onsdag 30 april 2008

Nämen, en kyckling

Jag cyklade ner på stan för att inhandla alkoholhaltiga drycker till i afton. I går åt jag kyckling, det kanske låter helt ovidkommande för historien men det är det inte. Kycklingklubbor åt jag. Resterna hade jag slängt i soporna. Jag gick på stan ett tag, inhandlade det som skulles, gick in på jobbet och sa hej sedan cyklade jag hem. Jag började ana oråd när hunden inte mötte mig i dörren som han brukar. Han kom inte förrän jag hade börjat ta av mig skorna. När jag sedan ser att soppåsen ligger på golvet vet jag vad som har hänt.

Hunden lever, så han har inte kvävts av något kycklingben. Detta beror sannolikt på att han inte var så sugen på kyckling för tillfället. När han hittar något han inte är så sugen på så gömmer han det. Och kycklingen har han verkligen varit rädd om så han har delat på den och gömt alla delar på olika ställen. Jag hittade en bit under varje kudde i soffan och ytterligare en under filten. En bit hittade jag under filten i hans korg. I sovrummet fanns en bit snyggt gömd under min huvudkudde. Han har verkligen ansträngt sig. Han har bökat undan kuddarna och sedan puffat dem tillbaka helt prydligt.

Nu hoppas jag verkligen att jag har hittat alla delar, det känns lite osmakligt om det ligger kyckling och ruttnar någonstans i min säng. Det är nästan värre än skabbet.

tisdag 29 april 2008

Skabbigt

Jag är nästan helt övertygad om att jag har fått skabb på ena benet, i benet, eller hur man nu säger. Skabb är min värsta mardröm, näst efter vulkaner förstås. Bara tanken på små snåla kryp som gräver gångar under min hud får mig att bli lite yr i huvudet. Egentligen är nog sannolikheten större att just det här är några myggbett. Men de sitter misstänksamt nära varandra så jag tror inte att jag helt kan avskriva skabbteorin riktigt än.

Jag vet inte om jag gillar tanken om att det är myggbett heller, det känns lite obehagligt om de har börjat jaga i flock, mobiliserat sig. Det här kan ju gå hur långt som helst. Snart är de väl skräckfilmsstora också, som hästar. De jävlarna.

måndag 28 april 2008

Framtidsdrömmar

När jag var liten alternerade jag mellan att vilja bli författare, åklagare och privatdetektiv. Allra helst ville jag nog bli det senare, som Bröderna Hardy. Jag älskade Bröderna Hardy när jag var liten. Jag tror fortfarande att jag hade blivit en utmärkt privatdetektiv. Min sjukliga nyfikenhet, min irriterande envishet och min förmåga att luska reda på saker skulle alldeles säkert komma rätt väl till pass.

Jag har nog inte helt släppt drömmen om en egen detektivbyrå, känner jag. Jag undrar om det finns någon utbildning för att bli privatdeckare och om arbetsförmedlingen skulle ge mig ett saftigt startbidrag. Men framförallt undrar jag om jag skulle passa i hatt och trenchcoat.

Apropå hattar så hade P3populär ett reportage om hattmode idag när jag cyklade ner på stan. Det fungerar så där med ett modereportage i radio får jag lov att säga. Dessutom var jag så upptagen med att föreställa mig hur hattarna såg ut att jag höll på att bli påkörd av en bil. De borde se upp bättre, sådana där bilförare. De kan ju inte hålla på att nästan köra på framtida detektiver på det där viset.

söndag 27 april 2008

Uppbrott

Den ska vara snygg och estetisk
Jämn och helst helt symmetrisk
Därför blir den lätt förstörd
Tom, helt utan innebörd
Något om ingenting
Som ett liv utan mening
Ett förhållande utan kärlek
En käftsmäll istället för smek
Formen dödar det jag vill skriva

Så bryt mig ur
Gör mig spretig
Säg att det är okej
Att vara kletig
Kladdigt yvig
Underfundigt spydig
Osymmetrisk
Oestetisk
Det är ju ändå känslan
Man vill åt
(Förlåt)

Vintern rasat ut...

På onsdag är det valborg. Jag trodde att man slutade fira valborg när man var ungefär tjugo och började igen efter att man skaffat barn. Men så insåg jag häromdagen att alla mina kursare har planerat festliga saker inför valborg. Nu är i och för sig alla mina kursare yngre än vad jag är, men de flesta är ju åtminstone över tjugo. Över tjugotvå till och med. Deras planer fick mig att bli lite sugen på att inte bara sitta hemma och göra ingenting den där dagen. Men jag har ju hunden också, han är inte ett dugg skotträdd men jag vill ändå inte utsätta honom för tjutande raketer och onödiga smällare.

Så vad kan man göra?

lördag 26 april 2008

Det var det värt

Öl är dumt att dricka dagen innan första dagen på ett nytt jobb. Det vet jag nu. Men det var det värt. Dessutom verkar min chef gilla mig ändå. Jag brukar gå hem hos chefer, mammor och annat löst folk.

För övrigt kan jag säga att det här med att gå ut på krogen med en två meter lång, rakad, tatuerad bror med bockskägg inte alls fungerar lika bra som hundtricket. Hundtricket fungerar visserligen inte med en kinesisk nakenhund heller, men det får åtminstone inte motsatt effekt (typ). Men jag hade roligt, det hade jag. Och den där stackaren som faktiskt vågade sig fram gjorde min kväll när det första han sa till min bror, efter att de hade presenterats, var: ”Jag ÄR snäll, jag lovar.” Min bror såg på honom på storebrorvis och killen frågade mig om jag vill dansa. Det ville jag inte, han försvann och ungefär där blev kvällen något suddig.

Mitt huvud gör fortfarande ont. Och det känns som om jag har varit vaken ungefär hela livet. Men det var det värt.

fredag 25 april 2008

Jag skyller på våren

Jag skyller på våren idag
den får mig att längta
önska, vilja ha...

Passionerad kärlek
Besparad tveksamhet
Rart och underbart
Dynamiskt oslagbart

En hand i min hand
Min kropp i nån’s famn
Två tankar som blir en
Aldrig kanske, Aldrig om
Aldrig men

Ensamma nätter i tvåsamhet
Tvåsamhet i all sin enkelhet
Innerligt, kärt, ömsesidigt
Helt och fullt obestridligt

Jag skyller på våren idag
För att jag längtar
önskar, vill ha...

