tisdag 30 december 2014

Bortskänkes

E håller på att växa ur sin vagga eftersom han nu har blivit så stor (buhu!) och därför har vi beställt en spjälsäng som ska trängas in någonstans i vår pyttelägenhet. Det känns så onödigt att slänga vaggan så därför tänkte jag kolla om det är någon som vill ha den, eller känner någon som vill ha den. OBS att en "mindre vild" bebis kan ha vaggan säkert i upp till ett halvår.

Kan hämtas i Hornstull efter nyår! Endast vagga och madrass ingår. Och det egenhändigt ihopsnickrade spjälskyddet. Även täcke kan ingå men det är egenklippt och egetsytt från IKEA så jag vet inte om det är så mycket att ha egentligen. Det är alltså helt okej om man bara vill ha vaggan. Jag är medveten om att jag är den mest ohändiga människan på jorden. Söt bebis ingår ej. Den gjorde jag dock bra!


söndag 28 december 2014

Glassigt

Jag kan väl inte påstå att jag känner mig som den glammigaste bruden under discokulan för tillfället. Mitt fräscha och snygga jag känns så långt borta. Som ett helt annat liv. För ibland blir det ju så. Den lilla egentid man har ägnas fullständigt åt absolut nödvändiga saker som att äta, kissa, bajsa och duscha. Och om det finns tid över föredrar jag att ägna den åt att göra absolut ingenting. Och ingenting annat. 

Häromkvällen frågade Jonas om det var smink jag hade under ögonen eller om det var på grund av oändlig trötthet jag var alldeles svart. Jag svarade att det nog är smink. Sen julafton. Så kan det vara. Helt plötsligt sitter man där en lördagskväll med två dagar gammalt smink under ögonen och känner att livet inte direkt är Champagne. Och då har jag inte ens berättat om när jag råkade äta en bit av pizzakartongen när vi åt "middag" häromveckan.

Egentligen bryr jag mig inte så där jättemycket. Just nu är bekvämlighet och vila prio två för mig, näst efter Elliot som alltid kommer att vara nummer ett. Och Elliot är ju lika glad oavsett om jag har borstat håret eller inte. Men jag vill inte vara en sån som dekar ner sig alldeles bara för att man får barn. För alltid. Men man får väl vara så här slö i perioder va? Ibland måste man bara få låta bli att orka en vecka eller fem.

Hejhej smink, vi ses snart igen.

lördag 27 december 2014

Ofog

Graviditet och förlossning är ju inte bara en stor själslig grej, det är ju en rätt stor händelse för kroppen också. Och jag förstår ju att man inte kan bli sitt vanliga gamla jag på en gång efter att ha pressat ut en tre och ett halvt kilos klump genom sitt allra heligaste. Även om det var den föreställningen jag kanske hade när jag gick de där sista veckorna av graviditeten och längtade efter att inte ha foglossning. Men hur lång tid ska det egentligen ta!? Jag skulle verkligen inte vilja påstå att jag är en särskilt tålmodig person men vem som helst skulle väl börja tappa tålamodet när fogarna gör om möjligt ännu ondare tre månader efter att den där underbara lilla skapelsen har kommit till världen.

De råd jag har fått hittills för att läka ihop är att inte bära eller lyfta. Och att vila mycket. Vilket är helt galet kassa råd när man har en tremånaders bebis som helst vill bli buren jämt och som allra helst bara sover under vagnpromenader. Jag tar tacksamt emot råd som faktiskt går att tillämpa i en bebissituation. Samt uppmuntrande ord om att andras fogproblem försvann efter exakt tre månader och två veckor. Tack på förhand.

måndag 22 december 2014

Förlossningsbesattheten och jag

Jag har blivit helt besatt av graviditeter och förlossningar sen jag fick barn. Särskilt förlossningar. Mest besatt är jag fortfarande av min egen. Ibland tar jag fram min journal och minns tillbaka på hur fint och häftigt det var. Vilken GREJ det är att föda barn. Jag minns inte direkt hur ont det gjorde. Jag minns bara euforin när bebisen till slut halkade ut och jag kände mig som den starkaste urkvinnan i mänsklighetens historia. Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det. Jag vill känna den där känslan igen och igen och igen.

Det är väl kanske därför jag är lite besatt av andras graviditeter och förlossningar också. Och läser fler gravidbloggar och följer för mig okända växande magar på Instagram än vad jag intresserar mig för redan födda barn. Jag blir liksom uppspelt å deras vägnar. På vad de ska få vara med om. Liksom jag var lika delar spänd, nervös och uppspelt inför min egen förlossning. De ska snart få göra den här fantasiska grejen och ibland kan jag känna mig riktigt avundsjuk. Även om det är rätt skönt att ha det gjort så skulle jag gärna göra om det hundra gånger om. Men att ta hand om hundra barn känns lite väl övermäktigt. Hur söta de än är.

