söndag 30 november 2008

Någon annan

Hon släpade slött med fötterna
där hon vandrade
över döda förhoppningar
som drunknat
i tanken om att hon var
någon annan.

”Du fattas mig, din djävul!”
Hon slet tag
i sitt verkliga jag.
Tappade fotfästet
och sjönk ner till marken
där hon blev liggande.
”För mitt hjärta orkar inte mer”
deklarerade hon
medan hon vaggade sin trötta själ
till sömns.

Förkrossad
förtvivlad
förvisad
från allt hon trodde var hennes.

Någonting var fel

Idag när jag kom hem till mitt helgboende efter att ha spenderat skyltsöndagen nere på stan med en vän, hade min syster engagerat sig i att julpynta. Hon var så stolt så stolt. Det var jättefint. Men lite skevt på något vis.

fredag 28 november 2008

Tretton timmar

Om tretton timmar kliver jag av tåget på perrongen i min gamla hemstad. Det var nästan tre månader sedan jag var där sist. Jag kan inte säga att jag har längtat till den, eller ens saknat den. Men jag har saknat och längtat efter människorna i den. Så det ska sannerligen bli fint att komma dit igen.

Ikväll blir det öl i goda vänners lag. Imorgon ska jag träffa min favoritfamilj. Och söndagen ska spenderas med min finaste. Det kan inte bli någonting annat än en bra helg av den här helgen.

måndag 24 november 2008

Vinterlängtan

Nu är det vinter här. Riktig vinter med massor av snö, vind och minusgrader. Det är vitt överallt, i lager. Jag älskar det här vädret. Mest av allt älskar jag det när jag inte behöver gå ut i det. Som igår. Jag tillbringade hela dagen i sängen med utsikt över den virvlande snön där utanför fönstret, sällskapade med vindens vinande och Majakovskij. Det var sannerligen en bra söndag. Idag var jag tvungen att gå ut. Upptäckte att mina converseskor inte alls gör sig bra som vinterskor. De är både blöta och kalla. Ett par ordentliga skor måste inhandlas denna månad.

Något annat som måste inhandlas är en cocktailklänning. Haha. Kan någon tänka sig mig i en söt liten cocktailklänning? Än värre; kan någon tänka sig mig på ett cocktailparty? Det ska jag på i alla fall. Ett cocktailparty på ett pocketförlag, ett pocktailparty. Jag kommer att klanta mig som aldrig förr. Spilla champagne på någon kinkig författare. Minst. Helst ska jag väl ramla också, innan kvällen är över.

Men egentligen längtar jag mest efter glögg och hemmakvällar. Uppesittarkvällar. Och mys. Kura under filtar och dricka te i oändlighet. Läsa böcker och äta varma mackor. Pepparkakor och lussekatter. Det är vad det här vädret gör med mig. Även om det ska bli spännande att gå på cocktailparty på torsdag, också. Hoppas att Ola Rapace är där.

lördag 22 november 2008

Val vi gör

När jag har hiskeligt dåligt med pengar går jag och införskaffar mig Bengt Jangefeldts ”Med livet som insats – Berättelsen om Majakovskij och hans krets”.

Jag såg den i en hylla på jobbet och räknade snabbt ut att den inte blir så dyr med min rabatt. Dessutom ville jag egentligen läsa den för länge sedan. Jag övervägde ändå att vänta till det att jag har fått lön på tisdag men det ville sig inte. Vissa saker kan bara inte vänta. Och eftersom Majakovskij är min favoritpoet så var detta just en sådan sak. Förövrigt har jag väl väntat länge nog, kan man tycka.