Fast i en röst

När jag cyklade hem från skolan lyssnade jag på återvinningsintervjun med Rikard Wolff i P3. Folk skrev in till programmet och berömde hans röst, skrev hur sexig och porrig han låter. Allt jag ser framför mig när jag hör hans röst utan att ha hans bild till, är den jäveln som dödade Simbas pappa. Jag har lite svårt att förlåta honom för det, tror jag.

Förövrigt så har människor och gnuer rätt mycket gemensamt, åtminstone under mellandagsrean, människornas mellandagsrea alltså. Kanske inte så mycket att människor och gnuer har så mycket gemensamt som att människor kan liknas vid gnuer under den. Om man dristar sig till att gå emot strömmen där, så är sannolikheten ganska stor att man går samma grymma öde till mötes som Simbas pappa. Jag har egentligen inga hållbara bevis för det, det är mest en teori jag har.

torsdag 24 april 2008

Eldprovet

I morgon är det dags. Eldprovet, kan man nästan kalla det. Det är i morgon jag får visa vad jag går för, det är då jag får visa hur viktig skolan är för mig. Men man kan ju undra vad det är för en lärare, egentligen, som lägger en lektion klockan halv nio. Förstår han inte hur morgontrött jag är, eller hur långt jag har till skolan? Framförallt borde han ta hänsyn till att jag faktiskt inte sover om nätterna. Spänningen är olidlig; kommer jag att komma upp i tid eller inte...

I morgon måste jag alltså gå upp klockan sju. Jag har naturligtvis vidtagit vissa åtgärder för att förhoppningsvis kunna somna innan jag ska gå upp. Till exempel ställde jag klockan på åtta i morse. Tanken var ju god men jag vaknade vid tio. Tio är en rätt bra tid, normal. Inte så där sjukt tidig som sju. SJU. Han är ju galen den där läraren. Förutom att jag har stigit upp tidigt (eller åtminstone tänkt tanken), så har jag bara druckit tre koppar kaffe idag. Och det var i morse. Nåja, mellan tolv och ett. Istället för att dricka kaffe har jag vräkt i mig choklad så nu är jag faktiskt rätt däst. Och illamående. Och kaffesugen. Fast jag vet ju att jag, trots alla mina ansträngningar, kommer att ligga och glo i taket hela natten. Riktigt känna hur paniken över att jag inte sover hindrar mig från att somna.

Vad hände med den där idén att dela in studenter i A- och B-människor egentligen?

Välbekanta texter

Tanken var att jag skulle spendera hela dagen med att plugga, jag skulle läsa Björn Hellbergs Paria, men istället fastnade jag i en annan bok hela morgonen. Den dök ner genom brevinkastet i samma ögonblick som jag slog upp ögonen i morse. Texterna är välbekanta, jag har läst dem förut. En del av dem har jag redan tidigare läst flera gånger om. Det känns lite märkligt att vila ögonen på dem i en bok men de passar verkligen där, som den naturligaste saken i världen.

Det känns något underligt att i dagens strålande sol, i den annalkande sommaren, läsa någon annans ord om förra sommaren. Det känns naket att veta att ett par av de där texterna handlar om mig. Just de texterna får mina ögon att tåras fast jag egentligen inte alls är ledsen. Orden blir suddiga och liksom flyter ut över pappret, men jag ler. Just de där texterna, det känns en smula vemodigt att läsa dem, att läsa om något som låter så hoppfullt när jag vet att det där hoppet dog framåt senhösten. Men mest gör de mig glad, texterna. Jag är glad eftersom jag kan se tillbaka på den där sensommaren med ett leende. Det var fint då, och jag skulle aldrig ha velat vara utan det.

Läsningen får mig att fundera över den kommande sommaren, för på något sätt gör hans ord mig hoppfull inför den. Förra sommaren kom med något helt oväntat till slut, kanske att den här gör det också. Fast med någon annan.

onsdag 23 april 2008

Det kan det väl vara värt

Idag är det lill-lördag. Jag har aldrig riktigt förstått det här med lill-lördag. Bara för att man kallar onsdagen för "lill-lördag" så gör väl inte det mig mer ledig på torsdagen (om jag nu skulle ha haft ett jobb det vill säga). Jag längtar till den riktiga helgen. Och riktig lördag. Inte för att jag har så mycket planerat den kommande lördagen, förutom att jag under dagen ska jobba. Egentligen kan man säga att lördagen mer blir som en onsdag för mig, en lill-lördag fast med en efterföljande söndag - så där som det ska vara. Det är första dagen på mitt sommarjobb. Hela fyra timmar ska jag jobba. Jag hoppas att jag inte sliter ut mig totalt.

Innan lördag, på fredag, ska jag vara i skolan halv nio. Om jag känner mig själv rätt så kommer det att gå så där. Jag måste stiga upp klockan sju, då har jag nog hunnit sova ungefär tre timmar. Senare, på fredagens kväll, ska jag gå ut med min bror för första gången sedan någon gång. Jag minns inte senast vi var ute tillsammans, om vi ens har varit det. Men nu ska vi det i alla fall, på Heartan. Det kan bli hur kul som helst. Egentligen känns det inte så där överdrivet smart att gå ut dagen innan första dagen på ett nytt jobb. Men å andra är jag inte känd för att vara vidare smart i sådana sammanhang heller. Ja, så nu vet vi det.

Jag har en känsla av att hela den kommande helgen kommer att sluta med ett ”Heja mig!” i ett smått ironiskt tonfall. Men det kan det väl vara värt, kanske.

Röra

Jag spelar helt oberörd
När du rör vid mig
Men egentligen
Rör det om
I mig

Jag är en enda röra
Tack vare din
Beröring

tisdag 22 april 2008

När de ynglar av sig

Jag är rätt förtjust i Maritza Horn och hennes skiva skillingtryck som jag lyssnade sönder och samman när jag var yngre. Mest för att sångerna var så sorgliga men också för att Maritza Horn har en väldigt fin röst. Nu har det visat sig att Maritza Horn har en dotter. En dotter som sjunger och som sjunger med en himla mysig röst dessutom. En dotter som jag tycker kan liknas vid en kvinnlig motsvarighet till Lars Winnerbäck. Men jag hoppas och tror att hon kommer att växa sig ännu större.

