobilen i toaletten. Såna som vet med sig att dom är såna som tappar mobilen i toaletten och ändå tackar nej till drulleförsäkring. Såna.

Gretel

Bytte tåg vid Gamla stan. Sprang över perrongen eftersom mitt tåg stod inne. Plötsligt kliver jag på någonting mjukt och svampigt. Jag tittar ner och ser skivad formfranska fara lite kors och tvärs framför mig, landa mer eller mindre graciöst på asfalten. Inser ganska snart att det är jag som sprider formfranska, att det är min påse de flyger ut ur som taffliga fågelungar ur ett bo. Inte riktigt flygfärdiga.

Jag låtsas som att det inte är rusning. Jag låtsas som att ingen ser att jag har lämnat ett spår av fyrkantiga smörgåsstora smulor efter mig. När jag kommer på tåget petar jag diskret ner den nu halvfulla brödpåsen formfranska så den inte syns i min Ica-kasse. Lägger en banan över eländet och tittar oskyldigt opp i tågtaket.

Tänker att det inte var så farligt egentligen. Om man tänker efter så har jag gjort värre saker när jag har sprungit till tåget. Som den gången när jag tappade underkjolen och höll på att ramla ihjäl mig. Som den gången, till exempel.

Little people

Eftersom jag själv har det minst sagt snurrigt och stressat just nu, vilket dessutom har resulterat i en tillfällig bloggtorka, tänkte jag tipsa om en annan blogg; Little people - a tiny street art project. Den uppdateras visserligen inte så ofta men det finns mycket att gå igenom fram till nu och den är verkligen jättefin.

Oompa Loompa doompadee doo

Surt har man inte smakat innan man har ätit Willy Wonkas sura nördar, var så säkra.

Mitt öppna uppbrott

Från början var det egentligen inte Ola Rapace jag förälskade mig i, jag förälskade mig i Hoffa. Alltså Jan ”Hoffa” Lenhoff, huvudkaraktären i serien ”Tusenbröder”. Jag var förresten helt betagen av hela serien, för det är en riktigt bra serie. Men mest var det huvudkaraktären som trollband mig. Och, fick jag för mig, skådespelaren bakom. Det var där det började. 2005. Med Hoffa. Sedan tittade jag på de ganska tråkiga Wallander-filmerna fram till Stefan Lindmans död, vilken kom som en obehaglig chock i all tristess. Däremot undvek jag ”Anna Pihl” eftersom jag hade hört att Olas karaktär inte var särskilt sympatisk. Jag ville ju inte spräcka min bubbla (little did I know). Det var också därför jag, efter att ha sett en halv intervju med människan, medvetet aldrig mer tittade eller lyssnade när Ola Rapace skulle prata i egenskap av sig själv.

När jag såg ”Den ömhet jag är värd” av Peter Birro på Elverket för två år sedan nådde min förälskelse sin pik. Jag fick se Ola Rapaces stjärt och förutom det var pjäsen i sig helt fantastisk (fast något annat väntar man sig ju inte av Peter Birro). Där och då var vår (egentligen bara min) kärlek som starkast. Bara dagar senare började det ryktas om att Ola hade blivit anklagad för kokaininnehav och även om ingenting ännu var bekräftat, så visste jag. Och en liten men ändå ansenlig spricka hade börjat tära min bubbla. Man kan tro att lite kokain inte skulle förstöra något, men nu var det ju inte så att jag gillade Hoffa för att han var en bad guy som rånade banker. Hoffa var egentligen en ganska mjuk kille som inget hellre ville än att försörja sin familj. Hoffa skulle aldrig snorta kokain.

Men eftersom jag är den förlåtande typen, en ganska besatt förlåtande typ, så såg jag mellan fingrarna. Jag tänkte att det var en engångsföreteelse, kanske till och med ett misstag. Jag tänkte att innerst inne är han nog rätt bra ändå, Ola. Så kom slaget. Rätt i ansiktet. Ola Rapace har alltså sagt i en intervju, apropå sextrakasserierna inom skådespelarbranschen, att kvinnor har det lättare än män eftersom de kan ”knulla sig till en roll”. Som att vi feminister ska förstå våra fördelar som kvinnor. Och om det inte vore illa nog så säger han dessutom i en annan intervju, den här gången apropå sin fru Noomi Rapaces framgångar, att den nu tv-aktuella Milleniumtrilogin är så dålig att det är sorgligt att den går hem hos folk. Att ”nivån är så fruktansvärt låg” och så vidare. Okej att det kanske inte är världens bästa serie och att framgången är en smula märklig. Men det känns på något vis som att man ändå står bakom den man älskar. Att man inte trycker ner det den personen gör. Och som sagt, Wallander-filmerna är ju knappast det bästa inom svensk film heller.