Jag undrar om den är normal och hälsosam den här besattheten och kommer den att ebba ut? Eller kommer jag för alltid att plöja gravidbloggar och känna ett litet sting av avundsjuka inför folk som avslöjar sina graviditeter? 

Två dagar innan förlossningen och sju dagar innan beräknat förlossningsdatum. Peppen var total!

lördag 20 december 2014

När jag var aningslös och blöt

Jag tycker att det är lite konstigt att man inte får lära sig att byta blöja på BB. Ingenstans i någon bok har jag heller sett att det står hur man ska byta blöja. Nu är det ju inte så svårt egentligen. Det är ju bara att ta av, tvätta rent och sätta på en ny, typ. Men i början tyckte jag att blöjorna var rätt dåliga. Det kändes som om de läckte och ganska ofta när jag låg och gosade med bebisen på min mage så blev jag blöt. Och det trots att blöjan rätt nyligen hade bytts. Ett mysterium! Nog trodde man väl att dagens blöjor hade bättre kvalitet än så.

Det var först efter tre långa veckor som det hela fick sin förklaring. Min kompis Linda, som själv har haft en pojkbebis, tittade på medan jag bytte blöja och undrade om ingen hade visat mig hur man ska göra. Tydligen finns det ett ganska enkelt knep för att blöjan inte ska läcka. Bebisens snuppas måste peka neråt. Inte åt sidan. Eller uppåt. Vilket kanske de allra flesta förstår bara genom sunt förnuft men som jag som nybliven och aningslös mamma inte ens hade funderat över.  Alltså, att snoppen måste ligga på ett särskilt sätt. Man kan ju tycka att de åtminstone hade kunnat nämna det på BB, bara i förbifarten. Man har ju 99 saker att tänka på som nybliven förälder och hur snoppen ska peka i blöjan är inte en av dem.

Jag tänkte på det igen idag för ibland glömmer man ju bort det där när man byter. Som i morse.

fredag 19 december 2014

När det säger aj i hjärtat

I morgon fyller Elliot tre månader och igår fick han sina första vaccinsprutor. En spruta i vardera lår. Han var naturligtvis superduktig och grät bara lite vid själva sticken men blev snabbt bortkollrad med hjälp av såpbubblor som nog var det mest fascinerade han har upplevt i hela sitt liv. Så log han lite försiktigt och pratade sina ”aooo” med en låg, nästan viskande röst. Helt hänförd. Jag grät faktiskt ingenting alls. Men det var nära.

Vi fick höra att han kunde bli lite kinkig och kanske få feber. Och på  kvällen var han så ledsen. Mitt lilla skrutt. Det var inte den här vanliga kvällströttheten som kan komma ibland, utan det var med vidöppna ögon som verkligen speglade panik. Ontet i hjärtat man får när ens barn är så ledset. Och hans lår var alldeles röda och tårarna bara rann och rann längs hans små hamsterkinder. Till slut fick vi i honom lite Alvedon och efter mycket vaggande och kramande började panikgråten övergå till snyftande och så småningom somnade han äntligen.

Jag hade så klart förstått innan Elliot föddes att föräldraskap är jobbigt. Och jag kan hantera att det är jobbigt emellanåt. Att man måste vagga och trösta ett tröttgnälligt barn och att man inte kan göra vissa saker för sig själv, att man behöver ställa in planerade aktiviteter för att ens bebis behöver sin mamma extra mycket just då. Men jag tror att det är helt omöjligt att förebereda sig på, eller ens förstå, hur jobbigt det är när ens älskliga, bästa, finaste lilla underbara bebis är alldeles otröstlig. Hur det verkligen skär i hjärtat när det inte verkar finns någonting man kan göra för att han ska må bättre och när hans ögon är vidöppna nästan som i skräck eftersom han inte förstår någonting annat än att han har ont. Hur hanterar man en sådan sak? Fysiskt är det ju bara att vagga och trösta och sjunga och pussa. Men själsligt går man ju sönder.

