Bird Gehrl

Man märker ett genomgående tema i presenterna från en viss person.

Heja mig!

Idag fyller jag år. Tjugoåtta år närmare bestämt (känner mig inte en dag äldre än tjugotre). Jag är så barnsligt förtjust i att fylla år, jag älskar det. Det handlar inte om presenterna, det gör det faktiskt inte. Det är mer som att jag är glad att jag föddes och sådant ska man fira som sig bör. Jag ska snart jobba (och vara hyfsat glad på jobbet) och efter jobbet ska jag äta jättemycket tårta och bada med bubblor. Massor av bubblor. Födelsedagsmånga bubblor. Och sedan ska jag tydligen inte se The Notebook.

Men firandet slutar inte där. På fredag åker jag nämligen till Gävle och firar med mina vänner där och på lördag i samma stad, med min familj. Jag satsar snarare på en födelsevecka än en födelsedag och den här födelseveckan kommer att bli super! (Förutom att min mamma tänker tvinga mig att vaccinera mig mot svinis på söndag, TROTS att jag redan har haft svinis och rimligtvis inte borde kunna få det igen.)

Hur som helst; Heja mig! Heja att jag föddes! Heja svinisvaccin (?)!

Another one bites the.. eh.

Det är inte sant som dom säger; att skadeglädje är den enda sanna glädjen. Sympati- och kännaigensig-sorg blandat med skadeglädje, där har vi en riktig fest!

Stackars Åsa. He he he.

Att samla argument

Jag har i flera veckor vägrat titta på ”Zodiak” eftersom jag har fått för mig att den ska vara ganska dålig. Igår gav jag efter och vi såg den. Himla bra film det där måste jag säga! I efterhand kändes det ju förstås lite fånigt att jag har vägrat att se den så länge, som bara föratt.

Men ingenting ont som inte har någonting gott med sig, för av det här har vi lärt oss någonting väldigt viktigt; man ska inte vara fördomsfull och vägra se filmer för att man har ”fått för sig” att de ska vara dåliga. Just därför ska vi nästa gång vi ser film se ”The Notebook”, var så säkra!



(Som han längtar..)

Förresten

Kolla i den här jättefina recensionen av Bakteriekultur magasin!

Ovärldsliga problem

Igår kom det in en kille i butiken vars ”heeela daaag var förstööörd” för att vi inte hade exakt den anteckningsbok i exakt den storleken han ville ha. Han gick och muttrade och svor och visste inte riktigt vad han skulle ta sig till. Sådant där händer ganska ofta där jag jobbar. En bok finns inte inne, ett limstift i mindre storlek är slut, osv. Och människors heeeela daaagaaar är förstööörda! Då har jag ofta lust att påminna dem om att det finns människor som svälter. Bara för att ge dem lite perspektiv.

Fast den senaste veckan har jag mest haft lust att påpeka att jag själv har tappat min nya mobil i toaletten. ”Det var inte en så jävla rolig dag det heller, ska jag få be att tala om” skulle jag säga. ”Tappa du din egen mobil i toaletten och sen kan du komma och gnälla om din löjliga anteckningsbok.” Jag tror på något vis att dom skulle ha enklare att relatera till det än till svältande människor.

Dessutom är jag faktiskt ganska bitter över att jag tappade telefonen, det ska jag inte sticka under stolen med.

Tribute

Jag är inne i en ”sakna solo”-period. Jag saknar honom så himla mycket. Fina lilla Solo som kunde reta mig så till vansinne. Men jag minns bara det som var bra, nu för tiden. Hur söt han var. Och ivrig. Och hur han en gång gömde kyckling i hela lägenheten. Hur glad han blev när jag kom hem även om jag bara hade kastat soporna, hur han slängde omkring med sina gosedjur som en galning och hur han outtröttligt kunde apportera bollar. Och så, så klart, hur han alltid kelades, låg nära utsträckt längs min rygg eller ihopkurad som en liten boll. Alltid som klistrad.