Ola, jag har faktiskt stått ut med en del under åren, ganska mycket under de två senaste, men det här var droppen. Jag gör slut.

Ursprungligen publicerat i Arbetarbladet.

Studentminne

När jag pluggade och var superfattig så var alltid natten till den 25:e den bästa natten på hela månaden. Då hade jag levt på nudlar i tre veckor och var helt utsvulten. Klockan tolv fick man pengar, klockan tolv var man, kanske inte rik, men man kunde åtminstone spendera en god hundring på bara ett mål mat. Max hamburgerrestaurang var öppet till ett på natten, varje natt. Min kompis Tina, som jag pluggade med, bodde ungefär tvåhundra meter från Max. Maxmål, plus5 och extra lökringar. Studentlyx! Man åt på riktigt som om man aldrig hade ätit tidigare.

Det är egentligen det jag minns av stundenttiden, dom fattiga dagarna mellan den 25:e och den 25:e har jag förträngt. Allt som betydde något var Maxmålen. Ja, och så kvällen efter Max, då när man drack öl för resterande studiebidrag och lån.

Våren som blev vinter, igen

Fram till idag har det varit en jättefin påsk. I lördags var det vår, nästan på riktigt och jag och Jonas promenerade runt på Söder och hyste förakt mot alla de människor som bodde i fina lägenheter med utsikt över vattnet. När solen började gå ner målade vi ägg och åt påskmiddag. Jag målade förstås Solo och Hjalmar på mina ägg. Och senare, mitt i natten, begav vi oss till Sofia Kyrka för att se och höra påsknattsmässan. Det är väldigt fint i kyrkor, särskilt vid speciella högtider och mitt i natten.

Igår var det fortfarande nästan vår, vi promenerade vi genom Hagaparken och sedan vidare mot Jonas mamma som jag skulle träffa för första gången. Jag var jättenervös och inte särskilt road när Jonas ville visa mig saker i Hagaparken som krävde att jag skulle gå i kladdig skog och klättra över smärre berg. Inte road alls faktiskt. När vi kom fram tillslut, hade mina skor bara läckt lite grann så strumporna var fläckvis lite mörkare och såg svettiga ut. Men jag spillde inte vin på någon duk och jag skvätte inte lax över hela bordet. Däremot tappade jag mitt påskägg i golvet så godiset for ut men för att vara mig är ju det en ganska mild företeelse. Även om jag fick ha en, inte särskilt långdragen kamp om ägglocket med en vild men ursöt pudelvalp.

Imorse däremot, vaknade jag av väckarklockan. Påsken är slut för min del och jag skulle jobba. Och förstå min förtjusning när jag ser att det snöar ute! Jag som verkligen har gått och deppat över att den här vintern verkar ha tagit slut. Inte… Inte så mycket alls.

Påskhälsning

Varje storhelg och ibland däremellan får jag mail från Solo. Han skickar alltid bilder på sig själv. Han är alltid lika fin. Och jag blir alltid lika gråtmild. Här önskar han glad påsk. Med läppen fastsatt i tanden, som vanligt.

Själv levererar jag påskhälsningar utan bild föreställande mig, för allas skull. Glad påsk!

Veckans besatthet

Jag lyssnade på förra veckans besatthet, El Perro del Mar på Spotify när jag råkade få syn på "related artists" och på måfå började jag klicka runt. Och helt plötsligt var hon där, Nina Kinert. Det var ensidig kärlek vid första öronkastet.

Jag ska aldrig i hela mitt liv lyssna på någonting annat än Nina Kinert. Aldrig! Jag ska kanske till och med aldrig lyssna på någon annan låt än den här.