måndag 29 september 2008

Höstlövsvirvel

Jag har varit alldeles för hårfärgskonservativ alldeles för länge. När jag var yngre experimenterade jag med diverse olika färger men nu har mitt hår varit trist, livlöst och brunt i evigheter. Jag gillar inte oförändringar. Jag gillar inte menlöshet och livlöshet. Jag gillar inte att smälta in i bakgrunden.

Igår fick jag ett infall, som jag så ofta får när det gäller olika saker. Och idag är mitt hår färgsprakade rött i olika nyanser. Från brunrött till djuprött till ljusrött. Jag ser ut som en höstlövsvirvel i huvudet. Man kan tro att det inte ser klokt ut men det gör det faktiskt. Det är till och med riktigt tjusigt. Eller som en jobbarkompis uttryckte det när han såg mig: ”Jävlar..! Va snygg du är i håret! Riktigt snygg!”

Man kan inte säga att jag inte kan det här med förändringar i alla fall. Gör jag dem så märks de. Eller syns. Som höstlövsvirvlar.

lördag 27 september 2008

Situation Stockholm

"Jag lever ur en soptunna”, säger han där han sitter på marken och plockar med mynten som han har lagt i en måttligt prydlig hög framför sig. Mest kronor och femtioöringar men en och annan guldtia blänker till bland silver och brons. Han tittar upp. Men hans blick är inte där. Den är någon helt annanstans, om än alls.

”Ska jag behöva leva så här? Ska någon behöva leva så här?” Han är arg, nästan spottar ur sig orden. Glasögonen är spruckna och runt halsen hänger hans ”Situation Stockholm”-kort. Han slänger iväg ett mynt. Det rullar iväg längs perrongen. Han gör ingen ansats att hämta det. Som om det lilla han har ändå inte spelar någon roll. Några barn som sitter på bänken framför honom flyttar sig försiktigt en bit bort, närmare sin mamma. Han tar ingen notis om dem.

Affischerna på perrongen berättar om det hetaste stället att handla sina rockiga kläder på och om det nya fina bostadsområdet som byggs i Sundbyberg. "Ursvik - nära till natur”. Mannen med mynten berättar att han bara ska hitta en glasbit. Han visar med ett finger hur han ska skära upp kinden, från öga till mun. Uppifrån och ner.

”Vad fan har jag att leva för?” väser han. Vad svarar man på det?

Arla morgonstund

Jag älskar mitt jobb. Vad jag inte älskar är att gå upp klockan sju en lördagmorgon för att bege mig till det. Särskilt inte efter att ha haft återkommande drömmar under hela om att min arm är avskuren och det enda som kan få den tillbaka är ett magiskt lim som måste limmas på senast tjugofyra timmar efter det att armen har avlägsnas. Fast vissa fick huvudet avhugget, de fick springa omkring utan syn och leta efter det där limmet. Jag undrar vad den drömmen betydde; att jag har det bättre än andra eller att jag saknar någonting som man ändå behöver? Hur som helst så är det svårt att vakna utvilad efter en sådan dröm.

Tur att jag är ledig i morgon. Nu: kaffe.

torsdag 25 september 2008

Kultur är kul

Det ser ut som om jag kommer att få se Ola Rapace live i Peter Birros pjäs ”Den ömhet jag är värd”, ändå. Jag pratade nämligen om den på jobbet idag och en kollega till mig blev sugen att gå, trots en viss besvikelse över att inte Mikael Persbrandt var med. Jag kontrade med Börje Ahlstedt, men det hjälpte nog inte nämnvärt. Hur som helst så bestämde vi oss för att kolla upp biljetter. Hoppas nu bara att de inte hinner ta slut innan vi har kommit överens om ett datum som passar oss båda. Det är ju redan slutsålt en bra bit in i oktober har jag hört. Jag kan inte minnas senast jag var på teater, jag vet faktiskt inte om jag någonsin har varit det i mitt vuxna liv. Och det känns som om det är lite skillnad på påtvingad barnteater och en ”riktig” pjäs.

Förövrigt så har jag köpt Öijers ”Svart som silver” som det pratas om överallt och den går ju åt som ingenting annat i butiken just nu. Man vill ju liksom veta vad allt liv är om, så den ska jag umgås med i höstmörkret.

Jag känner mig allt lite kulturell i dessa dagar. Jag gillar´t.

tisdag 23 september 2008

Livsnjuteri

Jag försöker att leva i nuet,
för stunden.
Jag lyckas,
n ä s t i n t i l l.
Jag njuter,
av livet.
Även om orden att beskriva det
har övergett mig,
för stunden.

söndag 21 september 2008

Framtidshopp

Jag hoppas och tror att Johan blir någonting riktigt stort en dag.

