måndag 28 december 2009

Julklappar och annat

Jag köpte en vinröd mini-pc till mig själv igår, som en försenad julklapp. Den är hur fin som helst och jag ska älska den för alltid. Och förutom en sådan här, i lila och första säsongen av ”Flight of the Conchords” fick jag den här, av Jonas i julklapp. Att han kom ihåg! Jag blev förstås helt vansinnigt glad. Dessutom fick jag en mixer av mor och far så nu ska här blandas allsköns grejer, hejvilt. Jag fick även lite kläder och strumpor och såntdär som alltid är välkommet. Massor av strumpor. En hel hög. Jag behöver nog inga nästa år.

I övrigt så såg jag inte klart på "Inglourious Basterds" igår, den som alla säger ska vara så bra. Dom första tjugo minuterna var jättebra, mitten var sådär och när det var fyrtio minuter kvar hade jag lessnat och istället börjat leka med min nya, fina, vinröda mini-pc. Annars läser jag Donna Tartt och förstår inte alls hur jag kan ha väntat så länge med "Den hemliga historien".

fredag 25 december 2009

Julbonus

Föräldrarna skulle köpa en ny kamera eftersom deras gamla, som är ett slags hybrid mellan en vanlig digitalkamera och en systemkamera, hade gått sönder. Någonting knas med minneskortet.

Min far hade laddat och laddat inför köpet. På mellandagsrean skulle det ske! Han hade jämfört märken och priser och affärer. Pratat, andats, levt kameror i flera veckors tid. Och dagen innan, alltså igår, alltså på självaste julafton, upptäcker han att det inte alls är fel på kameran utan att någon bara har lyckats låsa minneskortet. En knapptryckning och kameran är i perfekt skick. Minneskortet är olåst. Men nu är det försent. Bollen är redan satt i rullning. Det finns ingen återvändo. En ny kamera har utsetts. En ny kamera måste köpas!

Well, god jul Minna! Nu stolt ägare av en lite äldre, men helt fungerande hybridkamera.

tisdag 22 december 2009

God jul!

Jag är lite stressad. Ganska mycket stressad, faktiskt. I morgon jobbar jag mellan nio och sex. Halv åtta går tåget till Gävle. Och däremellan ska jag hinna köpa alla julklappar. Och slå in dom. Nu måste jag packa, för det har jag inte heller gjort. Jag hittar inte min kamera. Eller laddaren till min mp3. Eller väskan. Det här kommer att gå finfint.

God jul på er!

lördag 19 december 2009

torsdag 17 december 2009

Jag saknar henne!

Jag saknar timmisen extra mycket nu i julrushen. Inte för att hon var särskilt effektiv. Hon var visserligen inte ineffektiv heller. Men hon var nästan jämt röd i ansiktet och det gillade jag. Hon stressade hela tiden omkring och var jätteliten. Röd och jätteliten. Dessutom lyckades hon alltid få dom jobbigaste kunderna på halsen och då kunde man se hur hennes ansikte skiftade färg från rött till ännu rödare. Och man kunde se hur hon pratade sammanbitet med ett forcerat litet leende på läpparna och ibland, om man hade tur, kunde man få se henne stampa foten i golvet av uppgivenhet och frustration. Det var roligt, jag saknar det.

Vi har ju andra timmisar nu som sliter som sig bör. Men ingen av dem blir särskilt röd i ansiktet. Och ingen ger mig halvätna äppelmuffins. Dessutom far dom inte alls runt på samma vis. Liksom ilande längs golvet. Visst, dom är ju bra på sitt sätt men dom är inte timmisen, det är dom inte.

söndag 13 december 2009

Dom jäste visst lite


Jag kan inte riktigt bestämma mig för om vi gör finare lussebullar än pepparkakshus. Eller tvärtom.

Sen kompromissade vi en aning och såg ett avsnitt av ”Upp till kamp”. Somnade vid fyra, vaknade inte när klockan ringde sju och missade svt:s Lucia från Örebro. Eller Växjö.

lördag 12 december 2009

The Four Tops

Ibland, som ikväll, minns jag tillbaka till fornstora dar. Jag minns det som igår fastän det är sex år sedan. Sex år! Jag och min nya vän Tina sitter i mitt kök, äter köttbullar med stuvade makaroner och läser högt ur Heliga Birgittas texter eller Balladerna eller Stagnelius och skriver med största sannolikhet hemtenta. Slänger oss med uttryck som ”frivolt galanteri”. Ibland är Magnus och Helles med under pluggnätterna, oftast inte. Oftast är det bara jag och Tina. Klockan fyra på natten.

Under bordet ligger hundarna, dvärgpudeln Bella och nakenhunden Solo. Dom leker aldrig med varandra. Trots att jag och Tina har gjort tappra försök att få igång dem. En iskall vinternatt i en hundrastgård lekte de nästan. Jag och Tina stod tysta bredvid och såg förväntansfulla ut när de började hoppa omkring. Helt stilla var vi för att inte störa det som kanske skulle komma att ske. Det blev inte så mycket mer än ett par språng och vi fick besvikna gå hem igen. Klockan sex dricker jag min femte kopp kaffe och övertrötta skrattar vi halvt ihjäl oss åt Ebbe Skammelsson, tycker att hans tragiska öde är fantastiskt roligt. Klockan åtta beger vi oss till skolan utan att ha sovit en blund och jag fnissar mig igenom hela föreläsningar. Mer än en gång är jag tvungen att lämna salen.

Om helgerna sitter Tina, Helles, Magnus och jag alltid i mitt kök med ett blandband som Tina har spelat in från vinyl matandes i min lilla bergssprängare och med Sofiero (ibland folle) framför oss. Blandband! Bara en sån sak. Bob Dylan och The Four Tops. Bland annat. Hela natten sitter vi sen där. Ständigt vändandes på bandet. Diskuterar lärare, litteraturen, oss själva, de andra, världen, livet. Utanför fönstret är det helt mörkt. Det är ungefär samma tid som nu. December. Men jag vill minnas att det snöar. Att det är snö ute. Lägenheten är varm och ljus. Inbjudande härlig.

Jag bor ju inte längre i samma stad som dem men varje gång jag är hemma på besök, sitter vi fyra i Tina och Magnus gemensamma kök, lyssnar på en spotifyplaylist med Bob Dylan och The Four Tops. Bland annat. Och varje gång jag hör ”I can’t help myself” återvänder jag i minnet till mitt gamla kök, köttbullarna, helnätterna, texterna, samtalen. Känslan.

Tänk att det har gått sex år. Det känns som igår. Sex år, men det är fortfarande precis likadant när vi ses. Lycka!

fredag 11 december 2009

Kampen!

Jag försöker få till ett "Upp till kamp"-maraton. Jag vill se "Upp till kamp" på en normalstor tv som inte har burkljud. NU! Det går sådär. Jag försökte med att vi kunde se det i morgon, som en Lucia-vaka. Alla fyra avsnitt och sen lite argentinskt vin och ostkrokar. Jättebra Lucia-vaka, tyckte jag. Det är så man gör i norr, försökte jag.

Det gick inte alls hem. När man Lucia-vakar ska man tydligen baka gula katter och dricka glögg och det har ju sin charm, absolut. Men "vi såg det ju nyss" är ett jättekonstigt argument mot att inte hänga med Tommy och Lena. Jag förstår det faktiskt inte alls. Vad spelar det för roll? Det är ju "Upp till kamp", världens bästa serie! Man kan se det hela tiden.

torsdag 10 december 2009

Dagens



Klänning: Mintgrön ”sjukhusklänning” från Cheap Monday
Kofta: Mörkgrön i fyrtiotalsstil från Cream
Strumpor: Förförra årets julklapp från min systerson (han gillar döskallar, med vingar)
Skor: Rosa/aprikosfärgade inneskor (sommarskor) från Din sko

Ord: Hej!
Låt: Ledmotivet till Zelda (dodo dotorodo!)
Motto: Le mot världen och världen ler mot dig.
Realitet: Världen är inte alls på det klara med dagens motto.
Bästa: Mitt nya röda läppstift.
Påminnelse: Måste köpa inneskor i en annan, mer diskret färg.

tisdag 8 december 2009

Facebook oversharing

Via Facebook kan man få reda på mycket om människor man knappt känner. Vänner som man en gång haft, folk man har gått i skolan med för hundra år sedan, vänners vänner, bekantas bekanta, osv. Till exempel kan man få veta att någons bröstvårtor är ömma och såriga, att någons flickvän är otrogen, att någons pojkvän har haft sex med någon annan OCH med vem. Det hela är väldigt informativt. Och obehagligt. Jätteobehagligt.

Och jag är ju medveten om att jag nu skjuter mig i själv lite grann i foten när jag tar upp det här i en blogg. En blogg där jag delar med mig av rätt mycket personliga fakta. Men om jag någonsin går så långt att jag börjar avslöja intima detaljer om mitt allra privataste så är ni fria att stoppa mig när som helst. Gärna på en gång. Gärna redan när ni märker att det kanske kommer att komma. "STOP", säger ni då. Och fråga gärna vad jag håller på med och ta mig tillbaka till något slags verklighet.

måndag 7 december 2009

Stor-Bob, Lill-Bob och riktiga Bob

I lördags fick jag en present som jag byggde ihop igår. Jättefina pingviner av återvunnen papp från Muji. Den ursnygga Bob Dylan-tavlan i bakgrunden har bott hos mig sedan augusti och är målad av Åsa Strand.



