onsdag 28 april 2010

Ny väggkalender



Den är inte bara helt galet snygg, jag kan dessutom använda den år ut och år in. Alltså; snygg och funktionell. Förutom att jag kommer att glömma av att vrida fram den. Alltid. Stryk funktionell. Men snygg är den!

Tror att den kanske ursprungligen kommer från Ohlsson & Lohaven.

måndag 26 april 2010

A lesson well taught

För ett par år sedan, efter en lagom livad familjekräftskiva hemma hos mina föräldrar, upptäckte min mamma att någon hade porrsurfat från hennes dator. Det fanns bara en misstänkt, eftersom ingen (inklusive min dåvarande pojkvän, tack och lov) direkt hade lämnat bordet för några större utsvävningar. Ingen förutom min systers pre-pubertala son. Som ganska kort efter maten hade frågat om han fick sitta vid datorn. Så, en klar misstänkt.

Några veckor senare skulle min mamma konfrontera den skyldige. Systersonen vägrar först, helt röd i ansiktet, att erkänna. Men ändrar sig när han inser att han nog inte kan ta sig ur det hela och hävdar istället att han kom in på den aktuella sidan av misstag. Det är då mamma lägger fram det slutgiltiga bevismaterialet, det som leder till en fällande dom. ”Fast du hade försökt hitta sidan, du skrev ju fel adress fyra gånger.”

Efter det har min systerson lärt sig någonting väldigt viktigt och livsavgörande: Radera alltid sidhistorik. ALLTID!

En annan tid, ett annat liv



Genom den här sidan kan man snabbt och enkelt förflytta sig själv hundra år tillbaka i tiden. Man kan åtminstone få det att se ut som det. Gillar't!

onsdag 21 april 2010

Undersökning!

Hej! Jag tänkte om ni kunde hjälpa mig, jag håller på med ett arbete och skulle behöva era åsikter.

Som de flesta vet står nu en av Röda korsets chefer, Johan Af Donner, inför rätta eftersom han har förskingrat en hel del av Röda korsets pengar. Alltså pengar som allmänheten har skänkt till bättre behövande så att de ska få mat, inte för att någon pamp ska kunna äta middag för tvåhundrafemtiotusen. Det är ju dessutom långt ifrån första gången det händer att en chef för en hjälporganisation använder merparten av de skänkta pengarna för sin egen räkning.

Och apropå det här fenomenet har jag ett par (3) frågor och svarsalternativ som jag skulle vilja att ni tog ställning till. Det tar bara en minut av er tid. Ni finner dem alldeles här till höger. Och man kan svara fram till på söndag klockan 17:00.

Tack så mycket för hjälpen fina ni!

tisdag 20 april 2010

Be mine, lila Nokia 6600 fold

Minns ni att jag köpte en ny jättefin och superbra telefon? Minns ni också att jag tappade den i toaletten efter ungefär fyra månader och att den sedan dess har varit stendöd? Det är den fortfarande. Jag sätter på den ibland bara för att kolla, kolla ifall den kanske har repat sig. Det har den aldrig. Men nu tänkte jag att det trots allt var ungefär ett år sedan jag köpte den och sen tänkte jag att nu kanske jag skulle kunna köpa en ny likadan (eftersom jag älskade den och inte har hittat någon annan likvärdig).

Glad i hågen beställde jag en ny. Förlängde min bindningstid på abonnemanget för att få den några hundringar billigare, tänkte betala några hundringar nu och sen lägga på resten på telefonräkningen. Ungefär precis som jag gjorde när jag köpte den senast. Skickade in beställningen och var omåttligt uppspelt till den dagen jag fick ett mail tillbaka. ”Ni har tyvärr för lång bindnings tid kvar på ert nuvarande abonnemang, därför kan vi inte förlänga denna.” För lång? För lång!? Vadå för lång? Max två månader, tänkte jag. Max!

