måndag 31 mars 2008

Goda nyheter

Jag tittade i min hotmails inkorg och jag kände hur det sög till i magen när jag såg ett nytt mejl med hans namn på. Äntligen! Jag är inte dumpad. Han hade tydligen bara varit utomlands. Min käre uppsatshandledare.

Klädd i en tvångströja

Jag har hittat ett jobb, ett heltidsjobb. Ett jobb jag inte bara vill ha utan som jag även har chans att få, ifall jag skulle söka det. Jag har tillräckligt bra meriter för just ett sådant jobb. Med det inte sagt att jag nödvändigtvis skulle få det om jag sökte det, men jag står åtminstone inte helt chanslös. Problemet är att jobbet finns i Stockholm. Men varför är det ett problem? Jag vill ju dit. Men det känns som ett problem.

Ponera att jag skulle få det. Var ska jag göra av hunden om dagarna? Det är mitt största problem. Det är inte jag som har hunden i koppel, det är han som har mig i ett. Var ska jag bo? Det är mitt andra problem, ett problem som kanske skulle vara relativt lättlösligt om det inte vore för det första problemet. Dessa känns ändå som så pass stora problem att de får mig att tveka inför att ens söka jobbet som jag kanske skulle kunna få, om jag bara vågade.

Det känns som om jag är fast här för alltid. Fast med att göra ingenting. För studierna tar slut och då står jag här, villrådig och tom. Jag vill vara någon annanstans, vara fri men fast i något jag tycker om att göra. Det känns som om mitt liv aldrig börjar, som om jag bara väntar. Som om jag är klädd i en tvångströja jag inte får av mig.

Min flyktväg

Jag bollar med fyrkantiga ord. Staplar runda bokstäver på varandra. Allt för att hålla mig sysselsatt. Driva ifrån mig tankar jag inte vill tänka. För att sluta längta efter allt som aldrig kommer att bli. Det håller mig sysselsatt en stund.

Det resulterar i otänkta tankar i ett virrvarr av svarta bokstäver mot en vit bakgrund. Det hade varit fint om den var benvit, bakgrunden, men den lyser i det allra vitaste vitt. Bländande nästan. Som när solen reflekterar i snön. Bokstäverna ser ut som små myror där de vandrar fram i sin vita värld. De får liv när jag skriver dem. De börjar leva när de lämnar mig. Helt omedvetna om vad de betyder. Jag vet inte heller vad de betyder, kanske att de inte betyder något alls. De är min flyktväg. Meningslösheter som figurerar som ett substitut för det jag egentligen vill säga. Fast egentligen vill jag inte säga något alls.

Mina ord skulle vara alltför nakna om de fick betydelse nu.

söndag 30 mars 2008

Nattliga samtal

Jag fick ett samtal från en vän inatt. Jag tycker om sådana samtal. Spontana samtal, från glada personer. Sådant piggar upp. Humöret smittar. Särskilt när vännen låter som Ola Rapace. Det gör det okej att den här vännen, just den här natten gjorde att jag var vaken till det att klockan nästan var fem. Indirekt egentligen. Han gjorde att jag, efter vårt samtal, blev tvungen att se ytterligare avsnitt av Dexter innan jag kunde gå och lägga mig. Han gjorde mig nyfiken. Alltså är han skyldig. Allt är hans fel. Men jag är, som sagt, glad ändå.

Något som skulle göra mig ännu gladare är om denna person kunde lämna sitt dumma Stockholm och besöka Gävle en helg. Samtal är ändå ganska långt ifrån the real deal, om man säger så. Glada människor i egen hög person är rätt mycket roligare än en röst i en telefon (vem den än låter som). Men jag är inte den som tjatar. Typ. (Det här gills inte.)

Moget

I förrgår på festen i musikhuset satt en kille med mig och min vän. En kille som ingen av oss kände eller ens hade sett förr. Han skröt om att han hade kommit in gratis och sedan visade han sin egenhändigt gjorda stämpel och förklarade för oss hur lätt det var att göra en falsk sådan. Det hela kändes väldigt grundskoleaktigt. När han hade skrutit klart sa jag att jag nog inte var rätt person att skryta med sådant för, eftersom det var mina vänner som hade anordnat festen. ”Vad ska du göra då, skvallra eller?” Skrattade han kaxigt.

Och ja, det gjorde jag. I äkta grundskoleanda. Höhö!

lördag 29 mars 2008

När jag gör bort mig

Om det är något jag är bra på så är det att göra bort mig. Om jag skulle tvingas till att säga bara en sak som jag är riktigt bra på så hade jag nog valt detta. Inte för att det är någon jag vill vara bra på, det råkar bara falla sig som så att det är vad jag gör bäst. Min gåva. Eller snarare ogåva. Som om det inte vore nog att jag är duktig på att göra bort mig alldeles själv så har ödet en tendens att lägga sig i och göra bort mig också. Egentligen tror jag inte på ödet men jag vet inte vad annars jag ska kalla det. Slumpen kanske. Som igår till exempel.

När jag och min vän gick till musikhuset säger jag högt och tydligt med efternamn och allt ”Jag hoppas att inte Martin Granit är där.” Martin Granit heter egentligen inte Martin Granit utan något helt annat men här kan vi kalla honom Martin Granit. Han som vi här kallar Martin Granit har jag ingenting alls emot. Han är jättetrevlig. Jag träffade honom en gång för kanske två eller tre månader sedan. Vi drack öl. Jag babblade nervöst och alldeles för mycket och efter det har vi inte hörts. Eller setts. Inte ens stött på varandra, faktiskt. Att jag hoppades på att Martin Granit inte skulle vara på musikhusfesten hade mest att göra med att jag gärna ville slippa det där pinsamt aviga som blir när man träffar någon man bara har träffat en gång och känner att man har gjort bort sig lite för genom att verka en smula neurotisk. Men så kanske man inte tolkar mina ord om man bara hör dem så där helt tagna ur sin kontext.

Martin Granit var inte på musikhuset. Men direkt efter att jag hade uttalat min önskan om att han inte skulle vara där, vrider jag huvudet lite åt höger och ser in genom fönstret till en liten pizzeria. Jag tittar rätt in i ögonen på den som sitter närmast fönstret ett par meter ifrån mig med bara en tunn glasskiva emellan. Ja, men det är väl klart att det är Martin Granit. Undra vad oddsen är för det. Det är ju inte så att jag brukar gå runt och prata om honom, knappt ens nämna honom, särskilt inte med både för- och efternamn. Dessutom har jag inte ens sett människan på flera månader.