Jag gillar verkligen pingviner. Och Bob.

söndag 6 december 2009

Bättre sent än aldrig

Jag har precis börjat twittra. Jag tror inte att det är så inne längre och jag har alltid tyckt att det verkar så himla meningslöst. Därför var jag ju tvungen att börja. Precis just nu. Här.

Om någon har något förslag på en intressant person man kan följa så skulle det vara super! Jag har nämligen ingen som helst twitterkoll..

fredag 4 december 2009

Decemberdroppar

Utanför mitt fönster går en bro. Det är ingen särskild bro, bara en bro som alla andra. En väg som korsar en annan, ovanifrån. Snön har ännu inte fallit men på mitt fönster bildar kalla decemberdroppar oförklarliga mönster när de klamrar sig fast mot rutan med den dödsdömdes frenesi. Jag följer slött deras kamp med ett finger. Ser bilarna fara över bron. Människor är på väg någonstans. Hela tiden är människor på väg någonstans. Strålkastarnas ljus ser ut som explosioner av stjärnor på fönstren i huset mitt emot. Och jag tänker att jag också är på väg. Inte bort. Bara framåt. Tänker att jag redan har kommit en bit.

Det började med att jag föddes. Jag föddes en novembermorgon, förmiddag eller natt, så svårt att minnas exakt. Men jag minns att jag var arg när jag föddes. Jag skrek åt världen och världen, den var bara stor och kall och tyst. Min mamma log mot mig och sa ”en dag kommer du att förstå meningen med det här livet”. Jag knöt mina små nävar, skrynklade ihop ansiktet och skrek. Det måste ha varit smärtsamt att bli född. Lika smärtsamt som det måste vara för decemberdroppar att ta mark.

Sen, ganska långt senare fick jag min första kyss. Jag var tretton. Fick den sent för jag var ganska ful och feg och rädd. Blev lite snyggare sen. I slutet av högstadiet. Mitten av mars. ”Du tog dig”, som någon sa när jag var runt tjugo. Jag minns inte vem. Barndomskamrat säkert. Nån som inte sett mig på länge. Jag tog mig? Det hände så mycket efter det. Det har hänt så mycket mellan då, för länge sen, och nu. Men jag har hela tiden rört mig framåt. Jag menar, åren går ju och jag är inte längre samma person som jag en gång var. Jag är som längre fram.

Utanför mitt fönster går en bro, en bro som vilken som helst. Människorna i bilarna på bron räknar sina liv i kilometer. Jag räknar mitt i framkomlighet och störtade decemberdroppar.

torsdag 3 december 2009

Katastroffilmernas katastroffilm (in a good way)

Vad jag har hört så har ”2012” inte fått någon vidare bra kritik. Och den dåliga kritiken har, vad jag har förstått, mest bestått i att filmen aldrig saktar ner. Att det är 100% katastrof hela tiden och inte så mycket annat. Själv tycker jag att det inte alls är dålig kritik för en katastroffilm. Ju fler byggnader som rasar och människor som dör desto bättre. I ”2012” rasar hela jorden, HELA jorden! Och nästan alla dör. Det är höjden av katastrof. Mer katastrof än så här blir det inte. Jag satt hela filmen med ett kramaktigt grepp i min grannes arm. Naglarna inborrade och andan i halsen. Och mer än halva filmen kändes snarare som att vara på Cosmonova än att se en vanlig biofilm. Och vissa säger att jag faktiskt duckade när en buss kom flygandes men jag vet inte om det är sant det där. Jag tror att det är påhitt.

Förutom alla de rätta specialeffekterna med lava, sprickande jordskorpa och jättevågor (jag älskar jättevågor) var den precis så där härligt förutsägbar som katastroffilmer är. Man håller i sig men egentligen vet man ju. Man veeet. Och det tycker jag är skönt. Jag gillar den här typen av filmer. Särskilt gillar jag att hunden alltid klarar sig.

Jag ger ”2012” fyra Minnor av fem möjliga. Men man ska nog se den på bio. Och man ska nog verkligen, jag menar VERKLIGEN tycka om katastroffilmer.

onsdag 2 december 2009

Bio!

Ikväll ska vi på bio, J och jag. Vi ska se Twilight + New moon. HAHA! Nej, det ska vi inte alls det. Han tjatar och tjatar om att vi ska se båda filmerna. Man kan ju göra det, som dubbelbio. Först den ena, sen den andra. Men jag håller fast vid att jag faktiskt inte vill. ”Nej!" säger jag, ”2012. Det är en film med fart i, den ska vi se! Du får kolla på dina kladdiga vampyrkärleksfilmer själv.” säger jag. Och sen talar vi inte mer om den saken.

Hrm..

måndag 30 november 2009

Första advent

Världens finaste pepparkakshus gjorde vi igår! Det kanske är något snett och vint och bränt men det är sånt som ger ett hus karaktär tycker jag. Perfektion har aldrig varit min grej, perfektion gör att charmen försvinner och dör ut. Vi gjorde en sida var.




Min sida är klart finast. Sedan mot kortsidorna började vi lessna och det kanske märks lite grann på slutresultatet.



Så bakade vi originella pepparkakor också. Jag gjorde en pingvin och ett äppelträd, juligt. Sedan satt vi hela kvällen, drack glögg och beundrade vårt dagsverk. Fascinerades över att vi två kunde skapa någonting så fint.

fredag 27 november 2009

Det här är ingen fredagsblues

Efter att jag har jobbat, en himla hård dag dessutom, så är mitt tåg förstås försenat. I nästan en halvtimme. Jag har stått hela dagen på jobbet och jag har tunga kassar att bära på och nu får jag stå och vänta i en halvtimme. Min rygg är trött. Så kommer äntligen tåget. Fullare än knökfullt. Sen står jag där, i tåget, med mina tunga kassar och min trötta rygg och känner mig lite less. Tåget står stilla osedvanligt länge vid varje station, stationerna känns som hur många som helst och impulsen att skrika rakt ut, som ett vansinnesvrål, kommer snart att vara ohejdbar. Jag kan känna det i halsen. Och i magen.

Men så tänker jag att det nästan är jul. Jag älskar jul. I morgon ska jag julpynta. I den ena kassen ligger det glöggmuggar från Rörstrand. Sen tänker jag att det är första advent på söndag. Och på att då ska jag baka pepparkakshus. Med någon jag är kär i. Då blir jag lite gladare. Jag ler lite där jag står.

onsdag 25 november 2009

Kollage: November topp 5


Utan inbördes ordning:






Bubblare:



Kommer alltid att minnas: jag var nästan döende i två dagar.. Eller ja, jag hade lite feber i alla fall. Ganska mycket feber faktiskt. Eller inte jättemycket. Egentligen. Men armen gjorde jätteont!

måndag 23 november 2009

Jag minns en tid då jag hade armar

Jag har svinisvaccin-svinis. Sådär som man kan få efter att man har tagit sitt vaccin mot svinis. Jag är nästan helt lam i vänsterarmen, där jag fick sprutan. Och så har jag feber. Och ont i huvudet. Och när jag ska sova så kan jag bara sova på högerarmen eller på rygg och jag hatar att sova på rygg. Jag tror att det här egentligen är värre än själva svinisen. Förstå hur obekvämt det är att sova en hel natt på högerarmen. Jag är nästan helt lam i den nu också.

Fast jag tycker ändå att alla borde vaccinera sig. Av solidaritet borde alla göra det. Och av sympati. Alla blir ju inte heller lika sjuka som jag. Vissa överlever faktiskt vaccineringen med båda armarna i behåll. Har jag hört.

torsdag 19 november 2009

Bird Gehrl



Man märker ett genomgående tema i presenterna från en viss person.

onsdag 18 november 2009

Heja mig!

Idag fyller jag år. Tjugoåtta år närmare bestämt (känner mig inte en dag äldre än tjugotre). Jag är så barnsligt förtjust i att fylla år, jag älskar det. Det handlar inte om presenterna, det gör det faktiskt inte. Det är mer som att jag är glad att jag föddes och sådant ska man fira som sig bör. Jag ska snart jobba (och vara hyfsat glad på jobbet) och efter jobbet ska jag äta jättemycket tårta och bada med bubblor. Massor av bubblor. Födelsedagsmånga bubblor. Och sedan ska jag tydligen inte se The Notebook.

Men firandet slutar inte där. På fredag åker jag nämligen till Gävle och firar med mina vänner där och på lördag i samma stad, med min familj. Jag satsar snarare på en födelsevecka än en födelsedag och den här födelseveckan kommer att bli super! (Förutom att min mamma tänker tvinga mig att vaccinera mig mot svinis på söndag, TROTS att jag redan har haft svinis och rimligtvis inte borde kunna få det igen.)

Hur som helst; Heja mig! Heja att jag föddes! Heja svinisvaccin (?)!

tisdag 17 november 2009

Another one bites the.. eh.

Det är inte sant som dom säger; att skadeglädje är den enda sanna glädjen. Sympati- och kännaigensig-sorg blandat med skadeglädje, där har vi en riktig fest!