Idag vaknade han med ett sprudlande  leende som genast läkte ihop det spruckna mammahjärtat. Så nu känns allt bra igen. Till nästa vaccination.

onsdag 17 december 2014

Jag, samlaren

Jag hade tänkt skänka bort lite kläder och sånt och hade tänkt göra det via bloggen. Det är ju inte som att Elliot kan ha storlek femtio längre eller någonsin igen. Han kan ju knappt ha storlek 56 längre. Så jag rensade ur hans byrå på kläder han inte längre kan ha och tänkte att några av de där miniplaggen är ju faktiskt roligt att spara, så han kan få dem den dagen han ska bli pappa, om han bestämmer sig för att bli det. Vilket för övrigt är en JÄTTEKONSTIG tanke. Att mitt lilla barn någon gång ska bli pappa och jag kommer att vara jättegammal och han kommer säkert att tycka att jag är jättejobbig och ”men morsan”  mig hela tiden.

Hur som helst så var jag tvungen att spara hans pyjamasar med små fötter och små vantar som han hade första tiden för att inte riva sig i ansiktet. Och bodyn från HM som egentligen inte är något speciellt men som han hade på sig när vi åkte hem från BB. Och den grå dressen för de små shortsen som hör till är bara så himla små och så galet söta. Och till slut visade sig att vartenda plagg hade ett affektionsvärde för det fanns alltid något fotografi där han bar det ena eller det andra och därför måste det sparas.

Det fina babynesten som jag fick av min kompis Linda och som han börjar bli för stor för tänkte jag att jag kanske kunde skänka till någon så att det får vara till nytta för någon annan istället för att så småningom kanske hamna på min vind. Men det kan jag inte heller göra mig av med. Det är så fint och Linda har ju sytt det bara till Elliot. Jag har inte ens haft hjärta att plocka det ur vaggan än så Elliot får snällt ligga där och trängas på nätterna. Jag kommer att bli en hoarder. Jag kommer att spara på allt och vår 34 kvadratmeter stora lägenhet kommer varken rymma mig, Jonas eller Elliot om några månader. Jag behöver hjälp.

måndag 15 december 2014

Att titta på TV

När vi blev med barn bestämde vi med en gång vilka sorts föräldrar vi skulle bli. Framför allt skulle vi inte bli sådana som sätter sitt barn framför teven bara för att själva få lite egentid. Det är ju så lätt att säga sånt där i förväg för helt plötsligt har man en snart tre månader gammal bebis som älskar teven och som vägrar somna på dagen om han inte får lyssna till SVTForum. Vilket i sin tur gör att jag är skapligt uppdaterad om saker som händer i riksdagen. Hörde på ett helt föredrag om forskningsbidrag till exempel. Men jag tänker att man väl få ha någon sorts ålderdispens. 

Och så länge tevetittandet inte ersätter annan lek och stimulering kan han väl få ligga och kika på morgonnyheterna medan han mornar sig till liv. Jag menar, det är ju inte som att han får kolla på en massa skräpprogram. Och egentligen är det ju lite win/win. Han håller sig uppdaterad om vad som händer i världen medan han suger på sina små händer och jag får dricka kaffe och därmed bli en gladare, roligare och mer fokuserad mamma. 

fredag 12 december 2014

Ilskan

Jag har aldrig varit så obefogat arg på folk så ofta som jag är nu för tiden. Jag är ständigt irriterad på ganska många människor när jag och Elliot är ute på våra promenader och när det är tänkt att Elliot ska sova. Igår blev jag helt vansinnig (inombords så klart) på en söt liten tant som dundrade rätt in i min barnvagn med sin kundvagn på Hemköp. Jag kollade panikartat ner på Elliot som fladdrade med ögonlocken medan den lilla tanten pep ett glatt ”ursäkta” och fortsatte vidare som om ingenting hade hänt. Jag skrek inte efter den glada, gulliga lilla tanten att se sig för i fortsättningen men inombords muttrade jag både länge och väl innan det såg ut som om Elliot skulle återgå till sin djupsömn. Men precis när det såg ut som om han skulle somna om igen tjöt en femåring av lycka över att ha lyckats övertala sina föräldrar att få godis. Elliots ögonlock slogs upp och man kunde bara se på honom att det var kört och jag blängde mig ilsket omkring och gav pappan till det lyckliga barnet en ond blick egentligen bara för att han och hans barn fanns till. Lyckligtvis såg han den inte eftersom han stod med ryggen åt mig.

Annars var jag häromdagen arg på en kvinna som kallade in sin hund, en man som kastade en glasflaska i återvinningen, någon i vår trapp som slängde sina sopor uppe i trappen medan vi stod precis utanför soprummet samt otaliga människor som har slagit igen sina bildörrar och några som bara har pratat i sina mobiltelefoner. Och förstås alla hundägare med hundar som skäller. Och så andra människor och saker som låter på ett eller annat sätt. Och jag kokar och kokar och det känns som om jag stövlar fram som världens argaste tyrannosaurus rex på våra harmoniska höstpromenader.