I morse vaknade jag av ett sms från Martin Granit. Mycket märkligt. Han måste ha skickat fel. Eller så råkade jag följa med i ett massutskick. Hur som helst så var det nog inte meningen att det skulle hamna hos mig. Or was it....

Jaha, och nu då?

Det var med inte helt oblandade känslor jag såg Oh Laura igår. De var bra, mycket bra, helt underbara faktiskt. De var allt jag hade förväntat mig och lite till. Men när Frida Öhrn sjöng om att det regnade i New York, slungades jag tillbaka till en solig sommarmorgon i slutet av juli förra året. Det kändes som att förflyttas till ett helt annat liv för en stund. Vad konstigt det är det där, med hur allt ändras på så kort tid. Konstigt är också vilken makt musik har över ens minne. Det hela kändes lite vemodigt men jag slog ifrån mig den känslan och njöt av musiken och upplevelsen. Hon har en fantastisk röst, Frida Öhrn, och varje gång en ny låt började kom jag på mig själv att tänka ”Det här är deras bästa låt”. Jag vet inte om man ska tolka det som att alla deras låtar är deras bästa låt. När konserten var slut var jag besviken. Timmen gick alldeles för fort. Och Oh Laura, ja de verkar också ha haft en bra kväll.

Något som inte var bra, var stackaren som skulle föreställa något slags förband. Han var så dålig att jag nästan skämdes. Jag minns inte hans namn men det är väl kanske lika bra det. Han återkom i ett band som spelade i musikhuset senare under kvällen. Där gjorde han sig mycket bättre. Där sjöng han inte. Kanske att det var det där med att sjunga som han borde hålla sig ifrån.

På det stora hela måste jag säga att det var en väldigt lyckad kväll. En sådan där kväll som lämnar en lite tom. Lite som ”Jaha, och nu då?”.

fredag 28 mars 2008

Ikväll

Oh Laura live på Spegeln, äntligen.



Sedan Spinning Jennys Danceoff i musikhuset.

Mina sista planerade aktiviteter i belöningskalendern. Vad ska jag hitta på efter det tro. Något riktigt roligt måste det bli i alla fall om det ska kunna toppa den här kvällen.

torsdag 27 mars 2008

Min nya drog

Jag borde plugga, ja det borde jag verkligen. Jag borde läsa alla mina kursares texter till seminariet på tisdag. Stryka under sådant jag gillar och sätta små kryss bredvid saker som jag tycker är mindre bra. Jag borde också knåpa ihop en dålig och en bra dikt till samma seminarium men jag känner mig inte helt motiverad att göra det heller. Egentligen borde jag även skriva klart recensionen av ”Storm över Frankrike” som jag fick som restuppgift för att jag missade en ynka lektion. Jag vet att jag borde men jag gör det inte.

Det enda jag känner för att göra är att se på Dexter. Min nya drog. Min nya stora kärlek. Underbara, helkonstiga, psykopatiska Dexter. Jag har redan sett sex avsnitt under det senaste dygnet. Men, och här kommer min anledning att se ytterligare ett istället för att läsa mina kursares texter och göra andra nyttiga saker; jag har faktiskt läst klart en bok till uppsatsen också. Så nog är jag värd lite Dexter, ja det tycker jag allt. Man måste ju även tänka på att jag har sjutton avsnitt kvar att se innan jag kommer ikapp. Och det där med att komma ikapp i serier – det är viktiga grejer.

(Med min självdisciplin kommer jag att bli något stort en dag, var så säkra!)

Inte för mig

Jag minns att solen sken in genom ett litet fönster alldeles invid taket. En enda tunn stråle letade sig in genom det tjocka glaset och pressade sig ner mot rummets golv. I dess ljus dansade små, nästan osynliga dammkorn trotsigt, som för att visa upp sig i det strålkastarljus som nu plötsligt tilldelats dem. Deras enda chans att synas. I ljuset och dammet lekte en regnbåge ogenerat med sina storslagna färger. Kastade dem otvunget omkring sig i rummet. Spred dem generöst så att alla kunde se det magnifika skådespelet. Det hela var så vackert. Som en föreställning innan första akt.

Men jag såg det aldrig.
Det var inte för mig.

Fuldumpning

Min uppsatshandledare fuldumpar mig. Det är helt sant, tror jag. För ett par månader sedan skickade jag ett dramatiskt mejl till honom där jag skrev att han inte skulle tappa hoppet om mig och att halva min uppsats skulle bli lite senare inskickad än vad vi hade kommit överens om. Jag fick inget svar men jag tänkte inte mer på det för det var egentligen ingenting att svara på (ty hoppet är det sista som lämnar människan). Någon månad senare, för ungefär tre eller fyra veckor sedan, skickade jag in den lovade halva uppsatsen. Jag fick inget svar på det mejlet heller, vilket jag borde ha fått eftersom vi hade bestämt att vi skulle boka in en träff efter att han hade tittat på uppsatsen. Så förra veckan skickade jag ytterligare ett mejl där jag undrade om han hade fått mitt förra mejl. Men han svarar inte. Ljudlös dumpning är vad som sker i detta nu. Fuldumpning som bara fegisar sysslar med.

Varje gång jag ser att det ligger ett mejl i min inkorg slår hjärtat dubbelslag. Varje gång hoppas jag att det är från honom och varje gång blir besvikelsen lika stor när jag upptäcker att det är från någon annan, mindre viktig person. Jag blir så trött på uppsatshandledare som inte kan vara ärliga och rätt fram. Om han inte vill vara min handledare längre så kan han väl säga det till mig. Eller åtminstone skicka någon av sina kompisar för att tala om att det är slut på handledning, om han nu inte vågar säga det själv.

Nu kommer jag att få känna mig tjatig eftersom jag blir tvungen att gå upp till institutionen för humaniora och fråga vad det är som händer. Då kommer jag säkert att bli skickad till hans rum där jag med blossande kinder och generad blick måste fråga honom varför han inte svarar på mina mejl längre. Den skitstöveln!

onsdag 26 mars 2008

Thåströms brevbärare

I dag fick jag veta att jag har hånglat med Thåströms brevbärare. Om inte det är värt att skryta om så vet jag inte vad som är det. Ni kanske tänker att ”Äh, det är väl inget speciellt” men har ni hånglat med Thåströms brevbärare kanske? Nej, jag tänkte väl det.