Fast sedan mailade jag Tele2 och tydligen hade jag förbundit mig i två år, inte ett. Vem gör ens sånt? Jo, såna som tappar mobilen i toaletten. Såna som vet med sig att dom är såna som tappar mobilen i toaletten och ändå tackar nej till drulleförsäkring. Såna.

måndag 19 april 2010

Gretel

Bytte tåg vid Gamla stan. Sprang över perrongen eftersom mitt tåg stod inne. Plötsligt kliver jag på någonting mjukt och svampigt. Jag tittar ner och ser skivad formfranska fara lite kors och tvärs framför mig, landa mer eller mindre graciöst på asfalten. Inser ganska snart att det är jag som sprider formfranska, att det är min påse de flyger ut ur som taffliga fågelungar ur ett bo. Inte riktigt flygfärdiga.

Jag låtsas som att det inte är rusning. Jag låtsas som att ingen ser att jag har lämnat ett spår av fyrkantiga smörgåsstora smulor efter mig. När jag kommer på tåget petar jag diskret ner den nu halvfulla brödpåsen formfranska så den inte syns i min Ica-kasse. Lägger en banan över eländet och tittar oskyldigt opp i tågtaket.

Tänker att det inte var så farligt egentligen. Om man tänker efter så har jag gjort värre saker när jag har sprungit till tåget. Som den gången när jag tappade underkjolen och höll på att ramla ihjäl mig. Som den gången, till exempel.

söndag 18 april 2010

Little people

Eftersom jag själv har det minst sagt snurrigt och stressat just nu, vilket dessutom har resulterat i en tillfällig bloggtorka, tänkte jag tipsa om en annan blogg; Little people - a tiny street art project. Den uppdateras visserligen inte så ofta men det finns mycket att gå igenom fram till nu och den är verkligen jättefin.

lördag 17 april 2010

Oompa Loompa doompadee doo



Surt har man inte smakat innan man har ätit Willy Wonkas sura nördar, var så säkra.

måndag 12 april 2010

Mitt öppna uppbrott

Från början var det egentligen inte Ola Rapace jag förälskade mig i, jag förälskade mig i Hoffa. Alltså Jan ”Hoffa” Lenhoff, huvudkaraktären i serien ”Tusenbröder”. Jag var förresten helt betagen av hela serien, för det är en riktigt bra serie. Men mest var det huvudkaraktären som trollband mig. Och, fick jag för mig, skådespelaren bakom. Det var där det började. 2005. Med Hoffa. Sedan tittade jag på de ganska tråkiga Wallander-filmerna fram till Stefan Lindmans död, vilken kom som en obehaglig chock i all tristess. Däremot undvek jag ”Anna Pihl” eftersom jag hade hört att Olas karaktär inte var särskilt sympatisk. Jag ville ju inte spräcka min bubbla (little did I know). Det var också därför jag, efter att ha sett en halv intervju med människan, medvetet aldrig mer tittade eller lyssnade när Ola Rapace skulle prata i egenskap av sig själv.

När jag såg ”Den ömhet jag är värd” av Peter Birro på Elverket för två år sedan nådde min förälskelse sin pik. Jag fick se Ola Rapaces stjärt och förutom det var pjäsen i sig helt fantastisk (fast något annat väntar man sig ju inte av Peter Birro). Där och då var vår (egentligen bara min) kärlek som starkast. Bara dagar senare började det ryktas om att Ola hade blivit anklagad för kokaininnehav och även om ingenting ännu var bekräftat, så visste jag. Och en liten men ändå ansenlig spricka hade börjat tära min bubbla. Man kan tro att lite kokain inte skulle förstöra något, men nu var det ju inte så att jag gillade Hoffa för att han var en bad guy som rånade banker. Hoffa var egentligen en ganska mjuk kille som inget hellre ville än att försörja sin familj. Hoffa skulle aldrig snorta kokain.

