lördag 27 februari 2010

Andranamnsnamnsdag

Grattis till mig! Idag har jag andranamnsnamnsdag. Jag firar det lite grann eftersom jag aldrig har förstanamnsnamnsdag. Och det här med namnsdagar, det är viktigt. Fråga sexåriga Minna.

Annars är bokrean är i full gång, jag arbetar nästan ihjäl mig och vi har kommit halvvägs in i den andra säsongen av The office. Jonas håller för öronen och tittar ner i kudden mest hela tiden. Han säger att han inte vill se något mer avsnitt. Han, som var den som tvingade mig att fortsätta, pallar inte längre trycket. Pah! Men ikväll blir det i alla fall skämspaus. Vi ska på bio. Jag ville se "Vägen" men vi ska se "Shutter Island". Jag vet egentligen inte varför, tror att det är för att det var Jonas som bokade biljetterna.

/Minna Maria

tisdag 23 februari 2010

Strandad

Jag är strandad hemma hos Jonas. I hans pyttelilla lägenhet.. sen i lördags. Tunnelbanan går nämligen inte för tillfället dit jag bor och vad jag har hört så är ersättningsbussarna näst intill obefintliga. Obefintliga och alltid redan smockfulla av människor. Jag får nästan panik vid bara tanken att ens försöka komma på en såndär buss. Eller att stå ute och frysa i två timmar.

De tåg som går härifrån där Jonas bor, går jättesällan och är självklart helt överfulla. Igår höll jag på att bevittna ett litet barns ihjälklämdhet när han skulle av i Gamla Stan. Och när jag såg en mur av människor sluta sig kring tåget när det rullade in på centralen var jag nära att kliva av och promenera till jobbet i 20 minusgrader. Jag lider inte ens av någon särskild klaustrofobi men det finns en gräns för hur många okända människor man klarar av att ha tätt inpå sig i ett litet och stängt utrymme.

Tänk att SL inte hade räknat med någon vinter, är det inte märkligt? Men det är ganska intressant att iaktta människor i sådana här situationer. Det känns som att det alltid blir som två ytterligheter; de som är trevliga, öppna och hjälpsamma (få) samt de som är otrevliga, egoistiska och halvt galna (många). Själv tillhör jag förstås den första, mer sällsynta kategorin.

söndag 21 februari 2010

At the office

Jag fick låna ”The Office” av timmisen. En hel box med två säsonger och en julfest. Första avsnittet var det vidrigaste, pinsammaste och jobbigaste jag någonsin har sett i serieväg. Och om inte Jonas hade tvingat mig så hade jag aldrig sett ytterligare ett. Jag kunde verkligen inte förstå hur folk kan ha rekommenderat mig att se den. Och timmisen av alla människor. Timmisen! Hon ska ju vara en måttstock för bra smak. Hennes stilguide är ju Lilla My! Men efter det andra avsnittet mjuknade jag lite och vid det tredje var jag fast. Under det fjärde och femte skrattade jag högt, flera gånger.

Särskilt Gareth är rolig, kanske för att han är en såndär karaktär som faktiskt finns (i viss mån) på alla arbetsplatser. Eller också bara för att han är så fel. Rolig är han hur som helst. Och roligt är ”The Office”, tillslut.

lördag 20 februari 2010

Say Cheese!

Idag ska jag fixa mitt pass. Vilket innebär att jag måste posera för ett passfoto. Törs man fråga om femtio omtagningar på polisstationen, tro? Ni minns väl hur det gick när Jessica skulle försöka fota till min byline?

Jonas har också gjort några försök med kameran då och då. När jag ser bilderna kan jag uppgivet konstatera att jag helt enkelt inte gör mig på kort. ”Jag blir ju bara jätteful” säger jag. ”Inte jätteful” säger Jonas. ”Men jag har aldrig varit med om någon som blir så olik sig på kort som du” tillägger han i sann diplomatisk anda.