Christer i P3

Batterierna i min mp3 tog helt skoningslöst slut igår när jag var tvungen att gå till skolan bara för att lämna tillbaka böcker i biblioteket. Tydligen får man inte låna om dem hur många gånger man vill via Internet. Att promenera nästan två timmar i tystnad är ingenting för mig. Som tur är så har jag radio i min mobil så Christer i P3 fick figurera som substitut för min mp3. Det är verkligen inte fy skam det heller. Igår handlade det om pinsamma situationer som kan uppstå med mobilen, som att skicka sms till fel person eller när ordlistan skriver ord man själv inte har tänkt sig. Det var väldigt underhållande, särskilt då man ganska ofta kände igen sig i historierna (vilket jag gjorde eftersom att det där med göra bort sig har blivit lite av en hobby för mig). Det var så underhållande att jag log för mig själv ganska ofta och skrattade till ibland. Det hände att människor jag mötte log tillbaka. De tyckte säkert att jag var jättetrevlig som log så där. Helt oförtjänt också eftersom jag egentligen inte log mot dem.

Idag ska jag inte ut på en sådan lång promenad, jag måste plugga och kommer därför troligtvis inte att lyssna på Christer i P3. Dagens program handlar om djur som är så pinsamma att man vid tillfällen har haft lust sälja dem på blocket. Jag skulle kunna ringa in men det tänker jag inte göra, dels för att jag inte gillar att vara med i radio och dels för att jag är rädd att jag skulle ta över hela programmet, ta upp all tid så ingen annan fick någon chans att beklaga sig över sina husdjur och berätta sina pinsamma historier. För är det någon som är bra på att göra bort sin matte så är det min hund. Och på sex år blir det ett några historier som helt säkert skulle ta minst två timmar att berätta. Jäkla hund.

tisdag 25 mars 2008

Ja nog är det svårt när droppar faller

Att se saker från den ljusa sidan



Det positiva med att det plötsligt blev vinter...



...Är att nu kan vi ha en riktig vår. Så där som en vår ska vara med porlande vatten och smältande snö.

Med eller utan ord

Ibland saknar jag dig, utan ord
Jag sörjer det som aldrig blev
Utan att egentligen mena det

Ibland saknar jag dig, med ord
Jag sörjer aldrig det som blev
Och det menar jag verkligen

måndag 24 mars 2008

Det här med geografi

Geografi är nog det ämne jag är sämst på. Inte för att jag går i skolan på det sättet längre, jag läser inte geografi. Man kanske inte ska kalla det för ämne. Geografi är det jag är sämst på. Jag skyller det på att jag inte har körkort. Jag har aldrig behövt hitta någonstans. När jag var liten och vår familj åkte lite kors och tvärs över landet om somrarna satt jag i baksätet och lyssnade på en gammal hedlig freestyle, med näsan i serietidningar och skrek ”Är vi framme snart?” genom musiken varannan minut. Vi var aldrig framme snart, vi var alltid på någon konstig plats jag inte minns och som jag inte noterade, allt jag hörde var nej och sedan lyssnade jag på musiken istället, säkert Queen eller soundtracket från Dirty dancing, och läste Bamse eller Gustaf. När jag blev äldre och åkte upp till fjällen med kompisgänget satt jag alltid bak i bilen och skrek genom bilstereons höga musik ”Är vi framme snart?” Ibland var vi framme snart, det är inte så fasligt långt till fjällen, så mycket vet jag.

Men jag må säga att jag har blivit mycket bättre på det här med geografi sedan jag började åka tåg. Numer vet jag att Uppsala ligger mellan min hemstad och Stockholm och när man kommer till Arlanda och slutstationen är just huvudstaden, ja då är man framme snart. Dessutom vet jag att Uddevalla, Strömstad, Lysekil och Ljungskile ligger nere på västkusten någonstans, nära Göteborg. Fast jag är fortfarande lite osäker om Umeå eller Luleå ligger mest norrut. Jag har aldrig åkt tåg norrut. På tåg säger någon dessutom ganska ofta var man är och det finns ingen att fråga ifall man är framme snart vilket gör att man får sysselsätta sig med gissningslekar om så är fallet eller inte, och jag tror att man växer av det.

Men jag är fortfarande så dålig på geografi att någon förra året tyckte att nu får det vara slut på eländet och gav mig en (ett?) Sverigeatlas i födelsedagspresent. Jag blir helt matt när jag öppnar den boken. Den är helt full av små röda prickar som ska föreställa städer. Dessutom är det bara centimeter emellan de där prickarna. Så där så att man undrar hur det är möjligt att man aldrig någonsin var framme snart. Men jag har tänkt att jag ska skärpa mig och bli bättre på det här med geografi. Därför har jag gett mig själv i uppgift att varje vecka lära mig var en ny stad (by, ort) ligger. Jag börjar med orten som står först på listan i bak vilket är Aapua, för listan går inte helt oväntat i alfabetisk ordning. Innan jag slog upp Aapua i min eminenta kartbok hade jag inte en aning om var den låg, eller att den ens existerade men nu vet jag att den ligger ungefär en decimeter nedanför Pajala och ser ut att bestå av några hus vid en liten sjö. Eftersom jag inte har kommit till P än så är jag lite osäker på var Pajala ligger men det verkar ligga högt upp, väldigt högt upp. Högre än både Umeå och Luleå skulle jag tro. Om man skulle åka dit, till Aapua alltså, så skulle man inte vara framme snart på ganska länge.

Nästa vecka: Aareajoki

Skrämmande

Det är skrämmande att hela min tillvaro ibland kan stå och falla med en enda person. Att en person kan ha makten över mitt välmående. Att samma person kan få mig att må himmelsk bra för att sedan få mig att känna det som om jag krälar på botten av ingenting, för att efter det åter lyfta upp mig igen, till oanade höjder av lycka.

