måndag 29 juni 2009

U-Sväng

Delar av mitt minne från i lördags som har varit lite grann på utflykt, har kommit tillbaka nu under kvällen. Det är en inte helt angenäm känsla som sprider sig i min kropp och en lätt ångest tar form. Minnena är alldeles för diffusa för att jag ska få någon riktigt klarhet över vad dom egentligen innebär.

Men jag vet så här mycket; jag hoppas verkligen att han inte ringer, olarapacehånglet. Jag dör skämsdöden om han hör av sig. Måtte jag aldrig träffa på honom igen!

(Allt var så mycket lättare när jag bara gick och spanade på systemetkillen.)

torsdag 25 juni 2009

Allt är säkert SMHI:s fel!

Jag skulle egentligen ha haft semester nu. Den här veckan och två veckor framåt. Men jag tänkte att det aldrig är fint väder så här i början av sommaren i alla fall, så jag sköt upp den. Jag sköt upp den till ungefär när SMHI nu säger att det fina vädret ska vända, bli ostadigt och sämre. Jahaja. Men SMHI har alltid fel, visst? Annars är det deras fel om min semester blir kall och jävlig, det säger jag bara!

Men en bra sak är att jag har lyckats bli ledig på julafton då jag egentligen skulle ha jobbat. Det är tur. Mamma blev lite nervös på mig när jag ville planlägga julen under midsommarfirandet tror jag.

tisdag 23 juni 2009

Ameh

Ibland när jag inte kan sova brukar jag, i huvudet, ha imaginära samtal med människor jag inte vågar prata med i verkligheten. (Som att inte ni också gör sådant..) Igårkväll hade jag ett med systemetkillen.

Jag: Tycker du om att åka karuseller?
Han: Näe
Jag: Nähe
Han: Varför undrar du?
Jag: Äh, jag tänkte bara om du ville gå på grönan.
Han: Jaha
Jag: Mm
Han: Jag gillar inte att åka karusell.
Jag: Nä, du sa det.
Han: Mm

Lika bra att jag har lagt ner honom, han verkar ju hur tråkig som helst.

måndag 22 juni 2009

Budget-shopping

Idag efter att Fredrik och jag hade ätit oss tjocka på kinamat med tillhörande efterrätt (friterad banan/banansplit) på Medborgarplatsen tyckte vi att det kunde vara en bra idé att promenera en bit hem. Åtminstone Fredrik behöver ju röra på sig lite.

I alla fall så ramlade vi in på Myrorna. Myrorna är grejen såhär i slutet av lönen då man egentligen inte har råd att köpa någonting man egentligen inte behöver. Fredrik försökte få mig att köpa en bilbana för sextiofem kronor. Jag köpte den inte, men jag ångrar mig lite nu. Den hade två (!) loopar. Om den inte hade varit så otymplig att bära på så hade jag nog köpt den. Man ska inte underskatta the joy of bilbanor. Istället köpte jag en klänning och två LP-skivor. I morse köpte jag första säsongerna av ”Christine” och ”Mad men” ganska billigt, på dvd från CDON.com.








Jag kanske borde införskaffa mig en grammofon och en dvd-spelare.

söndag 21 juni 2009

Yes woman

Häromdagen såg jag ”Yes man”. Jag är egentligen inte så förtjust i Jim Carrey men den här filmen var faktiskt bra. Inte bara för att den hade en härlig andemening om att säga ja till livet, utan för att den dessutom faktiskt var rolig. Sådär så att man skrattar högt-rolig. Och jag blev lite inspirerad. Från och med nu ska jag också säga ja till allt.

(Eller kanske inte allt. Inte till saker som verkar tråkiga eller äckliga. Eller till saker som jag egentligen inte har någon lust att göra. Men jag ska åtminstone säga ja till en del saker.)

Oh yeah!

torsdag 18 juni 2009

Nu får dom behärska sig!