Och nu har jag alltså ett försök. Ett foto. Som jag dessutom måste visa upp för okända människor. Fatta pressen!

Resultat kommer inom kort (alltså kårt).

tisdag 16 februari 2010

Det började som en skakning

Prolog
Det är så svårt att minnas allt som har hänt. Och det är nästintill omöjligt att hålla reda på vilka minnen som är äkta och vilka som är fabricerade. Inte medvetet förljugna utan mer som i en önskan om att ha varit. Önskeupplevelser. Som den där gången vi åkte pulka nedför Hammarbybacken. Vi skrattade och våra kinder var helt röda av den isande januarikylan. Och när vi tillslut kom ner rullade vi av pulkan och över varandra, om varandra. Och sen, en kyss. Det är mitt starkaste minne. Inte för att det är så speciellt utan mer för att känslan i det är så underbar. Men det har aldrig hänt. Vi har aldrig kastat oss utför Hammarbybacken. Eller tumlat runt nedanför den. Ibland är jag osäker på om vi ens har funnits.

...

Först var det i varje fall maj och våren hade äntligen kommit på allvar. Jag var i behov av ljus och värme, välkomnade solens strålar som lade sig över Stockholm som en slöja av välbehag. Äntligen liv! Staden vaknade långsamt och bakfull den där morgonen. Men jag var tidig, pigg. Ville möta solen på mina egna villkor. Promenerade runt på Söder och njöt av att äntligen vara fri från klädlager. På löpsedlarna skrek väderkunniga om värmerekord. Härledde det hela till klimathotet, menade att vi inte skulle välkomna värmen utan frukta den. Men jag hade svårt att frukta någonting som var så behagligt. Som ombesörjde mina bleka ben nedanför den tunna klänningen med en sådan omtanke. Det var när jag hade gått förbi Slussen och var på väg in i Gamla stan som jag träffade honom. Det var precis där våra ögon möttes för första gången. Medan min klänning lojt fladdrade i morgonbrisen.

”Du!” Sa en röst som var hans, jag tittade upp och han stod där framför mig, nästan alldeles nära. Ögonen var bruna och snälla men trötta när de mötte mina. Det ena hade ett stänk av honungsfärg, en pytteliten droppe som såg ut att ha hamnat där av misstag men som gjorde hans blick lite skev och extraordinär. Han raglade till, fortfarande påverkad efter gårdagskvällens rus. Jag sa ingenting.

”Hör du mig?” Och jag såg hur hans läppar, fläckade av billigt rödvin, formade orden och jag förstod att de var menade för mig. Jag nickade. Kände att jag borde säga någonting, som bekräfta att jag hade en röst jag också. Formade mina egna läppar men från dem kom inte ett ljud. Han drog efter andan, väntade. Förgäves. Så skrattade han till, ett mjukt nästan feminint skratt.”Ha det bra tjejen.” Han klappade mig på axeln, sedan gick han förbi mig och jag vände mig om, följde med blicken hans rygg bort. Mitt på bron lyfte han handen, vevade med den i luften som en vinkning. Som om han visste att jag såg efter honom. Och det var första gången vi sågs, det var första gången han såg mig. Han hade inte en aning då. Men jag visste.

söndag 14 februari 2010

Lee Lozano

Moderna museet ställer ut Lee Lozano och för en gångs skull har en tillfällig utställning fått ungefär så mycket plats som man vill att den ska ha. Sådär så att man verkligen kan gå runt. Och titta på könsorgan. För det var mest könsorgan den här utställningen bestod av; könsorgan, bröst och obscena ord. Fast jag gillade det. Jag gillade att en amerikansk kvinna i början av sextiotalet ställde sig i centrum och konstaterade att "Let them eat cock". Provocerande, vågat, modigt. Och roligt!