Särskilt är det skrämmande om det faller sig som så att personen i fråga inte ens skulle vara medveten om den makt denne faktiskt har över mig, inte ha en aning om att den skulle ha förvandlat mitt känsloliv till en bergochdalbana. Jag tycker inte om tanken om att någon annan kan styra över mitt välmående men tyvärr är det lätt hänt ibland. Fast å andra sidan, ifall denne person bara skulle få mig att lyfta – då skulle jag kunna gå med på det. Men jag gillar inte dalarna. Jag kan gärna vara utan dalarna.

söndag 23 mars 2008

Hjälp mig

Förutom att jag har klippt lugg, vilket gör att jag ser ut som en tolvårig pojke från 60-talet när jag har håret uppsatt, så har jag även lagt mig till med ett nytt uttryck. Ett sådant som jag använder halvhögt för mig själv när jag gör mig illa eller allra helst om benet har somnat ifrån mig, vilket det gör rätt ofta (jag är så tråkig att till och med mina kroppsdelar somnar höhö).

Det är världens mesigaste uttryck och jag kan inte sluta säga det. Det kommer automatiskt när jag dunkar tån i tröskeln. Eller när benet viker sig när jag reser mig upp och kittlingar ilar längs hela baksidan av vaden som straff för att jag väckte den. Crapedicrapcrap. Det är vad jag säger. Crap-edi-crap-crap.

Jag ser ut som en tolvårig pojke från helt fel tid, vars största idol är Ned Flanders. Hjälp mig.

Om jag tappar orden

Jag har en oidentifierbar känsla inom mig. En sådan där som man i allra högsta grad vill identifiera. Men jag kan inte identifiera den utan att beskriva den. Jag vill beskriva den men jag hittar inga ord. Tänk om mina ord tar slut en dag. Tänk om jag hade kunnat sätta ord på den här känslan tidigare, men att jag nu har tappat den förmågan. Det är min största rädsla, att tappa orden. För vem är jag då? Och vem ska då berätta för mig vad jag känner?

Framtidsplaner

Plan A: Förlagskunskap vid Stockholms universitet. Det är en högt prioriterad plan. Dels vill jag till Stockholm och dels vill jag jobba som förläggare mest av allt i hela världen, dessutom är kursen bara ett år lång och innehåller praktik (praktik is the shit om man vill lära sig något konkret). Problemet är att man ska ha skrivit klart sin C-uppsats innan anmälningstiden går ut, tydligen. Det är om ca tre veckor och jag har en halv uppsats kvar och även om jag skulle hinna skriva klar den så finns det ingen chans att den kommer hinna betygsättas. Men eftersom man anmäler sig genom CV och personligt brev så hoppas jag att mina meriter och det faktum att jag faktiskt hinner klart med uppsatsen innan kursen börjar, gör att jag får uppskov. Förövrigt är det jättesvårt att komma in och därför har jag en plan B.

Plan B: Biblioteks- och informationsvetenskap vid Uppsala universitet. Det skulle inte vara helt fel det heller. Dels för att jag sedan kan välja mellan att jobba som bibliotekarie eller informatör, dels för att kursen är på distans så jag kan välja att bo var jag vill under de två år kursen pågår. Så om jag vill flytta till Stockholm så kan jag det – om jag nu skulle lyckas få tag på en billig och bra lägenhet (yeah right). Hur som helst så har jag anmält mig. Men även denna kurs kräver en C-uppsats men skillnaden är att den för den här kursen inte behöver vara klar förrän till den 26:e juni och det fixar jag ju. Ett problem är det svåra med att komma in och jag vet inte om jag ens prioriteras vidare till en intervju när jag inte har någon C-uppsats att visa upp ännu och ingen möjlighet att förklara mig.

Slutsats: jag behöver en till plan, plan C. Plan C måste vara vattensäker, hållbar i alla lägen, omöjlig att misslyckas med. Plan C ska vara en falla-tillbaka-på-plan. En plan som med andra ord måste fungera om de andra två går i stöpet. Frågan är bara vad den planen ska bestå av. Jag börjar få lite panik. Det börjar ju snart.

Värm mig

Låt mig få trassla
In mina armar i dina
Snön faller och jag fryser
Värm mig, med din närvaro

lördag 22 mars 2008

Andas mig

Jag hatar när du går förbi mig
Som om jag inte existerar
Som om jag är luft
Så andas mig då
Åtminstone

Det här med måttlighet

Jag hatar julbord, eller jag menar påskbord. Fast idag var det ändå julsnapsen och julmusten som åkte fram. Och med snöstormen utanför skulle man lika gärna kunna tro att det var just ett julbord. Även om den gula efterrättstårtan formad som en hare, skvallrade om att det kanske var just påsken vi firade. Eller firade och firade. Vi åt. Och drack. Och vi drack. Och åt.

Egentligen älskar jag både jul- och påskbord. Jag älskar det innan jag har börjat äta. Då jag med dregel i ena mungipan, hungrig som en svulten varg tittar ut över det överfulla bordet. Jag älskar det under tiden jag äter det. Även om jag kanske är lite för hetsig. Ungefär som att något skulle ta slut. Vilket det inte gör eftersom jag alltid har halva jul- eller påskbordet med mig hem. Men efteråt, efteråt hatar jag jul- och påskbord. Jag har sagt det förr men det tåls att säga igen – Det här med måttlighet är inte riktigt min grej. Och nu mår jag illa. Igen.

This is England

En av de absolut bästa filmerna jag har sett. Rekommenderas!

fredag 21 mars 2008

Ibland är jag också fånigt tjejig

Eller tjejigt fånig. Jag har legat i soffan i mjukisbyxor, min Tanum strand-tröja från 89, ätit chokladmuffins och tittat på en löjlig, typiskt amerikansk, romantisk komedi – 27 Dresses. Jag har skrattat, jag har gråtit en skvätt, jag har varit avundsjuk, möjligtvis gråtit av avundsjuka, kanske skrattat av avundsjuka också, vem vet. Hela filmen handlar om bröllop. Det är lite temat. Inte för att jag vill gifta mig men nu är jag kärlekskrank. Och lite illamående efter alla chokladmuffins.

Det där med bröllop är inte riktigt min grej, jag vill bara åt romantiken. Eller äh, jag vill bara att det ska hända något. Det som jag blev mest avundsjuk på, var när huvudkaraktären och killen (som alltid finns med i romantiska komedier) fastnar i en bar, blir fulla och sjunger. Sedan börjar de hångla förstås. Det är sådan romantik jag gillar. Rolig och spontan romantik.

Jag vill väl också hångla.

Långfredag

Jag hoppas att alla får en trevlig långfredag. Själv märker jag inte direkt av att det är långfredag. På schemat står det tvättning av kläder, städning och plugg. Egentligen står det helt andra saker på schemat eftersom jag inte har gjort något nytt sedan vecka 10 (det där med storstilade scheman var inte riktigt min grej). Men i mitt mentala schema har jag skrivit upp vad det är som ska göras, vilket är de nyss nämnda sakerna. Ett ganska tråkigt sätt att fira långfredagen på kan tyckas, fast jag anser att om man ska fira den så ska man fira den rätt, så som jag gör, genom att ha skittråkigt.

