fredag 31 oktober 2008

Ny karriär

Pennor - check!
Ritblock - check!
Fantasi - eh...ch..eck...?

Nu ska jag bli serietecknare.
Fredagkväll är den bästa kvällen för att bli det, tror jag.
Eller...
Jag har nog bara inget bättre för mig.
Men att rita saker är ju alltid roligt.
Typ...

torsdag 30 oktober 2008

När allt går fel

Det första jag lyckades med idag var att tappa en tung europapall på min fot. Det andra jag lyckades med var att tappa samma pall på samma fot en gång till. Efter det stukade jag nästan tummen när jag skulle lyfta upp en låda med trettio pussel på sju andra lådor med trettio pussel. Då kände jag att det var dags för lunch.

För andra gången i mitt liv tänkte jag äta mat från det McDonalds som ligger precis invid mitt jobb. Första gången jag åt där blev jag matförgiftad men jag tänkte att det nog var en engångsföreteelse. Det var det inte. Så hela eftermiddagen har jag mått sjukt illa och haft galet ont i magen. Som tur var så kunde en arbetskamrat till mig stänga butiken istället för mig så jag kunde åka hem en timme tidigare.

Det krånglade förstås med tunnelbanan när jag äntligen skulle hem. Först kom den aldrig och när den väl kom och jag fick kliva på så åkte den odrägligt sakta. Jag kämpade emot att spy på människan som satt framför mig. Det gick ganska bra. Bytte vid Gamla stan och hann precis på mitt tåg. Vid stationen innan min blev jag upplyst om att tåget inte tänkte stanna vid min station av någon anledning som jag inte blev upplyst om. Men tåget tänkte i alla fall bara åka förbi så det blev alltså en promenad hem. Jag klev av tåget bara för att upptäcka att det spöregnade ute. Det första jag gjorde var att sätta ner foten i en sjöliknande vattenpöl. Det var kallt och blött. Och för ett ögonblick kändes mitt liv som en dålig film.

Nu är jag trött och jag har ingen mat hemma. Förutom några stackars potatisar. Jag ska nog koka dem. Sedan ska jag sitta i soffan, äta kokt potatis och känna mig eländig. Det verkar som en avslutning värdig den här dagen.

Snart helg Snart helg Snart helg Snart helg

This is the life

När man är på konsert så är det minst lika roligt att iaktta människor runt omkring en som att titta på artisten som faktiskt uppträder. Särskilt om man har ståplats. Och är kort. Tårna måste ju få vila emellanåt.

Bredvid mitt sällskap stod en tjej och en kille. Han i vit skjorta betydligt äldre än henne och totalt ointresserad av uppträdandet men desto mer intresserad av henne. Hon berusad på vitt vin och helt inne i musiken. Hon försvann och när hon aldrig kom tillbaka plöjde han sig igenom publiken för att leta rätt på henne. Deras plats intogs av en väldigt glad herre som hoppade och studsade bäst han kunde på den lilla ytan som var tilldelad honom. Sådant är roligt, särskilt roligt var att han verkade kunna varenda textrad som den tjugo år yngre artisten hade skrivit.

Något som däremot inte är särskilt upplyftande var de två killarna som stod precis framför mig och vägrade flytta sig en centimeter framåt, trots att jag hintade om att jag behövde mer plats genom att knäa den ena killen lite lätt i knävecket och demonstrativt klappa händerna precis bakom hans rygg. Helt omöjligt. Som en stenstod stod han där framför mig och rörde inte en min. Rörde inte någonting alls faktiskt. Fast kanske var det bättre än hans polare som stod och höll för öronen. De, som jag antar var deras flickvänner, däremot verkade väldigt nöjda med konserten. Jag förstår bara inte varför de absolut var tvungna att släpa med sina totalt ointresserade pojkvänner. Eller varför deras totalt ointresserade pojkvänner envisats med att följa med. Eller varför de absolut var tvungna att placera sina långa ointresserade kroppar precis framför lilla mig.