En dag, ganska precis efter att Fredrik hade börjat jobba hos oss, kom han ut på lagret. Där jag stod med min chef och min kollega, Louise. ”Vet ni om att dom typ har sex på musmattan vi har vid en av datorerna ute i butiken?” Frågade han och såg sådär halvt seriös ut. Vi andra tre stod som frågetecken. Min första tanke var; hur får dom ens plats? Men det visade sig att han menade mönstret. Det där kalejdoskopmönstret som ingen annan någonsin har sett som annat än ett färgglatt mönster. Han höll fram musmattan framför oss och nog har dom typ sex alltid, dom små filurerna (i alla fall ett par av dom). Undra om någon kund har lagt märke till det.

Tips!

Ikväll klockan 22.30 visas "Mannen utan öde" i Svt2. Den tycker jag att man ska se. Jag har inte sett den själv men jag har läst boken och det finns en anledning till att författaren, Imre Kertész, fick Nobelpriset i litteratur, back in 2002. Det är alltså en fantastiskt bra bok och jag förväntar mig att filmen ska hålla ungefär samma klass och därför kan jag, utan att ha sett den, rekommendera den.

Att se en sådan film är lite som att äta snabbmat, fast nu som kulturintag. Bra och god snabbmat alltså. Kultur the easy way. Liksom.

onsdag 17 juni 2009

Det här är ingen neråtsång

Jag känner mig, stundom, som en skuggfigur. Som någon som stryker längs väggarna. Blir ett med dem. Lika meningslös och lika svår att urskilja som en något mörkare fläck i den grå asfalten som misspryder gården utanför mitt hus. Helt oförmögen att göra ett bestående intryck. Osynlig och intetsägande. Färglös med blicken i marken. Det är en känsla, ett beteende, som dröjer sig kvar. Från förr. Liksom lingers..

Men ibland får jag för mig, att jag är en sån man glömmer direkt efter första mötet. Efter en stunds existens i deras periferi blir jag till hon som ingen minns. Och jag blir fortfarande förvånad ibland när någon jag bara har träffat hastigt ett par gånger, hejar glatt och igenkännande på mig. Jag blir som blåst på min inbillade anonymitet. Och jag vet ju om att jag inte är i närheten av så grå och trist som jag kan få för mig att jag är. Jag vet att jag kan vara en färgpalett. Ändå känner jag mig som en gråskala utan svart och vitt. Stundom. Ändå har jag ibland svårt att ta den plats som jag vet, rättmätigt är min.

Jag måste bli bättre på det. Och jag måste bli bättre på att vara den där färgen som jag vet att jag är. Med ryggen rak, huvudet högt och blicken framåt. Jag är inte längre den jag en gång var. Jag är så mycket mer än vad du sa.

tisdag 16 juni 2009

Kallt, om inte annat

Jag undrar varför det på min lunch, satt en naken femåring i en sandlåda i en liten park inne i stan. Inte så mycket en park ens. Mer som en stor fontän med lite bänkar, träd och grus runt. Och så den där lilla sandlådan där den nakna ungen satt. Alltså, det var ju inte ens varmt ute. Låter man verkligen ungar springa nakna inne i stan i femton graders värme? Eller är det sådant som jag inte förståååår eftersom jag inte har barn själv?

Men om jag hade barn så skulle de definitivt vara påklädda överallt. Förutom hemma och kanske på stranden. Eller badplats eller whatever. Faktiskt.

måndag 15 juni 2009

Signering

Björn Hellberg kommer hit snart. Yay! Såhär efter tre gånger är ju vi nästan kompisar, kan man säga. Och allt är alltid lite trevligare och lite roligare när han är här.

I löööve Björn Hellberg!

lördag 13 juni 2009

It´s raining on prom night



Regnet smattrar mot rutan och av den anledningen kom jag att tänka på den här gamla dängan. Skivan var förövrigt den första CD-skivan jag köpte. Och eftersom jag inte hade en egen stereo när det begav sig, spelade jag den på högsta volym i vårt vardagsrum när jag kom hem från skolan. Jag skrålade med i texten och virvlade runt, innan mina föräldrar kom hem från jobbet. Jag undrar om jag gick i sexan då eller om jag hade börjat i sjuan.