Själv blev jag särskilt förtjust i "En värld av fallosar" från hennes tid i New York. Intressanta var även de textbaserade verken som hon ägnade sig åt under den senare delen av sextiotalet, efter avslutat måleri. Och det är inte bara för den snygga handstilens skull eller för att hon skrev saker som "I am not angry at anyone or anything but I feel Rage." Många av idéerna var riktigt roliga.

Det här är den mest omfattande Lozano-utställningen som någonsin har ägt rum och är man i Stockholm mellan nu och den 25:e april så bör man absolut inte missa den.

torsdag 11 februari 2010

Morgontrafik

Jag är ganska kort va. Jag når inte upp att hålla mig i den där stången i taket på tunnelbanan. Så om du, när det är jättemycket folk på morgontåget, kunde låta bli att luta dig mot en av de få stänger som finns tillgängliga för oss lite kortare människor så skulle jag uppskatta det. Då skulle jag slippa gräva in handen bakom ryggen på dig och du skulle slippa ignorera det och luta dig lite hårdare mot stången och klämma mina fingrar.

Jag är inte arg eller så, jag bara säger det; att det vore bra om du kunde låta bli att luta dig. Och så kanske du skulle kunna använda lite mindre parfym. Prova att duscha? Du skulle egentligen bara kunna stanna hemma.

söndag 7 februari 2010

Söndagsliv

Vi vaknade sent, låg kvar i sängen länge. Idag är det exakt sex månader sedan vi träffades för första gången. Om man inte räknar den gången jag såg honom men han inte såg mig, när han hälsade på en kollega på mitt jobb. Fast det var ju egentligen där det började, på sätt och vis. En tjuvtitt bakom en bokhylla, en gemensam bekants ihärdiga marknadsföring. Men det är sex månader sedan vi drack öl på vår första dejt. Känns som en evighet sedan och ändå känns det som alldeles nyss.

Dagen idag, min veckas enda lediga dag, tog vi tunnelbanan mot universitetet och botaniserade på Plantagen. Eller; Jonas botaniserade, medan jag successivt lessnade. Jag tycker nämligen inte att det spelar så stor roll vad man har för innekruka till en liten kryddodling att man måste stå och vela i tjugo minuter. Fast jag kan å andra sidan ingenting om kryddodling. Efter Plantagen besökte vi Naturhistoriska museet. Jag ville se ”Värld av is” med foton av Mireille de la Lez, som visas som tillfällig utställning där. Och den var verkligen så fantastisk som jag hade förväntat mig. Vilka bilder! Det tråkiga med tillfälliga utställningar är att de i regel är ganska små. Det hade varit så roligt med många fler bilder. Men det var fint. Himla fint. Och viktigt.


Från utställningen "Värld av is" av Mireille de la Lez

Nu har vi ätit middag. Jonas odlar, helt uppspelt, Basilika i sin kryddlåda. Han är så söt när han håller på. Själv gör jag ingenting speciellt. Bara söndags-är, liksom. Trivs med dagen i kvällen. Tänker på Arktiskt. Tänker på kärlek. Tänker på ingenting särskilt alls.

torsdag 4 februari 2010

No entiendo

Vi har bokat en resa till Madrid. Jag är ganska uppspelt. Jätteuppspelt faktiskt. Oproportionerligt uppspelt, skulle vissa säga. Men jag ångrar lite nu att jag lessnade på spanskakursen jag köpte i somras. Jag lessnade efter bara två kapitel. Allt jag hade gått igenom innan jag gav upp var hur man säger "ja", "nej", ”hej”, ”ursäkta”, ”tack” och ord som jag redan kunde. När jag kom till sånt som jag inte direkt förstod blev jag uttråkad och tröttnade. Mina storslagna planer om hur bra jag skulle vara på spanska ifall jag en dag skulle åka, gick i kras. Nu åker jag alltså. ”Hola!” kan jag säga. Och ” Una cerveza, pår favårr”, man behöver kanske inte kunna mer.

Madrid-måsten mottages gärna och tacksamt. Här ska planeras!