Själv njöt jag av musiken och mellanskacket. Det senare förstod jag nästan ingenting alls av men skotska är trots allt en väldigt skön dialekt. Och Amy Macdonald är en väldigt stor sångerska trots sin ringa ålder. Och när hon gav sig an ”Dancing in the dark” ensam med sin gitarr då fick jag rysningar. Förövrigt är det väldigt befriande att gå och se en så pass ung artist. Eller snarare en artist som inte har gjort så mycket. Man är väl inlyssnad på musiken som spelas och man känner igen låtarna. Och vilken röst människan har. Och vilken blick.

Det var en spelning helt klart värd att se.

tisdag 28 oktober 2008

Jag saknar honom

Jag saknar Solo. Jag saknar det där jäkla illaluktande lilla djuret så himla mycket. Tanterna brukar knyta fast sina små fåniga hundar utanför affären och de står där och gafflar som om livet hängde på deras gruffande. Då saknar jag honom. När jag ska sova och ingen sträcker ut sig bakom min rygg. Då saknar jag honom.

När ingen hoppar och studsar när jag kommer innanför dörren. När ingen följer mig vart jag än går här hemma eller tittar konstigt på mig när jag pratar för mig själv. Då saknar jag honom. Och när jag tänker på att jag aldrig mer kommer att få snosa ner min näsa i hans ickeexisterande päls. Då brister det.

Och vetskapen om att han har det bra tar inte bort min saknad. För jag saknar honom, kan ni förstå det…

måndag 27 oktober 2008

And so it ends

Elaka rykten säger att det är en av mina obsessions som är den kände skådespelaren som åkte dit för narkotikainnehav vid Stureplan i fredags. Det trodde jag aldrig om honom och jag är minst sagt chockad! Stureplan liksom? Han är död för mig nu…

fredag 24 oktober 2008

Tiden är inte på min sida

Häromkvällen innan jag somnade tänkte jag att "snart är det september" bara för att inse när jag vaknade morgonen efter att det faktiskt snart är november. Om mindre än en månad fyller jag tjugosju och egentligen har jag inte åstadkommit annat i livet än att dra på mig csn-skulder.

Jag går och lägger mig på måndagkväll. Jag vaknar upp och det är fredag morgon. Hur ska jag hinna leva när dagarna springer förbi mig så där?

onsdag 22 oktober 2008

Pubertalt

Igår råkade jag skriva ett mail till huvudkontoret som innehöll ordet piratpung. Där är ett ord man inte använder särskilt ofta! Jag hade fått varor som måste läggas in i vårt system av högre makter, alltså huvudkontoret. Varorna var piratgrejer. Inte falska saker utan saker som har med pirater att göra. Typ krokar, dolkar (av trä), skattkistor och pungen förstås. En svart liten sak med en döskalle på, innehållande silverfärgade pengar (också dom i trä). Jag skrev alltså piratkrok, piratdolk, piratkista och piratpung. Det kändes helt logiskt (just då).

Efter att jag hade skickat iväg mailet fnissade jag lite och tänkte att jag nog skulle ha skrivit penningpung, kanske piratpenningpung. Jag fnissade lite till, alltför medveten om min barnsliga humor. Jag kände mig så pubertal att jag var tvungen att börja läsa Lars Noréns pretentiösa skvallerbok om Sveriges teatervärld på vägen hem. Den är en miljon bibeltunna sidor lång och handlar om människor jag inte har en aning om vilka de är.

Piratpung. Haha. Undra om jag har gjort ett bra intryck på människorna på huvudkontoret. Och undra ifall den där Micke, som Norén skriver om hela tiden, är Mikael Persbrandt.

måndag 20 oktober 2008

söndag 19 oktober 2008

En av många

De tumlar runt i hans omtumlande soffa. Hon är glad och rödvinsrusig. Hans läppar är på jakt efter att möta hennes.
Timmen är sen.
Vinet är nästan urdrucket sånär på en droppe som släpar sig ner mot foten av hennes glas. Den kommer snart att förvandlas till en blodröd fläck på vardagsrumsbordets ljusa duk.
En av många.
Något som skvallrar om att hon var där. Precis som de andra avslöjar att någon annan var där före henne.
På hans golv ligger hennes vita klänning vårdslöst slängd.
På hans vägg hänger hennes själ i en ram.