Hej jag heter Minna och jag är en kulturnörd. I morgon ska jag äta nudlar till middag.

torsdag 20 november 2008

Varsel

Sist in
Först ut
Spänningen är
O l i d l i g

Och aldrig
Är livet
Bara enkelt
Att leva

onsdag 19 november 2008

Snö ute, snö inne

Det snöar ute
Jag hittade en vinterjacka i min garderob
Skulle iväg
men allt känns så fruktansvärt långt bort

Fick ett sms
Hon hade känt min parfym ute i vimlet
Den med flaskan
formad som en kvinnokropp, skrev hon

Paket med posten
”Jag hoppas skivan faller fröken i smaken”
Min finaste vän
”For in your heart you carry every person”

Det snöar ute
Det snöar inne
Och jag känns så fruktansvärt långt bort

tisdag 18 november 2008

Den bästa presenten

Den här födelsedagen har varit så bra som en födelsedag kan vara. Kanske lite bättre. Säljaren, som jag nämnde tidigare, kom faktiskt förbi. Han hade dessutom kommit ihåg min födelsedag och tagit med sig en stor bullkrans med blåbärsfyllning. Sedan köpte min chef den godaste chokladtårtan som har bakats. Jag och timmisen, Helena, åt upp resterna efter att vi hade stängt idag. Just nu sitter jag och mumsar på en bakelse som jag fick av en annan jobbarkompis. Jag är så tjock. Fast livet är ganska härligt. I alla fall väldigt sött.

Den bästa presenten upptäckte jag när jag kom hem. Den låg i ett stort C4-kuvert och kom från Solo. Se så fint han har gjort. Dessutom skickade han med femhundra kronor. Han är den bästa hunden någonsin!

(Om någon annan känner sig givmild så skulle jag behöva en digitalkamera)

Idag är ingen vanlig dag

Idag fyller jag år. Tjugosju (men jag ser fortfarande inte en dag äldre ut än tjugosex). Jag hoppas på att bli uppvaktad på jobbet eftersom det är där jag ska tillbringa hela min födelsedag. Det blir jag nog inte. Det har säkert inte alls hjälpt att jag har tjatat om den här dagen i ungefär två månader.

Min chef pratade med en säljare för någon månad sedan och preliminärbokade ett möte med denne den 18:e november. Säljaren trodde att det var en helgdag men min chef envisades med att det var en vanlig dag. Tillslut fick jag nog och deklarerade högt och tydligt att det minsann inte är någon vanlig dag för det är min födelsedag. Säljaren lovade att köpa med sig fikabröd. Men han har inte hört av sig sedan dess och jag misstänker att han inte kommer.

De senaste två veckorna har jag, varje gång någon har sagt ett datum, kontrat med hur många dagar före eller efter min födelsedag det datumet låg/ligger. Den senaste veckan har alla suckat ”Vi veeet”. Men jag litar ändå inte på dem. Det gör jag inte.

söndag 16 november 2008

Skrämmande

När ska kristdemokraterna vakna upp och inse att femtiotalet är förbi? Öppna ögonen och se att tvåtusentalet är här med allt vad det innebär..

Deras konservativa familjepolitik är pinsam. Deras egen rädsla för jämlikhet både när det gäller kvinnor och homosexuella är skrämmande. Jag blir rädd på riktigt när jag inser att det finns ett parti i riksdagen som inte ser människors lika värde. Att det finns ett parti som går emot allt som för länge sedan borde vara självklart. Och att det finns människor i det här landet som har sett till att de sitter där, det är för mig helt ofattbart.

Vem är det som vill ha ett folkhemssverige där alla lever man och kvinna oavsett läggning? Där kvinnorna är hemma och tar hand om ungarna och där bara ett fåtal är genuint lyckliga och där ingen egentligen är fri?

För inte var det väl alltid bättre förr? Verkligen inte för alla.

lördag 15 november 2008

Craving

Jag fick en saknattack nyss. En sådan där som gör att man egentligen måste boka tågbiljetter med en gång så att man vet att man får träffa den där människan man håller på att längta ihjäl sig efter. Snart.

Jag har tyvärr inga pengar att boka några biljetter för. Men om tio dagar, då ska det bokas biljetter som aldrig förr, var så säkra.



Snart ses vi i alla fall.

fredag 14 november 2008

November

Luften är rå
inte kall
bara kyligt obekväm.
Döda löv
ruttnar på regnprydda
gator
och nakna träd står
desperat utsträckta
mot en färglös himmel.
Klamrar sig fast vid
sommaren
och längtar efter
vintern.
Som du.

