tisdag 30 december 2008

En dag i december

Vi dog i snön den där dagen då fiskmåsar skränade mitt i vintern. De var lika vilsna som vi var, förirrade in i en årstid som inte tillhörde dem. Som inte tillhörde oss. Och vårt blod färgade den vita snön röd. Och jag älskade dig när vi dog. Du log och sa att vi ses i en annan tid. I ett annat liv. Vi låg kvar där som två våta fläckar medan den rödfärgade snön smälte omkring oss. Fiskmåsarna skränade i himlen. Och sedan fanns vi inte mer.

Aldrig mer fanns vi.

måndag 29 december 2008

Boklyx

I julklapp fick jag en ny Mp3 av mina föräldrar. En sådan där bra sak som man får plats med hur mycket som helst på. På jobbet fick vi presentkort. Jag köpte så en Mp3-bok. Vädermannen av Ulf Lundell. Uppläst av Reine Brynolfsson. Jag är nämligen för trött för att läsa själv om kvällarna och på tunnelbanan är jag alldeles för okoncentrerad och för tjuvlyssnig. Samtidigt så vill jag ju läsa. En Mp3-bok är perfekt. Stänger liksom ute allt och stänger som inne mig. Och allt jag behöver göra är att sitta där. Och lyssna.

Jag gillar Reine, han hejar alltid så trevligt. Fast just nu gillar jag honom mest för att han läser så bra. Han läser precis så som jag önskar att jag skulle läsa. Och nu gör jag ju just det, eftersom han läser åt mig. Jag sitter alltså uppkrupen under en filt i soffan medan Reine läser Vädermannen för mig precis så som Vädermannen ska bli läst. Det känns lite som att jag fuskar. Fast mest känns det väldigt lyxigt.

söndag 28 december 2008

Hemma

Det kändes helt rätt att kliva av tåget på centralen och ta tunnelbanan vidare ut mot Farsta idag. Det kändes helt rätt att kliva av tåget på stationen i Gävle för knappt en vecka sedan också.

Det har varit hur roligt som helst att ha varit hemma, att ha träffat alla fina människor så där som man gör. Skvallerfika på stan med vänner, middagar med föräldrarna och spelkvällar med syster, bror och hans fru. Det har verkligen varit roligt att träffa alla syskonungar som faktiskt är förvånansvärt söta, för att vara barn (de sötaste). Men det är likväl hur skönt som helst att komma hem. Hem hem. Till tystnaden och lugnet. Till den lilla ettan där bara jag finns. Särskilt skönt är det att komma hem till de goda nyheterna att den ettan är min i åtminstone åtta månader till.

Ja, för det är ju hemma det här nu. Och det är alltid skönt att komma hem. Fast det är rätt skönt att känna sig lika hemma borta, hos föräldrar och syskon. Jag känner mig liksom lite hemma överallt. Nu ska jag i alla fall äta en pepparkaka med mitt namn på och dricka en kopp te medan jag njuter av tystnaden. I stunder som dessa kan jag önska att jag hette något annat, som MariaMagdalena eller så. Minna känns så fattigt när det är skrivet i kristyr.

fredag 26 december 2008

27 eller 77

Juldagen är dagen då alla går ut. Det är då alla dom där som har flyttat till andra städer kommer hem och visar upp sig på stans krogar. Jag har aldrig tyckt om att gå ut på juldagen. Det är trångt och man måste prata med människor man egentligen inte har någonting gemensamt med. Jag är inte så social längre tror jag. Så igår satt jag hemma hos föräldrarna och tittade på något program som handlade om allsång på Skansen. Innan klockan var halv elva hade jag somnat.

Och medan många människor har legat i sina familjers soffor och varit bakis denna fredag har jag legat i min familjs soffa helt obakis. Från klockan två till klockan sju. I den öppna spisen knastrade elden. Under en filt låg jag. Och på teven visades Fanny och Alexander. Det var första gången jag såg den. Och den var bra. Mycket bra. Den där Bergman hade väl sina stunder han med antar jag. Men framförallt gillade jag skådespeleriet. Jag blir alltid lika imponerad av Börje.

Snart är det På spåret med my man, Björn Hellberg. Om jag nu kan hålla mig vaken. Det är kanske lika bra att jag inte har några direkta planer inför nyår, jag vet inte om jag kommer att orka hålla mig vaken till tolvslaget ändå. Jag tror däremot att jag är redo för min pension snart.

torsdag 25 december 2008

Jul jul strålande jul

Syskonunge: Det luktar konstigt. Vad är det som luktar?
Jag: Det är Tomten.
Tomten: ...

Jag fick inga julklappar från Tomten så det kunde han gott ha. Däremot fick jag fina julklappar från annat håll. Men roligast är ändå att ge bort. Min fadderunge tyckte om julklappen jag gav henne tror jag. Hon fick nämligen ge bort skolböcker till en flicka i ett fattigt land. Det är ju det alla barn vill ha på julafton, något att ge bort.

Syrran blev glad för sin biljett till Lalehs spelning i februari. Jag fick också en av mig själv. Jag blev glad jag med, men inte lika överraskad. Däremot blev jag ganska full. Av mat alltså. Och godis. Ja, jävlar! Att äta är lite av en favoritsysselsättning runt jul.

Det är hela tre dagar jul kvar. Jag gillar´t!

söndag 21 december 2008

Hon ville bara se mig säga det

Tant 80+: Har ni den där Lapidus senaste bok?
Jag: Ja, det står i hyllan där.
Tant 80+: Jaha okej. Men du, vad är det den heter?
Jag (generat): Aldrig fucka upp
Tant 80+: Hihihi.


Moget...

lördag 20 december 2008

Bruno K

Hans minspel, hans sätt att gestikulera, hela hans uppenbarelse gör att det känns okej att skratta trots att orden han uttalar egentligen är sorgliga. Hans dikter får en helt annan dimension när de berättas av honom än när jag själv läser dem. Och kanske är det vad som gör honom så bra.

Sedan är det något charmigt över att han avslutar varje dikt med ”Yeahss” och en knuten näve. Och visst är det något oerhört häftigt med hans sätt att liksom digga med huvudet emellanåt. Som att han hör någon ohörbar musik. Som att han räknar in takten. Det är som att se någon framföra musik. Utan musik.

Det var stort. Det var större. Och nästa gång jag läser hans dikter blir det med helt andra ögon. Det är ett som är säkert.

torsdag 18 december 2008

Mitt i vardagen

Jag kom nyss hem från jobbet. Och kvart i sju i morgonbitti sitter jag på tunnelbanan på väg dit igen. Inte konstigt att man knappt har något liv nu för tiden. Men detta var i alla fall den sista sena dagen. För i år.

Vårt lunchrumsbord är fullt av nötter och frukt i klasar. Och klungor. Vi blir mutade med fruktsocker och vegetabiliskt fett för att jobba bättre. Så är lunchrumsbordet rörigt förstås. Just the way I like it. I morgon är det dags för Öijer, han ska läsa om gräs och minnen med sin släpiga rockröst för mig. Och jag har handlat klart alla julklappar. Den bästa är till syrran. Och till mig själv.


(Jag saknar någon att sms:a)

onsdag 17 december 2008

Borttappad julkänsla

Jag köpte pepparkakor med kristyr på i affären idag, det gjorde jag. Ett desperat försök att få lite julkänsla i kroppen. I kroppen hamnade dom, pepparkakorna med godjul-kristyr och allt, men någon julkänsla har fortfarande inte infunnit sig.

Så nu sitter jag här i min, efter JULstädning, nydammsugna soffa och glor. Och äter chips, som jag också köpte i affären. Low fat. Eller nej, Less fat. Egentligen spelar just det där med fettet ingen roll, jag köpte dom mest för att dom är lite knaprigare än vanliga chips. Jag hade kunnat köpa naturchips i och för sig men det gjorde jag uppenbarligen inte.

Jag glor i alla fall mest på min röda fina julstjärna som hänger i fönstret. Liksom försöker tvinga fram något som kan liknas vid den där julkänslan som man hade förr om åren. Men det verkar helt lönlöst.

Den kanske helt sonika hoppar över mig i år. Jag kommer aldrig att förlåta den för en sådan sak, det ska den ha klart för sig.

tisdag 16 december 2008

Let's make a vow

Scen ur "Me and you and everyone we know" från 2005. Enligt mig, en av de bästa filmerna som har gjorts. Om någon av någon anledning skulle ha missat den, så se den vettja! Bara ett litet tips från mig till er så här i juletider. Inte för att filmen har med julen att göra, jag syftade mer på min juliga givmildhet. Det regnar ute. Igen.

söndag 14 december 2008

Kravlös söndag

Det jag gillar mest med söndagar är att dom ofta är helt kravlösa. Man måste faktiskt inte göra någonting alls. Själv har jag snöat in på Ebba Forsberg den här söndagen. Särskilt tycker jag om låten ”That´s how much I love you”. Fast hela Ebba är bra, som låten nedan. Det var den som gjorde att jag upptäckte henne från första början.

Annars dricker jag mest te. Sitter på golvet och skriver dikter med stora bokstäver på vita ark och sedan målar jag krumelurer och små bilder bredvid. Min handstil skitful och bilderna är väl inte direkt alls någonting att hurra för. Men det är ändå en trivsam sysselsättning på något sätt.

Ja, jag trivs med den här söndagen det gör jag. Men ändå känns det lite som att det är någonting som saknas.

lördag 13 december 2008

Som en bal på slottet

Om knappt två timmar blir jag upphämtad vid Gullmarsplan. Var någonstans vid Gullmarsplan har jag inte riktigt listat ut än men vi hoppas att det löser sig. Det skulle kännas lite snopet att få sätta sig på tunnelbanan och åka hem igen. Jag ska på fest i Tyresö (eller säger man Tyresö? Är det ens en ö? Jag är helt lost när det gäller det där stället).

Jag tror i alla fall att jag kommer att göra succé på festen i den här klänningen. Om jag nu kommer dit. Och om mina bröst har vett att hålla sig på plats! Fast om dom skulle få för sig att trilla ut så kanske det skulle innebära någon slags succé det med. Men jag vet inte om jag gillar tanken om en sådan succé. Och ändå känns det på något sätt som att just en sådan succé är av den arten som skulle kunna drabba mig. Nu har jag skrivit ordet succé så att det räcker för hela 2009. Jag kanske borde byta till jeans och t-shirt istället. Det känns liksom tryggare på något vis.

(Förövrigt så har jag faktiskt två armar, så det så!)

I tider som dessa

Människor är minst sagt stressade i tider som dessa. Julklappar måste inhandlas och tydligen är det inte alls roligt att köpa julklappar. Jag är helt häpen över hur irriterade, griniga och buffliga människor är så här i juletider. Det är bara just dom som gäller och ingen annan. Det finns ingen förståelse för att andra vill ha hjälp eller att någon annan vill komma fram. Det verkar som om veckorna innan jul är egoismens högtid.

För oss som jobbar i butik är människors irritation väldigt frustrerande. Dels för att den smittar av sig och dels för att precis varenda människa är sur och irriterad. För människorna som går i affärer handlar det om en timme eller två omgiven av irritation. För mig handlar det om åtta timmar. Fem dagar i veckan.

Så tänk på det när ni går i affärer; för oss som jobbar där är du långt ifrån den enda. Och ett leende och ett tack för hjälpen skulle göra vår dag ljusare. För det är ytterst sällsynt med leenden och tack för hjälpen’s i tider som dessa.

Är det inte ironiskt så säg.

torsdag 11 december 2008

Ett vackert men enkelt liv

Någon gång önskar jag bo i ett hus mitt ute i ingenstans, fast vid havet. Där ska jag odla mina egna grönsaker, ha ett växthus, höns och kanske en get eller två. Jag ska ha en stor lufsig hund som heter Majakovskij men som kallas för Maja. Han kommer självklart inte bry sig om att Maja är ett tjejnamn, eftersom han är en hund. En sådan där hund som följer en vart man än går och som alltid är lös och ibland jagar hönsen. Om mornarna ska jag hämta ägg i hönshuset iklädd en stor stickad tröja och gummistövlar, sedan ska jag gå bort till vägen och hämta tidningen. Maja följer med förstås.