Hur som helst så tror jag att Melissa Horn, som dottern heter, är någon man bör hålla utkik efter i framtiden. Den 30:e april släpper hon sitt debutalbum och det ska jag införskaffa. Dessutom ska hon spela på Visfestivalen i Västervik som jag redan har gnällt över att jag vill åka till. Och om inte Lars Demian, Jack Vreeswijk, CajsaStina Åkerström och Tomas Andersson Wij var tillräckliga anledningar att vilja dit så finns nu ytterligare en.

Lyssna på några av låtarna från den kommande skivan på hennes Myspace, lyssna särskilt på Kungsholmens hamn, som jag antar handlar om dödsmisshandeln av Riccardo Campogian. En riktigt stark låt.

Vissa dagar

Jag vaknar klockan sju av att hunden skäller i mitt öra. Jag säger åt honom att vara tyst men det skiter väl han i. Han fortsätter att skälla i mitt öra till jag tar tag i nackskinnet på honom och tvingar honom att lägga sig på rygg. Då slutar han skälla. Jag säger att han är duktig och försöker somna om. Solo ligger och morrar. Sedan börjar han slabba och bita sig själv i tassarna och föra andra ljud man egentligen inte kan bli arg på honom för. Jag drar täcket över huvudet och känner för att gråta.

Jag vaknar klockan nio av att hunden skäller i mitt öra. Ungefär samma procedur som tidigare upprepas. Förutom att jag inte somnar om. Jag ligger istället och glor upp i taket och önskar att jag hade en hamster eller något istället. Solo ligger och slabbar. Biter sig i tassarna och slickar sig om munnen. Det låter slabb, slabb, slabb i en evighet. Man kan faktiskt bli galen för mindre.

Jag bestämmer mig för att ta oss ut i det fina vårvädret, en långpromenad passar bra en dag som denna. Det första Solo får syn på när vi kommer ut från porten är en ful liten Yorkshireterrier hundra meter bort. Solo blir förstås hysterisk och ska dit fortast möjligt. Den fula Yorkshireterriern försvinner bakom en knut. Solo drar. Jag håller emot. Solo drar, kopplet skaver in i min hand. Solo drar och flåsar. Jag tröttnar, tar tag i hans nackskinn och tvingar ner honom på rygg på backen. Han skriker som om jag försöker döda honom. Jag skäms. Alla andra hundar som bor i kvarteret börjar skälla från sina diverse tillhåll. Jag skäms ännu mer. Vi reser oss upp och börjar gå. Solo drar, jag håller emot. Solo snurrar, jag stannar. Solo drar. Kopplet skaver. Jag får nog och upprepar samma procedur som tidigare. Solo skriker återigen som om jag försöker ha ihjäl honom. En tant som går förbi tittar surt på mig, jag kommer troligtvis ha ett ris i morgondagens tidning. Jag muttrar åt Solo och ger upp den tänkta långpromenaden.

Nu ligger han i soffan och blänger på mig och jag funderar på att gå på långpromenad – utan honom.

måndag 21 april 2008

Idag är det lördag!

Dagens pluggande är utfört. Jag har gjort klart det som stod på schemat för dagen och nu är jag sugen på att göra något, men vad? Allra helst är jag nog sugen på balkong-öl, men med vem? Jag känner för att prata bort hela natten, filosofera över livet samtidigt som den kalla ölen tacksamt slinker ner i magen. Men det är måndag, och av någon anledning verkar folk inte vara så sugna på balkong-öl på måndagar.

Sådant märker inte jag av, jag är student, jag har inga helger och inga vardagar. Min vecka är en gröt och jag kan själv bestämma när det är vad. Det är rätt skönt men det är lite trist när jag har bestämt mig för att det är lördag idag och alla andra säger att det är tråkmåndag.

Konspiration

Jag vet inte om jag är så förtjust i det här fina vårvädret. Det känns som om solen hånar mig där utanför fönstret. Lite som ”Här är jag men du får inte träffa mig, haha!” soldjävul. Idag fick jag ett paket i brevinkastet. Brevbäraren väckte mig i morse genom att försiktigt plinga på dörren. Egentligen vaknade jag inte så mycket av plinget som av att hunden började skälla hysteriskt. Jag låg där i sängen och stirrade upp i taket en stund innan jag bestämde mig för att dra på mig morgonrocken och öppna. Men när jag kom till dörren var brevbäraren redan i full färd med att knöla in paketet genom brevinkastet så jag lät honom hållas.

Paketet kom från Vevay. Vevay skickar hem smink till en, jättedåligt smink är det. Jag lurades att gå med där för något år sedan och jag glömmer alltid att avbeställa de där värdelösa paketen. Jag som knappt använder smink, allra minst deras. Månadens paket innehöll solskyddsfaktor. Det kändes ungefär lika retfullt som solen där utanför. Som om de samarbetar de jävlarna. Men nu har jag åtminstone solskyddsfaktor tio för kroppen, femton för ansiktet samt ett lypsyl med solskyddsfaktor tjugofem, som jag kan använda i solen jag inte har tid att gå ut i.

söndag 20 april 2008

Förnedringsteve på högsta nivå

Det är med en klump i magen och ett lätt illamående jag tittar på kanal 5:s nya satsning ”Sanningens ögonblick”. Jag undrar just hur mycket folk är villiga att förnedra sig själva (och andra i sin omgivning) för pengar. Det är inga stora summor det handlar om heller, en halv miljon. Ingenting egentligen. Jag finner det hela lite obehagligt. Är folk så giriga att de tycker att det är värt den där futtiga halvmiljonen? På något sätt är det just ett sådant här program som speglar hela vårt konsumtionssamhälle. Sälj din själ och trampa på din integritet. Undra om de här människorna blir lyckliga med sina pengar sedan. Undra om de tycker att det var värt det.

Folk applåderar som tokiga när det visar sig att den uppblåsta mannen som sitter i den "heta stolen" inte har varit otrogen i sitt nuvarande förhållande. Men egentligen sitter de säkert där och hoppas på en saftig skandal. De applåderar nästan lika mycket när han erkänner att han har kört på en bil och sedan åkt där ifrån utan att säga något. Så duktigt av honom?

Detta är förnedringsteve på högsta nivå, och det är inget program jag tänker lägga ner mer tid på. Det blir snarare pinsamt än underhållande.