Stackars Åsa. He he he.

söndag 15 november 2009

Att samla argument

Jag har i flera veckor vägrat titta på ”Zodiak” eftersom jag har fått för mig att den ska vara ganska dålig. Igår gav jag efter och vi såg den. Himla bra film det där måste jag säga! I efterhand kändes det ju förstås lite fånigt att jag har vägrat att se den så länge, som bara föratt.

Men ingenting ont som inte har någonting gott med sig, för av det här har vi lärt oss någonting väldigt viktigt; man ska inte vara fördomsfull och vägra se filmer för att man har ”fått för sig” att de ska vara dåliga. Just därför ska vi nästa gång vi ser film se ”The Notebook”, var så säkra!



(Som han längtar..)

lördag 14 november 2009

Förresten

Kolla i den här jättefina recensionen av Bakteriekultur magasin!

Ovärldsliga problem

Igår kom det in en kille i butiken vars ”heeela daaag var förstööörd” för att vi inte hade exakt den anteckningsbok i exakt den storleken han ville ha. Han gick och muttrade och svor och visste inte riktigt vad han skulle ta sig till. Sådant där händer ganska ofta där jag jobbar. En bok finns inte inne, ett limstift i mindre storlek är slut, osv. Och människors heeeela daaagaaar är förstööörda! Då har jag ofta lust att påminna dem om att det finns människor som svälter. Bara för att ge dem lite perspektiv.

Fast den senaste veckan har jag mest haft lust att påpeka att jag själv har tappat min nya mobil i toaletten. ”Det var inte en så jävla rolig dag det heller, ska jag få be att tala om” skulle jag säga. ”Tappa du din egen mobil i toaletten och sen kan du komma och gnälla om din löjliga anteckningsbok.” Jag tror på något vis att dom skulle ha enklare att relatera till det än till svältande människor.

Dessutom är jag faktiskt ganska bitter över att jag tappade telefonen, det ska jag inte sticka under stolen med.

torsdag 12 november 2009

Tribute



Jag är inne i en ”sakna solo”-period. Jag saknar honom så himla mycket. Fina lilla Solo som kunde reta mig så till vansinne. Men jag minns bara det som var bra, nu för tiden. Hur söt han var. Och ivrig. Och hur han en gång gömde kyckling i hela lägenheten. Hur glad han blev när jag kom hem även om jag bara hade kastat soporna, hur han slängde omkring med sina gosedjur som en galning och hur han outtröttligt kunde apportera bollar. Och så, så klart, hur han alltid kelades, låg nära utsträckt längs min rygg eller ihopkurad som en liten boll. Alltid som klistrad.



Solo lever i allra högsta grad och har det hur bra som helst nere i Skåne med människor som älskar honom, tar hand om honom och bakar tårta till honom när han fyller år. Där han har ett stort hus att leka i, och en gigantisk tomt att springa runt på. Fast hur bra han än har det så tar det inte bort min saknad. För jag saknar det lilla djuret. Ibland till vanvett. Ibland mer än så.

Finisen

tisdag 10 november 2009

Hemligheten

I dagarna kommer ni att kunna hitta det första numret av Bakteriekultur magasin runt om i Gävle. Om man inte bor i Gävle kan man gott läsa den på nätet, närmare bestämt HÄR. Och det tycker jag verkligen att man ska göra! I detta första nummer är det nostalgi som skildras med ord och bild av ett tjugotal skribenter och konstnärer. Medverkande är bland andra Anna Jörgensdotter, Nina Hemmingsson, Kennet Lutti och Johan Nyström.

Vi räknar med att ge ut två nummer per år ungefär. Jag säger förstås till när nästa finns ute.

måndag 9 november 2009

"Kloink", sen var hon stendöd

Igår tappade jag min fortfarande ganska nya och väldigt fina lila mobil i toaletten så den gick jättesönder. ”Kloink”, sa det och sen låg hon där en stund och simmade innan jag förstod att jag hade haft ner henne. Och trots att det är precis sådant som jag gör, så hade jag inte försäkrat mobilen. Dom hävdade på The phonehouse att man liksom fick skylla sig själv om man placerar telefonen i toalettstolen. Så jag blev tvungen att köpa en ny.

Den nya kostade tvåhundrafemtio riksdaler (för att jag är überfattig) och den är inte alls lika flashig. Den är faktiskt inte flashig alls. Den går möjligtvis att ringa från och till och den kan ta emot och skicka sms, på sin höjd.

Fyra månader gammal blev hon, den fina lila. Vilket ändå är en rätt lång livslängd i min ägo. Må hon vila i frid.

onsdag 4 november 2009

Snön som föll

Den första snön föll idag. Det var inga stora, vackra flingor som långsamt singlade ner och la sig som ett täcke över marken. Det fanns ingenting fridfullt i snön som föll. Som pilar med vassa spetsar sköts de ner från himlen i hopp om att såra någon. En enda. Enträget. Ihärdigt. De träffade henne i ansiktet, färgade huden röd. Attackerade hennes kropp. Letade sig in under den tjocka tröjan. Några tappra soldater fastnade i det stickade garnet och satt där. Utan att smälta. Bara satt, som om de väntade på någonting. En signal kanske. Hon sänkte blicken mot marken för att undvika angreppet.

Hon visste att hon borde gråta. Inte på grund av snön. Men för att hon var varm. Och för att det som mötte henne var kallt. Hon tänkte på allt och ingenting. Tankarna for runt värre än snön omkring. Hon visste tillslut inte vad som var vad. Hon tänkte på vad som hade sagts men kunde inte längre minnas vem som hade sagt vad. Eller varför. ”Du finns, bara du”, hade hon sagt så? Kanske.

Men ingen finns. Egentligen finns ingen, tänkte hon. Inte ens dom som känns. Hon såg upp mot himlen. Grått. Nästan färglöst. Snöpilarna for ner i rasande takt. Träffade hennes blottade ansikte med en nästan overklig precision. Ingenting känns, tänkte hon. Ingenting känns. Och ingenting finns. Inte ens snön som faller.

Om ett par svarta stövlar


Jag skulle kunna säga att dessa stövlar är mitt bästa köp för i år. Jag skulle kunna säga det helt utan att ljuga. Den turkosa klänningen kommer på andra plats. Och om Björn Borg-skorna inte hade gått sönder hade de kommit trea. Nu vet jag inte riktigt.

När det gäller det här så vinner ingen. INGEN! Jag tycker inte att ni har verkat helt motiverade. Jag vet inte om det beror på att ni inte ser på skräckfilmer eller om ni bara inte gillade mitt pris. Jättebra pris. Elina vill du ha den? Filmen alltså. Jättebra film.

tisdag 3 november 2009

söndag 1 november 2009

Alla helgons dag

Igår var vi på Moderna Museet och såg utställningen ”Dalí Dalí med Francesco Vezzoli” som visas nu och fram till den sjuttonde januari. Det var rätt mycket folk och vi gick genom utställningen ganska fort. Jag är inte så förtjust i Dalí och har aldrig varit det heller. Det kan ha att göra med att jag hörde någon gång att han och hans fru sågade näbbarna av pelikaner för att se hur de skulle överleva. Som konst, typ. Jag vet inte ens om det är sant, men jag gillar honom inte sedan dess. Och om jag ska vara helt ärlig så tycker jag inte att hans skapelser är all that, heller.

Vi såg även Anthony McCalls ljusinstallationer, det var rätt häftigt. När man stod inne i dem var ljuset som väggar runt omkring. Jag gillar sådan konst, som man liksom kan leka med. Mer sådant och mindre Dalí, hade jag yrkat för om jag fick bestämma.



Anthony McCall
You and I Horizontal, 2006
© Anthony McCall. Foto: Blaise Adilon. Courtesy Sean Kelly Gallery, New York


Väl på Moderna Museet passade jag även på att besöka min favoritmålning genom tiderna. Jag minns inte hur länge jag har fascinerats av Staffan Hallströms ”Ingens hundar II” men jag vet att det är från när jag var liten någon gång, och först såg den på museet i Gävle. Jag blev helt hänförd redan då och jag älskar den fortfarande villkorslöst. Såg nu, när jag letade efter en bild på den, att den finns att köpa som affisch i Moderna Museets shop så jag ska visst dit igen väldigt snart. Och sen någonstans för en passande ram.





Efter Moderna inväntade vi mörkret och när det väl hade lagt sig över staden åkte vi till mina trakter. Vallfärdade till Skogskyrkogården som var helt full av folk och ljus. Det var väldigt vackert och stämningen var på något vis nedtonat festlig. Jag tände ett ljus för alla jag mist och som jag saknar, uppe på den monumentala kullen. Det kändes fint. Tog hela fem bilder innan jag gav upp. Vet inte om det är jag eller kameran som är helt värdelös. Fast sedan gillar jag inte när jag vet med mig att jag ändå inte kan få storheten och stämningen med på bilden.

Efter en promenad omgiven av levande ljus åkte vi in till söder. Hyrde film. Åt tacos till jag mådde jätteilla. Skulle nog inte ha ätit dom sista två men det är så lätt att föräta sig på tacos. Jag var så mätt att jag inte ens fick i mig något argentinskt vin. Det grämer mig lite såhär i efterhand. Såg filmerna vi hade hyrt. Pans labyrint, som var jättebra och Synecdoche, New York ,som var bra, men inte lika bra. Vilket också kan bero på att klockan hade hunnit bli över två och jag somnade lite då och då under filmens sista timme.