Om kvällarna ska jag skriva historien om ett liv eller två medan vågorna ilsket ryter i utanför fönstret och elden knastrar i den öppna spisen. Sedan delar jag kanske en flaska vin med den jag håller av. Människan som också bor där i huset mitt ute i ingenstans. Vi lyssnar på musik och diskuterar allt som faller oss in, ända till gryningen ibland. För mellan oss tar orden aldrig slut.

Och Maja ligger framför brasan. Ibland lyfter han på huvudet och tittar mot oss och liksom suckar lite, som för att säga att han trivs lika bra med livet som vi gör.

Ett vackert men enkelt liv.

onsdag 10 december 2008

Je suis un pitbull.. terrier

Dom här grymma hundarna fick jag av min syster i födelsedagspresent. De är salt- och pepparkar. Jag hade inte en sådan där hund förut men jag hade en pitbullterrier. Nu pratar jag förstås inte om Solo (även om han stundtals kunde misstas för en sådan) utan om Sasha.

Han var den snällaste hunden någonsin. Som en stor bebis var han, ville alltid sitta i knä och sova under täcket trots att han egentligen var alldeles för stor och tung. Synd att fel människor har en tendens att skaffa just sådana där raser, för de kan bli underbara hundar de med, om de väl får chansen.

Och mina salt-och pepparkar kommer säkerligen att bli helt underbara de också, när de väl får lite salt och peppar i sig.

tisdag 9 december 2008

Vintrarna var bättre förr

Dagarna blir mörkare. Det är lika svart när jag kliver upp ur sängen som när jag går och lägger mig. Jag petar förstrött på livet varje morgon och undrar om vi verkligen måste leva på riktigt idag eller om vi kan stanna inne och bara vara, under täcket. Känner mig lurad. Mörkret tynger mig fastän att jag inte alls känner mig nertyngd, egentligen. Ska det inte vända snart och gå mot ljusare tider?

Jag minns förr om åren, då kändes inte vintern lika mörk. Snön låg på marken från november till mars. Lyste upp när solen inte bemödade sig med att stiga upp när man själv var tvungen. Och när den gick och la sig under tidig eftermiddag, då fanns snön där för att reflektera gatlyktornas sken medan man rullade omkring snöbollar till försvarsmuren.

Fast man kan ju undra om det verkligen var ljusare förr eller om det är en romantiserande bild jag har av min barndoms vinterdagar.

måndag 8 december 2008

Låt det snöa och låt mig sova

Vi har haft en dålig dag idag, Stockholm och jag. Han har varit kall, grå och vrång och jag har varit trött, grinig och tvär. En molande huvudvärk har dominerat dagen och min längtan efter en varm säng har varit minst sagt stark. Fyra timmars nattsömn gör så mot en människa. En regnig och trist stad gör inte saken bättre. Tunnelbanorna hem var sena, båda två, och jag frös om mina fötter.

När jag äntligen klev innanför porten hemma fick jag syn på en upplyst liten julkrubba i trapphuset. Den var ganska ful, gubbarna såg rätt miserabla ut och egentligen finns det inga positiva adjektiv att använda om den lilla skapelsen som stod helt malplacerad i en annars ganska kal trapp. Men ändå gjorde den mig lite gladare. Den fick mig att le med sin fånighet och jag uppskattar att någon faktiskt har bemödat sig med att ställa den där. Med små strålkastare och allt.

Förövrigt så har jag fixat mig fem dagar ledigt i streck runt jul istället för två. Det innebär att jag kan stanna i min gamla hemstad ett par dagar längre. Hinna njuta av ledigheten, umgås med familj och vänner lite grann. Fast just nu känns det som att det skulle vara skönt att vara sova i fem dygn. Vi får se hur jag gör.

söndag 7 december 2008

Fadderroll

Jag fick ju den stora äran att vara fadder åt min brorsdotter som nu snart börjar närma sig två år i ålder. Att vara fadder är ungefär detsamma som att vara gudmor fast utan gudinblandning och allt det där kristna. Man har som ett visst ansvar, man ska ju vara en bra förebild och allt sånt. Och jag tar minsann min fadderroll på största allvar. Så till jul har jag bestämt mig för att lära min fadderunge att det är viktigare att ge bort saker än att få dem.

Jag hoppas att hon blir glad. Och att hon inte läser det här.

lördag 6 december 2008

Bortprioriterad

Min last resort ska tydligen på dejt ikväll, har ni hört något så fånigt. Han ska iväg och förlusta sig med någon töntig tjej när han hade kunnat dricka öl med mig och diskutera livets viktigheter. Jag gillar inte när jag blir bortprioriterad mot en potentiell kärlek så där. Vänskap borde vårdas ömmare än så.

Nu sitter jag här, helt planlös. Igen. Och allt är hans fel. Man kan ju tycka att han borde hålla sina helger öppna ifall att jag skulle vilja hitta på någonting. Eller åtminstone kunde han ha frågat om jag ville följa med ikväll. För det vet ju varenda människa; att dejter alltid blir lite bättre om man tar med sig sin smått neurotiska tjejkompis.

Pfft.

fredag 5 december 2008

Borttappad

Och sedan
hasar hon barfota över det kalla
vardagsrumsgolvet
vidare ut i köket.
Fyller ett glas med vatten
bara för att upptäcka
att hon är
borttappad.

Hon ropar ut ett ensligt hallå
i hopp om att någon ska berätta för henne
vem hon är.
Men det enda som hörs
är den ekande tystnaden
som redan innan
var
öronbedövande.

Jo, jag sa..

En gammal tant stod och skrek åt sin gubbe i butiken. Jag tyckte synd om den gamle mannen och tänkte att så där vill jag inte ha det med den jag delar mitt liv med när jag är så där gammal. Det lät så otrevligt, som om den förmodade kärleken de en gång hade för varandra hade ersatts med irritation och bitterhet.

Sedan frågade farbrorn mig om hjälp. Han hörde ju ingenting människan. Det slutade med att jag själv stod åt skrek åt honom.

- DET HÄR PAPPRET KAN DU HA I DIN SKRIVMASKIN.
- …
- JO, JAG SA ATT DET HÄÄÄR PAPPRET KAN DU HA I DIN SKRIVMASKIN!

Jag blev helt matt i halsen. Nu mer hoppas jag mest att den jag lever med när jag är gammal inte är halvdöv. Stackars tant.

onsdag 3 december 2008

Yey and ney

Min mamma stickade en mössa som jag fick. Den finns att skåda till höger, på mitt huvud. Om det här var en modeblogg så hade jag skrivit att det är en riktig ”must have”/”craving”-mössa. Nu är detta ingen modeblogg så jag nöjer mig med att säga att den är fin och att den värmer gott om öronen när det är kallt ute. För att inte tala om att den är så tjock att inget regn tränger igenom. Både snygg OCH praktisk, så att säga. Dessutom ett riktigt fynd eftersom den var helt gratis.

Med på bilden finns också upphovet till bilden. Min telefon. Den går inte så bra att ringa med eftersom den bestämmer sig för att lägga av i tid och otid. Dessutom tar den helt urusla bilder. Vet ni hur många megapixlar den har? Två. TVÅ sketna megapixlar. Värdelösa mobilskrälle.

söndag 30 november 2008

Någon annan

Hon släpade slött med fötterna
där hon vandrade
över döda förhoppningar
som drunknat
i tanken om att hon var
någon annan.

”Du fattas mig, din djävul!”
Hon slet tag
i sitt verkliga jag.
Tappade fotfästet
och sjönk ner till marken
där hon blev liggande.
”För mitt hjärta orkar inte mer”
deklarerade hon
medan hon vaggade sin trötta själ
till sömns.

Förkrossad
förtvivlad
förvisad
från allt hon trodde var hennes.

Någonting var fel

Idag när jag kom hem till mitt helgboende efter att ha spenderat skyltsöndagen nere på stan med en vän, hade min syster engagerat sig i att julpynta. Hon var så stolt så stolt. Det var jättefint. Men lite skevt på något vis.

fredag 28 november 2008

Tretton timmar

Om tretton timmar kliver jag av tåget på perrongen i min gamla hemstad. Det var nästan tre månader sedan jag var där sist. Jag kan inte säga att jag har längtat till den, eller ens saknat den. Men jag har saknat och längtat efter människorna i den. Så det ska sannerligen bli fint att komma dit igen.

Ikväll blir det öl i goda vänners lag. Imorgon ska jag träffa min favoritfamilj. Och söndagen ska spenderas med min finaste. Det kan inte bli någonting annat än en bra helg av den här helgen.

måndag 24 november 2008

Vinterlängtan

Nu är det vinter här. Riktig vinter med massor av snö, vind och minusgrader. Det är vitt överallt, i lager. Jag älskar det här vädret. Mest av allt älskar jag det när jag inte behöver gå ut i det. Som igår. Jag tillbringade hela dagen i sängen med utsikt över den virvlande snön där utanför fönstret, sällskapade med vindens vinande och Majakovskij. Det var sannerligen en bra söndag. Idag var jag tvungen att gå ut. Upptäckte att mina converseskor inte alls gör sig bra som vinterskor. De är både blöta och kalla. Ett par ordentliga skor måste inhandlas denna månad.

Något annat som måste inhandlas är en cocktailklänning. Haha. Kan någon tänka sig mig i en söt liten cocktailklänning? Än värre; kan någon tänka sig mig på ett cocktailparty? Det ska jag på i alla fall. Ett cocktailparty på ett pocketförlag, ett pocktailparty. Jag kommer att klanta mig som aldrig förr. Spilla champagne på någon kinkig författare. Minst. Helst ska jag väl ramla också, innan kvällen är över.

Men egentligen längtar jag mest efter glögg och hemmakvällar. Uppesittarkvällar. Och mys. Kura under filtar och dricka te i oändlighet. Läsa böcker och äta varma mackor. Pepparkakor och lussekatter. Det är vad det här vädret gör med mig. Även om det ska bli spännande att gå på cocktailparty på torsdag, också. Hoppas att Ola Rapace är där.

lördag 22 november 2008

Val vi gör

När jag har hiskeligt dåligt med pengar går jag och införskaffar mig Bengt Jangefeldts ”Med livet som insats – Berättelsen om Majakovskij och hans krets”.

Jag såg den i en hylla på jobbet och räknade snabbt ut att den inte blir så dyr med min rabatt. Dessutom ville jag egentligen läsa den för länge sedan. Jag övervägde ändå att vänta till det att jag har fått lön på tisdag men det ville sig inte. Vissa saker kan bara inte vänta. Och eftersom Majakovskij är min favoritpoet så var detta just en sådan sak. Förövrigt har jag väl väntat länge nog, kan man tycka.

Hej jag heter Minna och jag är en kulturnörd. I morgon ska jag äta nudlar till middag.

torsdag 20 november 2008

Varsel

Sist in
Först ut
Spänningen är
O l i d l i g

Och aldrig
Är livet
Bara enkelt
Att leva

onsdag 19 november 2008

Snö ute, snö inne

Det snöar ute
Jag hittade en vinterjacka i min garderob
Skulle iväg
men allt känns så fruktansvärt långt bort

Fick ett sms
Hon hade känt min parfym ute i vimlet
Den med flaskan
formad som en kvinnokropp, skrev hon

Paket med posten
”Jag hoppas skivan faller fröken i smaken”
Min finaste vän
”For in your heart you carry every person”

Det snöar ute
Det snöar inne
Och jag känns så fruktansvärt långt bort

tisdag 18 november 2008

Den bästa presenten

Den här födelsedagen har varit så bra som en födelsedag kan vara. Kanske lite bättre. Säljaren, som jag nämnde tidigare, kom faktiskt förbi. Han hade dessutom kommit ihåg min födelsedag och tagit med sig en stor bullkrans med blåbärsfyllning. Sedan köpte min chef den godaste chokladtårtan som har bakats. Jag och timmisen, Helena, åt upp resterna efter att vi hade stängt idag. Just nu sitter jag och mumsar på en bakelse som jag fick av en annan jobbarkompis. Jag är så tjock. Fast livet är ganska härligt. I alla fall väldigt sött.

Den bästa presenten upptäckte jag när jag kom hem. Den låg i ett stort C4-kuvert och kom från Solo. Se så fint han har gjort. Dessutom skickade han med femhundra kronor. Han är den bästa hunden någonsin!

(Om någon annan känner sig givmild så skulle jag behöva en digitalkamera)

Idag är ingen vanlig dag

Idag fyller jag år. Tjugosju (men jag ser fortfarande inte en dag äldre ut än tjugosex). Jag hoppas på att bli uppvaktad på jobbet eftersom det är där jag ska tillbringa hela min födelsedag. Det blir jag nog inte. Det har säkert inte alls hjälpt att jag har tjatat om den här dagen i ungefär två månader.

