lördag 30 januari 2010

Den sista sommaren

Det är kallt, trots att det är mitten av juli. Vädret är nyckfullt och då och då släpper molnen ifrån sig ett par droppar som gör sanden oregelbundet prickig. Vi har sprayat Johannas hår svart och smetat tre lager brunkräm i hennes ansikte. Året är 1997. Sommaren mellan högstadiet och gymnasiet. Om en månad dör prinsessan Diana, när nyheten når mig ligger jag på kökssoffan i Ellinors familjs sommarstuga och är hemligt förälskad. Fast när vi står i lekparken utanför Ellinors hus i Andersberg , utklädda till Spice Girls, lever hon och jag är ihop med någon som påstår sig älska mig men som egentligen bara är ute efter min oskuld.

De kallar oss Spice Girls, jag antar att det beror på att vi är fem stycken och Marie har rött hår. Nu ler jag, slänger med min mörka page och tittar rätt in i kameran. Linda har sitt långa blonda hår i två hästsvansar. De svänger hit och dit när hon studsar fram på sina vita platåskor. Idag är vi Spice Girls. Idag ÄR vi Spice Girls. Ellinor har träningskläder och gnäller över att hon får vara den fula. Hennes mamma tar tålmodigt fotografi efter fotografi. Snart är rullen slut och vi skyndar oss ner till stan och lämnar in den för en timmesframkallning. Fnittrar på äkta fjortismanér när expediten ger oss en undrande blick. Vi har redan köpt Spice Girls samlaralbum och pillat ut bilderna på de riktiga Spice Girls. Gjort plats för oss. Det är Adrian som fyller år och vi tycker att vi har kommit på den bästa presenten någonsin. Tänk så förvånad han ska bli när han öppnar albumet och ser bilderna.

Det är sommaren mellan högstadiet och gymnasiet. Till hösten måste vi åka buss in till stan varje morgon. Gymnasiet. Det känns så vuxet. Så främmande. Det är som att det här är den sista sommaren som barn. Och på sätt och vis blir det ju så. För sen dör prinsessan Diana och någon tar min oskuld. Sen är det liksom löjligt att vara Spice Girls.

torsdag 28 januari 2010

Trafikplats Glädjen

Det är en lugnare, mer nertonad Gardell som äntrar scenen på Folkoperan ikväll. Premiären av hans nya show ”Trafikplats Glädjen” äger rum och mina förväntningar är minst sagt höga. Jag älskar Gardell. Jag tycker om hans säregna mimik och hans yviga gester och jag tycker lika mycket om när han är lugn och allvarlig. Ikväll är det förstås en del av det första men mycket mer av det senare än jag tidigare har sett. Inte som att han är allvarlig hela tiden, det är snarare så att det där väldigt överdrivna, som är lite av hans signum, nu är minimerat. Vilket visserligen fortfarande är en del.

Den en och en halv timme långa föreställningen börjar med en föreläsning om HBT(Q) i sann Jonas Gardell-anda, fortsätter med berättelser från barndomen och Mark-skämt. Men sedan kommer den seriösa monologen. Och jag brukar gilla dom, men den här gången slår det fel och efteråt uppstår en förvirrad tystnad. Ingen applåderar. Och jag vet inte om det är meningen eller om tystnaden faktiskt är en pinsam tystnad, som efter ett budskap som inte riktigt har gått fram. Och där någonstans, en timme in i showen, tappar den sin storhet. Om så bara en aning.

Allt som allt är det en bra show för jag älskar Jonas och jag tror aldrig att han skulle göra mig besviken. Jag gillar avsaknaden av musik, sång och vattenhink. Jag tycker om att han står själv på scenen, att det hela känns väldigt naket och avskalat. Intimt och lättsamt. Däremot saknar jag någonting som håller showen samman mellan skämten, en röd tråd. Den finns där men den är som för kort för att användas.

måndag 25 januari 2010

Reminisc.ar

Lyssnade på musik från "förr" (sent 1990 och tidigt 2000-tal) i helgen. Återupptäckte både en och en annan pärla. Bland annat den här:



90-tal och 00-tal kanske inte riktigt var så illa musikmässigt, som jag ibland vill få det att framstå som. Jag menar, det här var ju bara en av många. Inte ens en av dom bästa egentligen. Men liksom bra ändå.

söndag 24 januari 2010

I eated it

Min kompis Fredrik sa att man inte ska äta opp pepparkakshus. Han menar att det har stått och samlat damm i en halv evighet och att det inte är meningen att man ska äta det efter julen utan att man ska typ.. kasta det. Jag frågade vad meningen med att göra ett pepparkakshus i sånt fall skulle vara och Fredriks fru säger ”För att det är fint”.

Pahahahahahaha!