Allt som allt var det en fin Alla helgons dag.

lördag 31 oktober 2009

Ge mig en bra rysare!

Jag tänkte ha en liten tävling igen. Den här gången är jag på jakt efter riktigt bra rysare. Jag älskar rysare men det är lite som med deckare; antingen är de jättebra eller så är de bara fruktansvärt dåliga. Jag vill alltså ha förslag på en bra rysare som jag inte har sett och som går att få tag på.

Så länka till den bästa rysaren du vet från CDON.com och skriv en liten motivering eller något uppspelt om filmen, i en kommentar. Den som rekommenderar den film jag tycker verkar bäst och som jag inte tidigare har sett, vinner en jättebra, bättre begagnad film. Rec heter den.

Tävlingen pågår till på tisdag, vinnaren presenteras på onsdag. Seså!

tisdag 27 oktober 2009

Plöh!

Det värsta jag vet är när människor inte respekterar andra människors tid. Som till exempel när kunder kommer in fastän att klockan är över sju och vi håller på att stänga. Särskilt när de går runt i butiken och liksom strötittar och fortsätter med det fastän jag demonstrativt släcker lamporna. SÄRSKILT när de en kvart efter stängning dessutom ska slå in sina töntiga grejer i löjliga paket.

Om de här människorna åtminstone kunde vara lite trevliga och ursäktande försynta, då hade det kanske varit lite okej men när de bara surt förväntar sig att jag förstås med glädje ska missa mitt tåg för att de ska slå in sina fåniga paket, då blir jag sur. Inte jättesur, men lite irriterad. Fast jag säger ingenting. Jag skriver bara passivt aggressivt om det i min blogg.

måndag 26 oktober 2009

Ännu ett mysterium

Jag har precis läst ut ”Vi i villa” av Hans Koppel. Fin liten bok det där. Precis lagom ångestframkallande. Men Hans Koppel heter egentligen någonting annat. Är det någon som vet vad?

söndag 25 oktober 2009

Sötnöt

Jag har varit i Gävle. Under min vistelse blev jag kär. Störtförälskad faktiskt. Objektet heter Oskar och är tre år gammal.



Är han inte att dö för? Hans ögon är helt skeva!

lördag 24 oktober 2009

Shame!

Jag vet inte om jag är så förtjust i google translate.



Jag menar, sådär skrev jag ju faktiskt inte. Alls.

torsdag 22 oktober 2009

Det här med kaffe, och bröst

Jag kan tydligen inte dricka kaffe efter klockan åtta om jag ska kunna somna innan klockan två. Det kan vara bra att veta, till nästa gång. Istället för att sova har jag legat här och tänkt på mina bröst. Dom har inte växt någonting sedan mellanstadiet. Om ens någonsin. Skittråkiga och konservativa är dom. Som jätterädda för förändring. Men sen tänkte jag att det är ju ganska bra, ju äldre man blir. Att dom inte förändras, menar jag. Om dom nu inte får för sig att bli liberala på äldre dar. Och liksom vill se sig om lite längre ner, eller åt höger. Eller åt vilket håll dom nu vill. Fast särskilt långt kommer dom ju inte i sånt fall, det ska dom ha klart för sig. Och för det har dom ju lite sig själva att skylla.

Nej, aldrig mer kaffe efter klockan åtta för fröken Jonsson, det märker ju jag det.

söndag 18 oktober 2009

Den perfekte vännen


Jag läste ganska precis ut Jonas Karlssons ”Den perfekte vännen” som jag fick häromveckan. Jag gillar verkligen Jonas Karlsson som författare.

Boken är en novellsamling med vänskap som genomgående tema. Språket är flödande utan att bli för enkelt och nästan varje novell har något slags mystik över sig. Det är en blandning av absurda situationer, märkliga karaktärer, opålitliga berättare, illusioner och drömmar som blandas med verklighet. Ingen novell är den andra lik, förutom då kanske känslan i dem. Deras längd varierar mellan ett par sidor och upp emot femtio. De korta är perfekta för tunnelbanefärder. Man läser en novell på väg till jobbet och en på väg hem.

Jag har inte läst Jonas Karlssons tidigare novellsamling och jag hade nog inte särskilt höga förväntningar på den här, om jag ska vara ärlig. Men så fort jag hade öppnat boken var jag liksom fast. Vilket är konstigt eftersom det är rätt enkla handlingar i de olika novellerna. De flesta handlar inte om något särskilt alls (fast ändå gör de ju det). Men det är på något vis språket som gör det där extra. Och känslan. För det är en speciell känsla. Nästan lite som när man var liten och lyssnade på Ernst Hugo Järegård när han läste ”Kalle och chokladfabriken”.

Jag ger ”Den perfekte vännen” 4 Minnor av 5 möjliga.

(Författarfoto: Kalle Assbring)

torsdag 15 oktober 2009

Vad i...

Jag gör mig illa. HELA TIDEN! Just nu ser jag ut såhär:


Och såhär:



(Mitt ben [övre bilden] ser helt luddigt ut, det är det inte. Det är kameran som är skev. Men ALLA de där lite mörkare fläckarna är blåmärken. )

onsdag 14 oktober 2009

Om du skriker en gång till

Rec är inte en bra film. Så kan folk sluta säga att den är det, bra alltså. Skitdålig är den. Skäms!

söndag 11 oktober 2009

The Notebook

Jag har under flera veckors tid försökt notebooka killen jag träffar. Men det går inte, han är stenhård. Han vägrar, helt enkelt. Och jag lockar med diverse saker och när inte det fungerar så hotar jag med ungefär samma saker. Men han viker sig inte. Lirkar sig istället ur. Han säger saker som ”jag har ingen lust att se den just nu bara” och ”vi kan se den en annan kväll” men det vet ju varenda människa att det inte kommer att bli av. Och idag när jag ställde honom mot väggen kom den som ett slag i ansiktet, sanningen. Jag sa ”NÄR? När ska vi se The Notebook? NÄÄÄR!?” och han sa ”jag vet inte” och jag sa ”du vill inte se den.” Och han sa ”Nej Minna. Nej, jag vill faktiskt inte se den.”

Han vill inte se The Notebook. Han vill inte se The Notebook. Jag är bestört. Jag är mer än bestört. Vem vill inte se The Notebook!? En galen människa, that’s who!

onsdag 7 oktober 2009

Allt du inte visste att du ville veta om mig

Jag är ledig och har ingenting att göra (förutom att skriva en krönika, men det går sådär) så jag har snott en lista av Johanna (igen).

1. Stänger du av mobilen när du sover? Nej, men jag har nästan alltid mobilen på ljudlös.
2. Vem såg dig senast naken? What’s in a name..?
3. Hur såg du ut på högstadiet? Jag hade en misslyckad Robyn-frisyr. MISSLYCKAD. Usch, vad misslyckad den var. Jag har inte riktigt kommit över den ännu, tror jag.
4. Hur kommer du se ut om tjugo år? Jag vill helst inte tänka på det, men jag kommer säkert att vara kortare. Jag är helt övertygad om att jag krymper på längden.
5. Hur var du på dagis? Jag gick bara på dagis ett år, minns ingenting.
6. Hur är du att ha som arbetskamrat? Fråga timmisen!
7. Har du celluliter? Jahadu!
8. Biter du på naglarna? Ibland önskar jag att jag gjorde det, jag tycker att det är snyggt med sönderbitna naglar. Men nej, jag biter inte och har så aldrig gjort (om man inte räknar ett par intensiva dagar i nian då jag försökte börja, men det låg inte för mig helt enkelt).
9. Har du något handikapp? Inte något som jag tror räknas som ett handikapp. Men mitt lokalsinne är förödande dåligt.
10. Är du rädd för att få hängbröst? Ständigt. Ibland blir jag så rädd att jag hoppar till.

11. Tror du att gud är en man eller en kvinna? Om det mot förmodan skulle finnas en gud tror jag att denne är könlös.
12. Svär du? Ehm. Ja. Men bara när jag är arg, glad eller neutral. Eller sur. Och trött.
13. Är du trevlig mot Jehovas Vittnen? Inte trevligare än mot andra ovälkomna dörringare.
14. Hur homo är du på en skala 1-10? Tre?
15. Tror du på utomjordingar? Vi säger så här, jag utesluter ingenting.
16. Om du var tvungen att välja en maträtt som du måste äta varje dag livet ut, vad väljer du? Mammas potatispaj med den där såsen och fläskfilé.
17. Vilken mat är den största missen att bjuda dig på? Vad heter det där bruna som ser ut som diarré? Sånt i alla fall.
18. Har du blivit arresterad? Nej.
19. Ljuger du? Inte när jag är nykter.
20. Har du kysst en polis? Inte vad jag vet.