Min chef pratade med en säljare för någon månad sedan och preliminärbokade ett möte med denne den 18:e november. Säljaren trodde att det var en helgdag men min chef envisades med att det var en vanlig dag. Tillslut fick jag nog och deklarerade högt och tydligt att det minsann inte är någon vanlig dag för det är min födelsedag. Säljaren lovade att köpa med sig fikabröd. Men han har inte hört av sig sedan dess och jag misstänker att han inte kommer.

De senaste två veckorna har jag, varje gång någon har sagt ett datum, kontrat med hur många dagar före eller efter min födelsedag det datumet låg/ligger. Den senaste veckan har alla suckat ”Vi veeet”. Men jag litar ändå inte på dem. Det gör jag inte.

söndag 16 november 2008

Skrämmande

När ska kristdemokraterna vakna upp och inse att femtiotalet är förbi? Öppna ögonen och se att tvåtusentalet är här med allt vad det innebär..

Deras konservativa familjepolitik är pinsam. Deras egen rädsla för jämlikhet både när det gäller kvinnor och homosexuella är skrämmande. Jag blir rädd på riktigt när jag inser att det finns ett parti i riksdagen som inte ser människors lika värde. Att det finns ett parti som går emot allt som för länge sedan borde vara självklart. Och att det finns människor i det här landet som har sett till att de sitter där, det är för mig helt ofattbart.

Vem är det som vill ha ett folkhemssverige där alla lever man och kvinna oavsett läggning? Där kvinnorna är hemma och tar hand om ungarna och där bara ett fåtal är genuint lyckliga och där ingen egentligen är fri?

För inte var det väl alltid bättre förr? Verkligen inte för alla.

lördag 15 november 2008

Craving

Jag fick en saknattack nyss. En sådan där som gör att man egentligen måste boka tågbiljetter med en gång så att man vet att man får träffa den där människan man håller på att längta ihjäl sig efter. Snart.

Jag har tyvärr inga pengar att boka några biljetter för. Men om tio dagar, då ska det bokas biljetter som aldrig förr, var så säkra.



Snart ses vi i alla fall.

fredag 14 november 2008

November

Luften är rå
inte kall
bara kyligt obekväm.
Döda löv
ruttnar på regnprydda
gator
och nakna träd står
desperat utsträckta
mot en färglös himmel.
Klamrar sig fast vid
sommaren
och längtar efter
vintern.
Som du.

Dagen är blek
kvällen svart.
Som din sorti.
Och det finns ingenting
i denna mellanårstid
som tilltalar mig
Längre.

Den är som slutet på någonting
Som aldrig har
börjat.

torsdag 13 november 2008

Doftminne

I lunchrummet på mitt jobb har vi exakt samma diskmedel som jag hade hemma i mitt råtthål till lägenhet när jag bodde i Uddevalla. Så ibland när jag diskar min lunchlåda brukar jag blunda lite och låtsas att jag är i den där vidriga lägenheten som fortfarande ger mig rysningar och ångest.

Jo, men bara för att det känns så himla skönt när jag öppnar ögonen och ser att jag är i det trygga lunchrummet på mitt jobb. I Stockholm. Och när jag väl ska åka hem så väntar en helt okej lägenhet i Enskede. Utan knarkare, alkoholister och galna tanter med katter som grannar. Dessutom har min lägenhet nu till skillnad mot för då, ett badrumsgolv och fungerande element. Sådant gör mig glad.

tisdag 11 november 2008

Ibland är jag bara för mycket

Jag har alltid tjatat om att jag måste leva lite mer. Göra mer. Liksom finnas lite mer. Nu tror jag att det hela har gått överstyr. Jag lever så mycket att jag spontanblöder näsblod. Egentligen gjorde jag det bara en gång i lördags men eftersom jag nog aldrig tidigare har gjort det så var det lite läskigt. Min första tanke var förstås att jag har fått en hjärntumör, det är alltid min första tanke om allting. Förutom idag när jag fick ont i benet och var övertygad om att det var en blodpropp men det är en helt annan historia. Hur som helst så slog jag bort tanken om tumören och tänkte att det nog är så här det är att leva lite mer.

Blodet rann som höstregn i stuprör och färgade en liten pappersservett röd. Och jag kände mig nästan som Snövits mamma där hon sitter i sitt fönster och önskar sig en dotter. Förutom att jag inte ville ha någon unge just då (eller nu). Dessutom låg jag mer i sängen än satt i fönstret. Förörvigt så stack jag mig inte och det var inte bara tre eller fem droppar blod. Men blödde, det gjorde vi båda två! Och liknelsen var väl ändå rätt fin på något sätt kan jag tycka. Även om jag väl kanske inte direkt är någon drottning eller så, heller.

torsdag 6 november 2008

Låt den rätte komma in

Jag var på bio igår, ”Låt den rätte komma in”. En något överskattad film skulle jag vilja säga. Något annat som var överskattat var de "extra sköna" stolarna som vi blev pålurade av "kassörskan under upplärning". För tjugo kronor extra fick man en två centimeter bredare stol som gick att fälla bakåt. Samt med extra benutrymme. Som att jag behöver extra benutrymme. Och luta sig bakåt vill man väl inte direkt göra när filmen liksom är framför en och inte i taket. Hon var bra på det här med merförsäljning, kassörskan under upplärning, det kan ingen ta ifrån henne. Men jag hade nog föredragit en såndär soffa högst upp.

Jag gillar svensk film annars. Och jag gillade miljön i just den här filmen. Jag gillade väl filmen också, det var nog mest bara att jag hade förväntat mig någonting helt annat av en vampyrfilm. Förövrigt så kommer Pär Nuder och signerar hos oss snart, det kan bli spännande. Och i helgen får jag besök. Inte av Pär Nuder, men det ska bli minst lika roligt för det. Men det var väl egentligen apropå någonting helt annat än filmen. Jag påstår alltså inte att Pär Nuder eller mitt besök har någonting med vampyrer att göra. Eller med extra breda stolar som går att luta bakåt. Fast man kan ju aldrig vara nog säker.

tisdag 4 november 2008

Tidsresenär

Jag sluter ögonen. Räknar sekunder, minuter, timmar, dagar, månader, år. Bakåt i tiden. Slår upp ögonen och möter ett tonårigt jag som står där med oskyldig blick och sitt röda hjärta i handen.

”Oroa dig inte, oroa dig aldrig. Det ordnar sig alltid” säger jag och ler mot mitt yngre jag, väl medveten om att jag kan ha besparat henne så mycket onödigt grubblande, så många bortslösade timmar. Fast jag vet ju också att hon inte har lyssnat. Hon lyssnar aldrig den där omöjliga människan.

måndag 3 november 2008

En vanlig måndag

Egentligen vet jag inte om jag vill skriva det här. Jag vill att ni ska leva i villfarelse och tro att jag är smidig och graciös. Fast det känns lite som att jag redan har avslöjat för mycket för att ni ska gå på det. Och ni som känner mig vet ju redan att jag inte är den smidigaste skidåkaren i slalombacken. Efter mycket övervägande har jag i alla fall bestämt mig för att berätta för er att jag har ramlat idag. På jobbet förstås. På lagret. Alla olyckor händer på lagret på mitt jobb.

Jag tappade tre Alfapet i fallet. Ja, jäklar vad dom flög. Och jag svor. Som jag svor. Min chef undrade inifrån sitt kontor vad jag höll på med där ute. Jag låg på golvet och mumlade att jag minsann inte höll på med någonting alls och att hon inte behövde komma ut och titta. Sedan samlade jag ihop mina Alfapet och tog loss foten från det kortställ som hade blivit mitt fall. Eller som orsakade mitt fall. Det är förfärligt trångt där inne på lagret.

Jag vill klargöra att jag inte bara gör mig illa på jobbet. Och att jag inte heller bara bär omkring på spel och pussel hela tiden. Jag gör andra viktiga saker också. Dessutom vill jag tillägga att min klantighet enbart har med min iver att göra. Och iver det är minsann en ganska charmig egenskap, det ska ni ha klart för er!

lördag 1 november 2008

Massera mera

Ända sedan min otursdrabbade dag i torsdags har jag haft galet ont i axlarna, ryggen eller om det är nacken. Där omkring i alla fall. Jag tänkte att det kanske tänkte gå över men det tänkte det tydligen inte alls. Det har nästan snarare blivit värre och jag känner mig som Onkel Fester.

Så nu vill jag ha massage. Och godis. Eller öl. Kanske vin. Gärna ett badkar också, med varmt vatten. Och när jag ändå är igång så vill jag passa på att önska mig en lägenhet i Gamla stan. Gärna med kakelugn. Och badkar. Och en massör. Tack!

Osänt brev

Jag hittade ett två sidor långt brev idag. Daterat 07-12-19. Det blev aldrig sänt och den tänkte mottagaren fick aldrig läsa det. Det är nästan obehagligt ärligt, naket uppriktigt och jag förstår varför jag aldrig sände iväg det. Det där brevet hade ändå inte gjort någon skillnad. Jag ville inte heller göra någon skillnad med det. Det var ingenting annat än en papperskorg för mina tankar och funderingar. Kanske var det aldrig meningen att det skulle läsas av någon. Men jag blir glad när jag läser slutet idag.

”Jag vill ha gjort ett avtryck i ditt liv. Jag vill inte lämna det utan att ha lämnat ett enda litet spår. Jag vill inte vara någon suddig figur i periferin som du inte ens kommer att minnas om fem år. Och det är lite så det känns. Det känns som om jag snart är bortglömd, bortstädad. Som en skuggfigur i ytterkanterna. Någon som redan sakta håller på att blekna bort. Det gör mig ledsen. Jag vill ju att du ska minnas mig. Och jag vill att du ska minnas mig med värme.

Jag saknar din vänskap. Jag saknar att inte kunna berätta för dig när det har hänt något, jag saknar att inte kunna skicka dig en låt jag vill att du ska höra och jag saknar ditt skratt. Det är precis som han sjunger; Jag längtar inte längre efter att ha dig här men jag saknar dig.”

Jag blir glad för vad jag vet nu. Att jag hade fel. Att en riktigt fin vänskap faktiskt tog form och att jag aldrig blev någon skuggfigur i ytterkanten. Jag saknar dig inte längre, för jag vet att du finns där.

fredag 31 oktober 2008

Ny karriär

Pennor - check!
Ritblock - check!
Fantasi - eh...ch..eck...?

Nu ska jag bli serietecknare.
Fredagkväll är den bästa kvällen för att bli det, tror jag.
Eller...
Jag har nog bara inget bättre för mig.
Men att rita saker är ju alltid roligt.
Typ...

torsdag 30 oktober 2008

När allt går fel

Det första jag lyckades med idag var att tappa en tung europapall på min fot. Det andra jag lyckades med var att tappa samma pall på samma fot en gång till. Efter det stukade jag nästan tummen när jag skulle lyfta upp en låda med trettio pussel på sju andra lådor med trettio pussel. Då kände jag att det var dags för lunch.

För andra gången i mitt liv tänkte jag äta mat från det McDonalds som ligger precis invid mitt jobb. Första gången jag åt där blev jag matförgiftad men jag tänkte att det nog var en engångsföreteelse. Det var det inte. Så hela eftermiddagen har jag mått sjukt illa och haft galet ont i magen. Som tur var så kunde en arbetskamrat till mig stänga butiken istället för mig så jag kunde åka hem en timme tidigare.

Det krånglade förstås med tunnelbanan när jag äntligen skulle hem. Först kom den aldrig och när den väl kom och jag fick kliva på så åkte den odrägligt sakta. Jag kämpade emot att spy på människan som satt framför mig. Det gick ganska bra. Bytte vid Gamla stan och hann precis på mitt tåg. Vid stationen innan min blev jag upplyst om att tåget inte tänkte stanna vid min station av någon anledning som jag inte blev upplyst om. Men tåget tänkte i alla fall bara åka förbi så det blev alltså en promenad hem. Jag klev av tåget bara för att upptäcka att det spöregnade ute. Det första jag gjorde var att sätta ner foten i en sjöliknande vattenpöl. Det var kallt och blött. Och för ett ögonblick kändes mitt liv som en dålig film.

