söndag 30 augusti 2009

Saker som hon gör

Igår spillde jag ut en nästan full öl på en människa jag träffade för första gången, Beckas kompis A. Jag skulle mest greppa glaset för att dricka men slant lite med handen och välte det. Ölen liksom svepte över bordet som i slowmotion, rakt ner på A som satt mittemot mig. Det var pinsamt. Minst sagt. Men egentligen inte alls särskilt oväntat. Om man känner mig, that is.

I övrigt var det en väldigt lugn kväll. Jag åkte hem tidigt. Eller inte hem direkt. Jag åkte till ett ställe som har ett badkar och det badade jag i. Med massor av bubblor. Massor! Jag råkade nog ha i halva duschcremesflaskan. Jag gillar bubblor. Och badkar.

lördag 29 augusti 2009

She's just not that into you

Jag har varit i Farsta. Jag vet att jag har sagt att Farsta har allt, men det var tyvärr lögn. Farsta har inga röda, höga Converse och jag är mycket besviken.

På tuben hem sitter jag bredvid två killar i sexton, sjuttonårsåldern. De pratar fotboll och jag lyssnar inte särskilt mycket men så säger den ene:
”Jag har skickat meddelande och ringt men hon svarar ju inte.”
”Mm, jag har hört ryktas om att hon tycker att du är lite för mycket” säger den andre.
”Jaha. Ja men vadå, ska jag vänta ett tag med att höra av mig då?”
”Mm.”
Det blir tyst en stund och sen:
”Hur länge är ett tag då?”
”Men du ska inte höra av dig förrän hon har hört av sig!”
”Okej, ja men då väntar jag till att hon hör av sig då. När tror du att hon hör av sig?”
”Jag tror inte att hon kommer att höra av sig.”
”Nähe, nä."

De är båda tysta ett par minuter. Sedan börjar de prata fotboll igen. Kanske är enklast så.

fredag 28 augusti 2009

Kristallen

Jag gillar att Ola Rapace var där, bara tjugo minuters promenad bort. Jag blev lite väl uppspelt av det kände jag, liksom lite (ganska mycket) till mig. Jag gillar Alex Schulman, jag blir alltid lite glad av honom nu för tiden. Men framförallt gillar jag att Svt fick så många priser. Heja!

tisdag 25 augusti 2009

Vägen till lycka

Kom nyss hem från releasefesten för Marie Söderqvists bok ”Status – vägen till lycka”. Det var en intim och trevlig tillställning med få men intressanta människor, gott vin och god plockmat. Men framförallt verkar det vara en intressant bok och jag väntar med spänning på att den ska dimpa ner genom mitt brevinkast så fort den är utgiven. Företaget United minds & Prime PR har gjort en undersökning om vad som är status och Marie Söderqvist (som annars syns bland annat som krönikör i Expressen) har sammanställt detta i en bok som nästa vecka släpps på Norstedts förlag.

Hon berättade lite för oss vad som är status, enligt de undersökningar de har gjort. Och det verkar minst sagt jobbigt, det här med status. I Sverige är allmänbildning det som ger högst status. Sedan ska man vara duktig på sitt arbete och gärna ha en egen hoparbetad förmögenhet. Man ska kunna tala många språk flytande och lägga tid och pengar på att hjälpa behövande människor. Man ska kunna bestämma över sin egen arbetstid, ha hög moral, och gärna ha möjlighet att vara ledig i längre sammanhängande perioder. Man ska vara rolig och underhållande, ha ett långt och stabilt äktenskap, vara en duktig talare, ha en egen stil, en examen från ett toppuniversitet samt ha många vänner. Samtidigt som man gör allt detta ska man vara en hängiven och bra förälder (att ha en barnflicka medan man själv gör karriär är tabu). För att sammanfatta det hela ska man alltså, för att uppnå hög status i Sverige, jobba ihjäl sig på alla områden. Man ska göra allt själv. Sedan gärna vara lite blygsam.

Däremot ligger utseende och materialistiska ting inte särskilt högt på den svenska statuslistan. Jag har ännu inte läst boken men jag kan anta att det beror på att man i Sverige, som ändå är ett förhållandevis ganska rikt land där de flesta har råd med en plasmateve, inte ser det att ha sådana saker som särskilt hög status. Framförallt, tror jag, ligger kulturellt leverne långt högre än en ny bil (fast det kan bero på att jag inte har något körkort höhö).