torsdag 16 oktober 2008

Bland packtejp och kartongbitar

Mina tankar finns någon annanstans. Irrar runt där jag inte riktigt kan få fatt i dem. Dansar en bit bort, som lite på säkert avstånd. Jag får inte fäste om dem tillräckligt länge för att skriva ner dem. För jag skulle väldigt gärna vilja skriva ner dem, det skulle jag faktiskt. Kanske till och med analysera dem en aning. Bara för skojs skull. Men de är totalt osamarbetsvilliga och verkar inte alls ha någon önskan om att bli nedskrivna.

Jag upptäckte att jag hade en bit packtejp på handen när jag duschade alldeles nyss. Den har nog suttit där mest hela dagen utan att jag har upptäckt den. Kanske att det kan kallas arbetsskada. Eller så är arbetsskadan den pyttelilla kartongbit jag fick i ögat tidigare idag och som fortfarande inte har behagat klättra ut därifrån. Den skaver så där envist och obehagligt som bara pyttesmå kartongbitar kan göra. Den jäveln.

Fast det är ju knappats där mina verkliga tankar håller till en kväll som denna. Bland packtejp och kartongbitar. Men de är de enda jag får tag i. De enda som låter sig skrivas ned.

onsdag 15 oktober 2008

Morgontrött

I morse när jag vaknade trodde jag att världen skulle gå under. Väckarklockan lät så där olycksbådande och jag kände mig alldeles för trött för att gå upp. Det är visserligen fortfarande i morse men det har åtminstone gått en timme sedan jag trodde att världens undergång var här. Men egentligen känner jag ingen direkt skillnad mellan nu och då.

Jag kan önska ganska ofta att jag vore morgonpigg. Att jag studsade upp ur sängen, helt förväntansfull inför vad den gryende dagen har att erbjuda mig. Att jag var en sådan där människa som äter en ordentlig frukost, kanske till och med gröt. Jag är inte så förtjust i gröt och det enda som tar sig ner genom min hals före klockan tio är kaffe. Och den där nyfikenheten över att utforska världen är totalt obefintlig klockan sju på morgonen. Den är fortfarande obefintlig fastän klockan är åtta. Och fastän jag redan har hunnit med två koppar kaffe.

Och även fast jag vet att jag piggnar till när jag kommer till jobbet är det enda som får upp mig ur sängen om mornarna tanken om att jag får återförenas med den igen vid dagens slut. Jag borde bli bättre på det här med att vara en morgonmänniska nu när jag ändå tvingas att gå upp. För jag gillar ju egentligen att vara vaken.

måndag 13 oktober 2008

Kung fu stol

Idag slog jag en stol i huvudet på mig själv. Det var inte alls särskilt smidigt och det är tur att ingen såg det. Nu har jag natten på mig att komma på en bra förklaring till den begynnande blå bulan precis ovanför mitt högra ögonbryn. Jag gissar att den kommer att vara fullskalig ungefär snart.

Det känns rätt oglamouröst att berätta för frågande folk på jobbet att jag har slagit en stol i huvudet. Dessutom kommer de fråga hur det gick till och det vill jag helst inte berätta. Ingen kan ens ana hur oberäkneliga stolar kan vara när de befinner sig i luften, därför skulle människor inte ha någon som helst förståelse för mitt lilla missöde. Så, en lagom trovärdig förklaring vore på sin plats. Kanske något med flygande tefat...

lördag 11 oktober 2008

Till vanvett

Jag står naken
i ett bländande vitt sken
som avslöjar
- alla mina skavanker
och de är många
som vattkoppor
på en femåring
kliar de
ärrar det redan ärrade

jag ser ingenting där jag står
men jag syns
s y n a s
uppifrån ner
utifrån
in
Och det skrämmer mig
Till vanvett

fredag 10 oktober 2008

Hälsningar från Helsingborg

Jag saknar Solo, det gör jag, Ofta och verkligen. Men det är svårt att vara ledsen för hans skull, för att inte säga omöjligt. Särskilt när man får sådana här bilder skickade till sig.