Nu är jag trött och jag har ingen mat hemma. Förutom några stackars potatisar. Jag ska nog koka dem. Sedan ska jag sitta i soffan, äta kokt potatis och känna mig eländig. Det verkar som en avslutning värdig den här dagen.

Snart helg Snart helg Snart helg Snart helg

This is the life

När man är på konsert så är det minst lika roligt att iaktta människor runt omkring en som att titta på artisten som faktiskt uppträder. Särskilt om man har ståplats. Och är kort. Tårna måste ju få vila emellanåt.

Bredvid mitt sällskap stod en tjej och en kille. Han i vit skjorta betydligt äldre än henne och totalt ointresserad av uppträdandet men desto mer intresserad av henne. Hon berusad på vitt vin och helt inne i musiken. Hon försvann och när hon aldrig kom tillbaka plöjde han sig igenom publiken för att leta rätt på henne. Deras plats intogs av en väldigt glad herre som hoppade och studsade bäst han kunde på den lilla ytan som var tilldelad honom. Sådant är roligt, särskilt roligt var att han verkade kunna varenda textrad som den tjugo år yngre artisten hade skrivit.

Något som däremot inte är särskilt upplyftande var de två killarna som stod precis framför mig och vägrade flytta sig en centimeter framåt, trots att jag hintade om att jag behövde mer plats genom att knäa den ena killen lite lätt i knävecket och demonstrativt klappa händerna precis bakom hans rygg. Helt omöjligt. Som en stenstod stod han där framför mig och rörde inte en min. Rörde inte någonting alls faktiskt. Fast kanske var det bättre än hans polare som stod och höll för öronen. De, som jag antar var deras flickvänner, däremot verkade väldigt nöjda med konserten. Jag förstår bara inte varför de absolut var tvungna att släpa med sina totalt ointresserade pojkvänner. Eller varför deras totalt ointresserade pojkvänner envisats med att följa med. Eller varför de absolut var tvungna att placera sina långa ointresserade kroppar precis framför lilla mig.

Själv njöt jag av musiken och mellanskacket. Det senare förstod jag nästan ingenting alls av men skotska är trots allt en väldigt skön dialekt. Och Amy Macdonald är en väldigt stor sångerska trots sin ringa ålder. Och när hon gav sig an ”Dancing in the dark” ensam med sin gitarr då fick jag rysningar. Förövrigt är det väldigt befriande att gå och se en så pass ung artist. Eller snarare en artist som inte har gjort så mycket. Man är väl inlyssnad på musiken som spelas och man känner igen låtarna. Och vilken röst människan har. Och vilken blick.

Det var en spelning helt klart värd att se.

tisdag 28 oktober 2008

Jag saknar honom

Jag saknar Solo. Jag saknar det där jäkla illaluktande lilla djuret så himla mycket. Tanterna brukar knyta fast sina små fåniga hundar utanför affären och de står där och gafflar som om livet hängde på deras gruffande. Då saknar jag honom. När jag ska sova och ingen sträcker ut sig bakom min rygg. Då saknar jag honom.

När ingen hoppar och studsar när jag kommer innanför dörren. När ingen följer mig vart jag än går här hemma eller tittar konstigt på mig när jag pratar för mig själv. Då saknar jag honom. Och när jag tänker på att jag aldrig mer kommer att få snosa ner min näsa i hans ickeexisterande päls. Då brister det.

Och vetskapen om att han har det bra tar inte bort min saknad. För jag saknar honom, kan ni förstå det…

måndag 27 oktober 2008

And so it ends

Elaka rykten säger att det är en av mina obsessions som är den kände skådespelaren som åkte dit för narkotikainnehav vid Stureplan i fredags. Det trodde jag aldrig om honom och jag är minst sagt chockad! Stureplan liksom? Han är död för mig nu…

fredag 24 oktober 2008

Tiden är inte på min sida

Häromkvällen innan jag somnade tänkte jag att "snart är det september" bara för att inse när jag vaknade morgonen efter att det faktiskt snart är november. Om mindre än en månad fyller jag tjugosju och egentligen har jag inte åstadkommit annat i livet än att dra på mig csn-skulder.

Jag går och lägger mig på måndagkväll. Jag vaknar upp och det är fredag morgon. Hur ska jag hinna leva när dagarna springer förbi mig så där?

onsdag 22 oktober 2008

Pubertalt

Igår råkade jag skriva ett mail till huvudkontoret som innehöll ordet piratpung. Där är ett ord man inte använder särskilt ofta! Jag hade fått varor som måste läggas in i vårt system av högre makter, alltså huvudkontoret. Varorna var piratgrejer. Inte falska saker utan saker som har med pirater att göra. Typ krokar, dolkar (av trä), skattkistor och pungen förstås. En svart liten sak med en döskalle på, innehållande silverfärgade pengar (också dom i trä). Jag skrev alltså piratkrok, piratdolk, piratkista och piratpung. Det kändes helt logiskt (just då).

Efter att jag hade skickat iväg mailet fnissade jag lite och tänkte att jag nog skulle ha skrivit penningpung, kanske piratpenningpung. Jag fnissade lite till, alltför medveten om min barnsliga humor. Jag kände mig så pubertal att jag var tvungen att börja läsa Lars Noréns pretentiösa skvallerbok om Sveriges teatervärld på vägen hem. Den är en miljon bibeltunna sidor lång och handlar om människor jag inte har en aning om vilka de är.

Piratpung. Haha. Undra om jag har gjort ett bra intryck på människorna på huvudkontoret. Och undra ifall den där Micke, som Norén skriver om hela tiden, är Mikael Persbrandt.

måndag 20 oktober 2008

söndag 19 oktober 2008

En av många

De tumlar runt i hans omtumlande soffa. Hon är glad och rödvinsrusig. Hans läppar är på jakt efter att möta hennes.
Timmen är sen.
Vinet är nästan urdrucket sånär på en droppe som släpar sig ner mot foten av hennes glas. Den kommer snart att förvandlas till en blodröd fläck på vardagsrumsbordets ljusa duk.
En av många.
Något som skvallrar om att hon var där. Precis som de andra avslöjar att någon annan var där före henne.
På hans golv ligger hennes vita klänning vårdslöst slängd.
På hans vägg hänger hennes själ i en ram.

torsdag 16 oktober 2008

Bland packtejp och kartongbitar

Mina tankar finns någon annanstans. Irrar runt där jag inte riktigt kan få fatt i dem. Dansar en bit bort, som lite på säkert avstånd. Jag får inte fäste om dem tillräckligt länge för att skriva ner dem. För jag skulle väldigt gärna vilja skriva ner dem, det skulle jag faktiskt. Kanske till och med analysera dem en aning. Bara för skojs skull. Men de är totalt osamarbetsvilliga och verkar inte alls ha någon önskan om att bli nedskrivna.

Jag upptäckte att jag hade en bit packtejp på handen när jag duschade alldeles nyss. Den har nog suttit där mest hela dagen utan att jag har upptäckt den. Kanske att det kan kallas arbetsskada. Eller så är arbetsskadan den pyttelilla kartongbit jag fick i ögat tidigare idag och som fortfarande inte har behagat klättra ut därifrån. Den skaver så där envist och obehagligt som bara pyttesmå kartongbitar kan göra. Den jäveln.

Fast det är ju knappats där mina verkliga tankar håller till en kväll som denna. Bland packtejp och kartongbitar. Men de är de enda jag får tag i. De enda som låter sig skrivas ned.

onsdag 15 oktober 2008

Morgontrött

I morse när jag vaknade trodde jag att världen skulle gå under. Väckarklockan lät så där olycksbådande och jag kände mig alldeles för trött för att gå upp. Det är visserligen fortfarande i morse men det har åtminstone gått en timme sedan jag trodde att världens undergång var här. Men egentligen känner jag ingen direkt skillnad mellan nu och då.

Jag kan önska ganska ofta att jag vore morgonpigg. Att jag studsade upp ur sängen, helt förväntansfull inför vad den gryende dagen har att erbjuda mig. Att jag var en sådan där människa som äter en ordentlig frukost, kanske till och med gröt. Jag är inte så förtjust i gröt och det enda som tar sig ner genom min hals före klockan tio är kaffe. Och den där nyfikenheten över att utforska världen är totalt obefintlig klockan sju på morgonen. Den är fortfarande obefintlig fastän klockan är åtta. Och fastän jag redan har hunnit med två koppar kaffe.

Och även fast jag vet att jag piggnar till när jag kommer till jobbet är det enda som får upp mig ur sängen om mornarna tanken om att jag får återförenas med den igen vid dagens slut. Jag borde bli bättre på det här med att vara en morgonmänniska nu när jag ändå tvingas att gå upp. För jag gillar ju egentligen att vara vaken.

måndag 13 oktober 2008

Kung fu stol

Idag slog jag en stol i huvudet på mig själv. Det var inte alls särskilt smidigt och det är tur att ingen såg det. Nu har jag natten på mig att komma på en bra förklaring till den begynnande blå bulan precis ovanför mitt högra ögonbryn. Jag gissar att den kommer att vara fullskalig ungefär snart.

Det känns rätt oglamouröst att berätta för frågande folk på jobbet att jag har slagit en stol i huvudet. Dessutom kommer de fråga hur det gick till och det vill jag helst inte berätta. Ingen kan ens ana hur oberäkneliga stolar kan vara när de befinner sig i luften, därför skulle människor inte ha någon som helst förståelse för mitt lilla missöde. Så, en lagom trovärdig förklaring vore på sin plats. Kanske något med flygande tefat...

lördag 11 oktober 2008

Till vanvett

Jag står naken
i ett bländande vitt sken
som avslöjar
- alla mina skavanker
och de är många
som vattkoppor
på en femåring
kliar de
ärrar det redan ärrade

jag ser ingenting där jag står
men jag syns
s y n a s
uppifrån ner
utifrån
in
Och det skrämmer mig
Till vanvett

fredag 10 oktober 2008

Hälsningar från Helsingborg

Jag saknar Solo, det gör jag, Ofta och verkligen. Men det är svårt att vara ledsen för hans skull, för att inte säga omöjligt. Särskilt när man får sådana här bilder skickade till sig.


Han ser ju inte ut att lida direkt.

onsdag 8 oktober 2008

Den ömhet jag är värd

Peter Birros pjäs har verkligen fått blandad kritik från recensenter som tycker att de är någonting, att det är deras åsikt som räknas. Men att de alla tycker olika bevisar väl egentligen bara att smaken är delad och att en enda människas recension aldrig är allmängiltig.

Klockan 18.55 klev vi in i den intima lilla salongen på Stora elverket. Dekoren på scenen bestod av vita väggar, vitt tak och vitt golv. När lamporna släcktes ner och draperierna drogs åt sidan tystnade sorlet tvärt och jag, som inte är särskilt van vid teater, började direkt jämföra det hela med en biograf. Där blir det nästan aldrig så där helt tyst och koncentrerat. Jag gillade det här. Tystnaden och förväntningarna tog andan ur en - på ett bra sätt. Första människan på scenen började tala och jag satt förtrollad tills att skådespelarna bugade för publiken och pjäsen var slut. Några ropade bravo, andra ställde sig upp. Tre gånger blev ensemblen inklappad igen och jag tyckte mig se en viss stolthet i deras leende ögon.

Själva pjäsen är en rätt mörk historia, med scener som hela tiden byts av varandra och skådespelare som aldrig kliver av scenen. Det känns lite som en tredimensionell film. Jag kommer ofta på mig själv att tänka att det nästan känns som att vara på bio, bara det att det är mycket häftigare, det är en helt annan närvaro. Man är ju där, där de är, i karaktärernas liv. Visserligen som åskådare men ändå. Ola Rapace var ungefär lika bra som jag trodde att han skulle vara, helst fantastisk. Thomas Hanzon var också en av dem som höjde pjäsen ytterligare men den som lyste allra starkast var Börje Ahlstedt. Vilken skådespelare!

Men om jag nu skulle tvingas invända mot någonting så är det en scen som kändes helt inkastad och tagen ut luften, den passade liksom inte riktigt in. Men eftersom det var den bästa scenen i hela pjäsen (förutom slutet) så kändes det inte som om det gjorde särskilt mycket. Jag är inte heller tvingad så jag säger bara ”Bravo” åt hela pjäsen och ställer mig upp och applåderar.