Jag har i alla fall ätit opp mitt.


tisdag 19 januari 2010

Grattis!

I lördags blev en kille i målbrottet av med oskulden. Det var skönt fast inte så skönt som han hade föreställt sig, dessutom kom han lite för snabbt och lite i. Han och hans tjej ska naturligtvis kolla upp ifall det blev något, dom har redan pratat om det där. ”Det e lugnt len!” Sexet var på hennes initiativ. Han hade som vanligt frågat vad hon tänkte på och hon hade tänkt på att de kanske skulle ligga med varandra. Och han var ju sjukt på, så dom låg med varandra. Lite hastigt.

Han vet det, tjejen han var med vet det, hans tre kompisar han pratade med i telefon vet det. Och en hel tunnelbanevagn vet det. Säkert någon mer också.

måndag 18 januari 2010

När Jonas inte lyssnar på mig

Jag: Är det egentligen någon skillnad på Portello och Pommac?
Tystnad.
Jag: Va?
Jonas: Jaaa, men det är en såndär grej.. man har i chokladen..

fredag 15 januari 2010

Stalker

Jag tror att systemetkillen stalkar mig. Jag har inte sett honom på evigheter men så i tisdags var han på samma tåg som mig (som jag?) och häromdan strök han omkring bland hyllorna på mitt jobb och ”läste” på baksidan av diverse böcker. Det är faktiskt inte alls okej att hålla på sådär. Jag tror att jag måste säga åt honom att lägga av.

onsdag 13 januari 2010

Inte ikväll, inte den här årstiden

Timmisen sms:ade precis och frågade om jag ville hänga med till Pet Sounds bar ikväll. Mitt i veckan, på en vardag!? Hon måste vara galen. Här sitter jag och kämpar för att hålla mig vaken till åtminstone tio. Och i samma ögonblick som jag formulerar mitt nekande svar känner jag mig gammal. Gammal och tråkig. Fruktansvärt tråkig.

Jag minns tillbaka till en tid då jag hade hängt på utan att tveka en sekund. Sett varje kväll som en möjlighet att göra något extraordinärt eller ordinärt. Någonting, åtminstone. Den tiden är förbi. Den har varit förbi sedan jag gick i ide någon gång i november. Men förhoppningsvis är den tillbaka igen senast april.

Jag brukar alltid pånyttfödas om våren.

måndag 11 januari 2010

Den dog, det var inte mitt fel

Min nya röda fina mini-pc gick sönder. Den här gången var det faktiskt inte mitt fel. Jag misstänker nämligen att den var trasig redan från början. Batteriet ville inte ladda. Så jag gick tillbaka med den och fick ett nytt batteri men det ville inte heller ladda. Så igår var jag där en tredje gång och fick som svar att jag antingen skulle få lämna in den så att de fick laga den eller så skulle jag lämna tillbaka den (eftersom de inte hade fler av just den modellen hemma kunde jag inte få en ny likadan). Det känns inte särskilt okej att lämna in en helt ny dator för lagning så idag reklamerade jag den. Jag lämnade kallt tillbaka den och köpte en ny jättefin fungerande röd mini-pc! Den är lite större och lite bättre än den gamla (mycket bättre om man tänker på att batteriet laddar) och allt jag behövde göra var att lägga till tvåhundra kronor. Jag ska älska den för alltid. Den här ska jag älska för alltid på riktigt. Och jag ska vårda den ömt.

Och det spelar tydligen roll vem man pratar med på en sådant där ställe. Han jag pratade med igår var inte alls särskilt tillmötesgående. Han sa att de inte hade fler datorer i den prisklassen, medan han jag pratade med idag trollade fram en nästan likadan som jag hade och dessutom gav mig ett år av Norton helt gratis. Det kallar jag service.

tisdag 5 januari 2010

Kyla och is

Vad jag har hört så är det här den kallaste vintern sedan tidigt åttiotal, en början på ett decennium som jag, av förklarliga skäl, inte minns särskilt väl. Lika bra det. Och visst, jag har önskat snö, jag ska inte sticka under stolen med att jag faktiskt önskade mig en riktig vinter. Men jag kan inte minnas att jag skrev under för någon arktisk kyla. Jag skrev aldrig under för tjugo minusgrader.

Det här är ju helt befängt, det är kallt precis överallt hela tiden. Jag trodde nästan inte att jag skulle överleva den tre minuter långa promenaden från tunnelbanan hem idag. På jobbet fryser jag om näsan eftersom alla andra kroppsdelar är täckta av sju lager kläder och när jag ska sova i min säng om nätterna måste jag ha byxor, strumpor, två täcken och en filt. Och halt är det ute!

Får man lov att säga att man längtar till våren redan nu?