21. Är du rädd för Securitasvakter? Näh.
22. Har du någonting att dölja? Jag döljer ganska mycket. Jag vill tillexempel inte att vem som helst ska se mina bröst. And such.
23. Vad har du på din nyckelknippa? Nycklar.
24. Är du/har du varit gift? Nej. Däremot har jag varit förlovad. Fjortisförlovad.
25. Skulle du gå upp klockan tre på natten för att hämta pojkvännen från krogen? Är han så full att han inte klarar av att ta sig hem själv så vet jag inte om jag skulle vilja träffa honom.
26. Kan du laga cyklar? Jag kan skruva!
27. Kan du fixa med bilar? Jag kan skruva..
28. Brukar du köra om? Jag har inget körkort. Om jag hade ett körkort skulle jag ha blivit av med det för länge sedan. För långsamkörning. Jag är livrädd för bilar.
29. Kan du baka bröd? Ja.
30. Vet du hur man frostar av en frys? Det är väl bara att stänga av den och sätta en bytta nedanför? Annars, nej.

31. Vilken tv-serie skulle du helst leva i? Upp till kamp! Pax för att va ihop med Tommy! Eller Lena.

söndag 4 oktober 2009

Minna är jobbig

Jag gick precis igenom min äldsta blogg på blogg.se på jakt efter ett inlägg som jag behöver till en krönika. I alla fall så hittade jag det här inlägget från maj 2007. Det är en konversation mellan mig och ett butiksbiträde i en affär som säljer dataprylar. Han verkade lite uppgiven efter ett tag. Stackarn. Minna anno 2007 var en jobbig människa. Jag har mognat sedan dess, det har jag faktiskt.

Minna: Jag vill ha ett snöre som går från datorn till stereon så jag kan lyssna på musik genom datorn, i stereon.
Butiksbiträde: Okej, hur ser stereon ut?
Minna: Den är svart!
Butiksbiträde: Men alltså är det två hål eller ett?
Minna: Eh? Två?.
Butiksbiträde: Är det en bärbar eller stationär.
Minna: Bärbar, ja datorn alltså. Stereon är stationär. Eller ja, man kan väl bära den men det blir lite jobbigt att få med sig högtalarna. Höhö.
Butiksbiträde: Mmm.. Den här blir nog bra.
Minna: Pluppen ser lite stor ut, är du säker på att den passar?
Butiksbiträde: Ja, det ska den göra.
Minna: Får jag byta om den inte passar?
Butiksbiträde: Näe, alltså inte om förpackningen är bruten. Men jag lovar att den passar.
Minna: Men då borde jag ju få byta om den inte passar. För om den inte passar har du ju ljugit för mig.
Butiksbiträde: Eh.. Jo.. men.. Jonas! Får hon byta om den inte passar?
Jonas: Näe, inte om förpackningen är bruten men det ska passa.
Minna: Men om ni är så säkra på att den passar måste jag ju få byta om den inte gör det. Annars känns det ju liksom inte som om ni är så säkra som ni påstår. Jag förstår inte alls er logik.
Jonas: Ja, okej.. Om den inte passar får du byta…

Minna vs butiksbiträde 1-0

Hörni!

Jag har en hemlis.

lördag 3 oktober 2009

Som ett plommon

Jag blev så glad när jag insåg att det var tillräckligt kallt ute för att använda vinterkappan. Jag hade visst glömt bort hur fin den är. Jag blev helt tårögd och uppspelt när jag satte på mig den igår kväll. Nu är det den och jag hela hösten, vintern och våren. Fram till juni minst.

fredag 2 oktober 2009

Livets hårda skola

Det heter inte ostkrokar söder om dalälven tydligen. I huvudstaden måste man säga ostbågar för att inte bli ihjälmobbad och oförstådd. Man måste även säga ”någonstans” istället för ”nånstansch”.

Och förövrigt heter inte huvudstaden Ståckållm heller. Den heter StåckHålm, har jag fått lära mig.

onsdag 30 september 2009

Svinis

Jag har fått svininfluensan. Det kan visserligen vara en helt vanlig förkylning. Men nja, jag tror nog att det är svininfluensan. Jag har alla tänkbara symptom. Jag har ont i halsen, hostar ibland, jag är snuvig och jag kan kanske till och med ha lite feber.

Låter inte direkt som en vanlig förkylning i mina öron.

söndag 27 september 2009

Sms lördag natt

Skickat: Kom till Carmen!
Mottaget: Men jag vet inte vart det ligger. I så fall får du möta mig någonstans.
Skickat: Jag kan möta dig utanför Carmen!

Såhär dagen efter kan jag inte riktigt förstå logiken i det som igår verkade så självklart. Däremot kan jag förstå varför mottagaren av mina sms aldrig kom till Carmen.

fredag 25 september 2009

Classy



Färgen jag målade häromveckan har flagnat lite. Och jag tror inte att mina naglar riktigt uppskattas här på Östermalm. Jag kan se det i infödingarnas blickar. Arga, arga blickar. Blickar som gör att man liksom vet att man är helt fel.

Jag känner mig nästan lite rebellisk.

tisdag 22 september 2009

The fog

Det är lite charmigt med trettiofemåringar som hoppar till av rädsla när de tittar på en B-skräckis från åttiotalet. Framförallt är det väldigt roligt. Jag har skrattat åt det hela dagen. Jag skrattar lite åt det just nu. Och jag gillar att ha en anledning att reta någon i tid och evighet. På ett snällt sätt förstås. Eller egentligen på vilket sätt som helst.

Hoppa till av en B-skräckis som handlar om spöken som ser ut som gyttjiga sjömän med röda lysande ögon. Haha! Det skulle aldrig jag göra.

måndag 21 september 2009

Fuzzy

Jag har beställt ett läsex av Nick Caves ”Bunny Munros död”. Jag har för mig att den fick väldigt bra kritik när den kom ut på originalspråket. Att recensenterna lovordade som aldrig förr. Riktigt bra alltså. Jag har för mig att det stod någonstans att den ansågs vara lite av en modern klassiker redan från början. Fast det minnet är väldigt vagt, jag kan överdriva en aning.

Har någon läst den? Am I in for a treat eller har mitt minne överdrivit bokens omtalade förträfflighet?

söndag 20 september 2009

Skansen

Jag var på Skansen igår. Jag hade med mig min kamera och hade planerat att knäppa så många kort. Så tänkte jag att jag skulle redovisa för alla djur jag såg. Jag såg djur men jag tog inte en enda bild. Jag är lite besviken på mig själv för det. Tänk så många djur ni hade kunnat få se här annars. Allt från gråsäl till häst, från giftorm till lemur (fast inga som helst pingviner, däremot fanns det några svartvita gäss och om man kisade, ganska mycket, kunde de nästan tas för pingviner). Men jag glömde som sagt bort att knäppa kort.

Jag tror att jag blev lite uppspelt när jag upptäckte chokladhjulet och sedan var det liksom kört.

fredag 18 september 2009

Skynda dej.. innan vardan har fått fatt mysteriet

Jag målar mina naglar svarta till tonerna av Den vassa eggen. Borde göra så mycket men gör visst ingenting alls. Byxorna jag hade på mig i tisdags ligger slängda nedanför sängen. Orkidén blommar i något slags prakt där på brädan. Överfull med rosa små blommor, står den där i fönstret och lutar sig mot rutan. Som om den längtar ut. Som om livet innanför de här väggarna inte är tillräckligt. Och den har ju rätt.

På bordet framför mig står det höga latteglaset. För en stund sedan var det kaffe i, utan mjölk. Jag vet inte ens varför jag har latteglas. Nåja, nu finns däri, ingenting alls längre. Och jag känner att jag letar efter en känsla. Jag lyssnar på Den vassa eggen och målar mina naglar i svart. Men jag känner inte igen mig i det han sjunger. Eller i färgen jag målar.


torsdag 17 september 2009

Hittat i personalrummet



Jag lånade ut lunchpengar till timmisen igår. Idag fick jag dom tillbaka. Med ränta. En halväten äppelmuffin.

onsdag 16 september 2009

Gunnar

Jag har precis läst färdigt den här boken.

Vi gillar Bob. Och Gunnar.

tisdag 15 september 2009

Äppelkladdkakan

För en vecka sedan kom en kund in med en himmelskt god äppelkladdkaka. Jag har inte kunnat sluta tjata om den sedan dess och jag har självklart beskrivit den i detalj för timmisen som inte var där när det begav sig. Idag kom samma kund in igen med ännu en äppelkladdkaka. Personalstyrkan samlades kring henne likt gamar och jag har aldrig sett någon springa så fort som timmisen gjorde när hon förstod vad det var frågan om. Helt röd i ansiktet stod hon sedan där, bredvid äppelkladdkakan, klappade händerna och hoppade av glädje. Och jag ljuger inte när jag säger att hon åt upp en bit jag tappade på golvet. Den sista biten. Ingenting fick förgås.

Kan ni förstå hur god den är? Kan någon baka en sån åt mig (bara mig) varje dag?

måndag 14 september 2009

Hjalmar

Jag lånade ut "Döden och pingvinen". Efter det har mms som dessa börjat fylla min inkorg.







Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det.

lördag 12 september 2009

De tama längtar, de vilda flyger

Jag köpte en bok idag. ”De tama längtar, de vilda flyger” av Sölve Rydell. Jag har aldrig hört talas om varken boken eller författaren tidigare, jag har knappt läst vad boken handlar om. Jag blev så fascinerad av titeln att jag helt enkelt inte kunde låta bli att köpa den. ”De tama längtar, de vilda flyger”, har ni hört någonting så vackert? Är det någon som har läst den?