Förövrigt så läste jag en intervju med Peter Birro för ett tag sedan, där han jämförde pjäsen med filmen ”Trainspotting” och sa att om man som ung bara ska se en enda pjäs så ska man se den här. Och jag kan nog inte annat än att hålla med. Fast jag tycker att man kan (och borde) se den oavsett vilken ålder man är i.

Fast å andra sidan, vad vet jag? Jag är ingen fancy schmancy knowitall recensent. Allt jag har att jämföra med i teaterväg är ”Dunderklumpen”. Och jag gillade den också, på dens tid.

tisdag 7 oktober 2008

På dina bara knän

En dag ska jag dansa på slak lina
Framför dina blinda
ögon

Och du ska klappa
takten
På dina bara knän

måndag 6 oktober 2008

Första (och sista?) dejten

”Han kommer att döda mig levande”

Precis så säger han, människan som går bakom mig ut från det lilla stationshuset vid där jag bor. Det kan knappt ens räknas som stationshus så litet är det. Och man kan inte köpa månadskort till tunnelbanan där, varför vet jag inte men det har nog ingenting med storleken på huset att göra.

Jag behöver inte titta bakåt för att veta vem det är som har yttrat den där väldigt underliga meningen. Det är nämligen en lång blond yngling. Han är nitton och ett halvt och jag tror att han är på en första dejt med den söta blondinen som går vid hans sida. Hon verkar måttligt intresserad dock.

Jag vet en del om honom. Fast egentligen vet jag mer om henne eftersom han frågar henne saker hela tiden. Hon har comhem, både bredband och teve. Lägenhetshyran ligger på tretusenniohundra men då ingår hennes comhem. Hon vikarierar för någon som är mammaledig och hon tittar lite vindögt ibland. Han tycker att det är gulligt. Det tycker inte hon. De har stått bredvid mig hela vägen från slussen och batterierna till min mp3 är helt slut. Då hör man saker. Vare sig man vill eller inte.

Han skrattar lite när han säger det så det är nog ingenting allvarligt. Det är ingen som ska döda honom levande på riktigt. Men jag får känslan av att den blonda tjejen undrar vad hon har gett sig in på. Hennes svar blir kortare och kortare för varje gång hon ens bemödar sig med att öppna munnen. Men han märker ingenting. Eller också så är det just det han gör.

Jag undrar om de har roligt ikväll.

söndag 5 oktober 2008

Cirkus 22.15

När man hör sextonhundra personers genuina glädjetjut när han kliver upp på scenen efter att ha blivit inropad en andra gång – då förstår man hur stort det är. Då förstår man hur mycket energi som kan förmedlas av en enda man.

Och då är jag glad att jag är där.

Alla vägar leder till Skanstull

Det sägs att alla vägar leder till Rom. Jag har aldrig riktigt förstått det uttrycket förrän nu. Bara det att alla vägar inte leder till Rom längre, de leder till Skanstull. Det är helt sant. Igår skulle jag försöka vara lite av en guide eftersom jag har besök från annorstädes. Det gick så där. Två gånger försökte jag ta oss till slussen från medborgarplatsen och båda gångerna hamnade vi i Skanstull. Skanstull är inte så jäkla roligt kan jag tala om. Jag har liksom ingen alls koll på i vilka riktningar man ska gå, jag känner inte om jag går åt helt fel håll. Även om åsynen av globen borde ha väckt misstankar. Men jag vet väl inte vart globen ligger!

Hur som helst så hittade vi tillslut till slussen, första gången. Efter att ha gått till Skanstull, insett att vi gick åt fel håll och gått hela vägen tillbaka. Andra gången gav vi upp och åkte hem. Kanske lika bra. Kanske är det därför jag inte är bakis idag. Nu vet jag i alla fall vart Skanstull ligger. Men jag har fortfarande lite problem med att hitta till slussen tror jag. Och om jag verkligen skulle till Skanstull, av någon outgrundlig anledning, så skulle jag säkerligen inte hitta dit då heller.

torsdag 2 oktober 2008

Underbara Sia

Om ni gillar låten i nya Lindexreklamen så tycker ni om Sia. Det är nämligen hon som sjunger. Det är inte den första låten jag hör från henne och inte heller den bästa, även om den är riktigt bra. Min förhoppning är att fler ska upptäcka denna underbara sångerska, att hon ska bli stor i lilla Sverige och äntligen komma hit och sjunga. Jag har nämligen fått för mig att hon ska vara grymt bra live. Men att dra iväg till England för att lyssna på henne känns inte särskilt aktuellt just nu, varken tidsmässigt eller ekonomiskt.

Hur som helst så rekommenderar jag låtar som "Breathe me", "The girl you lost to cocaine" och "Lentil". Eller som sagt, Lindexreklam-låten, "Electric bird" nedan.

onsdag 1 oktober 2008

Dagarna springer förbi

Dagarna springer förbi mig. Jag trodde att den här veckan skulle kännas som hundra år lång men i morgon är det redan torsdag. Efter det kommer fredag och sedan är det helg. På söndag spelar Lundell på Cirkus och jag kommer att vara där. Biljetten är bokad sedan ett halvår tillbaka. För ett halvår sedan hade jag ingen aning om att jag skulle bo i Stockholm när det var dags för konsert. En önskan fanns, men ingen egentlig aning. Nu är jag här. Som ett helt annat liv.

På söndag spelar Lundell på Cirkus och efter det kan jag, om jag vill, ta ett glas vin med en vän på något söderhak eller en kopp te på ett mysigt café och sedan ta tunnelbanan hem. Full av liv.

måndag 29 september 2008

Höstlövsvirvel

Jag har varit alldeles för hårfärgskonservativ alldeles för länge. När jag var yngre experimenterade jag med diverse olika färger men nu har mitt hår varit trist, livlöst och brunt i evigheter. Jag gillar inte oförändringar. Jag gillar inte menlöshet och livlöshet. Jag gillar inte att smälta in i bakgrunden.

Igår fick jag ett infall, som jag så ofta får när det gäller olika saker. Och idag är mitt hår färgsprakade rött i olika nyanser. Från brunrött till djuprött till ljusrött. Jag ser ut som en höstlövsvirvel i huvudet. Man kan tro att det inte ser klokt ut men det gör det faktiskt. Det är till och med riktigt tjusigt. Eller som en jobbarkompis uttryckte det när han såg mig: ”Jävlar..! Va snygg du är i håret! Riktigt snygg!”

Man kan inte säga att jag inte kan det här med förändringar i alla fall. Gör jag dem så märks de. Eller syns. Som höstlövsvirvlar.

lördag 27 september 2008

Situation Stockholm

"Jag lever ur en soptunna”, säger han där han sitter på marken och plockar med mynten som han har lagt i en måttligt prydlig hög framför sig. Mest kronor och femtioöringar men en och annan guldtia blänker till bland silver och brons. Han tittar upp. Men hans blick är inte där. Den är någon helt annanstans, om än alls.

”Ska jag behöva leva så här? Ska någon behöva leva så här?” Han är arg, nästan spottar ur sig orden. Glasögonen är spruckna och runt halsen hänger hans ”Situation Stockholm”-kort. Han slänger iväg ett mynt. Det rullar iväg längs perrongen. Han gör ingen ansats att hämta det. Som om det lilla han har ändå inte spelar någon roll. Några barn som sitter på bänken framför honom flyttar sig försiktigt en bit bort, närmare sin mamma. Han tar ingen notis om dem.

Affischerna på perrongen berättar om det hetaste stället att handla sina rockiga kläder på och om det nya fina bostadsområdet som byggs i Sundbyberg. "Ursvik - nära till natur”. Mannen med mynten berättar att han bara ska hitta en glasbit. Han visar med ett finger hur han ska skära upp kinden, från öga till mun. Uppifrån och ner.

”Vad fan har jag att leva för?” väser han. Vad svarar man på det?

Arla morgonstund

Jag älskar mitt jobb. Vad jag inte älskar är att gå upp klockan sju en lördagmorgon för att bege mig till det. Särskilt inte efter att ha haft återkommande drömmar under hela om att min arm är avskuren och det enda som kan få den tillbaka är ett magiskt lim som måste limmas på senast tjugofyra timmar efter det att armen har avlägsnas. Fast vissa fick huvudet avhugget, de fick springa omkring utan syn och leta efter det där limmet. Jag undrar vad den drömmen betydde; att jag har det bättre än andra eller att jag saknar någonting som man ändå behöver? Hur som helst så är det svårt att vakna utvilad efter en sådan dröm.

Tur att jag är ledig i morgon. Nu: kaffe.

torsdag 25 september 2008

Kultur är kul

Det ser ut som om jag kommer att få se Ola Rapace live i Peter Birros pjäs ”Den ömhet jag är värd”, ändå. Jag pratade nämligen om den på jobbet idag och en kollega till mig blev sugen att gå, trots en viss besvikelse över att inte Mikael Persbrandt var med. Jag kontrade med Börje Ahlstedt, men det hjälpte nog inte nämnvärt. Hur som helst så bestämde vi oss för att kolla upp biljetter. Hoppas nu bara att de inte hinner ta slut innan vi har kommit överens om ett datum som passar oss båda. Det är ju redan slutsålt en bra bit in i oktober har jag hört. Jag kan inte minnas senast jag var på teater, jag vet faktiskt inte om jag någonsin har varit det i mitt vuxna liv. Och det känns som om det är lite skillnad på påtvingad barnteater och en ”riktig” pjäs.

Förövrigt så har jag köpt Öijers ”Svart som silver” som det pratas om överallt och den går ju åt som ingenting annat i butiken just nu. Man vill ju liksom veta vad allt liv är om, så den ska jag umgås med i höstmörkret.

Jag känner mig allt lite kulturell i dessa dagar. Jag gillar´t.

tisdag 23 september 2008

Livsnjuteri

Jag försöker att leva i nuet,
för stunden.
Jag lyckas,
n ä s t i n t i l l.
Jag njuter,
av livet.
Även om orden att beskriva det
har övergett mig,
för stunden.

söndag 21 september 2008

Framtidshopp

Jag hoppas och tror att Johan blir någonting riktigt stort en dag.

Nästanhöstsöndag

Jag känner mig som en skvätt mellanmjölk i en kopp med halvsvagt kaffe. Jag spelar liksom inte riktigt någon roll. Gör varken från eller till. Kanske för att det är söndag. Kanske för att det nästan är höst. Men det finns ännu inga höstlöv att sparka. Mellanårstid. Nästanhöst. Som varken gör till eller från. Jag är trött på mellan. Och på nästan. Jag vill ha himlastormande.

Ge mig ett innerligt leende och jag skall ge dig allt jag har, allt som är jag. Jag slutar upp med att vara mellan, här och nu. Om du bara ler och gör den här nästanårstiden till någonting extraordinärt. Om du gör den här söndagen varm.

fredag 19 september 2008

Fredagsplaner

Jag slutar tidigare idag. Jag tog nämligen på mig att stänga en extrakväll här i veckan eftersom jag har smittat halva mitt jobb med min helvetiska förkylning som jag drogs med för ett par veckor sedan. Fast när jag var lite snuvig, hade ont i halsen och möjligtvis lite feber så har min förkylning totalt slagit ut halva vår personalstyrka. Hur som helst så kan jag i alla fall därför smita en timme tidigare idag.

Tanken var att jag skulle hem innan öldrickningen som skulle ske ikväll men nu är även min öldrickarkompis sjuk (inte mitt fel) och jag står helt utan planer. Det känns lite tråkigt men just nu finns det ingenting som lockar mer än sängen. Den var så varm och mjuk när jag tvingades stiga ur den för en timme sedan. Om jag inte piggnar till under dagen tänker jag återförenas med den efter jobbet. Det är väl inget fel med att gå och lägga sig klockan sju en fredagskväll? Fast risken är ju att jag blir piggare om ett par timmar. Risken är att jag kommer att vara väldans rastlös ikväll. Men den får jag väl ta då.

torsdag 18 september 2008

Bokfynd

Vi har en vagn där vi säljer ut inbundna böcker för fyrtio kronor styck. De har varit med i förra årets läsecirkel och är lagom bläddrade men lika läsbara för det. Som anställd har man förstås också rabatt så jag har naturligtvis passat på att inhandla två böcker á tjugotvå kronor.