Dagen är blek
kvällen svart.
Som din sorti.
Och det finns ingenting
i denna mellanårstid
som tilltalar mig
Längre.

Den är som slutet på någonting
Som aldrig har
börjat.

torsdag 13 november 2008

Doftminne

I lunchrummet på mitt jobb har vi exakt samma diskmedel som jag hade hemma i mitt råtthål till lägenhet när jag bodde i Uddevalla. Så ibland när jag diskar min lunchlåda brukar jag blunda lite och låtsas att jag är i den där vidriga lägenheten som fortfarande ger mig rysningar och ångest.

Jo, men bara för att det känns så himla skönt när jag öppnar ögonen och ser att jag är i det trygga lunchrummet på mitt jobb. I Stockholm. Och när jag väl ska åka hem så väntar en helt okej lägenhet i Enskede. Utan knarkare, alkoholister och galna tanter med katter som grannar. Dessutom har min lägenhet nu till skillnad mot för då, ett badrumsgolv och fungerande element. Sådant gör mig glad.

tisdag 11 november 2008

Ibland är jag bara för mycket

Jag har alltid tjatat om att jag måste leva lite mer. Göra mer. Liksom finnas lite mer. Nu tror jag att det hela har gått överstyr. Jag lever så mycket att jag spontanblöder näsblod. Egentligen gjorde jag det bara en gång i lördags men eftersom jag nog aldrig tidigare har gjort det så var det lite läskigt. Min första tanke var förstås att jag har fått en hjärntumör, det är alltid min första tanke om allting. Förutom idag när jag fick ont i benet och var övertygad om att det var en blodpropp men det är en helt annan historia. Hur som helst så slog jag bort tanken om tumören och tänkte att det nog är så här det är att leva lite mer.

Blodet rann som höstregn i stuprör och färgade en liten pappersservett röd. Och jag kände mig nästan som Snövits mamma där hon sitter i sitt fönster och önskar sig en dotter. Förutom att jag inte ville ha någon unge just då (eller nu). Dessutom låg jag mer i sängen än satt i fönstret. Förörvigt så stack jag mig inte och det var inte bara tre eller fem droppar blod. Men blödde, det gjorde vi båda två! Och liknelsen var väl ändå rätt fin på något sätt kan jag tycka. Även om jag väl kanske inte direkt är någon drottning eller så, heller.

torsdag 6 november 2008

Låt den rätte komma in

Jag var på bio igår, ”Låt den rätte komma in”. En något överskattad film skulle jag vilja säga. Något annat som var överskattat var de "extra sköna" stolarna som vi blev pålurade av "kassörskan under upplärning". För tjugo kronor extra fick man en två centimeter bredare stol som gick att fälla bakåt. Samt med extra benutrymme. Som att jag behöver extra benutrymme. Och luta sig bakåt vill man väl inte direkt göra när filmen liksom är framför en och inte i taket. Hon var bra på det här med merförsäljning, kassörskan under upplärning, det kan ingen ta ifrån henne. Men jag hade nog föredragit en såndär soffa högst upp.

Jag gillar svensk film annars. Och jag gillade miljön i just den här filmen. Jag gillade väl filmen också, det var nog mest bara att jag hade förväntat mig någonting helt annat av en vampyrfilm. Förövrigt så kommer Pär Nuder och signerar hos oss snart, det kan bli spännande. Och i helgen får jag besök. Inte av Pär Nuder, men det ska bli minst lika roligt för det. Men det var väl egentligen apropå någonting helt annat än filmen. Jag påstår alltså inte att Pär Nuder eller mitt besök har någonting med vampyrer att göra. Eller med extra breda stolar som går att luta bakåt. Fast man kan ju aldrig vara nog säker.

tisdag 4 november 2008

Tidsresenär

Jag sluter ögonen. Räknar sekunder, minuter, timmar, dagar, månader, år. Bakåt i tiden. Slår upp ögonen och möter ett tonårigt jag som står där med oskyldig blick och sitt röda hjärta i handen.