I just brace myself and grab a hold


En vecka kvar!

torsdag 20 mars 2008

Jag är målet

Om jag lägger mig under din fotsula, kommer du att märka mig då, eller kommer du bara att finna marken ovanligt mjuk men lite knölig? Svårare att gå på. Kanske att du funderar över ifall du har klivit på mossa, mossa på mjuka kullerstenar. Det är, kan hända, allt du ser mig som; mossiga, mjuka kullerstenar under dina skor. En knagglig besvärlig bit av väg. En bit på vägen.

Du borde veta att det inte finns några mjuka kullerstenar. Och jag, jag är ingen bit på vägen. Jag är målet.

Möjligtvis ett aningens besvärligt sådant.

Så se mig, hör mig, rör mig. Berör mig.

Lurad

När jag vaknade av att finalisterna från Svt:s satsning Tv-stjärnan blev intervjuade av någon människa på p3 som inte är Hanna Fahl, envisades solen med att tränga in genom persiennerna. Om man vaknar efter klockan tio av klockradion så vaknar man oftast av att Hanna Fahl babblar och då vet man att det kommer att bli en bra dag. Men när man måste upp så här galet tidigt så är det någon som pratar som jag inte har lärt känna än eftersom jag sällan eller aldrig går upp så här tidigt, om jag inte absolut måste, som idag. I alla fall så känner jag mig lurad, ja kränkt nästan. Solen lurade mig, blåste mig rent ut sagt. Jag tänker i väldigt enkla banor när jag är nyvaken. Sol = värme (särskilt i mitten eller slutet av mars). Men när jag gick ut med hunden märkte jag att det var ju kallt, jättekallt, frysa-ihjäl-kallt.

Jävla Hanna Fahl!

onsdag 19 mars 2008

Kill your darlings

På bordet slåss djupblåa ölburkar med halvfulla vinglas om utrymmet. Några har gett efter för trängseln och vält omkull eller rullat ner på golvet. Ur en av burkarna som vält på bordet, sipprar guldgul öl. Långsamt rinner den ut över masonitskivan innan den fortsätter ner på den benvita mattan som är placerad under det låga vardagsrumsbordet. Det är inte mattans första och enda fläck, långt ifrån. Den är märkt efter många fester. En halvsläckt cigarett har rullat ur den överfulla askkoppen och glöder hål på den gulrandiga duken som ligger på bordet, påsken i ära. Ingen märker den vilsekomna cigaretten eller den omkullvälta ölburken. Ur högtalarna strömmar musik, harder faster Scooter. Människor dansar på den lilla fria golvytan mellan soffgruppen och teven. De inrökta gulvita väggarna vibrerar och någon gång under natten har grannen bredvid protesterat mot den höga musiken genom att irriterat dunka med knytnävarna i väggen.

Från lägenheten under hörs ibland dova dunsar och kvävda skrik men de drunknar i musiken och grannens ilskna knytnävslag och skrattas nonchalant bort av lägenhetsinnehavaren, en man som ser ut att vara uppvuxen i en bänkpress och sedan fått huvudet överkört av en gräsklippare.
”Jävla pensionärer i det här bygget alltså.” Skrattar han medan han knäcker ännu en öl och ragglar fram till stereon. Han höjer ytterligare. En lång ljus tjej som sitter i soffan med en cigarett i ena handen och ett nästan tomt vinglas i den andra, protesterar högt med rödvinsläppar och en ilsken blick mot den krallige mannen vid stereon.
”Men Jens! Man hör inte ens vad folk säger. Sänk lite.”
”Vafan! Det är fest ju. Det ska väl för i helvete märkas.” Skriker Jens tillbaka, han skrattar och blinkar åt henne men sänker volymen en aning. ”Nöjd så, hjärtat?” Säger högt han och flinar.
”Mm, jättenöjd.” Mumlar tjejen i soffan och vänder sig mot killen som sitter bredvid henne. Jens ser missnöjd ut en stund men är snart involverad i ett samtal med några andra, rörande vilken öl som egentligen är godast, när det ringer på dörren.

*

Hon sitter fullt påklädd uppkrupen under täcket i sängen och äter chokladpraliner med utseende av små likörflaskor. Chokladen är tunn och det är lätt att bita av toppen på de små flaskorna, för att sedan dricka upp den vidriga drycken inuti. Hon dricker. Som om det skulle döva smärtan efter smällarna hon fått eller få henne att glömma hans händer som nyss befann sig om hennes hals. Det hjälper inte. Värken dövas inte av den fattiga likören, minnet suddas inte ut. Men hon tar ändå en till. Biter av toppen och dricker upp innehållet. Sedan lägger hon den tomma flaskan på tungan och krossar den mot gommen. Chokladen smakar nästan ingenting. Hon tuggar småbitarna, sväljer och tar nästa, biter av toppen och låter drycken rinna ner i halsen samtidigt som blåmärken börjar ta form på utsidan av den. Hon inser det meningslösa med de allt för små chokladflaskorna, inser att hon aldrig kommer att bli full. ”Dom här jävla pralinerna är för fattiga på alkohol.” Tänker hon och slänger ifrån sig chokladasken.

Hon reser sig upp, drar på sig skor och jacka och smyger tyst ut från lägenheten för att inte väcka honom där han har slocknat på soffan. Istället för att gå ner för trapporna och vidare ut på gatan, går hon uppåt. Hon hör att grannen ovanför hennes egen lägenhet har fest. Hon vet inte riktigt vad det är för någon som bor där men hon känner att det kvittar. Bara de har alkohol, bara de har så hon kan supa bort natten. Hon tar ett djupt andetag och ringer på. Dörren flyger upp.
”Det är för i helvete påsk. Man måste väl få ha lite jävla efterfest!?” Snäser den stora skalliga mannen som öppnar. Hon backar nervöst ett steg.
”Ursäkta” Får hon fram medan hon känner hur tårarna mer än gärna vill tränga fram. ”Jag, jag tänkte bara fråga om jag fick komma in.” Fortsätter hon försiktigt.
Mannen mittemot henne ser förvånad ut. Hon var inte den han hade väntat sig. Framförallt hade han inte väntat sig att en sådan som hon överhuvudtaget skulle vilja komma in i hans skitiga lägenhet. Han har sett henne i trappen förut. Han har fascinerats över hennes skönhet och undrat vad hon gör med den där skitstöveln hon är tillsammans med. Inte för att han själv var så jävla bra. Men han skulle åtminstone aldrig spöa skiten ur sin tjej så där, om han nu skulle ha någon.
”Ja, visst. Visst. Kom in för fan.” Så ser han blåmärkena på hennes hals, de är formade efter händer. Utan att hon hinner stoppa honom tränger han sig förbi henne och tar trapporna ner i två steg. Hon hör honom slita upp dörren till hennes lägenhet. Hon står och väger ett ögonblick, sedan kliver hon in till festen och låter sig omslutas av musiken. Om man skulle lyssna noga så skulle man återigen höra dova dunsar och kvävda skrik från våningen under.