Kontaktannons

Sökes: Någon som är intresserad av akademiska texter. Gärna någon som är insatt i genusfrågor och litteraturvetenskap. Du tycker om att skriva och föredrar att sitta nykter framför datorn med ett öppet worddokument en fredagkväll, samt alla andra kvällar (och dagar) i veckan, framför att göra roligare saker som att dricka vin och socialisera med människor. Är du den jag söker? Om du vill lägga skogspromenaderna åt sidan och umgås med mig, tveka inte att höra av dig.

Finnes: Uppsats i desperat behov av kärlek.

Babylonsjukan

Jag har tillbringat ett par timmar med att se på Babylonsjukan. Jag gillade den. Jag har kommit fram till att jag nog är rätt förtjust i svenska filmer utan särskilt stor budget. Speciellt om de innehåller kärlek, unga roliga människor och tunnelbanor, vilket Babylonsjukan gjorde. Något jag däremot inte gillar är när jag har sett klart på filmen och känner mig galet rastlös. Jag vill väl också vara så där nykär, åka tunnelbana och äventyra. Fast mest vill jag vara nykär. Och att det är besvarat. Det där sista är rätt viktigt för att jag ska vara helt nöjd.

Fast tunnelbana hade varit skoj det med, förstås.
Äh, vad som helst hade egentligen gått an just nu.

lördag 19 april 2008

Den är min nu

Jag fick en låt presenterad för mig igår av en vän, med motiveringen att de två första raderna var sådana som han trodde att jag umgås rätt flitigt med. De var, sa han, typiskt ”Minniska”.

”Jag gömmer mig i ord
jag är en annan än den du tror”

Vad varken min vän eller jag hade räknat med var att jag skulle falla hals över huvud för den här låten. Det var inte bara de där två första raderna som var ”Minniska”, hela låten liksom var jag. Som att den verkligen var för mig. Det är sällan eller aldrig något sådant händer men när det väl gör det så är det helt fantastiskt. När en låt tar sig in i en och stannar kvar under huden så där. Jag gjorde den till min med en gång. Jag proklamerade högt och tydligt att den är min nu. Och sedan dess har Ulf Lundells Natt spelats om och om igen här hemma.

”Natt
det brinner en eld i din svartaste skog
och stigarna dit
har jag följt en bit
men den här gången tänker jag inte
låta mej hindras
av dom drömmar som dog...”

Och de där stråkarna sedan.

Hemma är där maten finns

Jag sitter i mitt gamla flickrum i mitt föräldrahem. Jag försöker skriva en nyhetsartikel till nästa seminarium i journalistiskt skrivande men hunden, som jag för tillfället är hundvakt åt, pockar på min egen hunds uppmärksamhet genom att yla och gnälla. Min egen hund pockar på min uppmärksamhet genom att skälla, flyga omkring och jaga sin egen svans. Alldeles nyss halkade han, i sin iver, på det nylagda trägolvet och flög omkull. För att vara så liten så låter han väldigt högt när han faller. Den andra står där och glor och ser ut att innerligt hoppas att han ska vilja leka med henne någon gång. Det vill han inte.

Det nylagda golvet är inte det enda som har förändrats i mitt rum sedan jag bodde här. Även tapeterna håller på att bytas ut. Mina ljusblå tapeter med bård i en nittiotalsregnbåges färger får ge vika i förmån för ljusgrått och svart fondtapet med näckrosor. Och jag antar att de häftigt lila listerna snart kommer att vara ett minne blott.

Men även fast mitt gamla flickrum har förändrats och även fast jag inte har bott här på nära sju år så är detta ändå som hemma för mig. Inte mer hemma än mitt eget hem, men ändå hemma. Åtminstone är det så jag känner när jag obehindrat och ogenerat rotar igenom kyl, frys och diverse andra skåp i jakt på ätbara saker.

fredag 18 april 2008

Allt är tipptopp

Fast i ständig form och funktion
Som den kitschiga vasen från IKEA
Stilren, plastig och så praktisk sedan
Funktionell, du måste vara funktionell!

Det finns inget utrymme för nakna drömmar
Ingen plats för fel, brister och fula fläckar
Billigt, snyggt och lätt att ersätta
Annars får det vara. Nästa!

Om vasen går sönder, släng den
Köp en ny, helvete, köp tio!
Släng mig också då väl
Jag är ändå helt fel

Jag passar inte
Opassande
Nog

torsdag 17 april 2008

Avstånd

En skata kraxar svagt i det för länge sedan flyende ljuset. Nu är det natt, dagen är redan långt borta. Mörkret far fram över staden och skuggorna som tidigare har varit en plats som vilken som helst, ter sig nu hotande och ondskefulla, som levande varelser, odjur utan egen hemvist. Mörka vandrare utan fast mark. De leker tafatt i gatlyktornas sken som om ingenting bekymrar dem. De kommer att finnas alltid. Alltid, så länge det finns någonting som lyser upp. Något som ger dem en scen att dansa på.

I ett träd, vars blad ännu inte har uppfattat den annalkande sommaren, sitter den kraxande skatan uppburrad. Bredvid den sitter en annan, nära. Tills döden skiljer dem åt. Vårkänslorna kom tidigt i den ljumma vintern. Deras näste är redan stort och ombonat. En tvåsamhet som snart blir en familj för en stund.

Högre upp, bortom skator och trädgrenar, långt ovanför gatlyktor och dansande skuggor, lyser stjärnorna upp natthimlen. Det ser ensligt ut. Ett oändligt universum fyllt av små, stora ljuspunkter. Ensamma jättar med miljoner mil till närmaste granne. Ungefär som vilken människa som helst.

”Låt mig komma in i värmen igen
Det är så kallt och dött här
ta mig genom tunneln till solen,
ta mig dit så ska jag visa dig vem jag är”

"Tycker du om välgörenhet?"

En människa kom fram och började prata med mig när jag gick genom stan på väg hem från skolan. Jag hörde inte alls vad han sa eftersom jag hade musik i öronen. Helst av allt hade jag velat fortsätta gå, använda mig av det är urskuldande leendet som säger att man tyvärr har bråttom och inte har tid att stanna. Men människan liksom grabbade tag i mig och jag fick snällt ta av mig lurarna och höra på vad han hade att säga.