Annars kan jag verkligen rekommendera ”Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) av Anneli Jordahl. Mycket fin bok. Särskilt intressant är den också om man är insatt i artonhundratalets svenska litteratur och kvinnorörelse.

Nu ska jag sluta boknörda mig och gå ut och dricka öl!

fredag 11 september 2009

Det är visst nån som är tillbaka

Timmisen! Hon är tillfälligt tillbaka i mitt liv, som jag har längtat. Jag har till och med köpt juice, bara för hennes skull. Så att hon kan ha någonting att hälla ut. Hon har tre jobb nu. När jag frågade hur det gick med utbildningen sa hon ”Äh, jag kom inte in.” Hon hade nämligen kommit så långt i uttagningen till någon konstutbildning att hon fick lämna in arbetsprover. Det kanske man alltid gör, vad vet jag. Hur som helst. ”Mina arbetsprover var nog inte så bra.” sa hon, sen sa hon ”Dom var skitdåliga, jag vet ju att dom var det.”

I antagningsbeskedet hade det stått ”Ej antagen. Obs! Du är inte reserv. Hör inte av dig”

tisdag 8 september 2009

Hey!

Jag vill börja med att säga att jag vet att ni saknar systemetkillen, jag märker det på er. Men ni måste faktiskt acceptera att det är över. Inget mer onsdagsvin och inget mer nervöst fnitter bakom bokhyllorna. Inga fler pinsamma historier eller uppdiktade samtal. Okej?

Förövrigt tror jag att jag såg en stressad Korvaspappa på Ica i morse. Och nu ikväll när jag stekte köttbullar gick brandlarmet. Jag nådde inte att stänga av det ens när jag stod på en stol (det är faktiskt ganska högt i tak här, jag är inte kort eller så). Jag blev tvungen att hoppa upp och ner på stolen och slå på larmet för allt jag var värd. Det funkade tillslut. Matlusten efteråt var sådär. Nu måste jag fundera ut en fyndig födelsedagspresent till någon som har fyllt trettiofem. Vad ger man till en sån?

(Ingenting av ovan nämnda saker har egentligen med varandra att göra och det här inlägget saknar helt och hållet någon röd tråd. Köttbullarna var inte ens köpta på Ica.)

måndag 7 september 2009

Handbok för pojkvänner

Minns ni ”På y-fronten intet nytt”? Journalisten Peter Erikssons hejdlöst roliga uppgörelse med manligheten. En sådan där bok som alla män borde läsa men som säkert väldigt få har öppnat. En bok med frågeställningar som bland annat: ”Varför är de flesta män mer rädda för bögar än för att råka ut för en bilolycka?” och ”Är manligheten i kris? Och om så är fallet, hur ska vi få den att gå i terapi när män anser att psykologer bara är till för hysteriska fruntimmer och yxmördare?”. Men skit i den nu.

Peter Eriksson har kommit ut med en ny bok ”Handbok för pojkvänner”. Jag beställde ett läsex av den eftersom jag tänkte att den skulle vara rolig. Och det är den säkert, jag har inte läst särskilt mycket ur den. Men jag läste tillräckligt mycket för att inse; jag är ingen pojkvän. Dessutom stod det någonstans att förhållandehaveri inte alltid är killens fel och jag vet inte om jag vill kännas vid sådana löjliga påståenden.

Men det manliga könet skulle säkert roas av att läsa den, eller snarare; Det manliga könets flickvänner skulle kanske roas av att deras pojkvänner läser den.



(Och det är sant som det står: En halvtimmes tjat räknas inte som förspel.)

söndag 6 september 2009

Vad gör jag nu för tiden?

Jag jobbar, nästan jämt. Läste ”Döden och pingvinen” av Andrej Kurkov och är nu helt inne i uppföljaren ”Pingvin försvunnen”. Samtidigt som jag är helt fascinerad av Anneli Jordahls ”Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)” som handlar om kärleken mellan Ellen Key och Urban von Feilitzen (men egentligen var det titeln jag föll för från början). Så kramas jag lite. Köper massvis med kläder. Och äter sjukt god brunch vid skanstull. Det är vad jag gör.

onsdag 2 september 2009

Såhär drygt 20 år senare

När jag var liten, kanske fem eller sex, berättade pappa en historia om Tycho Brahe som gav mig men för livet. Tycho Brahe, berättade min far, hade varit på en jättefin fest. En så fin fest att han inte ville lämna den för att gå på toaletten trots att han egentligen var tvungen. Min far berättade att Tycho Brahe dog av kissnödighet. Ni kan ju förstå vad en sådan historia gör. Jag föreställde mig helt klart att min blåsa skulle sprängas och att jag skulle dö av urinförgiftning och inre blödningar och explosioner, om jag inte gick på toa vid minsta tecken på kissnödighet. Fram till alldeles nyligen. För nu senast när jag var hemma hos mina föräldrar berättade min far historien igen, men den här gången med tillägget ”ja, fast jag vet ju inte om det är sant.” Hmpf!

Jag var tvungen att googla och det visade sig att pappa glömde en ganska viktig detalj när han berättade den här historien för sin fem, eller sexåriga dotter. Wikipedia säger: ” Den 13 oktober 1601 deltog Tycho Brahe i ett gästabud. Av artighet ville han inte resa sig och gå på avträdet, trots stort behov därav. Efter festen insjuknade Tycho och dog 11 dagar senare. Tycho lär ha lidit av prostataförstoring [!!!] och man har länge trott att han dog av komplikationer av denna. Dock är det så att akut kvicksilverförgiftning leder till symptom som liknar de vid prostataförstoring.”

Det är okej att vara kissnödig en kvart Minna, det är okej.

söndag 30 augusti 2009

Saker som hon gör

Igår spillde jag ut en nästan full öl på en människa jag träffade för första gången, Beckas kompis A. Jag skulle mest greppa glaset för att dricka men slant lite med handen och välte det. Ölen liksom svepte över bordet som i slowmotion, rakt ner på A som satt mittemot mig. Det var pinsamt. Minst sagt. Men egentligen inte alls särskilt oväntat. Om man känner mig, that is.

I övrigt var det en väldigt lugn kväll. Jag åkte hem tidigt. Eller inte hem direkt. Jag åkte till ett ställe som har ett badkar och det badade jag i. Med massor av bubblor. Massor! Jag råkade nog ha i halva duschcremesflaskan. Jag gillar bubblor. Och badkar.

lördag 29 augusti 2009

She's just not that into you

Jag har varit i Farsta. Jag vet att jag har sagt att Farsta har allt, men det var tyvärr lögn. Farsta har inga röda, höga Converse och jag är mycket besviken.

På tuben hem sitter jag bredvid två killar i sexton, sjuttonårsåldern. De pratar fotboll och jag lyssnar inte särskilt mycket men så säger den ene:
”Jag har skickat meddelande och ringt men hon svarar ju inte.”
”Mm, jag har hört ryktas om att hon tycker att du är lite för mycket” säger den andre.
”Jaha. Ja men vadå, ska jag vänta ett tag med att höra av mig då?”
”Mm.”
Det blir tyst en stund och sen:
”Hur länge är ett tag då?”
”Men du ska inte höra av dig förrän hon har hört av sig!”
”Okej, ja men då väntar jag till att hon hör av sig då. När tror du att hon hör av sig?”
”Jag tror inte att hon kommer att höra av sig.”
”Nähe, nä."

De är båda tysta ett par minuter. Sedan börjar de prata fotboll igen. Kanske är enklast så.

fredag 28 augusti 2009

Kristallen

Jag gillar att Ola Rapace var där, bara tjugo minuters promenad bort. Jag blev lite väl uppspelt av det kände jag, liksom lite (ganska mycket) till mig. Jag gillar Alex Schulman, jag blir alltid lite glad av honom nu för tiden. Men framförallt gillar jag att Svt fick så många priser. Heja!

tisdag 25 augusti 2009

Vägen till lycka

Kom nyss hem från releasefesten för Marie Söderqvists bok ”Status – vägen till lycka”. Det var en intim och trevlig tillställning med få men intressanta människor, gott vin och god plockmat. Men framförallt verkar det vara en intressant bok och jag väntar med spänning på att den ska dimpa ner genom mitt brevinkast så fort den är utgiven. Företaget United minds & Prime PR har gjort en undersökning om vad som är status och Marie Söderqvist (som annars syns bland annat som krönikör i Expressen) har sammanställt detta i en bok som nästa vecka släpps på Norstedts förlag.

Hon berättade lite för oss vad som är status, enligt de undersökningar de har gjort. Och det verkar minst sagt jobbigt, det här med status. I Sverige är allmänbildning det som ger högst status. Sedan ska man vara duktig på sitt arbete och gärna ha en egen hoparbetad förmögenhet. Man ska kunna tala många språk flytande och lägga tid och pengar på att hjälpa behövande människor. Man ska kunna bestämma över sin egen arbetstid, ha hög moral, och gärna ha möjlighet att vara ledig i längre sammanhängande perioder. Man ska vara rolig och underhållande, ha ett långt och stabilt äktenskap, vara en duktig talare, ha en egen stil, en examen från ett toppuniversitet samt ha många vänner. Samtidigt som man gör allt detta ska man vara en hängiven och bra förälder (att ha en barnflicka medan man själv gör karriär är tabu). För att sammanfatta det hela ska man alltså, för att uppnå hög status i Sverige, jobba ihjäl sig på alla områden. Man ska göra allt själv. Sedan gärna vara lite blygsam.