Nästanhöstsöndag

Jag känner mig som en skvätt mellanmjölk i en kopp med halvsvagt kaffe. Jag spelar liksom inte riktigt någon roll. Gör varken från eller till. Kanske för att det är söndag. Kanske för att det nästan är höst. Men det finns ännu inga höstlöv att sparka. Mellanårstid. Nästanhöst. Som varken gör till eller från. Jag är trött på mellan. Och på nästan. Jag vill ha himlastormande.

Ge mig ett innerligt leende och jag skall ge dig allt jag har, allt som är jag. Jag slutar upp med att vara mellan, här och nu. Om du bara ler och gör den här nästanårstiden till någonting extraordinärt. Om du gör den här söndagen varm.

fredag 19 september 2008

Fredagsplaner

Jag slutar tidigare idag. Jag tog nämligen på mig att stänga en extrakväll här i veckan eftersom jag har smittat halva mitt jobb med min helvetiska förkylning som jag drogs med för ett par veckor sedan. Fast när jag var lite snuvig, hade ont i halsen och möjligtvis lite feber så har min förkylning totalt slagit ut halva vår personalstyrka. Hur som helst så kan jag i alla fall därför smita en timme tidigare idag.

Tanken var att jag skulle hem innan öldrickningen som skulle ske ikväll men nu är även min öldrickarkompis sjuk (inte mitt fel) och jag står helt utan planer. Det känns lite tråkigt men just nu finns det ingenting som lockar mer än sängen. Den var så varm och mjuk när jag tvingades stiga ur den för en timme sedan. Om jag inte piggnar till under dagen tänker jag återförenas med den efter jobbet. Det är väl inget fel med att gå och lägga sig klockan sju en fredagskväll? Fast risken är ju att jag blir piggare om ett par timmar. Risken är att jag kommer att vara väldans rastlös ikväll. Men den får jag väl ta då.

torsdag 18 september 2008

Bokfynd

Vi har en vagn där vi säljer ut inbundna böcker för fyrtio kronor styck. De har varit med i förra årets läsecirkel och är lagom bläddrade men lika läsbara för det. Som anställd har man förstås också rabatt så jag har naturligtvis passat på att inhandla två böcker á tjugotvå kronor.

Jag kände mig tvungen att köpa Joe Hills bok ”En hjärtformad ask”. Jag är en sucker för "skräp"-skräckisar och även om jag föredrar Koontz så måste Stephen Kings son ges en chans. Att han dessutom är döpt efter Gävlesonen och protestsångaren Joseph Hillström är ytterligare en anledning till att ha hans bok i bokhyllan.

Jag kände mig även tvungen att införskaffa Bob Hanssons debutroman "Gunnar". Jag gillar hans diktning och romanen bör vara bra. Om inte annat så är bara omslaget värt tjugotvå kronor så snyggt som det är.

Behöver jag säga att jag älskar att jobba i en bokhandel?

onsdag 17 september 2008

Främlingen

Jag har huvudet sänkt där jag sitter med händerna i mitt knä. Räknar blåsvarta rutor på min halvlånga klänning. Det är inne med rutor i höst har jag hört. Jag avbryts av en kvardröjande blick från en bit bort. En sådan man känner men ännu inte ser. Tittar upp och möts av ett osäkert leende och ögon som undrar vem jag är, så där med huvudet lite på sned.

Jag svarar inte, besvarar inte. Jag är alltför blyg, kan inte riktigt tro att det verkligen är menat för mig. Men i förlägen hemlighet har jag aldrig känt mig så vacker. Och den känslan dröjer sig fortfarande kvar.

tisdag 16 september 2008

Orkidarium

Jag längtar efter någonting som inte riktigt vill bli av.
Vet inte vad eller när eller varför.
Vad jag vet är att tystnaden är öronbedövande ikväll.
Ensamheten påtagligt kvävande.
Och det jag inte vet infinner sig aldrig så som jag vill.

Jag vill ha en stoppkloss i min säng i natt.
Är trött på att vrida och vända mig.
Trött på att tiden passerar.