Det här med att leva i nuet

Klart att man vill leva i nuet, ta vara på varenda sekund och minut. Det finns en reklam på tv med ett tråkigt par som borstar tänderna och en speakerröst som meddelar att sekunder försvinner, blir minuter, blir timmar, blir dagar, blir år och jag, jag blir deprimerad. För vad menas egentligen med att leva i nuet? Att uppskatta varenda sekund av sin tillvaro? Om tillvaron bara består av tråkiga måsten, betyder det att man måste lära sig att uppskatta dem? Eller får man fuska och bara leva i nuet ibland?

Jag tycker om att ha saker att se fram emot, som min Stockholmsresa, den gjorde mig motiverad att plugga hårt de två månaderna innan jag åkte, för jag visste att jag skulle få en rolig belöning, jag visste att jag hade något att se fram emot. Och väl där, ja då levde jag i nuet som aldrig förr. Min nästa belöning, min nästa här-och-nu-upplevelse är Oh Laura-konserten den 28:e mars. Men efter det är det tomt i min belöningskalender.

Kanske att jag måste lära mig att uppskatta alla tråkiga måsten ändå, att leva i nuet hela tiden. Eller så får jag skynda mig att försöka hitta på något roligt.

tisdag 18 mars 2008

Humörsvängning


Ibland är det lätt att bli på bra humör.
Allt man behöver är sockerkaksplättar!

När orden inte vill dit jag vill

Det finns tillfällen då jag hatar ord mest av allt. Det finns stunder då de inte vill samma sak som jag. Orden har naturligtvis ingen egen vilja. Egentligen är det jag som inte vill som jag vill. Eller snarare handlar det om att viljan och måstet, tillsammans med influensan, tar död på min kreativitet. Jag vet att jag måste bygga något med hjälp av ord och helt plötsligt har jag ingenting alls att skriva. Jag skulle naturligtvis kunna rabbla ord från hjärtat, sådana som bildar meningar utan någon egentlig innebörd och som säkert skulle ses som ganska förvirrande av någon som inte är jag. Kanske att det hade blivit vackra ord. Kärnfulla, möjligtvis. Men de skulle knappast godkännas.

Det är inte lätt när man måste skriva efter vissa riktlinjer. Det är omöjligt, när man är trött och hängig, att åstadkomma något som är tillräckligt bra. Det är svårt att åstadkomma något alls. Här sitter jag helt utan motivation, trött och mossig i huvudet med en halvt påbörjad uppgift som ska vara klar i morgon bitti och en feber som vägrar att lämna min kropp samt en hals som är tjockare än en elefants. Jag satt likadant igår. Tjusningen med igår var att jag kunde ge upp och skjuta upp det till idag. Den möjligheten finns inte längre och det gör mig matt. Men man borde ju kunna skjuta på det ett par timmar åtminstone. Ja, klockan åtta ska jag skriva min uppgift, det ska jag minsann!

(Det ÄR faktiskt lite synd om mig idag)

Lika sant nu, som då

Kaosartade tankar som ska bli klara, smulas sönder helt, i ett försök att bringa ordning. Analyser dissekerar dem till det att de slutligen helt saknar substans. De blir istället ogripbara små partiklar som det ter sig helt omöjligt att få ihop till något som ens kan liknas vid en färdig tanke. Atomer och molekyler som inte betyder något enskilt utan måste sättas i ett sammanhang, ett sammanhang som jag har tappat bort och förlorat.

Ett försök till att skapa ordning i kaoset gör endast att det växer och ökar förvirringen över vad som förekommer i oredan. För varje tanke som styckas, skapas tio nya. För varje tio nya som skapas finns tre andra som bli luddiga och ogripbara. Tre tankar som jag inte var färdig att släppa, försvinner och suddas ut till ingenting. Det som finns kvar är halvfärdiga funderingar, genomskinliga föreställningar och luddiga reflektioner.

Och mitt i allt står jag och känner mig villrådig, förvirrad och dum. Bättre lycka nästa gång...

måndag 17 mars 2008

Cravings

När jag var i Stockholm senast så köpte vi bakiskakor, Maryland chocolate chip cookies. Jag åt ingen. Ibland när man inte äter något som är gott, när man har chansen så kan man ångra sig så här lite i efterhand, när man är sugen. Som nu, nu är jag sugen. Jättesugen. Då tänker jag att om jag hade ätit dom då när dom bjöds så hade jag inte varit sugen nu, fast jag vet ju att det inte är sant. Fast, om jag hade snott med mig dom hem, så hade jag kanske haft några kvar. Men egentligen vet jag ju att det inte är sant heller.

Det är konstigt det där med cravings. Jag har godis och chips hemma men inget av det duger. Jag vill bara ha Maryland cocolate chip cookies.

Och apropå cravings; när Buffy och vampyrerna gick mitt i nätterna för hundra år sedan blev jag något besatt. Och ni som inte har följt Buffy ska inte vara snabba att döma ut serien (eller mig). De sista tre säsongerna är faktiskt rätt djupa med sina existentiella frågor. Fast allra mest var det bra för att jag var lite fjortisförälskad i Spike, den ibland onda, ibland goda, ofta rätt klantiga vampyren i gänget. Ingen Buffyfantast skulle någonsin döma mig för detta men jag kan förstå att det kan vara svårt för utomstående att förstå denna fascination.

Idag har jag tillåtit mig själv att bara vara sjuk i soffan. Jag råkade då bläddra förbi Angel på teven. Angel är en spinoff på (av?) Buffy, en mycket dålig sådan, helt utan djup. Men idag var Spike med. Om jag ändå hade haft kakorna, vilken dag det hade varit då.