Jag kände mig tvungen att köpa Joe Hills bok ”En hjärtformad ask”. Jag är en sucker för "skräp"-skräckisar och även om jag föredrar Koontz så måste Stephen Kings son ges en chans. Att han dessutom är döpt efter Gävlesonen och protestsångaren Joseph Hillström är ytterligare en anledning till att ha hans bok i bokhyllan.

Jag kände mig även tvungen att införskaffa Bob Hanssons debutroman "Gunnar". Jag gillar hans diktning och romanen bör vara bra. Om inte annat så är bara omslaget värt tjugotvå kronor så snyggt som det är.

Behöver jag säga att jag älskar att jobba i en bokhandel?

onsdag 17 september 2008

Främlingen

Jag har huvudet sänkt där jag sitter med händerna i mitt knä. Räknar blåsvarta rutor på min halvlånga klänning. Det är inne med rutor i höst har jag hört. Jag avbryts av en kvardröjande blick från en bit bort. En sådan man känner men ännu inte ser. Tittar upp och möts av ett osäkert leende och ögon som undrar vem jag är, så där med huvudet lite på sned.

Jag svarar inte, besvarar inte. Jag är alltför blyg, kan inte riktigt tro att det verkligen är menat för mig. Men i förlägen hemlighet har jag aldrig känt mig så vacker. Och den känslan dröjer sig fortfarande kvar.

tisdag 16 september 2008

Orkidarium

Jag längtar efter någonting som inte riktigt vill bli av.
Vet inte vad eller när eller varför.
Vad jag vet är att tystnaden är öronbedövande ikväll.
Ensamheten påtagligt kvävande.
Och det jag inte vet infinner sig aldrig så som jag vill.

Jag vill ha en stoppkloss i min säng i natt.
Är trött på att vrida och vända mig.
Trött på att tiden passerar.

Ge mig någonting vackert nu.

måndag 15 september 2008

Blockets idiotmagnet

De människor som har hört av sig till mig via blocket kan inte vara helt normala. Jag letar egentligen inte längre efter en lägenhet men jag har tydligen kvar min annons och den svarar folk fortfarande på ibland. Om man nu kan räkna de svar jag får, som svar på min bostadsannons. Som idag fick jag det här mailet:

”Hej! Jag e en rök drog spritfri kille. jag kan göra allt du önskar. Du kan bo hos mig till den dagen du önskar och ha 100% kontroll över ditt liv. Bilder på mig finns här *adress till matchmakingsajt*. Jag kan vara riktig vacker mot dig. Min mor o syster kan träffa dig personligen för att ge goda referenser.”

Jag behöver väl inte ens kommentera det?

söndag 14 september 2008

I dödens närvaro

När dagens välförtjänta huvudvärk äntligen hade släppt lite grann beslutade jag mig för att ta en promenad genom Skogskyrkogården. Där varvas praktfulla familjegravar med enkla träkors. Stora blombuketter satta i vaser, enkla rosor varsamt placerade över platta gravstenar, vildvuxna buskar och välansade rabatter om vartannat. En del stenar är så slitna att det inte ens går att se om det någonsin har stått någonting på dem, de står helt vint och skevt. Andra ser helt nya ut fastän de är nästan hundra år gamla.

Jag såg tre personer stå vid en grav. Två män och en kvinna. Den ene mannen stod på knä framför gravstenen. Den andre hade sin hand på hans axel. Kvinnan stod ett par steg bakom med en blombukett i handen. Overkligt, nästan som en filmscen. Jag svängde av och gick åt andra hållet. Jag ville inte störa dem i deras sorg. Jag ville inte att de skulle känna min närvaro, känna det som att jag inkräktade på någonting som var deras.

Den är oändligt stor, Skogskyrkogården. Och obeskrivligt vacker. Särskilt de äldre delarna och den monumentala kullen. Jag gick mot den, bort ifrån de sörjande. Väl där uppe stannade jag en stund. Satte mig ner på en av bänkarna och såg på blommorna och ljusen. Tänkte på dem jag saknar och på deras gravar som jag aldrig någonsin besöker. Men jag kan tycka att det inte spelar någon roll var någonstans man tänker på dem. En gravsten är en gravsten och ingenting annat. När jag dör vill jag ligga i en minneslund. Där finns det alltid ljus som är tända och där är det aldrig mörkt och grått och ensamt.

Det måste vara vackert där när det är allhelgonahelg. Då när alla tänder ljus för de sina. Hela dalen måste bada i ett fladdrande gulaktigt sken om kvällen. Jag har bestämt mig för att gå dit då. Till minneslunden i den oändliga Skogskyrkogården. Jag ska tända ett ljus, för dem jag saknar. För dem jag älskar.

Matchmaking

Jag fick ett samtal från en vän idag. Hon försöker para ihop mig med en vän till henne och hade igår visat en bild för honom så att han skulle få se vem jag är.


Väns vän: Men det är ju bara du på bilden.
Vän: Jag vet! Fast hon är ganska intelligent.

Hon vet verkligen hur man marknadsför sina vänner, det kan man inte ta ifrån henne.

torsdag 11 september 2008

Den unge Stalin

Varje gång jag går ut på lagret fastnar min blick i unge Stalins. Biografin som heter just ”Den unge Stalin” står nämligen som pocket alldeles vid ingången till lagret på jobbet. Stalin som ung figurerar på framsidan och han var så stilig att ögonen liksom dras dit automatiskt. Nästan så att jag blir lite generat skamsen när jag gång efter annan blir en smula förälskad i den där bilden.

Jag har inte läst särskilt mycket om Stalin, förutom när han är kamouflerad som gris i Orwells ”Djurfarmen”, men omslaget på den där pocketboken får mig att vilja veta mer. Den får mig att vilja veta hur det kom sig att han blev den han blev. Varför han gjorde som han gjorde.

Efter att jag har läst klart Kallifatides ”Vänner och älskare” som jag njuter av nu, ska jag investera i den där pocketboken om den unge herr Stalin. Pinsamt egentligen och lite tragiskt att det som väcker min nyfikenhet för en historisk person är en vacker bild.

onsdag 10 september 2008

Förvirrade fjärilar på felaktiga irrvägar

Vid en enkel beröring fladdrade det till i min mage. Så där som när det känns som om hundra små fjärilar far omkring där inne med lätta vingslag. Som en välbehaglig ilning. Jag blev så överraskad att jag kom av mig, liksom stannade upp och undrade vad det egentligen var som hände. Var tvungen att känna efter ifall det jag hade känt verkligen var på riktigt.

Jag tänkte att den mest logiska förklaringen torde vara den galet stora sängen som är alltför tom och kall om nätterna. Eller kanske den annalkande hösten som känns så grå och trist och mörk att spendera ensam. Och därav en slags inbillad desperation som spelar mig spratt i form av behagliga ilningar i magtrakten. Jag kom på tusen anledningar till varför det fladdrade till i magen av den där vardagliga beröringen. En vänskaplig gest som egentligen inte betydde någonting alls, men som fick mina kinder att glöda.

Jag var nästan helt övertygad av mina egna förklaringar. Jag var nästan säker på att känslan som jag hade haft i en sekund var ett misstag, att det var en engångsföreteelse eller till och med inbillning. Men när samma beröring en stund senare fick fjärilarna att åter vakna till liv och fladdra runt en stund för att sedan snabbt stilla sig igen när hans hand lämnade min rygg, var jag inte längre lika övertygad.

Det här är inte bra. Det kan nog faktiskt inte bli mer fel och jag hoppas att det aldrig händer igen. Att de där fjärilarna inte fortsätter att dansa för den här personen. Varför kan det inte bara bli helt rätt någon gång? Rätt känsla för rätt person. Så där som det ska vara.

tisdag 9 september 2008

Vardagslyx

Imorgon slutar jag redan klockan fem. Så tidigt har jag inte slutat sedan jag började. Det känns helt lyxigt. Det känns som om jag har en hel eftermiddag ledig att spendera hur jag vill. Frågan är bara hur jag ska spendera den.

Det skulle förstås vara roligt att göra något kul (uppenbarligen), fast jag skulle å andra sidan behöva hitta en bra mataffär i närheten av där jag bor. Jag har nämligen inte sett till någon här än och att handla i närheten av där jag jobbar blir lite dyrt, lite för lyxigt.

Men att leta mataffär känns inte så där hejdundrandes roligt att göra under sin lediga eftermiddag. Om det skulle dyka upp något bättre förslag så nappar jag nog på det, som den oansvariga person jag nu faktiskt är.

måndag 8 september 2008

Farväl bäbis

Jag träffade Solo i helgen. Han är så fin, den där hunden. Jag har inget val. Snart är han inte längre min. Aldrig mer ska han ligga och trycka mot min rygg om nätterna. Det gör så ont. Som att slita hjärtat ur kroppen och jag gråter mig till sömns varje natt. Men det är väl sådant där som ingen egentligen vill veta.

Min finaste, snart är du någon annans.

söndag 7 september 2008

Rader som fastnar

När man, eller i alla fall jag, lyssnar på musik eller läser diverse texter så är det vissa textrader som fastnar särskilt mycket. De behöver egentligen inte alls vara till synes speciella fast ändå så måste de ju vara det på något sätt eftersom de faktiskt fastnar och blir så där extra fina i ens öron eller ögon.

Jag har till exempel fastnat för ”Två stolar står tomma på en vindpinad strand”, särskilt när Ebba Forsberg sjunger raden. Fast hela låten blir i och för sig speciell när Ebba Forsberg sjunger den. Den versionen tar mig tillbaka till i våras. Det är en inte helt oangenäm känsla. Så nära fast så långt bort på något sätt. Det är synd ändå, på de där stolarna som står tomma. För det är ju så.



Jag önskar att jag någon gång lyckas skriva en rad som fastnar så där. Om så bara hos en enda människa.

lördag 6 september 2008

Det finns en värld där utanför

En vecka utan internet är till ända. Egentligen har jag haft internet hela veckan, dock har jag saknat en dator. En vecka utan dator är till ända, en vecka som har fått mig att inse hur mycket jag faktiskt använder den. Det handlar ju inte bara om rena nöjen och tidsfördriv. Allt annat är så mycket krångligare utan dator; att boka tågbiljett, att kolla resvägar, att betala räkningar och sådana saker. Man blir ju helt handikappad utan internet. Fast mest har det varit tråkigt när jag har kommit hem från jobbet för sent för att åka iväg och göra någonting men för tidigt för att sova. Särskilt tråkigt är det när man heller inte har någon tv, förutom en pytteliten sak som sitter fast i väggen uppe vid taket i köket. Men jag har överlevt, som den kämpen jag är.

Det var ju bra ändå att jag kunde göra alla de där viktiga sakerna på mitt jobb, som att betala saker och boka grejer. Men nu ska det ändå bli skönt att kunna göra sånt när man vill. Nu kan jag återgå till mitt normala internetberoende jag. Om jag skulle vilja alltså.

lördag 30 augusti 2008

Taaaakeee on meeee

Jag lämnade min tillfälliga kombos lägenhet klockan åtta igår morse och kom hem nu alldeles nyss. Igår kväll var det 80-talsafton på Bonden Bar dit jag tog mig direkt efter jobbet, med undantag för en avstickare på ett annat ställe där det serverades mat. Jag är inte så förtjust i 80-talsdisco egentligen men ju senare kvällen blev desto mer sjöng jag med i hitarna. Det kan förstås ha att göra med ölintaget. Och människorna som studsade omkring på dansgolvet, de var sannerligen underhållande att titta på. Det enda dåliga med kvällen var att jag tappade Roxie. Som att det inte är meningen att jag ska hitta kärlek. Nåväl, jag får väl vara envis och skaffa mig en ny. Eller försöka intala mig själv att fabrikstillverkade voodoodockor säkert inte fungerar, ändå.

Idag tog jag bussen in till stan från en vän som jag sov hos inatt. Jag mötte upp en annan vän på t-centralen. Vi strosade runt på söder och gamla stan. Jag upptäckte att de där cabrioletbussarna som jag såg förra sommaren men inte blev trodd på, faktiskt finns. Mitt sinne har varit som ett enda stort ”Vad var det jag sa” sedan dess. Det är så skönt att ha rätt på något sätt. Ett mms skickades naturligtvis iväg, som bevis.