Däremot ligger utseende och materialistiska ting inte särskilt högt på den svenska statuslistan. Jag har ännu inte läst boken men jag kan anta att det beror på att man i Sverige, som ändå är ett förhållandevis ganska rikt land där de flesta har råd med en plasmateve, inte ser det att ha sådana saker som särskilt hög status. Framförallt, tror jag, ligger kulturellt leverne långt högre än en ny bil (fast det kan bero på att jag inte har något körkort höhö).

Det känns rätt skönt att jag inte bryr mig så mycket om det här med att ha hög status, det verkar sjukt jobbigt. Men det var som sagt intressant att höra om och det ska bli intressant att läsa mer.

Krama mig

Ikväll klockan nio visar svt1 en film som heter "Krama mig". Den beskrivs såhär:

"Alla söker efter kärlek. Efter ömhet och närhet. Men ibland blir det bara så fel. Minna lägger allt hopp till Tomas, körskoleläraren, det är han som ska kompensera för all tristess i vardagen. Men det är ju på förhand dömt att misslyckas....."

Låter lite väl desperat tycker jag, att lägga allt hopp sådär till någon man knappt känner.

söndag 23 augusti 2009

Sms, lördagkväll

In: Det flyter saker i min drink. Ser ut som is typ. Bitar av is.
Ut: Is?
In: Ja, jag vet då rakt inte. Typ som transparenta små block
Mms in: Jag har fångat en.

Prata inte med främlingar

Samtal med en sjuttonårig tjej i väntan på tåget

”Hur gammal är du?” Frågar hon mig.
”Snart tjugoåtta” svarar jag.
”Oj!” säger hon.
”Mm” säger jag.
”Hur känns det?”
”Vadå?”
”Alltså hur känns det att liksom vara..”
”Vadå?”
”Amen gammal liksom.”

Bah!

torsdag 20 augusti 2009

Höstförälskelse

Jag har köpt världens finaste jacka. Den är från Koola Anna och jag tror inte att någon någonsin har vilat ögonen på någonting så vackert (eller jo, det har alla säkert men den hamnar åtminstone på någon jacktopplista över dom snyggaste jackorna). Det är egentligen en vårjacka men den verkar rätt varm och det ska ju dessutom gärna vara helt grått och murrigt och trist till hösten, säger dom som vet. Sådant sysslar inte jag med. Dessutom var den nedsänkt till nästan halva priset. Så köpte jag en väska att matcha med, liksom bara för att jag kunde.

Bilderna blev sådär, men ni fattar grejen va? Säg att ni fattar grejen!




Det är vi nu.

onsdag 19 augusti 2009

En bokvarning

En kollega sa till mig "Den där boken måste du läsa, den är sååå bra!" så pekade hon ut en bok som jag sedan köpte. Jag läste först på baksidan och den verkade lätt och kanske lite småkul. Långt ifrån ett mästerverk men ändå någonting som är lagom att läsa i solen på semestern. Efter tio sidor kunde jag konstatera att det här egentligen var en bok som aldrig borde ha blivit utgiven. Den var så dåligt skriven att jag tror att jag själv, i nian, skrev en novell som hade ett bättre språk. Jag försvarade boken med att det var en debut, att författaren säkert var typ tjugo och att människan som skrev recensionen i DN (som stod som ett citat på omslaget), måste ha varit hög. Mycket hög. Men författaren är dryga trettio. Hon kommer dessutom ut med en andra bok nu i dagarna. Och jag förstår inte. Det ska tydligen vara jättesvårt att få en bok utgiven så hur gick det egentligen till?

Jag kunde inte sluta läsa den heller. Jag läste och irriterade mig. Jag läste för att bli irriterad. Och så undrade jag, hela tiden undrade jag hur det hade gått till det här. Nu prackar jag på den på varenda människa jag känner. "Du måste läsa den här, den är sååå dålig!" Jag vill liksom ha någon att dela läsupplevelsen med. Att hata tillsammans med. Fast det är ingen som verkar särskilt sugen. Och jag liksom vadar omkring helt själv i mitt förakt.

Men det här, det här är en varning. Mariette Glodecks "Röda vita rosen" borde inte finnas i någons bokhylla. Men jag måste förstås läsa hennes nya roman när den kommer, bara för att se om den är lika dålig. För att se om hennes språk möjligtvis har förändrats lite till det bättre. Om hon har hittat kommatecken på sin dator. Eller utökat sitt ordförråd. Sedan kommer jag att tvinga alla jag känner att läsa den. TVINGA!

Har någon av er läst henne förresten? Vad tyckte ni i så fall? Är hon så dålig som jag påstår eller är det jag som är extremt snobbigt petig och jobbig? Eller är det kanske jag som inte är tillräckligt smart för att se storheten med "Röda vita rosen"? (Omg!)

måndag 17 augusti 2009

Tillbaka till kampen

Ny krönika ute.

Oväntat ämne va...

15 böcker

Jack - Ulf Lundell
Liftarens guide till galaxen - Douglas Adams
Egalias döttrar - Gerd Brantenberg
Prep – Curtis Sittenfeld
Jane Eyre - Charlotte Brontë
Jag! - Vladimir Vladimirovitj Majakovskij
Svart som silver – Bruno K Öijer
Döden och pingvinen - Andrej Kurkov (inte helt utläst dock men en bok helt i min smak) -
Med livet som insats – Bengt Jangefeldt
Skymningsögon – Dean R Koontz
Stäppvargen – Herman Hesse
Fördjupade studier i katastroffysik – Marisha Pessl
Victor en sång utan slut – Joan Jara
Mitt hjärta gråter -Kim Hyun Hee
Vad som helst av Majgull Axelsson

Bubblare: Busters öron - Maria Ernestam

Rules: Don't take too long to think about it. Fifteen books you've read that will always stick with you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes. Tag 15 friends.

Jag antog utmaningen som Johanna slängde ut för en tid sedan. Hur skulle jag kunna låta bli? Jag skickar den vidare till den som vill dela med sig. Det är ju faktiskt roligt att veta såntdär.

söndag 16 augusti 2009

Känner mig lite kränkt

Jag har jobbat. Igår drack jag öl och idag har jag jobbat. Jag har sovit tre timmar inatt. Tre. TRE! Men söndagar brukar vara ganska slappa. Vi har bara öppet i fyra timmar och det brukar inte vara så mycket folk. Förutom idag. Tydligen börjar småfolket skolan i morgon och småfolkets föräldrar väntar in i det sista för att köpa till ungarna vad de behöver i pappersväg. Skrikande, tjatande, gråtandes barn och trötta föräldrar har fyllt butiken idag, men mitt huvud höll som genom ett under.

Efter jobbet åkte jag hem men innan jag gick hem från tunnelbanan tog jag vägen förbi min lokala pizzeria, hungrig som ingen annan. På deras meny står det att de är kända för sin utomordentliga service. När jag kommer in säger en kvinna att de inte har någon pizza för tillfället. Bagaren var tvungen att åka iväg någonstans och skulle inte komma tillbaka förrän en timme senare. Jag frågade om de hade något annat. ”Bara peruansk mat” sa kvinnan och pekade på en meny med spansk text och som inte sa mig någonting. Jag bad henne att förklara de åtta rätterna lite närmare. Men hon berättade bara om två av dem. De andra, sa hon, skulle jag inte tycka om. ”De är exotiska” sa hon som förklaring till varför jag inte skulle gilla dem. Jaha? JAHA? Vafan! Så fick jag med mig hem någon biffgrej som inte smakar någonting alls. Fast jag hade tur, tanten som kom efter mig och frågade om de hade något annat än pizza fick ett nej.

Så, min fråga är egentligen; vilka är den peruanska menyn till för? Inte för mig tydligen. Och definitivt inte för tanten som kom efter mig. Eller nej, min fråga är egentligen; Varför vill de inte sälja sin mat för? Va? OCH; varför har de inte kebab?

onsdag 12 augusti 2009

Spice up your life!

Imorse var det någon som sorterade mina kryddor efter utgångsdatum. Det var lite av ett uppvaknande.



tisdag 11 augusti 2009

PR-tricket från helvetet

Lars Kepler är Denise Rudberg. Ja, eller tvärtom. Jag är helt övertygad. Nu är detta inte fakta, utan mer spekulationer från min sida. Jag har anledningar att peka ut Rudberg men jag hinner inte rada upp dem just nu och sedan kommer jag nog att glömma bort det. Men det är hon. Eller hon är han. Eller whatever. Jag vet att jag tror det. Jag tror att jag vet det.

Kom ihåg vart ni läste det först!

(Om ni inte läste det någon annanstans innan ni läste det här, då kan ni glömma det. Att ni läste det någon annanstans först, alltså.)

(Och om jag har fel kan ni glömma att ni läste det här.)

söndag 9 augusti 2009

Hej!

Hur mår ni? Ni säger ju aldrig någonting, det är som att blogga med en vägg. Eller för en vägg. På en vägg. Äh. Men i alla fall, vilka är ni egentligen?