Nej okej, jag var väl kanske inte den coolaste tjejen i klassen, om man säger så. Det här var på den tiden då alla andra lyssnade på Guns n´Roses och Nirvana. Mitt nästa skivköp var UB40. Jag vet inte om det var så mycket bättre i coolness. Fast egentligen spelade det där med skivorna ingen roll. När man hade kompisar hemma lyssnade man ändå alltid på blandband i bandspelaren på rummet, band inspelade från "Tracks". Och det var alltid lika irriterande när man inte hade lyckats trycka på stopp i tid och Kaj Kindvalls röst förstörde hela låten. Jag har aldrig förlåtit Kaj för det, tror jag.

Fast, såhär i efterhand kan jag ändå tycka att jag var ganska cool som köpte skivor som jag faktiskt gillade istället för att köpa det alla andra lyssnade på.

torsdag 11 juni 2009

Sånt som jag undrar

Jag undrar en sak, helt utan anledning förstås. Det är inte så att jag har gjort någonting onormalt och freaky. Det är egentligen inte ens mig frågan handlar om. Frågan uppstod mer idag när jag gjorde normala saker, så som jag alltid gör. Som att vänta på tunnelbanan. Sedan var det ju knappast mitt fel att jag missade två tåg. Eller att jag råkade kliva på i fel ände.

I alla fall så fick jag syn på någon. Ingen speciell. Ingen som jag alls visste skulle åka med just det tåget. Men som såg ut att skriva sms till någon annan, jag vet inte till vem. Men då uppstod i alla fall frågan i mitt huvud; kommunicerar killar med varandra via sms? Gärna långa, som tar lite tid att skriva. Gör ni det? Sms:ar med varandra? Eller är det förbehållet tjejer och tjej till kille och tvärtom? Det är sånt som jag undrar ibland. Och nu vill jag väldigt gärna veta hur det ligger till.

onsdag 10 juni 2009

Här glider man runt i sköna(?) skor

Skorna är inhandlade och de är helt perfekta. Förutom att de är för små. Fast 37:orna var för stora. Och 36,5 fanns inte. Så, ska jag ha för små snygga skor eller för stora snygga skor? Går de ut sig lite kanske.

Åh, alla dessa problem jag tvingas tampas med hela tiden!

tisdag 9 juni 2009

Sansa mig!

Skatteåterbäringen kom helt lägligt i år, nämligen idag. Den hade visserligen kommit lägligt när som helst. Men nu har jag alltså tiotusen kronor på mitt konto. Tiotusen helt utan måsten. Förutom tvåhundranittionio kronor som jag måste betala till Stockholms bostadsförmedling. Vilket känns rätt meningslöst ibland eftersom jag som bäst ligger på köplats nummer fyrtio till en lägenhet i Akalla. Men till nästa år kanske jag har avancerat till köplats nummer femtio till en lägenhet i Gubbängen!

Men i alla fall, nu har jag tiotusen som jag alltså kan göra vad jag vill för. Det första jag ska göra är att köpa dedär snygga Björn Borg-skorna jag har sneglat på ett tag. Dessutom skulle jag behöva ett par nya halvhöga ljusa Converse (eftersom mina nuvarande har gått sönder, faktiskt). Sedan undrar jag om man kan köpa systemetkillen, om han liksom ingår i deras sortiment. Det hade varit fint. Så behöver jag en ny orkidé för nu ser blomman ut att vissna när som helst. Ja, det var väl allt. Pfft.

måndag 8 juni 2009

Long time no see

Igår fikade jag med en människa som jag brukade leka med när jag var liten. Jag hade inte sett honom på tjugo år och det slog mig, bara minuter innan vi skulle ses, att jag egentligen inte visste hur han såg ut. Men när han väl stod där framför mig var det ändå helt självklart att det var han. För även om han hade växt till sig och blivit vuxen i min frånvaro så kunde man ändå se spår av den där sjuåringen jag kände en gång i tiden. Det var ju ett tag sedan jag fick honom att äta mask. Jag undrar om det fortfarande går.