Det känns rätt skönt att jag inte bryr mig så mycket om det här med att ha hög status, det verkar sjukt jobbigt. Men det var som sagt intressant att höra om och det ska bli intressant att läsa mer.

Krama mig

Ikväll klockan nio visar svt1 en film som heter "Krama mig". Den beskrivs såhär:

"Alla söker efter kärlek. Efter ömhet och närhet. Men ibland blir det bara så fel. Minna lägger allt hopp till Tomas, körskoleläraren, det är han som ska kompensera för all tristess i vardagen. Men det är ju på förhand dömt att misslyckas....."

Låter lite väl desperat tycker jag, att lägga allt hopp sådär till någon man knappt känner.

söndag 23 augusti 2009

Sms, lördagkväll

In: Det flyter saker i min drink. Ser ut som is typ. Bitar av is.
Ut: Is?
In: Ja, jag vet då rakt inte. Typ som transparenta små block
Mms in: Jag har fångat en.

Prata inte med främlingar

Samtal med en sjuttonårig tjej i väntan på tåget

”Hur gammal är du?” Frågar hon mig.
”Snart tjugoåtta” svarar jag.
”Oj!” säger hon.
”Mm” säger jag.
”Hur känns det?”
”Vadå?”
”Alltså hur känns det att liksom vara..”
”Vadå?”
”Amen gammal liksom.”

Bah!

torsdag 20 augusti 2009

Höstförälskelse

Jag har köpt världens finaste jacka. Den är från Koola Anna och jag tror inte att någon någonsin har vilat ögonen på någonting så vackert (eller jo, det har alla säkert men den hamnar åtminstone på någon jacktopplista över dom snyggaste jackorna). Det är egentligen en vårjacka men den verkar rätt varm och det ska ju dessutom gärna vara helt grått och murrigt och trist till hösten, säger dom som vet. Sådant sysslar inte jag med. Dessutom var den nedsänkt till nästan halva priset. Så köpte jag en väska att matcha med, liksom bara för att jag kunde.

Bilderna blev sådär, men ni fattar grejen va? Säg att ni fattar grejen!




Det är vi nu.

onsdag 19 augusti 2009

En bokvarning

En kollega sa till mig "Den där boken måste du läsa, den är sååå bra!" så pekade hon ut en bok som jag sedan köpte. Jag läste först på baksidan och den verkade lätt och kanske lite småkul. Långt ifrån ett mästerverk men ändå någonting som är lagom att läsa i solen på semestern. Efter tio sidor kunde jag konstatera att det här egentligen var en bok som aldrig borde ha blivit utgiven. Den var så dåligt skriven att jag tror att jag själv, i nian, skrev en novell som hade ett bättre språk. Jag försvarade boken med att det var en debut, att författaren säkert var typ tjugo och att människan som skrev recensionen i DN (som stod som ett citat på omslaget), måste ha varit hög. Mycket hög. Men författaren är dryga trettio. Hon kommer dessutom ut med en andra bok nu i dagarna. Och jag förstår inte. Det ska tydligen vara jättesvårt att få en bok utgiven så hur gick det egentligen till?

Jag kunde inte sluta läsa den heller. Jag läste och irriterade mig. Jag läste för att bli irriterad. Och så undrade jag, hela tiden undrade jag hur det hade gått till det här. Nu prackar jag på den på varenda människa jag känner. "Du måste läsa den här, den är sååå dålig!" Jag vill liksom ha någon att dela läsupplevelsen med. Att hata tillsammans med. Fast det är ingen som verkar särskilt sugen. Och jag liksom vadar omkring helt själv i mitt förakt.

Men det här, det här är en varning. Mariette Glodecks "Röda vita rosen" borde inte finnas i någons bokhylla. Men jag måste förstås läsa hennes nya roman när den kommer, bara för att se om den är lika dålig. För att se om hennes språk möjligtvis har förändrats lite till det bättre. Om hon har hittat kommatecken på sin dator. Eller utökat sitt ordförråd. Sedan kommer jag att tvinga alla jag känner att läsa den. TVINGA!