Han ser ju inte ut att lida direkt.

onsdag 8 oktober 2008

Den ömhet jag är värd

Peter Birros pjäs har verkligen fått blandad kritik från recensenter som tycker att de är någonting, att det är deras åsikt som räknas. Men att de alla tycker olika bevisar väl egentligen bara att smaken är delad och att en enda människas recension aldrig är allmängiltig.

Klockan 18.55 klev vi in i den intima lilla salongen på Stora elverket. Dekoren på scenen bestod av vita väggar, vitt tak och vitt golv. När lamporna släcktes ner och draperierna drogs åt sidan tystnade sorlet tvärt och jag, som inte är särskilt van vid teater, började direkt jämföra det hela med en biograf. Där blir det nästan aldrig så där helt tyst och koncentrerat. Jag gillade det här. Tystnaden och förväntningarna tog andan ur en - på ett bra sätt. Första människan på scenen började tala och jag satt förtrollad tills att skådespelarna bugade för publiken och pjäsen var slut. Några ropade bravo, andra ställde sig upp. Tre gånger blev ensemblen inklappad igen och jag tyckte mig se en viss stolthet i deras leende ögon.

Själva pjäsen är en rätt mörk historia, med scener som hela tiden byts av varandra och skådespelare som aldrig kliver av scenen. Det känns lite som en tredimensionell film. Jag kommer ofta på mig själv att tänka att det nästan känns som att vara på bio, bara det att det är mycket häftigare, det är en helt annan närvaro. Man är ju där, där de är, i karaktärernas liv. Visserligen som åskådare men ändå. Ola Rapace var ungefär lika bra som jag trodde att han skulle vara, helst fantastisk. Thomas Hanzon var också en av dem som höjde pjäsen ytterligare men den som lyste allra starkast var Börje Ahlstedt. Vilken skådespelare!

Men om jag nu skulle tvingas invända mot någonting så är det en scen som kändes helt inkastad och tagen ut luften, den passade liksom inte riktigt in. Men eftersom det var den bästa scenen i hela pjäsen (förutom slutet) så kändes det inte som om det gjorde särskilt mycket. Jag är inte heller tvingad så jag säger bara ”Bravo” åt hela pjäsen och ställer mig upp och applåderar.

Förövrigt så läste jag en intervju med Peter Birro för ett tag sedan, där han jämförde pjäsen med filmen ”Trainspotting” och sa att om man som ung bara ska se en enda pjäs så ska man se den här. Och jag kan nog inte annat än att hålla med. Fast jag tycker att man kan (och borde) se den oavsett vilken ålder man är i.

Fast å andra sidan, vad vet jag? Jag är ingen fancy schmancy knowitall recensent. Allt jag har att jämföra med i teaterväg är ”Dunderklumpen”. Och jag gillade den också, på dens tid.

tisdag 7 oktober 2008

På dina bara knän

En dag ska jag dansa på slak lina
Framför dina blinda
ögon

Och du ska klappa
takten
På dina bara knän

måndag 6 oktober 2008

Första (och sista?) dejten

”Han kommer att döda mig levande”

Precis så säger han, människan som går bakom mig ut från det lilla stationshuset vid där jag bor. Det kan knappt ens räknas som stationshus så litet är det. Och man kan inte köpa månadskort till tunnelbanan där, varför vet jag inte men det har nog ingenting med storleken på huset att göra.

Jag behöver inte titta bakåt för att veta vem det är som har yttrat den där väldigt underliga meningen. Det är nämligen en lång blond yngling. Han är nitton och ett halvt och jag tror att han är på en första dejt med den söta blondinen som går vid hans sida. Hon verkar måttligt intresserad dock.