Ge mig någonting vackert nu.

måndag 15 september 2008

Blockets idiotmagnet

De människor som har hört av sig till mig via blocket kan inte vara helt normala. Jag letar egentligen inte längre efter en lägenhet men jag har tydligen kvar min annons och den svarar folk fortfarande på ibland. Om man nu kan räkna de svar jag får, som svar på min bostadsannons. Som idag fick jag det här mailet:

”Hej! Jag e en rök drog spritfri kille. jag kan göra allt du önskar. Du kan bo hos mig till den dagen du önskar och ha 100% kontroll över ditt liv. Bilder på mig finns här *adress till matchmakingsajt*. Jag kan vara riktig vacker mot dig. Min mor o syster kan träffa dig personligen för att ge goda referenser.”

Jag behöver väl inte ens kommentera det?

söndag 14 september 2008

I dödens närvaro

När dagens välförtjänta huvudvärk äntligen hade släppt lite grann beslutade jag mig för att ta en promenad genom Skogskyrkogården. Där varvas praktfulla familjegravar med enkla träkors. Stora blombuketter satta i vaser, enkla rosor varsamt placerade över platta gravstenar, vildvuxna buskar och välansade rabatter om vartannat. En del stenar är så slitna att det inte ens går att se om det någonsin har stått någonting på dem, de står helt vint och skevt. Andra ser helt nya ut fastän de är nästan hundra år gamla.

Jag såg tre personer stå vid en grav. Två män och en kvinna. Den ene mannen stod på knä framför gravstenen. Den andre hade sin hand på hans axel. Kvinnan stod ett par steg bakom med en blombukett i handen. Overkligt, nästan som en filmscen. Jag svängde av och gick åt andra hållet. Jag ville inte störa dem i deras sorg. Jag ville inte att de skulle känna min närvaro, känna det som att jag inkräktade på någonting som var deras.

Den är oändligt stor, Skogskyrkogården. Och obeskrivligt vacker. Särskilt de äldre delarna och den monumentala kullen. Jag gick mot den, bort ifrån de sörjande. Väl där uppe stannade jag en stund. Satte mig ner på en av bänkarna och såg på blommorna och ljusen. Tänkte på dem jag saknar och på deras gravar som jag aldrig någonsin besöker. Men jag kan tycka att det inte spelar någon roll var någonstans man tänker på dem. En gravsten är en gravsten och ingenting annat. När jag dör vill jag ligga i en minneslund. Där finns det alltid ljus som är tända och där är det aldrig mörkt och grått och ensamt.

Det måste vara vackert där när det är allhelgonahelg. Då när alla tänder ljus för de sina. Hela dalen måste bada i ett fladdrande gulaktigt sken om kvällen. Jag har bestämt mig för att gå dit då. Till minneslunden i den oändliga Skogskyrkogården. Jag ska tända ett ljus, för dem jag saknar. För dem jag älskar.

Matchmaking

Jag fick ett samtal från en vän idag. Hon försöker para ihop mig med en vän till henne och hade igår visat en bild för honom så att han skulle få se vem jag är.


Väns vän: Men det är ju bara du på bilden.
Vän: Jag vet! Fast hon är ganska intelligent.

Hon vet verkligen hur man marknadsför sina vänner, det kan man inte ta ifrån henne.

torsdag 11 september 2008

Den unge Stalin

Varje gång jag går ut på lagret fastnar min blick i unge Stalins. Biografin som heter just ”Den unge Stalin” står nämligen som pocket alldeles vid ingången till lagret på jobbet. Stalin som ung figurerar på framsidan och han var så stilig att ögonen liksom dras dit automatiskt. Nästan så att jag blir lite generat skamsen när jag gång efter annan blir en smula förälskad i den där bilden.

Jag har inte läst särskilt mycket om Stalin, förutom när han är kamouflerad som gris i Orwells ”Djurfarmen”, men omslaget på den där pocketboken får mig att vilja veta mer. Den får mig att vilja veta hur det kom sig att han blev den han blev. Varför han gjorde som han gjorde.

Efter att jag har läst klart Kallifatides ”Vänner och älskare” som jag njuter av nu, ska jag investera i den där pocketboken om den unge herr Stalin. Pinsamt egentligen och lite tragiskt att det som väcker min nyfikenhet för en historisk person är en vacker bild.

onsdag 10 september 2008

Förvirrade fjärilar på felaktiga irrvägar

Vid en enkel beröring fladdrade det till i min mage. Så där som när det känns som om hundra små fjärilar far omkring där inne med lätta vingslag. Som en välbehaglig ilning. Jag blev så överraskad att jag kom av mig, liksom stannade upp och undrade vad det egentligen var som hände. Var tvungen att känna efter ifall det jag hade känt verkligen var på riktigt.