Men eftersom jag är den förlåtande typen, en ganska besatt förlåtande typ, så såg jag mellan fingrarna. Jag tänkte att det var en engångsföreteelse, kanske till och med ett misstag. Jag tänkte att innerst inne är han nog rätt bra ändå, Ola. Så kom slaget. Rätt i ansiktet. Ola Rapace har alltså sagt i en intervju, apropå sextrakasserierna inom skådespelarbranschen, att kvinnor har det lättare än män eftersom de kan ”knulla sig till en roll”. Som att vi feminister ska förstå våra fördelar som kvinnor. Och om det inte vore illa nog så säger han dessutom i en annan intervju, den här gången apropå sin fru Noomi Rapaces framgångar, att den nu tv-aktuella Milleniumtrilogin är så dålig att det är sorgligt att den går hem hos folk. Att ”nivån är så fruktansvärt låg” och så vidare. Okej att det kanske inte är världens bästa serie och att framgången är en smula märklig. Men det känns på något vis som att man ändå står bakom den man älskar. Att man inte trycker ner det den personen gör. Och som sagt, Wallander-filmerna är ju knappast det bästa inom svensk film heller.

Ola, jag har faktiskt stått ut med en del under åren, ganska mycket under de två senaste, men det här var droppen. Jag gör slut.


Ursprungligen publicerat i Arbetarbladet.

tisdag 6 april 2010

Studentminne

När jag pluggade och var superfattig så var alltid natten till den 25:e den bästa natten på hela månaden. Då hade jag levt på nudlar i tre veckor och var helt utsvulten. Klockan tolv fick man pengar, klockan tolv var man, kanske inte rik, men man kunde åtminstone spendera en god hundring på bara ett mål mat. Max hamburgerrestaurang var öppet till ett på natten, varje natt. Min kompis Tina, som jag pluggade med, bodde ungefär tvåhundra meter från Max. Maxmål, plus5 och extra lökringar. Studentlyx! Man åt på riktigt som om man aldrig hade ätit tidigare.

Det är egentligen det jag minns av stundenttiden, dom fattiga dagarna mellan den 25:e och den 25:e har jag förträngt. Allt som betydde något var Maxmålen. Ja, och så kvällen efter Max, då när man drack öl för resterande studiebidrag och lån.

måndag 5 april 2010

Våren som blev vinter, igen

Fram till idag har det varit en jättefin påsk. I lördags var det vår, nästan på riktigt och jag och Jonas promenerade runt på Söder och hyste förakt mot alla de människor som bodde i fina lägenheter med utsikt över vattnet. När solen började gå ner målade vi ägg och åt påskmiddag. Jag målade förstås Solo och Hjalmar på mina ägg. Och senare, mitt i natten, begav vi oss till Sofia Kyrka för att se och höra påsknattsmässan. Det är väldigt fint i kyrkor, särskilt vid speciella högtider och mitt i natten.

Igår var det fortfarande nästan vår, vi promenerade vi genom Hagaparken och sedan vidare mot Jonas mamma som jag skulle träffa för första gången. Jag var jättenervös och inte särskilt road när Jonas ville visa mig saker i Hagaparken som krävde att jag skulle gå i kladdig skog och klättra över smärre berg. Inte road alls faktiskt. När vi kom fram tillslut, hade mina skor bara läckt lite grann så strumporna var fläckvis lite mörkare och såg svettiga ut. Men jag spillde inte vin på någon duk och jag skvätte inte lax över hela bordet. Däremot tappade jag mitt påskägg i golvet så godiset for ut men för att vara mig är ju det en ganska mild företeelse. Även om jag fick ha en, inte särskilt långdragen kamp om ägglocket med en vild men ursöt pudelvalp.

Imorse däremot, vaknade jag av väckarklockan. Påsken är slut för min del och jag skulle jobba. Och förstå min förtjusning när jag ser att det snöar ute! Jag som verkligen har gått och deppat över att den här vintern verkar ha tagit slut. Inte… Inte så mycket alls.

fredag 2 april 2010

Påskhälsning



Varje storhelg och ibland däremellan får jag mail från Solo. Han skickar alltid bilder på sig själv. Han är alltid lika fin. Och jag blir alltid lika gråtmild. Här önskar han glad påsk. Med läppen fastsatt i tanden, som vanligt.

Själv levererar jag påskhälsningar utan bild föreställande mig, för allas skull. Glad påsk!