Det var i alla fall roligt se honom.

söndag 7 juni 2009

SMASH

Jag suttit i Vitabergsparken och varit lagom kulturell medan jag har försökt fånga lite sol. Det gick sådär, det sista. Vi satt alla och trängde ihop oss i den lilla solstrimma som ville ära oss med sin närvaro. Det spelades gitarr och konsten stod utställd lite varstans och det hela kändes väldigt sjuttiotal. Ikväll klockan åtta spelar Anna Järvinen och det måste man ju se.





lördag 6 juni 2009

PinPals

Igår anlände förresten Åsa till huvudstaden. Hon kom förbi mitt jobb när jag slutade och sedan gick vi till systemet, förstås. Och jag märkte då, att det är så mycket lättare att vara sig själv när man har en wingman med sig. Jag skämtade till och med lite när Åsa skulle betala sina öl och systemetkillen skrattade. Tror jag. (Så ni ser, det går framåt.)

Sedan åkte vi hem till mig och drack vin och åt ost och kex. Och Becka kom över. Och vi drack mer vin. Sedan åkte Becka hem och jag spöade Åsa i Bezzerwizzer. Det var skönt. Vi somnade någon gång runt fyra och vid nio började Åsa leva runt för att göra sig i ordning för en dag i Vitabergsparken. Jag somnade om och vaknade vid halv tolv av att larmet på mitt jobb hade gått, jag vet inte riktigt hur det gick till när jag blev kontaktperson för det där, det måste undersökas på måndag. I morgon ska jag också bege mig till Vitabergsparken, tänkte jag. Bara att hitta dit kan ju bli hur spännande som helst!

Jag fick dehär snygga pinsen av Åsa också. De kan man annars köpa av henne för en tia stycket. Pins är grejen! Om ni inte visste det. Jag är fortfarande lite ledsen över att jag tappade min Bergmanfestival-pin.

Tjuvlyssnat

Bredvid mig på tunnelbanan sitter två killar i tjugoårsåldern. En smal med stripigt svart hår och glasögon. En kraftig med stripigt hår i hästsvans och mustasch. Och fördomsfull som jag är så vet jag på en gång vad för typ av människor de är (och inget fel med att vara av den typen). Men konversationen som följer mellan dem är något som över mina förväntningar bevisar just de fördomarna. Eller, det var snarare en monolog den kraftigare av de två förde.

”Vi har ju breakat. Vet du hur hon gjorde slut!? Via R.O!” Säger han upprört. Mina öron växer och jag undrar genast vem denne R.O är. ”Alltså, hur fan kan man göra slut via ett spel!? Hon kunde inte ens ringa. Hon skrev liksom på R.O att hon ville göra slut.” Go figure, tänker jag, R.O är alltså ett onlinespel. ”Fast sen hade vi ett jättefint samtal och vi skulle vara vänner och allt lät jättebra. Hon skulle skicka mina prylar men efter tre dagar hade dom fortfarande inte kommit och när jag ringde henne var hon skitkylig! Jag fattar ingenting och nu vill hon tydligen bryta helt och inte ens vara kompis med mig. Hur kan man ändra sig så?” Utan att vänta på svar från sin kompis fortsätter han, och här kommer det bästa: ”Alltså jag ska ta tillbaka alla mina grejer i R.O. Hon ska inte få använda någonting. Fatta, hon har ju bara supportkaraktärer. Det är ju jag som har alla trollkarlar och ledare. Hon kan ju inte göra ett skit utan mina karaktärer. Men så går det, vill hon spela hårt kan jag spela hårt tillbaka! Hon ska minsann få se.”

Förutsatt att hon inte har ett faktiskt liv utanför spelet så kommer hon nog att komma krypandes tillbaka när som helst nu. Själv var jag tvungen att dra upp min sjal över munnen.

fredag 5 juni 2009

Såhär i studenttider

Jag minns tillbaka när jag själv tog studenten och Anders pappa fick köra omkring oss i en lastbil medan vi tjoade och tjimmade. Stackars Anders pappa. Stackars mig. Jag fick en av lastbilens takbjälkar i huvudet ungefär i mitten av kvällen. Jag fick hjärnskakning och min studentmössa ligger numer någonstans i mina föräldrars källare full med fläckar av intorkat blod i sig. Jaha, så var det med den kvällen.