Jag vet en del om honom. Fast egentligen vet jag mer om henne eftersom han frågar henne saker hela tiden. Hon har comhem, både bredband och teve. Lägenhetshyran ligger på tretusenniohundra men då ingår hennes comhem. Hon vikarierar för någon som är mammaledig och hon tittar lite vindögt ibland. Han tycker att det är gulligt. Det tycker inte hon. De har stått bredvid mig hela vägen från slussen och batterierna till min mp3 är helt slut. Då hör man saker. Vare sig man vill eller inte.

Han skrattar lite när han säger det så det är nog ingenting allvarligt. Det är ingen som ska döda honom levande på riktigt. Men jag får känslan av att den blonda tjejen undrar vad hon har gett sig in på. Hennes svar blir kortare och kortare för varje gång hon ens bemödar sig med att öppna munnen. Men han märker ingenting. Eller också så är det just det han gör.

Jag undrar om de har roligt ikväll.

söndag 5 oktober 2008

Cirkus 22.15

När man hör sextonhundra personers genuina glädjetjut när han kliver upp på scenen efter att ha blivit inropad en andra gång – då förstår man hur stort det är. Då förstår man hur mycket energi som kan förmedlas av en enda man.

Och då är jag glad att jag är där.

Alla vägar leder till Skanstull

Det sägs att alla vägar leder till Rom. Jag har aldrig riktigt förstått det uttrycket förrän nu. Bara det att alla vägar inte leder till Rom längre, de leder till Skanstull. Det är helt sant. Igår skulle jag försöka vara lite av en guide eftersom jag har besök från annorstädes. Det gick så där. Två gånger försökte jag ta oss till slussen från medborgarplatsen och båda gångerna hamnade vi i Skanstull. Skanstull är inte så jäkla roligt kan jag tala om. Jag har liksom ingen alls koll på i vilka riktningar man ska gå, jag känner inte om jag går åt helt fel håll. Även om åsynen av globen borde ha väckt misstankar. Men jag vet väl inte vart globen ligger!

Hur som helst så hittade vi tillslut till slussen, första gången. Efter att ha gått till Skanstull, insett att vi gick åt fel håll och gått hela vägen tillbaka. Andra gången gav vi upp och åkte hem. Kanske lika bra. Kanske är det därför jag inte är bakis idag. Nu vet jag i alla fall vart Skanstull ligger. Men jag har fortfarande lite problem med att hitta till slussen tror jag. Och om jag verkligen skulle till Skanstull, av någon outgrundlig anledning, så skulle jag säkerligen inte hitta dit då heller.

torsdag 2 oktober 2008

Underbara Sia

Om ni gillar låten i nya Lindexreklamen så tycker ni om Sia. Det är nämligen hon som sjunger. Det är inte den första låten jag hör från henne och inte heller den bästa, även om den är riktigt bra. Min förhoppning är att fler ska upptäcka denna underbara sångerska, att hon ska bli stor i lilla Sverige och äntligen komma hit och sjunga. Jag har nämligen fått för mig att hon ska vara grymt bra live. Men att dra iväg till England för att lyssna på henne känns inte särskilt aktuellt just nu, varken tidsmässigt eller ekonomiskt.

Hur som helst så rekommenderar jag låtar som "Breathe me", "The girl you lost to cocaine" och "Lentil". Eller som sagt, Lindexreklam-låten, "Electric bird" nedan.

onsdag 1 oktober 2008

Dagarna springer förbi

Dagarna springer förbi mig. Jag trodde att den här veckan skulle kännas som hundra år lång men i morgon är det redan torsdag. Efter det kommer fredag och sedan är det helg. På söndag spelar Lundell på Cirkus och jag kommer att vara där. Biljetten är bokad sedan ett halvår tillbaka. För ett halvår sedan hade jag ingen aning om att jag skulle bo i Stockholm när det var dags för konsert. En önskan fanns, men ingen egentlig aning. Nu är jag här. Som ett helt annat liv.

På söndag spelar Lundell på Cirkus och efter det kan jag, om jag vill, ta ett glas vin med en vän på något söderhak eller en kopp te på ett mysigt café och sedan ta tunnelbanan hem. Full av liv.