Har någon av er läst henne förresten? Vad tyckte ni i så fall? Är hon så dålig som jag påstår eller är det jag som är extremt snobbigt petig och jobbig? Eller är det kanske jag som inte är tillräckligt smart för att se storheten med "Röda vita rosen"? (Omg!)

måndag 17 augusti 2009

Tillbaka till kampen

Ny krönika ute.

Oväntat ämne va...

15 böcker

Jack - Ulf Lundell
Liftarens guide till galaxen - Douglas Adams
Egalias döttrar - Gerd Brantenberg
Prep – Curtis Sittenfeld
Jane Eyre - Charlotte Brontë
Jag! - Vladimir Vladimirovitj Majakovskij
Svart som silver – Bruno K Öijer
Döden och pingvinen - Andrej Kurkov (inte helt utläst dock men en bok helt i min smak) -
Med livet som insats – Bengt Jangefeldt
Skymningsögon – Dean R Koontz
Stäppvargen – Herman Hesse
Fördjupade studier i katastroffysik – Marisha Pessl
Victor en sång utan slut – Joan Jara
Mitt hjärta gråter -Kim Hyun Hee
Vad som helst av Majgull Axelsson

Bubblare: Busters öron - Maria Ernestam

Rules: Don't take too long to think about it. Fifteen books you've read that will always stick with you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes. Tag 15 friends.

Jag antog utmaningen som Johanna slängde ut för en tid sedan. Hur skulle jag kunna låta bli? Jag skickar den vidare till den som vill dela med sig. Det är ju faktiskt roligt att veta såntdär.

söndag 16 augusti 2009

Känner mig lite kränkt

Jag har jobbat. Igår drack jag öl och idag har jag jobbat. Jag har sovit tre timmar inatt. Tre. TRE! Men söndagar brukar vara ganska slappa. Vi har bara öppet i fyra timmar och det brukar inte vara så mycket folk. Förutom idag. Tydligen börjar småfolket skolan i morgon och småfolkets föräldrar väntar in i det sista för att köpa till ungarna vad de behöver i pappersväg. Skrikande, tjatande, gråtandes barn och trötta föräldrar har fyllt butiken idag, men mitt huvud höll som genom ett under.

Efter jobbet åkte jag hem men innan jag gick hem från tunnelbanan tog jag vägen förbi min lokala pizzeria, hungrig som ingen annan. På deras meny står det att de är kända för sin utomordentliga service. När jag kommer in säger en kvinna att de inte har någon pizza för tillfället. Bagaren var tvungen att åka iväg någonstans och skulle inte komma tillbaka förrän en timme senare. Jag frågade om de hade något annat. ”Bara peruansk mat” sa kvinnan och pekade på en meny med spansk text och som inte sa mig någonting. Jag bad henne att förklara de åtta rätterna lite närmare. Men hon berättade bara om två av dem. De andra, sa hon, skulle jag inte tycka om. ”De är exotiska” sa hon som förklaring till varför jag inte skulle gilla dem. Jaha? JAHA? Vafan! Så fick jag med mig hem någon biffgrej som inte smakar någonting alls. Fast jag hade tur, tanten som kom efter mig och frågade om de hade något annat än pizza fick ett nej.

Så, min fråga är egentligen; vilka är den peruanska menyn till för? Inte för mig tydligen. Och definitivt inte för tanten som kom efter mig. Eller nej, min fråga är egentligen; Varför vill de inte sälja sin mat för? Va? OCH; varför har de inte kebab?

onsdag 12 augusti 2009

Spice up your life!

Imorse var det någon som sorterade mina kryddor efter utgångsdatum. Det var lite av ett uppvaknande.



tisdag 11 augusti 2009

PR-tricket från helvetet

Lars Kepler är Denise Rudberg. Ja, eller tvärtom. Jag är helt övertygad. Nu är detta inte fakta, utan mer spekulationer från min sida. Jag har anledningar att peka ut Rudberg men jag hinner inte rada upp dem just nu och sedan kommer jag nog att glömma bort det. Men det är hon. Eller hon är han. Eller whatever. Jag vet att jag tror det. Jag tror att jag vet det.