”Oroa dig inte, oroa dig aldrig. Det ordnar sig alltid” säger jag och ler mot mitt yngre jag, väl medveten om att jag kan ha besparat henne så mycket onödigt grubblande, så många bortslösade timmar. Fast jag vet ju också att hon inte har lyssnat. Hon lyssnar aldrig den där omöjliga människan.

måndag 3 november 2008

En vanlig måndag

Egentligen vet jag inte om jag vill skriva det här. Jag vill att ni ska leva i villfarelse och tro att jag är smidig och graciös. Fast det känns lite som att jag redan har avslöjat för mycket för att ni ska gå på det. Och ni som känner mig vet ju redan att jag inte är den smidigaste skidåkaren i slalombacken. Efter mycket övervägande har jag i alla fall bestämt mig för att berätta för er att jag har ramlat idag. På jobbet förstås. På lagret. Alla olyckor händer på lagret på mitt jobb.

Jag tappade tre Alfapet i fallet. Ja, jäklar vad dom flög. Och jag svor. Som jag svor. Min chef undrade inifrån sitt kontor vad jag höll på med där ute. Jag låg på golvet och mumlade att jag minsann inte höll på med någonting alls och att hon inte behövde komma ut och titta. Sedan samlade jag ihop mina Alfapet och tog loss foten från det kortställ som hade blivit mitt fall. Eller som orsakade mitt fall. Det är förfärligt trångt där inne på lagret.

Jag vill klargöra att jag inte bara gör mig illa på jobbet. Och att jag inte heller bara bär omkring på spel och pussel hela tiden. Jag gör andra viktiga saker också. Dessutom vill jag tillägga att min klantighet enbart har med min iver att göra. Och iver det är minsann en ganska charmig egenskap, det ska ni ha klart för er!

lördag 1 november 2008

Massera mera

Ända sedan min otursdrabbade dag i torsdags har jag haft galet ont i axlarna, ryggen eller om det är nacken. Där omkring i alla fall. Jag tänkte att det kanske tänkte gå över men det tänkte det tydligen inte alls. Det har nästan snarare blivit värre och jag känner mig som Onkel Fester.

Så nu vill jag ha massage. Och godis. Eller öl. Kanske vin. Gärna ett badkar också, med varmt vatten. Och när jag ändå är igång så vill jag passa på att önska mig en lägenhet i Gamla stan. Gärna med kakelugn. Och badkar. Och en massör. Tack!

Osänt brev

Jag hittade ett två sidor långt brev idag. Daterat 07-12-19. Det blev aldrig sänt och den tänkte mottagaren fick aldrig läsa det. Det är nästan obehagligt ärligt, naket uppriktigt och jag förstår varför jag aldrig sände iväg det. Det där brevet hade ändå inte gjort någon skillnad. Jag ville inte heller göra någon skillnad med det. Det var ingenting annat än en papperskorg för mina tankar och funderingar. Kanske var det aldrig meningen att det skulle läsas av någon. Men jag blir glad när jag läser slutet idag.

”Jag vill ha gjort ett avtryck i ditt liv. Jag vill inte lämna det utan att ha lämnat ett enda litet spår. Jag vill inte vara någon suddig figur i periferin som du inte ens kommer att minnas om fem år. Och det är lite så det känns. Det känns som om jag snart är bortglömd, bortstädad. Som en skuggfigur i ytterkanterna. Någon som redan sakta håller på att blekna bort. Det gör mig ledsen. Jag vill ju att du ska minnas mig. Och jag vill att du ska minnas mig med värme.

Jag saknar din vänskap. Jag saknar att inte kunna berätta för dig när det har hänt något, jag saknar att inte kunna skicka dig en låt jag vill att du ska höra och jag saknar ditt skratt. Det är precis som han sjunger; Jag längtar inte längre efter att ha dig här men jag saknar dig.”

Jag blir glad för vad jag vet nu. Att jag hade fel. Att en riktigt fin vänskap faktiskt tog form och att jag aldrig blev någon skuggfigur i ytterkanten. Jag saknar dig inte längre, för jag vet att du finns där.