”Tycker du om välgörenhet?” frågade han. Jag tänkte att ja, jag uppskattar när mina föräldrar ger mig pengar men jag antog att det inte var välgörenhet gällande mig han var ute efter. Jag frågade istället vad han menade och han började rabbla upp ett gäng välgörande ändamål, som om jag inte visste vad välgörenhet var. ”Jo, det är väl klart att jag tycker att det är bra att det finns.” Svarade jag och anade var det här skulle leda. Han började räkna upp en massa prylar man kunde vinna och jag kände att min mage kurrade som aldrig förr, men jag stod tålmodigt kvar och lyssnade, medveten om att jag egentligen bara slösade hans tid. ”Allt du behöver göra för att ha chans att vinna är att skänka endast hundra kronor till valfritt ändamål.” avslutade han triumferande och jag började helt spontant att skratta.

Tanken var ju fin men att fråga en student om hundra kronor en vecka innan den 25:e infaller är inte särskilt lyckat. Och hundra kronor är inte så endast för någon som har minus femtio på kontot. Nu väntar nudelmiddag. Kanske att jag lyxar till det med en knäckebrödmacka också.

Även fast jag är vem som helst

Jag beställde för några veckor sedan tre exemplar av min egen bok. Ett exemplar till min mamma, ett exemplar till vännen som har gjort omslaget och ett exemplar till den stolta författaren. Idag kom de. Och även fast vem som helst kan publicera sina böcker nu för tiden och även fast jag är just en sådan där vem som helst, så känns det lite stort. Det ligger en bok på mitt skrivbord med mitt namn på, innehållande mina texter. På baksidan av den lurar min nuna, en bild på mig – på en bok. Det är faktiskt lite stort, även fast jag är vem som helst.

onsdag 16 april 2008

Ett exempel

Ibland måste man berätta för någon hur man känner för den. Kanske för att få klarhet i något man själv är lite osäker på. Kolla av ifall den andra personen vet mer än vad man själv gör. Eller bara se var den står. Vad vill den? Vad vill man själv? Att berätta för någon hur man känner är lite som att vinna eller försvinna. Man vet inte riktigt vad som kommer att hända när man med hjärtat i halsgropen berättar för en annan människa att man gillar den. Men när man väl har gjort det så får det bära eller brista. Bollen ligger hos den andra personen. Man står där och är beredd på vad som helst. Och det är okej. Så länge man slipper ovissheten så är vilket svar som helst relativt tillfredsställande, oavsett om det är positivt eller negativt. Bara man får veta. Någonting. Vad som helst.

Fast istället för svart eller vitt så blandas de två ihop till någon slags gråzon i svaret man får. Det visar att den andra människan inte alls är antingen eller. Och det där konkreta svaret uteblir. Efter allt mod man har samlat på sig för att berätta och för att fråga, så är man inte ett dugg klokare. Man är om möjligt ännu mer förvirrad. Vad menar människan egentligen? Det var väl bra? Eller var det dåligt? Man har ingen aning!

Och det är ett exempel på saker jag tycker kan vara frustrerande.

Det får så lov att lösa sig

Ulf Lundell ska spela på Cirkus i Stockholm i oktober. Jag hade hoppats på en sommarturné men jag antar att jag där hoppades förgäves. Men tänk vad fint det hade varit med en utomhusspelning i slutet av juli. Det hade varit riktigt magiskt. Nåväl, biljetter till konserten ska inhandlas om jag så ska leva på vatten i tre månader framåt. Det tråkiga är att jag inte har någon att gå med. Varken mina vänner eller min familj är speciellt förtjusta i Lundell och att vara på äventyr i huvudstaden ensam känns så där. Att överhuvudtaget gå på konsert själv känns lite tråkigt, särskilt på Uffe. Då vill man ju gå med någon som tycker om honom. Frågan är då om man ska köpa två biljetter och chansa på att någon hänger på, men jag har inte direkt tusen kronor att slänga ut, bara så där. Jag kanske får ställa in mig på att gå ensam ändå. Jag har en vecka på mig att fundera över det där. Jag antar att biljetterna kommer att gå åt rätt snabbt när de väl släpps för försäljning.

Något annat som känns lite avigt är att det endast är två spelningar. En av dem är på en söndag och den andra på en tisdag, i oktober. Jag har ingen aning om vad jag gör i oktober. Men skulle det vara så att man inte kan gå så är det väl knappast svårt att bli av med biljetterna. Fast jag kan gå, var så säker!

Det får så lov att lösa sig, jag får hitta någon att gå med (eller gå själv) och ta en paus från vad jag nu gör i oktober. För jag ska minsann se Uffe!

tisdag 15 april 2008

Brutalt

Det går av på mitten
En snabb knäck
Skoningslöst
Brutalt

Du lämnar rummet
Doften av dig håller fast
Håller in, håller av, håller ut

Jag står ensam kvar
Med två halvor
Och din doft
Brutalt

Ännu en natt

Jag går inte och lägger mig fastän jag borde. Jag går inte och lägger mig fastän att klockan är mycket och jag ska till skolan i morgon. Teven är på. Den står på ljudlös och i rutan står en man och rör på läpparna medan han slår ut med armarna. Resten av rutan är fylld med ord och bokstäver. Jag hittar på saker han säger, som om han skulle tala direkt till mig genom teven. Ibland slår han ihop händerna, som om han ber. Jag föreställer mig att han ber mig om något. Men eftersom det är min fantasikonversation kan jag helt utan dåligt samvete neka honom det han vill ha. "Nej, tyvärr" säger jag och han ser inte ett dugg ledsen ut för det.

I min bakgrund sjunger The Perishers att de inte vill såra mig för sjunde gången idag. Det låter ledsamt. Naket. Sårbart. Det är en fin melodi. Jag vill faktiskt inte såra dem heller. Eller mannen i teverutan. Jag vill nog inte såra någon alls. Men allra helst vill jag inte bli sårad.

I don´t wanna hurt you, I don´t wanna make you sway från stereon, ordet i teverutan blir "kattsand".

måndag 14 april 2008

Så lätt

Jag trodde att det var en stjärna som föll från natthimlen men det visade sig vara en fiskmås som störtade med huvudet före mot okänt mål.

Så lätt gick min önskan förlorad.