Ohemlighetsfull

Ibland önskar jag att jag var mer hemlighetsfull. Att jag var en sådan människa som skapar ett intresse hos andra människor just av den anledningen. Någon som dröjer sig kvar i folks medvetande just för att de inte riktigt kan få grepp om en. Ibland önskar jag att min blyghet kunde ta sig i uttryck i tystnad istället för i menlöst babbel. För tystnad gör en människa mystisk, har jag hört.

Efter att ha träffat mig i en kvart så har jag berättat allt det finns att berätta. Jag lämnar ut mig, jag är öppen, pratig och totalt ohemlig. Visst är det trevligt. Men det är på intet sätt mystiskt. Jag är granntjejen, hon den där trevliga pojkflickiga, kanske lite charmiga, möjligtvis söta tjejen som aldrig håller tyst och som exalterat pratar om allt eller ingenting hela tiden. Men ibland önskar jag att jag var den där mystiska och hemlighetsfulla människan man ser ryggen av, hon som man vill veta mer om, som man gör allt för att försöka få grepp om.

söndag 16 mars 2008

Konstig karma

Egentligen vet jag inte om jag tror så mycket på karma, egentligen vet jag inte ens om det här handlar om karma, om jag nu skulle tro på det. Nåväl, alla som känner mig vet att jag blir galet bakfull om jag dricker, det krävs inte ens mycket. Det räcker nästan med att jag luktar på en öl. Jag kände inte alls för att vara bakfull idag. Jag hade tänkt plugga, och må bra, kura i soffan och titta på Antikdeckarna helt utan huvudvärk och illamående. Så därför drack jag knappt något igår, när jag var ute på krogen. Men något gick väldigt, väldigt fel. Strax efter ett på natten började jag kallsvettas. Vid halv två började jag må illa. Kvart i två var jag hemma med huvudet i toalettstolen. Och ja, så har det varit mest hela dagen tillsammans med feber och halsont förstås. Influensa, yey!

Så gick det när jag skulle vara så där mogen och tänka på morgondagen. Jag som aldrig är sjuk. Fast jag har inte haft ont i huvudet i och för sig och det är ju bra.

Svagheten som försvann

Jag träffade en människa igår. En människa som jag har träffat till och från i ungefär tio år. En sådan som jag har varit alldeles för svag för, alldeles för ofta. Jag har inte sett honom på ett tag men igår såg jag honom. Han kom fram och pratade med mig, tyckte att vi skulle sätta oss i en omöjlig soffa som stod vid sidan av dansgolvet. Jag märkte att den där svagheten jag alltid har haft för honom helt var borta. Det kändes så skönt, som att bli av med en fotboja, nästan. Jag hoppas att han hade en trevlig kväll. Och att hans ego inte blev allt för skadat.

lördag 15 mars 2008

Så här en Lördag

Jag ligger under täcket i soffan, äter Ahlgrens bilar och är glad att jag inte har några barn. Jag har ont i huvudet och på teven visas något program som handlar om bråkiga, skrikiga barn och om jag vill kan jag få bort dem enbart genom att trycka på en knapp. Ta da! Fast det är lite charmigt när en av de små blonda illbattingarna med plutande mun säger ”Ajm sawi”. Fast charmigast av allt är Antikdeckarna som jag har tillbringat halva förmiddagen med. Dom var inuti min teve så klart, men jag tycker ändå att vi har umgåtts. Dom är så söta när dom blir helt exalterade över ett ryskt porslinsägg.

Ikväll ska jag ut på krogen. Jag kommer nog att vara glad att jag inte har några barn i morgon med. Och tycka att Antikdeckarna är söta.

fredag 14 mars 2008

Blivande leka-med-barn-expert

Jag vaknade av ett sms i morse. Det stod ”Snart ses vi!” i det. Och ja, det gör vi. Meddelandets avsändare, Linda, ska jag möta på stationen i eftermiddag. Hon kommer direkt från huvudstaden med stockholmsdialekt och allt. Om inte jag kommer till Stockholm så får Stockholm komma till mig. Så att säga.

Men innan jag ska möta upp henne ska jag leka med barn, inte så mycket leka med barn egentligen, som att fika med vuxna. Fika med vuxna är jag rätt bra på. Det här med att leka med barn är inte riktigt min starka sida. Fast övning ger färdighet, har jag hört. Så jag övar mig lite grann på mina brorsungar nu under förmiddagen, under tiden jag fikar. I morgon kanske jag är en leka-med-barn-expert, vem vet.

torsdag 13 mars 2008

Aldrig utan känslor

Imorgon ska jag stå på tågstationen och vänta. Äntligen. Det var visserligen bara en vecka sedan jag stod på tågstationen och väntade på tåget. Det som skulle ta mig ut på äventyr i huvudstaden. Den här gången kommer jag inte att vänta på något, utan på någon. Och det var länge sedan. Alldeles för länge sedan.

Jag tänkte för en stund sedan på hur mycket tåg och tågstationer som har varit involverade i mitt liv under de senaste åren. Antingen har jag varit på väg bort, på väg hem, eller väntat på någon som jag väldigt gärna har velat träffa. Tågstationer är magiska, det är faktiskt så. Fullkomligt magiska.

Att vänta på en tågstation, vart jag än ska, fyller mig med förväntningar och förhoppningar eller sorg och den saknad som jag vet kommer att slita i mig när jag väl har lämnat stationen. För om jag sätter mig på ett tåg, då är det för att jag väldigt gärna vill dit tåget ska fara eller så vill jag väldigt ogärna dit, ogärna åka ifrån den jag har besökt. Jag har nog aldrig varit likgiltig inför en tågresa.

Att möta någon på en tågstation däremot, det gör jag alltid med glädje och liter pirr i magen.

Stockholms tunnelbana

Jag älskar Stockholms tunnelbana. Det är kanske inte den vanligaste platsen människor älskar så där. De flesta älskar karga klippblock, sandstranden, urskogen, stället vid sjön eller någon annan plats med en mer estetiskt tilltalande utsikt. Jag älskar de ställena också. Men människor som i regel älskar de där sistnämnda platserna ger nog kanske inte så mycket för Stockholms tunnelbana. Det är orättvist. Särskilt stör jag mig på att stockholmare är så bortskämda med sin tunnelbana att de inte tar sig tid att uppskatta den, ens lite grann.