Solo lever i allra högsta grad och har det hur bra som helst nere i Skåne med människor som älskar honom, tar hand om honom och bakar tårta till honom när han fyller år. Där han har ett stort hus att leka i, och en gigantisk tomt att springa runt på. Fast hur bra han än har det så tar det inte bort min saknad. För jag saknar det lilla djuret. Ibland till vanvett. Ibland mer än så.

Finisen

Hemligheten

I dagarna kommer ni att kunna hitta det första numret av Bakteriekultur magasin runt om i Gävle. Om man inte bor i Gävle kan man gott läsa den på nätet, närmare bestämt HÄR. Och det tycker jag verkligen att man ska göra! I detta första nummer är det nostalgi som skildras med ord och bild av ett tjugotal skribenter och konstnärer. Medverkande är bland andra Anna Jörgensdotter, Nina Hemmingsson, Kennet Lutti och Johan Nyström.

Vi räknar med att ge ut två nummer per år ungefär. Jag säger förstås till när nästa finns ute.

"Kloink", sen var hon stendöd

Igår tappade jag min fortfarande ganska nya och väldigt fina lila mobil i toaletten så den gick jättesönder. ”Kloink”, sa det och sen låg hon där en stund och simmade innan jag förstod att jag hade haft ner henne. Och trots att det är precis sådant som jag gör, så hade jag inte försäkrat mobilen. Dom hävdade på The phonehouse att man liksom fick skylla sig själv om man placerar telefonen i toalettstolen. Så jag blev tvungen att köpa en ny.

Den nya kostade tvåhundrafemtio riksdaler (för att jag är überfattig) och den är inte alls lika flashig. Den är faktiskt inte flashig alls. Den går möjligtvis att ringa från och till och den kan ta emot och skicka sms, på sin höjd.

Fyra månader gammal blev hon, den fina lila. Vilket ändå är en rätt lång livslängd i min ägo. Må hon vila i frid.

Snön som föll

Den första snön föll idag. Det var inga stora, vackra flingor som långsamt singlade ner och la sig som ett täcke över marken. Det fanns ingenting fridfullt i snön som föll. Som pilar med vassa spetsar sköts de ner från himlen i hopp om att såra någon. En enda. Enträget. Ihärdigt. De träffade henne i ansiktet, färgade huden röd. Attackerade hennes kropp. Letade sig in under den tjocka tröjan. Några tappra soldater fastnade i det stickade garnet och satt där. Utan att smälta. Bara satt, som om de väntade på någonting. En signal kanske. Hon sänkte blicken mot marken för att undvika angreppet.

Hon visste att hon borde gråta. Inte på grund av snön. Men för att hon var varm. Och för att det som mötte henne var kallt. Hon tänkte på allt och ingenting. Tankarna for runt värre än snön omkring. Hon visste tillslut inte vad som var vad. Hon tänkte på vad som hade sagts men kunde inte längre minnas vem som hade sagt vad. Eller varför. ”Du finns, bara du”, hade hon sagt så? Kanske.

Men ingen finns. Egentligen finns ingen, tänkte hon. Inte ens dom som känns. Hon såg upp mot himlen. Grått. Nästan färglöst. Snöpilarna for ner i rasande takt. Träffade hennes blottade ansikte med en nästan overklig precision. Ingenting känns, tänkte hon. Ingenting känns. Och ingenting finns. Inte ens snön som faller.

Om ett par svarta stövlar

Jag skulle kunna säga att dessa stövlar är mitt bästa köp för i år. Jag skulle kunna säga det helt utan att ljuga. Den turkosa klänningen kommer på andra plats. Och om Björn Borg-skorna inte hade gått sönder hade de kommit trea. Nu vet jag inte riktigt.

När det gäller det här så vinner ingen. INGEN! Jag tycker inte att ni har verkat helt motiverade. Jag vet inte om det beror på att ni inte ser på skräckfilmer eller om ni bara inte gillade mitt pris. Jättebra pris. Elina vill du ha den? Filmen alltså. Jättebra film.

Om en turkos klänning

Och om min farmors gamla underkjol med svart spets i nederkant.