Den som ändå fick vara nitton igen.

torsdag 4 juni 2009

Men säg nåt då!

Alltså, om systemetkillen stryker omkring bland hyllorna på mitt jobb så som han gjorde idag, tycker jag minsann att han kan säga någonting. Dessutom tappade jag tre böcker i golvet under hans vistelse i butiken. Men han ska inte tro att det var på grund av hans närvaro, eller så är det kanske bättre att han tror just så. Sedan tycker jag också såhär; att om det är så att systemetkillen har snubblat in på min blogg av någon anledning (vilket en av mina kollegor är övertygad om), då kan han minsann säga det. Ja, det kan han säga nästa gång han kommer in. Fast helst inte. Men han kan åtminstone säga någonting. Eller bjuda på vinet nästa gång jag handlar på systemet, fatta hur mycket pengar jag har lagt på vin vid det här laget.

Det är förövrigt ganska intressant att känna hur en ytlig tonårsförälskelse tar form i en vuxen (nåja) kvinnas kropp. Jag trodde att tiden av röda kinder, fånigt fnitter och sjuk nervositet var över för länge sedan, men jag har idag motbevisat min egen tes. Fast jag vet ännu inte om det är bra eller dåligt.

Dessutom är det ganska sjukt att jag får hjärtklappning av att se någon jag aldrig har sagt mer än hej till. Sinnesjukt. Lite freaky, nästan. Ganska onormalt faktiskt. Att jag ens skriver om det. Jag tror att jag måste ta ett glas av det där ekologiska vinet jag dristade mig till att köpa idag. Nu har jag två flaskor vin hemma. Åsa, du behöver inte köpa med dig något vin i morgon.

onsdag 3 juni 2009

Eraritjaritjaka (spoilervarning)



Ikväll såg jag ”Eraritjaritjaka” på Dramatens stora scen. Försök att säga ”Eraritjaritjaka” tre gånger fort, eller ens en gång långsamt.”Eraritjaritjaka” av Heiner Goebbels ingår liksom "Kreten en gefluister" som jag såg förra veckan, i Bergmanfestivalen.

”Eraritjaritjaka” som ska betyda ”Full av längtan efter något förlorat” på de australiska aboriginernas språk är baserad på korta texter av 1981 års nobelpristagare Elias Canetti och framfördes nu på scenen av den franske skådespelaren André Wilms som också, förutom en stråkkvartett, var den enda människan på scenen. Texterna var emellanåt eftertänksamma och stundvis roliga och André Wilms framförde dem verkligen med bravur. Hela föreställningen spelades på franska med svensk text och ibland var det lite svårt att hänga med både texten invid scenens tak och det som faktiskt utspelade sig på själva scenen. Men eftersom det mestadels bara var monologer och ingen direkt action så kändes det inte som om det var så mycket som gick förlorat.

Mitt i föreställningen satte Wilms på sig hatt och rock och klev ut genom dörrarna. Han filmades dock och man kunde följa honom ut i foajén live på ett stort vitt hus som stod på scenen. Han satte sig i en bil utanför Dramaten och åkte helt sonika iväg. Bilen stannade utanför en byggnad, Wilms klev ut ur bilen och in igenom en port och vidare in i en lägenhet. Där började han, medan han pratade med oss, att laga mat. Och Dramaten började lukta omelett. Under hela föreställningen ackompanjerades han förstås av stråkkvartetten.

Efter en halvtimme tändes en lampa i det stora vita huset på scenen och där inne satt han, Wilms, och tittade ut över publikhavet och alla skrattade och aha:de, även jag. Föreställningen var helt lagom lång med sin en och en halv timme. Och även om starten var väldigt trög (särskilt om man inte är så mycket för stråkar) så tog det sig, över förväntan. Speciellt med sitt nytänkande och humorn som hela tiden pockade på uppmärksamhet. och André Wilms förstås, vilken skådespelare.

Ännu en väldigt bra kväll. Tack Dramaten!