Jag är ju nyfiken.

torsdag 6 augusti 2009

Inne i stan köpte jag örhängen



Gjorda av plektrum

Rikedomar

Jag åkte till Farsta för jag tänkte köpa mig en väska och en orkidé. Min gamla orkidé blommar som aldrig förr medan den andra ”odödliga” blomman har dött så jag tänkte att orkidéer kanske är min grej. Nåväl, jag köpte varken väska eller blomma. Däremot råkade jag gå in på Rocks och köpa dessa.



Jag känner mig rik. Ikväll ska jag se ”Upp till kamp” från början till slut eller kanske titta på Dylan, jag har inte bestämt mig ännu. Men nu ska jag duscha för jag ska tydligen in till stan. Och vara utomhus, pfft.

The sun is shining and the weather is sweet

Jag gillar inte att det är så här fint väder när jag känner för att bara vara inne. När det är fint väder, och man har semester så bör man utnyttja det genom att vara utomhus. Det vet ju alla. Men jag har ingen lust att vara utomhus. Jag har varit utomhus i två veckors tid. Jag har fått nog av utomhus.

Klockan är halv tolv och jag har inte klivit upp ur sängen och jag ser ju hur solen strålar där utanför fönstret och så får jag dåligt samvete. Dumt egentligen, det är ju inte som att solen tar illa upp bara för att jag inte vistas i den en dag. Eller två. Men jag ska ta en promenad, bara som för att blidka den lite. Eller stilla mitt dåliga samvete, intala mig själv att jag inte alls är någon dålig människa som inte leker utomhus bara för att det är fint väder.

Efter promenaden ska jag skriva på en text som jag har börjat med, och inbilla mig själv att jag, in a way, jobbar. Som att det liksom ger dispens.

tisdag 4 augusti 2009

Helles modebloggsposar



Han gör det rätt bra, tycker jag.

En helt annan känsla

Idag åker jag hem till Stockholm. Jag har bokat biljetten och väskan står packad och klar i min barndomshall. Och jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på ungefär samma tid för några år sedan. Då hem var Uddevalla och känslan jag hade i min kropp för att åka tillbaka var så ångestladdad att jag nästan kräktes. Sju timmar med tåg stundade och jag hade ingen aning om när jag skulle få lämna den där staden som bara ville mig illa, nästa gång.

Nu ska jag hem till Stockholm. En timme och tjugofyra minuter tar resan. Och det är en helt annan känsla som sprider sig i kroppen nu. Jag längtar. Hem.

söndag 2 augusti 2009

Hemmavid

Det är märkligt hur mycket och hur lite saker och ting förändras under ens bortavaro. Korta frånvaro. På sätt och vis är allt sig likt. På sätt och vis är allt förändrat. Här och där i stan har det smällts upp lyxvillor och lägenhetskomplex och Gävles torg ser ut som en byggarbetsplats man får anstränga sig för att inte gå vilse i. Andersbergscentrum, min barndoms centrum, är uppsnyggat men dött. Det är som om man med plastblommor, glasväggar och eleganta golv har städat bort centrumets själ. Och platsen där jag kysste min första pojke, drack min första folköl och blev varse om hur det är att vara tonåring, en plats som en gång var ytterst levande och ett centrum i ordets rätta bemärkelse, liknar nu mer en upphottad spökstad. Eller ett elegant vardagsrum i ett slott som ingen någonsin besöker.

Men inne i stan fladdrar ån som vanligt förbi biblioteket. Fnasket i plasket, plaskar vidare på rådhustorget. Uteserveringarna är halvfulla en söndageftermiddag. Och efter ett år någon annanstans känner jag mig hemma. Fast ändå inte.

fredag 24 juli 2009

Hold on to that feeiiieeeeeliieeiing

Igår sjöng jag karaoke offentligt för första och sista gången i mitt liv. Jag hade druckit ungefär elva öl när jag tillsammans med mina kompisar Magnus och Helles, klev upp på scenen och sjöng Journeys ”Don’t stop believing”, med inlevelse. I n l e v e l s e. Och utan en ton rätt, vilket är en bedrift i sig tycker jag. Och man skulle kunna glömma det hela så som man gärna vill glömma vissa saker man gör under alkoholinfluens. Men jag tror att det blev filmat. F ö r e v i g a t. Lyckliga jag.

Så nu drar jag till landet. Utan internet. Och jag vill inte veta om jag, under tiden jag är borta, blir taggad i nån video på facebook.

tisdag 21 juli 2009

Mot landet

Jag packar för någonting som förhoppningsvis, beroende på vädret, blir en vecka på landet. Jag packar ner mina böcker, mina fyra "Best of" Lundell-cd:s, pennor och skrivblock, den nya prickiga bikinin i sextiotalsstil, mysbyxor, sommarklänningar, linnen och skjortor stora som tält. Mamma säger att det borde finnas gott om jordgubbar där uppe nu. Och väl där väntar den alltid lika trofasta Lady, min gamla cykel som mamma har målat lila med vita blommor på. Tar man henne till stranden är man där på fem minuter, säger dom.

Här ser det ut att bli åska vilken minut som helst. I morgon är jag redo att lämna Stockholm för Gävle. Träffa vänner och familj ett par dagar. Innan det bär vidare upp till Hälsingland och landet. Jag längtar. Jag behöver verkligen det här. Måtte vädret bli fint.

måndag 20 juli 2009

Den tog sig

Den första semesterdagen skulle komma att bli bättre. Jag begav mig iväg till en vän och utnyttjade honom för TV, dvd-spelare och förstås för hans sällskap. Vi såg sju avsnitt av "Mad men". En serie som alla borde se och uppröras en smula av. Samt beundra kläder och hårfrisyrer. Det är 60-tal när det var som bäst.

Vad jag mer tycker om "Mad men" kan man läsa i krönikan jag skrev för ett par veckor sedan.



Lite pizza på det.

Dag ett

Först bryggde jag kaffe som var alldeles för svagt, vilket jag hällde ut och bryggde kaffe som var alldeles för starkt. Vilket i sin tur står halvdrucket och kallt bredvid mig. Jag har fått två sms. Ett från MyNokia som tipsar om att jag kan ringa mina vanligaste nummer med snabbuppringning och ett från Tele2 som tycker att det är väldigt roligt att jag har förlängt mitt abonnemang hos dem. Trevligt att man kan glädja någon sådär, tycker jag.

Ute är det inte varmt och inte kallt. Sol fast ändå inte. Och nyss höll brevbäraren på att skrämma livet ur mig genom att trycka ner post som inte är till mig i mitt brevinkast.

Sedan messar Louise från jobbet "Lunch ensam i gautköket idag. Kom tillbaka, haha." och då känns allt genast lite bättre. Tänk att man inte ens hinner ha semester i en dag innan man är saknad.

Solo hälsar glad sommar från Skåne



Som jag saknar det där lilla djuret...

fredag 17 juli 2009

Dra en oneliner

Ibland undrar jag hur det kommer sig att jag har så svårt för Marcus Birro. Förutom hans prententiösa prat om sig själv och sina texter som jag råkade höra på radion en morgon (Björn Ranelid junior utan humor). Men så dyker det upp små texter i hans blogg som gör att jag inte behöver undra längre.



Om det nu skulle ha funnits någon charm med Marcus Birro från början förstörs den av hans bitterhet och av hans lillebrorkomplex. Av hans gnäll efter uppmärksamhet, som om han vore en femåring som måste synas och höras helst h e l a tiden. Och jäklar om någon annan snor "hans" uppmärksamhet.

Äh, väx upp. Var glad.

torsdag 16 juli 2009

Solace

I morgon spelar Baron BaneLandet, Telefonplan.



Lyssna mer på Spotify och sen kommer ni dit! Ja, i morgon alltså.

onsdag 15 juli 2009

Fångar perspektiv

Vandrar på raka vägar och krokiga stigar mellan kvarteren på skogskyrkogården. Grönskan är nästan bländande så här års och det är obeskrivligt vackert. Och lugnt. Förutom ett par människor som strosar omkring. Och några trastar som leker i vattnet. Jag fattar beslut. Jag gör det som bäst när jag går. Som om rörelsen i benen liksom får igång huvudet. Jag ifrågasätter idéer. Tänker över händelser. Funderar på saker jag har gjort. Och inte gjort. Men framförallt på vad jag vill göra. Sia håller mig sällskap i lurarna medan jag kommer fram till sådant som borde ha varit så självklart enkelt. Det måste komma någonting bra ur allt.

Men så kommer jag fram till kvarter 43. Det måste vara barnens kvarter. Bredvid små blygsamma gravstenar och enkla träkors bor nallebjörnar och leksakståg, dockor och annat färgglatt pryttel, som ett leksakskollektiv av förlorad kärlek. Och jag inser att det jag har i tankarna egentligen inte spelar någon som helst roll.

Brunch

Nu börjar det likna nåt!

Det finns ett ställe som lägligt nog ligger vid(i/på) Skanstull som har världens godaste brunch, tyvärr bara under helgerna. Kommer man en vardag såhär så får man nöja sig med pannkakor. Och det gör man ju, ganska otvingat. Amerikanska banan och chokladpannkakor. Nyttigt och mättande!

(Och min nya mobils kamera får godkänt, tror jag.)