Saker man kan göra istället för att plugga

  • Blåsa på hunden
  • Sitta i soffan och bara glo
  • Peta på hunden
  • Lyssna på The Perishers Sway fyra gånger i rad
  • Skriva listor som denna
  • Klaga över att ryggen gör ont
  • Fundera över varför ryggen gör ont
  • Konstatera att ryggen gör för ont för att kunna sitta och plugga längre stunder
  • Peta på hunden igen
  • Göra ett studieschema
  • Inte följa studieschemat
  • Diska
  • Glo lite till
  • Peta på hunden
  • Konstatera att hunden inte uppskattar att bli petad på
  • Äta saker så som chips och mackor

Listan kan egentligen göras oändlig men detta är ungefär vad jag har gjort istället för att plugga fram till nu. Men nu finns det inga ursäkter längre. Nu ska Det första könet läsas klart om så ryggen ska gå av som följd!

söndag 13 april 2008

De är här nu

Det känns egentligen inte alls som vår ute. Det är kallt och rått. Förra veckan täcktes marken plötsligen av snö. Nu har den visserligen försvunnit sånär som på ett par envisa högar som vittnar om förra veckans snöfall. Men smältande snö gör inte att det känns som vår när det ändå endast är ett par grader varmt ute och när vinden slår omkring sig som en galning och regnet vägrar sluta falla. Det känns snarare som höst och att de där snödrivorna är kvar efter ett allt för tidigt oktobersnöfall.

Men om man tittar lite närmare omkring sig när man promenerar så upptäcker man snart att gräset är lite grönare nu. På buskarna sitter det små, små knoppar som när som helst vill brista ut och förvandla den karga busken till ett lummigt urtidsdjur. Och under busken, bredvid en tom ölburk skymtar man något lila. En krokus är i full färd men att slå ut. Sedan finns där det välbekanta ljudet som man inte missar även om man försöker. Skränet, följt av en stor vit fågel som landar några meter bort och skrämmer slag på hunden. De är här nu, fiskmåsarna.

Det är nog vår, trots allt.

Det är nog för att det är söndag

Jag promenerade hem efter att ha lämnat av mitt besök på tågstationen. Vädret var grått och trist. Små ilskna regndroppar attackerade skoningslöst mitt trötta ansikte och vinden var lika grinig som regnet. I öronen spelades Hästpojkens Caligula följt av Takidas Curly Sue. Mitt humör idag har varit lika schizofrent som blandningen av musik i radion. Glad och ledsen om vartannat. Upptempo och mellow. Trött och pigg. Fast mest trött.

Jag funderade lite på människan jag nyss hade lämnat av på tågstationerna. På hur mycket jag faktiskt tycker om och uppskattar henne och hennes sällskap. Hur hon får mig att må bra. Jag funderade över omständigheterna, under vilka vi träffades. Så lätt vi bara hade kunnat glida förbi varandra då. Istället känner hon mig så väl, nästan för väl.

Jag övergick till att tänka på den stundande vardagen. Det blir till att bara plugga tolv timmar om dagen nu. Bara tanken gör mig helt uppgiven men jag känner hur paniken över att uppsatsen ännu inte är klar, börjar växa sig större. Jag hatar den där uppsatsen. Jag längtar tills den är klar så jag kan släppa den för alltid och aldrig se tillbaka på den.

Just nu väntar ytterligare en promenad, med hunden den här gången. Jag ser inte fram emot den alls. Om hunden hade förstått vad han ser när han ser ut genom fönstret skulle han inte heller se fram emot den. Vädret är inte alls på bra humör idag. Kanske för att det är söndag. Kanske för att mitt besök har åkt hem och allt jag har att se fram emot i veckan är timmar och åter timmar av studier. Men det struntar väl vädret visserligen i. Det är nog för att det är söndag ändå.

Den enda som vet

Om du bara visste
Allt
Om mig

Du vet ingenting
Alls
Tyvärr

Eller är det kanske
Tur

Jag visar ingen
Men hon ser
Ändå

Hon vet

lördag 12 april 2008

Heja mig!

Idag har jag fixat mig ett sommarjobb och detta måste naturligtvis firas, med öl. Jag har besök från huvudstaden i helgen och vi hade visserligen druckit öl även om jag inte hade fått jobbet, hon och jag. Det finns alltid anledning att öla, eller snarare; man behöver ingen anledning för att öla. Men nu känns det ändå lite extra roligt.

Heja mig. Heja ölet. Heja jobbet som ger mig pengar i sommar.

Fast mest heja mig.

torsdag 10 april 2008

Ett sista utdrag

Tioåriga jag spelar ball inför min dagbok:

Förförd

Jag blir förförd av ord
Hänförd
Bortförd
Rörd rå
Jag är en fånge fast i fåfänga
En romantiktörstande dåre
Som vill för mycket av orden
Men ingenting
Alls
Av människan bakom

Sms

Jag vaknar av meddelandesignalen.
”I morgon ses vi, minnajäveln!”
Och jag bara älskar dom där sms:en.

onsdag 9 april 2008

Det här med Anders

Ha! Jag har snokat vidare i mina dagböcker och jag har minsann hittat bevis för att Anders (från mitt föregående inlägg) inte heller var guds bästa barn. Tydligen så var vi även ihop ett par veckor i november/december 1992, då han frågade chans på mig och jag sa ja. Men jag var inte helt nöjd med vårt förhållande.


Jag ville bara klargöra det. What goes around comes around som man säger. Jag hoppas att han har kommit över mig nu.

Min första kärlek

Inatt drömde jag om Anders. Det var en fin dröm på sätt och vis. Vi satt på en liten ö en bit utanför fastlandets strand och höll varandra i handen medan vattnet mellan oss och stranden brann. Jag lutade huvudet mot hans axel. På andra sidan vattnet bråkade folk. Jag vet inte om vad, men det var fullt av människor som slogs och skrek åt varandra. Vissa försökte ta sig över till vår ö men det brinnande vattnet hindrade dem. Jag och Anders pratade om saker som kan te sig rätt obetydliga i en sådan situation, så där som det är typiskt att man gör i drömmar. När jag vaknade var jag kär i Anders.