Jag och min vän gick på konditori, ett riktigt sådant med femtiotalsinredning och bakelser. Sedan mådde jag illa och åkte hem. Så nu sitter jag här. Redo för kvällen som ska bestå av film och mig i horisontellt läge i soffan. Så måste jag nog undersöka det där konstiga blåmärket jag har på hakan lite närmare. Jag kan inte alls komma på varifrån det skulle ha kommit. Dessutom är det nog dags att försöka kurera mig ifrån den här helvetiska förkylningen jag dras med. Jag vill gärna kunna andas på måndag.

torsdag 28 augusti 2008

I will voodoo your heart out

Jag har varit på Formex idag. Jag har gått omkring där HELA DAGEN. Nej nu ljög jag. Jag åkte in till jobbet till klockan nio först. Sedan tog jag och min chef oss hela vägen till Älvsjö och efter det gick jag bland Stockholmsmässans montrar hela dagen, förutom under trekvarten som vi åt lunch. Jag gick och jag gick och jag gick – i åtta timmar! Mina fötter är halvt döda, de vill av. De vill vara någon annanstans. Helst i händerna på en skicklig massör eller i ett fotbad, men varken eller verkar finnas i närheten.

Men att gå på mässa har sina fördelar. Några av dem är rödvin, choklad, kakor och annat smått och gott man kan hitta i montrarna. Särskilt gott. Men även små saker fanns att få. Min favorit som jag lyckades få med mig hem är nog min voodoodocka, Roxie Heartstealing, som ska ge mig tur i kärlek. Ja, så nu jäklar!

Förutom att mina fötter känner för att aldrig mer gå så var det en helt okej arbetsdag, ändå.

onsdag 27 augusti 2008

Alla dessa blickar som möts

Det är ständigt blickar som möts. Leenden som utbyts. En tunnelbanefärd är aldrig bara en tunnelbanefärd, det är tysta möten människor emellan. Blyga passeranden som aldrig riktigt blir något mer än just den där blicken, eller det där leendet. Jag kan inte låta bli att tycka om det. Oavsett om det är min blick som möter någon annans, min mun som blir till ett snett litet leende som blir utbytt eller om det som sker är andra människor emellan.

Hur kan man bli annat än glad av dessa eviga små tysta möten? Så vardagligt enkelt, inte mer än så. Det behöver inte vara mer än så.

måndag 25 augusti 2008

Första dagen

Idag jobbade jag första dagen på mitt nya jobb. Det var kanske var lite dumt att första dagen var just den 25:e. Det var nämligen hur mycket folk som helst, som handlade för hur mycket pengar som helst. Men det gick bra. Jag är bra. Min chef bjöd på lunch och på torsdag ska vi på mässa, hon och jag. Jag gillar mässor. Särskilt gillar jag att göra saker som inte känns så jobbaktiga. Som att gå på mässor.

På söndag eftermiddag flyttar jag in i min nya lägenhet. Den är jättefin. Den har både diskmaskin och tvättmaskin och det tar ungefär en kvart att åka till jobbet därifrån. Och det tar ungefär en kvart att promenera till globen. Dyrt så klart, men jag tror att den kommer att vara värd varenda krona. Visst går det bra att bo ihop med shotsglaset men det är ändå lite trångt att dela två stycken på en liten etta och det ska verkligen bli skönt att mysa in sig i något eget. Sa jag att den har både tvättmaskin och diskmaskin?

söndag 24 augusti 2008

Storstadskväll

Det är så vackert här
om kvällen

Den mörka vattenytan
efter den upplysta stadens
solnedgång

Månen som kråmar sig
En hand i en annan
på väg över bron

De storslagna husens konturer
som avtecknar sig mot
en oändlig himmel

Spegelbilden av hela skådespelet
I det krusade vattnet

Det är så vackert här
men om kvällen
påminner staden mig
om dig

Eller också är det vitvinsruset

fredag 22 augusti 2008

Alias McGyver

Jag är ensam hemma. Min för närvarande kombo är på jobbet och kommer inte hem förrän klockan sex. Själv ska jag iväg vid fem för att titta på en lägenhet och då måste man vara fräsch känns det som. Så jag tänkte göra det som vilken normal människa som helst skulle göra om den vill vara fräsch, nämligen duscha.

Jag hade laddat med handduk och rena trosor, stängde dörren till badrummet och stod helt plötsligt med dörrhandtaget i handen, utan att det längre satt fast i dörren. Jag letade febrilt efter ett fönster i det lilla badrummet men något sådant fanns icke att skåda. Jag försökte trycka tillbaka handtaget men såg förtvivlat att den där lilla manicken inuti dörren var på väg att ramla ut på andra sidan. Visst hade jag kunnat sitta inne i badrummet tills min kombo kom hem från jobbet, cellskräcken skulle jag nog kunna klara av men lägenheten då? Kan man ringa tillbaka till innehavaren av den klockan sex och säga att man hade låst in sig i badrummet och inte kunde komma ut? Skulle man vilja hyra ut sin lägenhet till en sådan människa?

Jag försökte försiktigt trixa med en pincett där handtaget hade suttit med det tedde sig helt lönlöst och den där lilla grejen i mitten gled snarare bortåt än framåt. Jag letade igenom varenda hylla i min kombos badrumsskåp och hittade tillslut ett ståldiadem. Ståldiadem kan vara användbara till andra saker än att bara ha i håret. Med ett för mig onaturligt lugn och ett väldigt tålamod fick jag tillslut upp dörren och kunde ramla ut i friheten igen. Men jag ska inte sticka under stolen med att paniken bubblade på rätt bra under den lugna ytan. Och jag behöver väl inte säga att jag slutligen duschade med öppen dörr?

Blygsamma planer

Jag sitter i ett kök/vardagsrum/sovrum i Huddinge i min gigantiska Franz Ferdinand-tisha. Framför mig har jag en fungerande men ack så seg laptop och en kopp snabbkaffe. Halv åtta blev jag lämnad och jag hörde i sömnen hur låset vreds om till den lilla men väldigt mysiga ettan som inte alls ser ut att ligga i någon storstad. Det känns snarare som om jag har flyttat ut på landet. Snart går det nog förbi en ko här utanför fönstret. Eller en get.

Så fort jag har druckit upp kaffet så ska jag ge mig ut på en promenad i omgivningarna. De kan ju vara roliga att känna till, även om jag misstänker att detta inte kommer att vara mitt hem längre än till nästa lördag eller söndag. Jag vill inte säga mer än så. Jag vill liksom inte jinxa något, men håll tummarna för mig runt fem, tack.

torsdag 21 augusti 2008

Adjö Gävle. Hej Stockholm

Ikväll går tåget mot Stockholm. Det känns inte som om jag ska flytta utan mer som att jag bara ska åka bort för ett tag. Jag har inte provat att lyfta den stora väskan sedan jag packade om den och jag för tredje gången fick bestämma ytterligare kläder som inte ska få följa med till huvudstaden. Men jag tror att den fortfarande är galet tung och jag är glad att jag blir mött av någon på stationen i Stockholm och att jag får hjälp med att släpa väskorna därifrån.

Det känns heller inte så vemodigt att fara härifrån. Jag kommer hem hit igen om två veckor för att hämta mer kläder och eventuellt lite bestick, tallrikar, Dylan- och Joplinaffischerna och sådant där som man behöver i en lägenhet. Jag har redan bokat biljetten. Nittiofem kronor, som hittat.

Visste ni förresten att Ola Rapace spelar på Dramaten i höst? ”Den ömhet jag är värd”, den skulle jag vilja se, jag hoppas att jag får någon med mig. Jag tror att jag kommer att trivas i Stockholm, jag tror faktiskt det. Jag gillar redan allt det där som man kan göra, om man vill.

onsdag 20 augusti 2008

Skärpning!

Jag har inte läst någon bok på evigheter, inte sedan jag läste ”Jack”. Jag började lite smått med Torbjörn Flygts ”Himmel” som jag hade sett fram emot att läsa, men den visade sig tyvärr vara ganska tråkig så jag gav upp den. När sedan min lägenhets sista mobila lampa gick sönder så blev det där med att läsa böcker helt bortprioriterat, särskilt eftersom jag är en läsapåkvälleninnanmanskasova-människa. (Ursäkter, ursäkter. ursäkter.)

Men för tillfället huserar jag i mitt gamla ungdomsrum på den stormiga gatan där jag växte upp. Det innebär att jag fram till i morgon, när jag tuffar iväg till Stockholm, har en alldeles egen sänglampa och kan ligga och läsa hela natten om jag så vill. Nu gör jag inte det. Jag läser tre sidor och sedan somnar jag, sisådär klockan 22.15. Jag känner att jag borde ha utnyttjat de här kvällarna (och nätterna) jag har bott här bättre, jag borde ha plöjt igenom massor av böcker. Istället har jag läst 38 sidor i ”Egalias döttrar”. Där bär pojkarna pehå, går på svenbaler och är rädda för att bli våldtagna på vägen hem. Det är helt enkelt en kopia av vårt samhälle, bara det att rollerna är ombytta, könsrollerna that is. Den är ganska intressant så här långt får jag lov att säga.

Ikväll kanske jag orkar läsa hela tio sidor, i morse gick jag nämligen inte upp förrän klockan var tjugo i nio. Och det är tydligen sent nu för tiden. Då borde jag orka vara vaken till åtminstone 22.45.

Ikväll finns det inga ursäkter! Jag måste ju trots allt liksom leva upp till min roll som boktönt.

tisdag 19 augusti 2008

En och en halv dag

Igår åkte jag med pappa till jobbet vid sju på morgonen. Det gjorde jag egentligen inte alls eftersom jag åkte till min lägenhet. Men jag åkte med min far när han skulle till jobbet. Jag städade tills knäna ömmade och fingrarna såg ut som något som kommer efter russin (om det nu kommer någonting efter russin). Hela tiden ackompanjerad av radion. Hanna Fahl är tillbaka med P3Populär, som jag har längtat! Vid kvart över tre märkte jag att jag började slarva och att varje tanke började och slutade med ”Äh”, så jag cyklade hem, eller bort.

Idag cyklade jag med pappa till jobbet vid sju på morgonen. Det gjorde jag egentligen inte alls eftersom jag cyklade till min lägenhet. Men pappa jobbar ungefär där jag bor/bodde så vi gjorde sällskap. Jag tvättade fönster medan Hanna Fahl pratade med en bokhora. Tidigare tjatade människorna i morgonprogrammet om ett visst fall i OS. När klockan slog elva var jag helt klar. Och cyklade hem igen, eller bort. En och en halv dag tog det att städa efter mitt två år långa varande på samma plats.

Förra året vid sju hade jag nog ganska nyligen gått och lagt mig. Livet förändras, liksom dygnsrytmen. Och andra saker. Vissa till det bättre, andra som man saknar och en del som egentligen inte gör någon som helst skillnad. Jag kan inte låta bli att undra hur det kommer att se ut nästa år vid samma tid. Jag undrar om jag är vaken klockan sju då, eller om jag nyss har gått och lagt mig. Jag vet heller inte riktigt vad jag hoppas på.

söndag 17 augusti 2008

Minna gör inte tält!

Jag är medbjuden på kräftskiva på lördag. Kräftskiva med massor av nya människor lät sannerligen som en fin start på min stockholmsvistelse. Men när jag sedan fick höra att sovsäck måste medtagas och att det ska sovas i tält så sjönk min entusiasm drastiskt. Jag ser ut genom fönstret och vilar ögonen på hällande regn samtidigt som termometern visar tretton grader.

Vädret hade visserligen spelat mindre roll. Minna gör helt enkelt inte tält! Inte ens om det är tjugofem grader. Det är alltid för varmt, för kallt, för fuktigt eller för myggigt. Framförallt är det för hårt. Dessutom sätter man sig i brännässlor när man ska kissa och det finns faktiskt ingenting positivt alls med att sova i tält. Jag äger ingen sovsäck just av den anledningen och även om jag hade någon så skulle den inte få plats i de redan sprängfulla och för att inte tala om tunga väskorna.

Den där kräftskivan får allt klara sig utan mig om det inte är så att det finns någon skjuts hem igen samma kväll. Tält.. Pfft..

lördag 16 augusti 2008

Sista allt

Idag har jag jobbat min sista dag i skoaffären. En nittiotreårig dam tyckte att det var väldigt tråkigt ”du som är så trevlig”, sa hon. Hon var så söt med sitt vilda gråa hår och sin pigga, glada humor. Det kändes faktiskt lite tråkigt där och då, att jag skulle sluta.