Oftast vaknar ju inte Elliot. Han har ju egentligen inte ens svårt att sova längre, men den irrationella ilskan går liksom inte att stoppa ändå. Och jag svär över att folk inte kan ta lite jävla hänsyn. Så arg är jag. Jag ilsksvär i tankarna. Det känns lite svårt att ta in, att världen liksom inte kretsar kring mig och mitt barns sömn. Men innerst inne förstår jag ju att andra människor måste få lov att existera. 

Tänker på det där klippet i Family Guy med Julia Roberts och relaterar. "Me, me, me, ME!"

torsdag 11 december 2014

Minna och nyårshetsen

Sedan jag träffade min kille har vi, som det DINC-par vi varit, firat varje nyårsafton utomlands. Vi har hunnit med Zurich där jag, på dagen, fick uppleva min första och enda pingvinparad och vid midnatt ett storslaget timlångt fyrverkerispel, Bologna där vi fick fly galna smällare och där vi åt middag i ett palats med sköna italienare som ville bjuda ner oss till varifrån de nu kom, Wien som bjöd på en fantastisk och nästintill ändlös nyårsmiddag där jag blev av med min ostronsoskuld och dagen efter ett riktigt såntdär vintermys med marknad och varm choklad. Och nu senast kombinerade vi Barcelona och Paris. Barcelona, där vi drack sangria i T-shirt på stranden och själva nyårsafton som firades i Paris. Där drack vi vin på Le Select med (eller egentligen ganska mycket bara vid bordet bredvid) Wes Anderson (det finns dessutom en lite pinsam historia om det när jag inte fattade att det var Wes Anderson och lite berusat och ganska högt pratade om vilken karaktär i en Wes Anderson-film mannen vid bordet bredvid var lik) och nio månader senare hade vi en liten bebis. Vilka svårslagna nyårsaftnar vi har haft! Jag blir alldeles varm i kroppen när jag tänker på det och jag är så glad att vi har tagit oss råd att resa så mycket som vi har gjort.

Men på grund av den senaste nyårsresans väldigt söta konsekvens vill vi stanna i Sverige och Stockholm i år. Och redan nu känner jag att vad skönt det har varit att vara borta över nyår. Att det enda man har behövt göra är att hitta en rolig restaurang att äta middag på innan man går ut och kollar in fyrverkerier/brinnande gigantisk gubbe (Bologna) /blinkande Eiffeltorn (Paris). Vi har sluppit nyårshetsen varje år och nu känner jag den igen. Det där, att man måste liksom
gööööra nåt. Och det ska helst vara alldeles storslaget och glittrigt. Men vad gör man egentligen på nyår och måste man ha det så himla festligt och bubbligt samt, är det okej att somna klockan elva?

onsdag 10 december 2014

Favoritappen

Jag måste skriva en sak till om sömn. Sömn är ju en rätt central del i bebislivet. Jag skulle säga att all min egen tid på något vis och ett eller annat sätt hela tiden kretsar kring Elliots sömn. Det här uttrycket "sleep like a baby" undrar jag varifrån det kommer. Möjligtvis att det kan appliceras på helt nyfödda men en 3-månaders bebis sover väl inte riktigt som en baby.Förutom att jag nog ändå har rätt mycket tur som har en bebis som än så länge sover i princip hela nätterna när han väl har somnat. Men att somna in på dagarna är mitt barn alldeles för nyfiket för att göra. Och varför skulle man vilja sova bort hela dagarna när man har en helt ny värld att utforska..? Men så upptäckte jag ju hårdliftstricket, vilket fortfarande funkar. Nu har jag dessutom hittat en grej som inte bara snabbar på insomnandet men också sparar världen flera liter vatten. Den här ganska fula men oj så praktiska appen, Waka sleep aid. Tänk vad mobiltelefoner är bra till mycket nu för tiden. Elliot somnar på direkten och det till ljudet av inspelat vatten. Och om han är ledsen på kvällen blir han lugn som en riktig filbunke..

Och! Nu har det här visserligen bara hänt två kvällar än så länge, men gnällighet och sovvägran har istället bytts ut till riktigt ordentligt kvällsmys men en bebis i famnen som stillsamt suger på sin napp och pillar en på händerna och halslinningen tills han är tillräckligt trött för att läggas i vaggan. Klockan tio! Jag hoppas att detta betyder att jag slipper gå med honom i selen på kvällarna. Vilket i och för sig också är supermysigt men detta nya att kunna sitta med honom i soffan är betydligt mycket vänligare mot ryggen. Jag hoppas också att detta betyder att jag får gosa med min bebis varje kväll utan att han ska försöka klättra upp och över mig som en annan liten bergsget. Och dessutom finns det ingenting i hela världen som är så gulligt som när min lilla bebis ligger i min famn på kvällen och tröttpratar.