Han var min första kärlek, fast i drömmen var han vuxen så som han har varit de senaste gångerna jag har stött på honom i verkligheten. Anders var även min dåvarande bästa kompis bror. Vi var ihop i två veckor när jag gick i nian. Det var mitt fel att det tog slut. Det står inte klart och tydligt i min dagbok men man kan ju ana:

”12/10 – 96
Kära Dagbok
Jag har varit tillsammans med Anders i två veckor. Idag var det skoldans i Sörbyskolans gympasal. Det var jättetråkigt så Linda, jag och Ellinor [Anders syster, reds anm.] cyklade till Hemlingby med Danne, Jordan och Erik. Det var tråkigt i Hemlingby också så vi åkte tillbaka till skoldansen. Då hade Chrille kommit dit och jag började prata med honom. Vi satt på en madrass men efter ett tag gick vi ut bakom gympasalen och pratade. Men jag gick in ganska fort för det var kallt och jag var kissnödig.

När jag kom ut från toaletten stod Linda och Ellinor utanför. ”Jaså, du har slitit dig från Chrille nu?” Sa Ellinor skitsurt. ”Ja”, sa jag bara. Sedan satt jag med Chrille tills att jag skulle gå hem. När jag kom ut från discorummet satt Anders alldeles utanför. ”Vafan håller du på med?” Sa han skitsurt. Jag spelade oskyldig och undrade vad han menade. ”Vafan håller du på med?” Frågade han igen och blängde på mig. ”Vadå håller på med?” sa jag. ”Du har ju strulat med någon kille!” sa han men jag nekade. Jag hade ju faktiskt inte gjort något. ”Carlos sa att du gick in i skogen med någon kille!” sa Anders. Jag bara tittade på honom. ”Jaha, men då ljuger han” sa jag och så gick jag därifrån. Chrille följde mig ända hem. Jag tror att han gillar mig. Vi gick jättenära varandra.

Ps. Nu är alla skitsura på mig. Fan va livet är komplicerat!”

Jag tror att det tog slut där någonstans mellan mig och Anders. I nästa dagboksanteckning den 26/10 är jag intresserad av någon som heter Micke. Konstigt, jag var ju galet kär i Anders till och från hela mellan- och högstadiet så beter jag mig så där när vi väl blir ihop. Redan där hade jag intimate issues, tydligen. Fast jag hade förträngt att jag någonsin varit en sådan där satmara. Usch, det ger mig magont, även om jag bara var femton. Jag undrar vad som egentligen menades med Anders plötsliga uppdykande i min dröm.

Allt av ingenting

Jag är en utebliven första kyss
Läppar som aldrig möts

Jag är förlorade sekunder
Och allt av ingenting

Jag är en stilla ängslig bris
När du vill ha en satans stormvind

måndag 7 april 2008

Ett ickesamtal senare

Jag skulle vilja ta upp mobilen och leta fram ett särskilt namn i kontaktlistan, trycka på den gröna luren och låta signalerna gå fram till dess att personen på andra sidan svarar. ”Långsamt springer livet förbi utan motstånd” sjunger Vapnet i stereon. Mobilen ligger alldeles bredvid mig. Jag skulle enkelt kunna lyfta upp den. Tre knapptryckningar så skulle numret visas på displayen. Ytterligare en och signaler skulle börja gå fram.

”Plötsligt händer det inte igen å du är ensam” fortsätter Vapnet skoningslöst. Jag tittar mot telefonen, där den ligger, tyst och mörk. Jag plockar upp den men jag vet redan att jag aldrig kommer att komma så långt som till de där tre knapptryckningarna, särskilt kommer jag aldrig trycka på den lättåtkomliga gröna luren. Jag vet inte ens om jag verkligen vill. Eller snarare; jag vet inte vad jag skulle vilja med samtalet. Istället trycker jag på några andra knappar och en ikon i displayens högra hörn visar att telefonen står på ljudlös. Vapnet får tystna de med. Jag är helt medveten om vad livet gör med mig, utan deras påminnelse. Jag klär på mig, ropar på hunden, sätter på The Persishers "Carefree" i min mp3 och ger mig ut på promenad.

"The stars glitter just like diamonds
I'm here to drown my fears
So I can wake up empty and be
Carefree"

Jag, mitt, min, mina och Blondinbella

Jag har upptäckt att min blogg är fruktansvärt egocentrisk. Väldigt jagbetonad. Tillexempel så börjar var och vartannat inlägg med ”jag” och om det inte börjar med ”jag” så börjar det med ”mitt”, ”min” eller ”mina”. Och alla inlägg handlar om mig, eller något som är mitt eller mina. Inte för att jag tycker att jag äger tillexempel min uppsatshandledare som jag betecknar som min, men han är trots allt min handledare (om än inte en särskilt bra sådan just nu).

Det är ingenting fel men att skriva om sig själv men problemet är att jag är inte är särskilt intressant så det här med att skriva bara om mig själv kan inte ha någon vidare genomslagskraft. Särskilt då mitt liv inte är speciellt spännande. Det mest spännande som har hänt mig sedan denna bloggen startade var när jag fick reda på att jag har hånglat med Thåströms brevbärare. Inget illa mot Thåström men brevbäraren var faktiskt bara en vikarie. Och hur stort är det, egentligen?

Jag skulle kunna göra en Blondinbella och skriva om mina MUF-möten och knäppa kort på dagens outfit och sedan skriva om alla mina viktiga möten med viktiga personer som ger mig pengar. Och om hur jag fikade med min kompis, sedan knäppa ett kort på min kaffelatte och efter det fylla ut resten av inlägget med små hjärtan. För det verkar gå hem om man vill bli läst. Men det skulle gå så där för mig. Dels skulle det inte fungera eftersom jag inte alls är MUF:are utan snarare tvärtom, så jag skulle ogärna slösa min tid genom att gå på sådana möten. Jag har aldrig några intressanta märkeskläder på mig. Jag går aldrig på viktiga möten med viktiga personer för av någon anledning är det aldrig någon som vill ge mig pengar (fastän att jag är skitfattig). Jag dricker inte kaffelatte och jag vet faktiskt inte hur man gör sådana där hjärtan. Förövrigt tycker jag att Blondinbella är rätt tråkig och jag vill ogärna vara som henne.