Kom ihåg vart ni läste det först!

(Om ni inte läste det någon annanstans innan ni läste det här, då kan ni glömma det. Att ni läste det någon annanstans först, alltså.)

(Och om jag har fel kan ni glömma att ni läste det här.)

söndag 9 augusti 2009

Hej!

Hur mår ni? Ni säger ju aldrig någonting, det är som att blogga med en vägg. Eller för en vägg. På en vägg. Äh. Men i alla fall, vilka är ni egentligen?

Jag är ju nyfiken.

torsdag 6 augusti 2009

Inne i stan köpte jag örhängen



Gjorda av plektrum

Rikedomar

Jag åkte till Farsta för jag tänkte köpa mig en väska och en orkidé. Min gamla orkidé blommar som aldrig förr medan den andra ”odödliga” blomman har dött så jag tänkte att orkidéer kanske är min grej. Nåväl, jag köpte varken väska eller blomma. Däremot råkade jag gå in på Rocks och köpa dessa.



Jag känner mig rik. Ikväll ska jag se ”Upp till kamp” från början till slut eller kanske titta på Dylan, jag har inte bestämt mig ännu. Men nu ska jag duscha för jag ska tydligen in till stan. Och vara utomhus, pfft.

The sun is shining and the weather is sweet

Jag gillar inte att det är så här fint väder när jag känner för att bara vara inne. När det är fint väder, och man har semester så bör man utnyttja det genom att vara utomhus. Det vet ju alla. Men jag har ingen lust att vara utomhus. Jag har varit utomhus i två veckors tid. Jag har fått nog av utomhus.

Klockan är halv tolv och jag har inte klivit upp ur sängen och jag ser ju hur solen strålar där utanför fönstret och så får jag dåligt samvete. Dumt egentligen, det är ju inte som att solen tar illa upp bara för att jag inte vistas i den en dag. Eller två. Men jag ska ta en promenad, bara som för att blidka den lite. Eller stilla mitt dåliga samvete, intala mig själv att jag inte alls är någon dålig människa som inte leker utomhus bara för att det är fint väder.

Efter promenaden ska jag skriva på en text som jag har börjat med, och inbilla mig själv att jag, in a way, jobbar. Som att det liksom ger dispens.

tisdag 4 augusti 2009

Helles modebloggsposar



Han gör det rätt bra, tycker jag.

En helt annan känsla

Idag åker jag hem till Stockholm. Jag har bokat biljetten och väskan står packad och klar i min barndomshall. Och jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på ungefär samma tid för några år sedan. Då hem var Uddevalla och känslan jag hade i min kropp för att åka tillbaka var så ångestladdad att jag nästan kräktes. Sju timmar med tåg stundade och jag hade ingen aning om när jag skulle få lämna den där staden som bara ville mig illa, nästa gång.

Nu ska jag hem till Stockholm. En timme och tjugofyra minuter tar resan. Och det är en helt annan känsla som sprider sig i kroppen nu. Jag längtar. Hem.

söndag 2 augusti 2009

Hemmavid

Det är märkligt hur mycket och hur lite saker och ting förändras under ens bortavaro. Korta frånvaro. På sätt och vis är allt sig likt. På sätt och vis är allt förändrat. Här och där i stan har det smällts upp lyxvillor och lägenhetskomplex och Gävles torg ser ut som en byggarbetsplats man får anstränga sig för att inte gå vilse i. Andersbergscentrum, min barndoms centrum, är uppsnyggat men dött. Det är som om man med plastblommor, glasväggar och eleganta golv har städat bort centrumets själ. Och platsen där jag kysste min första pojke, drack min första folköl och blev varse om hur det är att vara tonåring, en plats som en gång var ytterst levande och ett centrum i ordets rätta bemärkelse, liknar nu mer en upphottad spökstad. Eller ett elegant vardagsrum i ett slott som ingen någonsin besöker.

Men inne i stan fladdrar ån som vanligt förbi biblioteket. Fnasket i plasket, plaskar vidare på rådhustorget. Uteserveringarna är halvfulla en söndageftermiddag. Och efter ett år någon annanstans känner jag mig hemma. Fast ändå inte.