Jag tänkte att den mest logiska förklaringen torde vara den galet stora sängen som är alltför tom och kall om nätterna. Eller kanske den annalkande hösten som känns så grå och trist och mörk att spendera ensam. Och därav en slags inbillad desperation som spelar mig spratt i form av behagliga ilningar i magtrakten. Jag kom på tusen anledningar till varför det fladdrade till i magen av den där vardagliga beröringen. En vänskaplig gest som egentligen inte betydde någonting alls, men som fick mina kinder att glöda.

Jag var nästan helt övertygad av mina egna förklaringar. Jag var nästan säker på att känslan som jag hade haft i en sekund var ett misstag, att det var en engångsföreteelse eller till och med inbillning. Men när samma beröring en stund senare fick fjärilarna att åter vakna till liv och fladdra runt en stund för att sedan snabbt stilla sig igen när hans hand lämnade min rygg, var jag inte längre lika övertygad.

Det här är inte bra. Det kan nog faktiskt inte bli mer fel och jag hoppas att det aldrig händer igen. Att de där fjärilarna inte fortsätter att dansa för den här personen. Varför kan det inte bara bli helt rätt någon gång? Rätt känsla för rätt person. Så där som det ska vara.

tisdag 9 september 2008

Vardagslyx

Imorgon slutar jag redan klockan fem. Så tidigt har jag inte slutat sedan jag började. Det känns helt lyxigt. Det känns som om jag har en hel eftermiddag ledig att spendera hur jag vill. Frågan är bara hur jag ska spendera den.

Det skulle förstås vara roligt att göra något kul (uppenbarligen), fast jag skulle å andra sidan behöva hitta en bra mataffär i närheten av där jag bor. Jag har nämligen inte sett till någon här än och att handla i närheten av där jag jobbar blir lite dyrt, lite för lyxigt.

Men att leta mataffär känns inte så där hejdundrandes roligt att göra under sin lediga eftermiddag. Om det skulle dyka upp något bättre förslag så nappar jag nog på det, som den oansvariga person jag nu faktiskt är.

måndag 8 september 2008

Farväl bäbis

Jag träffade Solo i helgen. Han är så fin, den där hunden. Jag har inget val. Snart är han inte längre min. Aldrig mer ska han ligga och trycka mot min rygg om nätterna. Det gör så ont. Som att slita hjärtat ur kroppen och jag gråter mig till sömns varje natt. Men det är väl sådant där som ingen egentligen vill veta.

Min finaste, snart är du någon annans.

söndag 7 september 2008

Rader som fastnar

När man, eller i alla fall jag, lyssnar på musik eller läser diverse texter så är det vissa textrader som fastnar särskilt mycket. De behöver egentligen inte alls vara till synes speciella fast ändå så måste de ju vara det på något sätt eftersom de faktiskt fastnar och blir så där extra fina i ens öron eller ögon.

Jag har till exempel fastnat för ”Två stolar står tomma på en vindpinad strand”, särskilt när Ebba Forsberg sjunger raden. Fast hela låten blir i och för sig speciell när Ebba Forsberg sjunger den. Den versionen tar mig tillbaka till i våras. Det är en inte helt oangenäm känsla. Så nära fast så långt bort på något sätt. Det är synd ändå, på de där stolarna som står tomma. För det är ju så.



Jag önskar att jag någon gång lyckas skriva en rad som fastnar så där. Om så bara hos en enda människa.

lördag 6 september 2008

Det finns en värld där utanför

En vecka utan internet är till ända. Egentligen har jag haft internet hela veckan, dock har jag saknat en dator. En vecka utan dator är till ända, en vecka som har fått mig att inse hur mycket jag faktiskt använder den. Det handlar ju inte bara om rena nöjen och tidsfördriv. Allt annat är så mycket krångligare utan dator; att boka tågbiljett, att kolla resvägar, att betala räkningar och sådana saker. Man blir ju helt handikappad utan internet. Fast mest har det varit tråkigt när jag har kommit hem från jobbet för sent för att åka iväg och göra någonting men för tidigt för att sova. Särskilt tråkigt är det när man heller inte har någon tv, förutom en pytteliten sak som sitter fast i väggen uppe vid taket i köket. Men jag har överlevt, som den kämpen jag är.

Det var ju bra ändå att jag kunde göra alla de där viktiga sakerna på mitt jobb, som att betala saker och boka grejer. Men nu ska det ändå bli skönt att kunna göra sånt när man vill. Nu kan jag återgå till mitt normala internetberoende jag. Om jag skulle vilja alltså.