Jag har alltså bestämt mig för att fortsätta skriva om mig, mitt, min och mina (även om jag själv ibland blir less på mitt eviga tjat om mig). Men jag kan ändå inte låta bli att undra; vad är det egentligen som gör en blogg intressant?

söndag 6 april 2008

Sinnessjuk

Den är kletig och sockersöt
Som spunnet socker, färgat rosa
Skrämmande och livsfarlig
Som bergochdalbanan på Grönan

Den får en att må illa
Magen att vändas ut och in
Ändå vill jag åt den
- Jag måste vara sinnessjuk

lördag 5 april 2008

Jag botar min rastlöshet

Jag menar ingenting illa mot våren men den har en tendens att göra mig farligt rastlös. Jag får panik av att göra det jag annars tycker bäst om att göra, nämligen ingenting. Idag har jag flängt omkring hela dagen och gjort än det ena, än det andra. Jag är fortfarande inte nöjd. Därför ska jag på fest, karaokefest. En karaokefest bestående av människor jag aldrig har träffat, med undantag för några få.

Det kan bli spännande det här. Det är som upplagt för pinsamheter från min sida. Men det bjuder jag så gärna på, som den generösa människa jag nu faktiskt är.

fredag 4 april 2008

Kakofoni

Jag har badat. Jag slängde av mig alla kläder och ålade ner i badkaret. Jag blir lätt uttråkad i badkar. När jag har blivit varm vill jag upp. Så jag försöker att tänka på annat. Medan karet sakta började fyllas med hett vatten och jag som allra bäst försökte att tänka på annat så kom jag att tänka på ordet ”Kakofoni”. Eftersom jag inte visste var kakofoni betydde så bestämde jag mig för komma på min egen betydelse, för att sedan se om min betydelse var bättre eller sämre än den egentliga betydelsen.

Jag kom inte på någon konkret betydelse, jag fick mer en rörlig bild i huvudet. Den bilden visade massor av kakor som svävar omkring bland luddiga vita moln. Det är inte vilka kakor som helst. Det är Prousts Madeleinekakor. Jag vet inte riktigt hur sådana kakor ser ut men jag vet att det är just sådana. Efter en stund kommer ett blått lurvig monster svävande med munnen öppen och tuggar i sig alla kakor han kommer åt. Lite ”På spaning efter den tid som flytt” möter ”Sesame Street”. Det hela är väldigt harmoniskt och fint och för varje uppäten kaka föds en ny någon annanstans i denna kakofoni. Jag tycker att det är en väldigt bra betydelse, om jag får säga det själv.

Kakofonis egentligen betydelse har en negativ klang. Inte så mycket klang som oljud. Mycket dåligt! Man hör ju att kakofoni borde ha med kakor att göra.

Så jag klarar mig

Jag var hemma hos föräldrarna igår. Mest för att skriva ut min ansökan till förlagskursen i Stockholm. Men också för att få mat, förstås. Mammas köttfärslimpa går inte av för hackor vill jag lova. Undra om man kan posta sådant där, sen om jag flyttar. Nåväl, jag gick som vanligt inte tomhänt därifrån. Nu har jag, som ni ser, fått så att jag klarar mig även denna månad.

torsdag 3 april 2008

Pusslet

Det är ett evighetspussel
Med fler bitar än vad jag klarar av
Alla bitar har olika färger
Men jag är helt plötsligt färgblind

Ett pusslande totalfiasko
Det blir aldrig som kartongen visar

onsdag 2 april 2008

Sjung o gudinna

Jag håller på och rensar lite i min lägenhet. Jag har bestämt mig för att slänga saker jag aldrig använder och troligtvis inte heller kommer att använda, någonsin.

Nu senast har jag roat mig med att titta igenom alla mina gamla anteckningsböcker från när jag läste litteraturvetenskap. Jag var en mycket ambitiös student, som ni kan se nedan. Det känns nästan lite sorgligt att slänga bort all den där nedtecknade kunskapen.

Mitt lustiga hus

Trappan upp leder ner
Dörren ut går in
Varje svar är en fråga
Värdelöst är bra
Och spegeln är skev

Egentligen

Mitt liv är för tillfället fullt av ”egentligen” och allt är sommartidens fel eller förtjänst. Igår när jag inte kom upp klockan nio som jag hade planerat och istället vaknade klockan tio vilket resulterade i att jag fick stressa iväg till skolan, skyllde jag det på att egentligen gick jag ju upp klockan nio och att begära att jag ska kliva upp klockan åtta var helt enkelt för mycket. Igår när jag inte kom i säng förrän klockan var två tänkte jag att egentligen är det ju inte så sent för egentligen är klockan bara ett. I morse när jag vaknade vid halv tolv tänkte jag självklart att jag egentligen inte hade sovit så länge eftersom klockan egentligen bara var halv elva. Så här kommer det nog att fortsätta ett tag. Det är skönt att ha något att skylla sin skeva dygnsrytm på.

Edit 13.10: Jag tvättar nu. Min tvättid började klockan ett. Egentligen kan man säga att jag stoppade i tvätten en timme innan min tvättid. Jag känner mig lite busig, nästan.

tisdag 1 april 2008

Som ett pansar

Jag ljuger om sanningen
Små smutsvita lögner
I form av tystnad

Förlåt om de skadar dig
Men de skyddar mig
Som ett pansar
Av ickeord

Naken

Idag stod jag naken inför hela min klass. Textseminarium. Att få min text uppläst och kommenterad av människor jag inte känner och som jag aldrig annars träffar får mig att känna mig naken och sårbar. Man måste se in i deras ögon när de kommenterar och det är svårt. Någon frågade mig om jag alltid skriver på det där viset. Deprimerande, krasst, lågt. Såg mina andra texter likadana ut undrade personen? Och ja, det gör de. Det fick mig att känna mig om möjligt ännu mer naken. Som om de verkligen kunde se mig, rätt in i mig genom texten. För även om texten inte direkt handlar om mig så är det mina ord och de kommer någonstans ifrån. Inifrån.

Vad är det som gör att så fort jag ska författa en text så ligger det något krasst över den? Jag verkar omöjligt kunna författa en text bestående av ren och pur glädje. Även om händelsen i sig inte är något särskilt så kan man alltid utläsa något sorgligt mellan raderna. Det finns alltid en dunkel underton.

Är det mitt rätta jag som kommer fram i orden och mellan raderna? Kan det vara så att det är i de här texterna jag verkligen är naken? Varför skulle jag annars känna mig så, när andra människor läser dem?

Fast jag är ju inte låg (vad jag vet), så varifrån kommer det i såfall?