Hur överlevde man ens innan den här moderna tekniken, undrar jag och känner mig verkligen som barn av min tid.Vad mycket tröttare man måste ha varit. Jag tänker använda detta moderna trick så länge det fungerar. När det gäller bebissömn tycker jag att man kan släppa allt vad "duktighet" heter och bara köra på det som fungerar. Även om det är så slött som en fruktansvärt ful mobilapp som låter som rinnande vatten.

fredag 5 december 2014

Det är med dagsömn

Förr i tiden sov Elliot alltid på mitt bröst ihopkurad som en liten groda. Efter en tid låg han oftast som utslagen i mitt knä. Och nu sedan en vecka tillbaka vill han inte sova på mig alls. 2,5 månad och har redan frigjort sig från sin mamma. Jag försöker gosa med honom och få honom att somna med huvudet mot mitt bröst som förut. Mage mot mage, liksom. Men det enda han verkar se det som är en utmaning om bergsbestigning. Det stånkas och stönas och huvudet ska hållas upp och fötterna klättrar ivrigt på mina bröst och vidare upp mot huvudet för att sätta ner flaggan. Och jag vyssjar och vaggar och bebisen stånkar och klättrar och pladdrar. För övrigt har han redan börjat vända sig från mage till rygg så han känns inte riktigt som typen som bara chillar och tar saker som det kommer.

Jag har fått inse att han (med få undantagsfall) inte vill sova på mig längre. Om jag inte sätter honom i selen som klämmer fast honom så att han inte kan röra sig och som snabbt får honom känna sig först besegrad, sen uttråkad och vidare, trött. Och så står jag där och gungar en timme. Gungar gör jag för övrigt mest hela tiden oavsett om jag håller i bebis eller inte. Gung, gung.

Ett tag var jag alldeles uppgiven, jag visste inte alls hur jag skulle söva honom på dagarna. Men så kom jag på av en slump hur detta skulle lösas. Jag hade packat ner Elliot i hårdliften så han fick ligga där medan jag klädde på mig. När jag sen var klar hade bebisen redan somnat. Jag, öppnade fönstret, klädde försiktigt av mig igen och kröp ner i sängen och låg där i två timmar och kollade på serier på surfplattan. Jag tänkte förstås att detta bara var tur men dagen efter tänkte jag att jag åtminstone måste prova. Så jag packade ner honom i hårdliften, gick ut i köket och tänkte jag diskar så får vi se sen. När jag kom tillbaka sov bebisen! Och det har funkat alla gånger hittills. Peppar peppar. Detta är så revolutionerande! All tid jag plötsligt har! Och dessutom har jag nu en utvilad och superglad bebis.

Men hur skönt det än är att Elliot somnar och sover själv flera timmar på dagarna så saknar jag goset. Det är väl inte meningen att bebisen ska ha större behov av egentid än mamman? 

måndag 1 december 2014

Det är lite trångbott

Om klockan är elva på kvällen och Elliot är  trött och på bra humör så kan man lägga honom i hans vagga och så somnar han själv. Det är så himla skönt. Däremot gör det att vår lägenhet börjar kännas alldeles för liten. Elliots vagga står i vardagsrummet eftersom vårt sovrum bara har plats för vår säng. Det är inte så mycket ett sovrum egentligen, mer ett sängrum.  Och när man ska kliva upp ur sängen får man kräla fram till dörröppningen och liksom kliva ur sängen ur rummet. Och vaggan står ju egentligen bara en halvmeter från sängen.

Eftersom Elliots vagga nu står i vardagsrummet så känns det inte som att man själv kan vara vaken när han har gått och lagt sig. Vilket i sin tur gör att OM man vill vara vaken efter att Elliot har gått och lagt sig så får man sitta helt tyst i ett helt kolsvart vardagsrum och hoppa till bara lederna knäpper när man försiktigt ska resa sig från soffan.

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag får panik över Stockholms bostadsmarknad. Men att leva med en liten bebis på trettiofyra kvadrat var mycket mer krävande än vad jag hade föreställt mig. Han kanske inte alls skulle vakna ifall vi förde mer liv. Men vågar man verkligen chansa? Nej, det gör man inte. Så om någon vet någon som mirakulöst nog vill byta sin trea mot en supermysig etta med sängrum så är det bara att höra av sig. Vi sitter tysta här i mörkret så länge.