Alldeles nyss badade jag för sista gången i mitt badkar. Det kändes ännu sorgligare. Jag älskar min lägenhet och jag vet inte om jag är riktigt redo att lämna den än. Fast nu är den visserligen halvtom och rätt tråkig men den är min. Den har varit mitt hem de senaste två åren. Det verkar vara ungefär så länge jag stannar på en och samma plats.

Inatt sover jag här för sista gången, och sista gången på länge i min egen säng. Det är sista gången jag och Solo somnar in där tillsammans så som det känns som om vi alltid har gjort. Jag med ansiktet mot väggen och han tryckandes raklång längs min rygg. Hur ska jag någonsin kunna somna utan att ha honom där.

Det är sista allt. Jag längtar tills det vänder, när det blir första allt istället. Det låter så mycket trevligare. Det här är alldeles för sorgesamt.

fredag 15 augusti 2008

Bland torkade blommor och minnen

Sedan jag flyttade hemifrån någon gång i början av 2000-talet så har jag haft en liten korgdockvagn med torkade blommor. Vagnen fick jag av min farmor när jag var liten. Jag tycker mycket om den och uppskattar den nog mycket mer nu än vad jag gjorde när jag var barn, så särskilt funktionell som dockvagn var den nog aldrig. De torkade blommorna är blommor som jag har fått under årens lopp. En del har tillhörande kort som gratulerar mig på studenten, på födelsedagen eller som säger hur mycket någon tycker om mig. Jag har till och med ett kort som säger förlåt. Jag undrar hur det kommer sig att jag har sparat just det kortet.

Hur som helst så gick jag igenom alla blommor och kort idag. Jag hade nämligen bestämt mig för att kasta dem. Alla som känner mig vet hur svårt jag har för att slänga sådant som kan uppfattas som minnen, vilket är det mesta enligt mig. Men nu skulle blommorna i alla fall väck. Jag läste korten för sista gången och fastnade för två av dem av olika anledningar. På det ena stod det: ”Hej Gumman. Ville bara berätta hur söt du är och att jag verkligen tycker om dig. Puss”. Det kortet gjorde mig glad och lite varm i hjärtat, som i efterhand. Jag bodde fortfarande hemma när jag fick just den blomman. En lång röd ros, of course. Killen som gav mig den var omkring arton och störtförälskad. Jag var sexton och visste nog inte riktigt vad jag var, förutom lite pirrigt generad över uppmärksamheten han gav mig. På det andra kortet stod det bara: ”Jag älskar dig!” med utropstecken och allt. Det fick mig att fundera över hur lättvindigt människor använder de där orden. Och hur lätt det är att missta förälskelse för riktigt kärlek. För det var ju inte riktigt sant det där som stod.

Om jag skulle spara bara ett av de två korten så skulle det bli det första. Det är genuint, ärligt och enkelt. Det andra har liksom tappat sin känsla någonstans på vägen, om den ens någonsin fanns där.

torsdag 14 augusti 2008

Tungt

Jag ställer frivilligt mitt liv uppochner.
Ordnar av fri vilja ett okontrollerbart kaos.
Bryter upp, bryter ner, b r y t er.. i h o p.
Rastlösheten kan vara farligt tung att bära.
Liksom alla dessa flyttkartonger.
Och livet självt, stundom.

måndag 11 augusti 2008

Fortfarande ofattbart

Förra sommaren, under en av de ändlösa promenaderna runt omkring i Stockholm, hamnade jag på platsen där Olof Palme sköts ihjäl. Jag såg minnesplattan vid korsningen Sveavägen-Olof Palmes gata där det stod: ”På denna plats mördades Sveriges statsminister Olof Palme den 28:e februari 1986”. Han blev skjuten på min namnsdag året då jag skulle fylla fem. Jag minns inte så mycket mer än att jag tror att mamma grät. Kanske grät jag också utan att riktigt förstå varför.

Lite underligt egentligen med en sådan platta, som om mordplatsen blir till ett turistmål. Det är egentligen ungefär lika underligt som att folk åker till Stjärnsund för att titta på huset där Anders Eklund bodde. Men jag har själv stått vid den där plattan, däremot skulle jag aldrig turista till Stjärnsund för att se en mördares hus. Det är trots allt en väsentlig skillnad mellan de två. Stjärnsund handlar troligtvis om ren och skär makaber nyfikenhet. Minnesplattan handlar om någonting helt annat, den symboliserar någonting. Man läser den och respekterar en människa som dog för sin sak, eller för sin person. En man som stod upp för utvecklingsländerna, som värnade om de svaga och som talade till folket. Varken felfri eller perfekt – men orädd och stark.

Det är fortfarande helt ofattbart att det hände, det där. Kanske behövs en sådan där minnesplatta ändå, för att man liksom ska förstå.

Tack, men nej tack

Vad är uppe med att folk (killar/män) svarar på min bostadsannons på blocket med mail som: ”Hej jag har ingen lägenhet att hyra ut, men jag vill gärna visa dig Stockholm.” eller ”Hej, jag hade mer än gärna hjälpt dig med boende om jag hade kunnat, men vill du ta en fika nån dag?” Va? Vad är det för människor som letar potentiella dejter på blocket egentligen? Freaky är vad det är! Och om jag faktiskt hade letat efter någon att dejta så hade jag väl skrivit en kontaktannons istället.

NEJ, JAG VILL INTE TA NÅGON JÄVLA FIKA, JAG VILL HA NÅGONSTANS ATT BO!

Så.

lördag 9 augusti 2008

På 36 kvadrat

Jag har ännu inte hittat någon lägenhet i Stockholm, så tillsvidare ska jag vara inneboende hos den här människan.

Det kan ju gå nästan hur som helst.

torsdag 7 augusti 2008

Du kan, jag kan, alla kan

Vem som helst kan skriva poesi
Det är bara att

Stapla
ord

varandra

Forma frustrerade meningar
Om ingenting alls
Ge dem böljande mjuka linjer
Som romantik och aftonvals (?)
Kanske rakt, rytmiskt, symetriskt
SpRetiGt?
Kort och koncist
E l l e r u t d r a g e t i a l l e v i g h e t
Jonglera med allitrationer
Eller strunta helt i alla bestämda funktioner


Metadikt -
Is the shit

Hysteri

Idag såg det ut som om någon hade släppt lös femtio klåfingriga och obstinata fyraåringar i butiken. Halva reapriset förvandlar tydligen folk till galningar. Det är som om allt vad vett och etikett heter är helt bortglömt. Det låg skor överallt och folk rev i hyllorna som om det gällde livet. Det är ett under att ingen blev allvarligt skadad.

Och en del människor är så snåla. De passar på att köpa fem par skor och sedan frågar de om de får mängdrabatt (när skorna kostar hundra kronor paret). Fast priset tog nog ändå damen som skällde ut mig för att jag råkade säga att ett par skor kostade tvåhundrafemtio kronor när de i själva verket kostade tvåhundrafyrtionio och femtio. Förlåt mig fader ty jag har syndat, men det var verkligen inte meningen att försöka blåsa henne på femtio öre, det är helt sant.

Förövrigt så köpte jag tolv par strumpor för hundra kronor idag. Jag upptäckte när jag kom hem att en strumpa var trasig. Men tjugotre strumpor för hundra kronor är ändå ett fynd. Men jag kanske skulle ha frågat ändå om man fick mängdrabatt?

onsdag 6 augusti 2008

Den där blicken

Jag såg ett kort på dig nyss. Jag såg din blick.
Den där blicken, den du brukade ge mig.
Jag har ett kort på oss två där du ger mig exakt samma blick.
Det är från en fest. Jag sitter i ditt knä med ett glas vin i handen och du ser på mig som om jag betyder allt för dig. Som om jag är kärlek. Det är länge sedan just det kortet togs. Flera år sedan.

På kortet jag såg idag gav du den blicken till någon annan.
Det kändes på något sätt. Konstigt.
Som om du gav någon annan någonting som tillhör mig.
Så barnsligt av mig.

"Välja fel"-expert

Hjärtat skenade iväg i bröstet på mig. Jag kände hur det frenetiskt bultade och slog där inne när jag såg Tony kliva in i butiken idag. Jag har inte sett honom på tre år och jag kan inte direkt säga att jag har saknat honom, eller saknat att se honom – även om han är vacker som få. Vi träffades i ett par månader för ungefär tre år sedan, men jag avslutade det hela eftersom jag upptäckte att han inte var så mycket mer än ett vackert ansikte och en två meter lång snygg kropp, dessutom hade han svårt för att förstå ordet ”nej”. Han hade även svårt för att förstå att jag inte ville träffa honom mer, trots att jag berättade det för honom. Han ringde ändå, frågade om vi skulle ses, sa att han saknade mig, att han tyckte om mig. Men efter ett väldigt pedagogiskt och ganska otrevligt sms från min sida så förstod han slutligen vinken (?) och vi har inte hörts eller setts sedan dess.

Men idag stod han alltså där. Mitt i butiken. Och mitt hjärta ville bara fly fältet, magen också för den delen. En obehagskänsla spred sig i kroppen och jag slungades tillbaka till då när vi träffades. Kände den där paniken jag hade när jag inte blev av med honom. Paniken jag hade när han inte tog mitt nej.

Vi kom båda av oss idag. Han stod där mitt i butiken, helt stilla och tittade på mig och jag stod bakom kassan och glodde tillbaka. Han fann sig först, vände sig till sina vänner och sa någonting. Jag gjorde vad vilken mogen individ som helst skulle göra; jag flydde ner till källarlagret och stod där och gömde mig tills att han hade gått. Sådana konfrontationer med det förflutna är inte riktigt min grej.

Jag tänkte för mig själv där jag stod att jag verkligen vet hur man väljer helt fel. Jag är allt lite av en expert på det. Tony var ju varken mitt första eller sista dåliga val.

(Förövrigt så bestämde jag mig häromdagen för att sluta vara så personlig i min blogg. Så här långt går det sådär får jag väl lov att erkänna.)

tisdag 5 augusti 2008

Same old, same old

Jag gillar inte att killen som jobbar på affären bredvid mitt jobb hejar igenkännande på mig varenda morgon när jag kommer in för att köpa min frukostbanan. Särskilt gillar jag inte när han ler menande mot bananen. Jag gillar det nästan lika lite som när snubben på den närliggande pizzerian antar att jag ska ha en fårostpizza när jag kommer in.

Jag är spontan! Spontan, I tell you! Och så där, vad heter det när man tycker om att prova nya saker?

Äh.

måndag 4 augusti 2008

Förnuftig eller bara sorgligt cynisk?

Jag tittade ju på en lägenhet i lördags. En trea för tretusen i månaden inklusive el. Jag tyckte att det hela lät lite skumt men jag skulle ändå till Stockholm så varför inte kolla in den. Den låg rätt bra till, och såg väl okej ut. Jag fick däremot inte så bra intryck av människan som skulle hyra ut den. Hon verkade väldigt spattig. Hon ville ha en deposition på tretusen kronor direkt efter att kontraktet var skrivet. Kontraktet skulle hon skicka till mig dagen efter. På dörren stod det ett namn och hon hette något helt annat. Jag sa att jag inte tyckte att det kändes så bra att ge tretusen kronor till en främmande människa innan jag hade fått nycklarna till lägenheten men hon insisterade ganska högljutt på att hon ville ha pengarna som säkerhet för att jag verkligen skulle ta lägenheten. Dessutom menade hon att hon inte gärna kunde sticka med tretusen kronor. Jag gick med på det och åkte därifrån.

Men det hela kändes inte riktigt okej. Hon kan väl visserligen inte komma så långt på tretusen kronor men om hon skulle blåsa trettio personer så är man helt plötsligt uppe i ganska höga summor. Igår berättade dessutom någon för mig om internetgiro, som innebär att jag sätter in pengar på ett konto och de kan bara plockas ut så länge båda parter har godkänt uttaget. Det skulle ge henne den säkerheten hon behöver för att jag ska ta lägenheten och det skulle få mig att känna mig säker från att bli blåst. Så jag skrev ett väldigt trevligt mail där jag föreslog att vi skulle använda oss av detta och fick ett väldigt argt mail tillbaka skrivet helt med versaler. Hon förklarar för mig att hon inte tycker om att jag verkar så misstänksam och att jag kan kasta kontraktet (som var handskrivet), för att hon inte vill hyra ut till mig längre.

Nu är frågan; Var jag förnuftig och undvek en blåsning eller var jag bara sorgligt cynisk och missade en superbillig lägenhet?