För det är något visst med det där visslande ljudet och vindpusten som kommer när tåget kommer in på stationen. Och har ni tänkt på lukten. Tunnelbanestationerna har en särskild lukt. Det luktar varken illa eller gott men det luktar speciellt. Och alla människor sen, hur spännande är inte det? Förövrigt har man aldrig tråkigt när man åker tunnelbana heller. Det finns alltid någon att oförskämt stirra eller fult tjuvlyssna på.

Det kanske är för att jag inte är från Stockholm, som jag kan uppskatta tunnelbanan på det här sättet. Undra om jag kommer att ledsna på den om jag flyttar dit. Hoppas inte, det är en av höjdpunkterna när jag besöker staden, att åka tunnelbana. Lite som skansen nästan.

Jag längtar tillbaka nu!

onsdag 12 mars 2008

"Det är inte sommar längre"

”Jag var nere vid udden.” Säger hon lågt medan hon hänger av sig sin jacka. Han övervakar henne tyst. ”Du vet, där vi badade.” Hon tar en handduk för att torka av hunden. Den är alldeles blöt efter höstregnspromenaden.
”Jag har bryggt kaffe åt oss.” Meddelar han efter en stund och går ut i köket. Hon följer honom. Hunden ruskar ilsket på sig. Som för att visa regnet att det inte kan besegra honom, trots ihärdiga försök.

De sitter mittemot varandra vid köksbordet. Det är gammalt och nött. Det är hennes, liksom det mesta. Det var hennes lägenhet från början. Hon ville bort, bort från den här lilla staden. De hade pratat om huvudstaden. Stockholm hade passat henne perfekt, hon ville vara anonym i ett myller av upptagna människor. Hon ville vara osedd. Istället blev hon kvar här, i samma lägenhet, i samma stad som hon drömde sig bort ifrån. Med honom. Sedd, av alla.

”Det finns alternativ.” Han ser på henne på det där sättet. Kärleksfullt tror jag att det är. Blandat med allvar. Som om hon är ett barn och han är myndig.
”Vad fint det var när vi badade där ute.” Svarar hon tyst. ”Vid udden.”
”Mm. Men du…”
”Det var en fin sommar. Jag önskar att jag kunde få tillbaka det där. Att vi kunde få tillbaka det. Det var så oskuldsfullt på något sätt.” Han hajar till när hon långsamt uttalar den sista meningen.
”Vad menar du?”
”Äh, det spelar ingen roll.” Hon snor åt sig en slinga från sitt hår och inspekterar den noga. Som för att slippa möta hans blick. Ändå ser hon upp när hon hör honom andas ut nästa mening.
”Allt spelar roll!” Han slår ut med armarna. Kan hon ana en hastig glimt av uppgivenhet i hans djupblå ögon? Nej, hon har troligtvis fel. Uppgivenhet är nog en obekant känsla för honom.
”Ingenting spelar någon roll.” Säger hon och återvänder med blicken mot den ljusa hårslingan. Hon konstaterar att topparna är kluvna. Hon borde klippa sig någon dag.
”Jag älskar dig.” Han tar hennes lediga hand som ligger död framför henne på bordet.”Jag vet.” Svarar hon och drar åt sig handen. Som i en sista dödsryckning. Som när lemmar rör sig fast hjärnan är död. Fortfarande kall. Fortfarande död. Men ändå rörlig. Ofrivilliga rörelser som spasmer. Kanske menade hon inte att dra undan handen.

”Det finns alternativ.” Försöker han igen.
Hon skakar på huvudet. Men han vill inte ge sig.
”Vi kan inte ge upp nu. Vi kan inte bara ge upp. Inte nu.”
”Det är inte sommar längre.” Hon ser ut genom fönstret. Fåglarna har redan flyttat. Hösten har för länge sedan tagit över sensommaren. Regnet mot fönsterrutan skvallrar, de bruna halvruttna löven på marken avslöjar, sommaren är slut.
”Kanske att vi blommar med våren? När knopparna slår ut.” Viskar han hoppfullt.
”Det kommer aldrig att bli sommar igen, jag vill inte ens ha barn längre." Svarar hon och med de orden lämnar hon honom ensam kvar vid köksbordet, i lägenheten, i staden och upplöses av anonymiteten i storstan.

tisdag 11 mars 2008

Brevpappersnostalgi

Imorgon har jag tänkt att jag ska skicka iväg ett brev. Det är ett mycket fint konstverk som ska inhandlas genom det brevet. Jag tänkte först att jag skulle köpa ett vanligt vitt kuvert och skriva ner beställningen på ett vanligt vitt papper men sen ändrade jag mig. Varför vara så vit och tråkig när jag har en hel samling med kuvert och brevpapper från åttiotalet som jag aldrig någonsin använder. Så jag dök ner i min brevpappersmapp och möttes av en nostalgitripp. Hittade kort från när jag var elva och från när jag var arton (oh yeah, jag var cool). Hittade två kort som jag själv har knäppt och framkallat föreställande två klasskamrater från gymnasietiden. Och så klart brevpapper. Lots and lots of it. Både egenhändigt gjorda brevpapper av en kanske tioårig Minna samt köpta brevpapper á la åttiotal. Det blir ju lite svårt att välja men det ska nog gå vägen. I morgon seglar ett kuvert innehållande matchande brevpapper iväg till den Mossgröna konsten.

Bildbeviset

Detta är hämtat från en utställning i högskolans gamla kafeteria. Det är lärarstudenterna som är skaparna till detta mästerverk. De läser en kurs som heter Estetiska lärprocesser. Jag antar att de ska lära sig hur man undervisar barn genom estetik, eller något liknande.

Jag tycker att det är ett ganska bra bevis på att lärarutbildningen på Högskolan i Gävle inte direkt håller toppklass. Jag undrar om dom blev godkända.

söndag 9 mars 2008

En fin helg i Stockholm


Lördag
Efter ett att ha mötts upp på Centralen åkte jag och mitt sällskap först tunnelbana sedan buss, handlade mat, vek tvätt och lagade mat. Egentligen så lagade jag ingen mat alls. Jag satt på köksgolvet och försökte laga dragkedjan till mina skor (som naturligtvis går sönder i Stockholm, en lördagskväll när jag inte har några andra skor med mig). Jag fick i alla fall något sånär ordning på den, tillslut.

Maten intogs till tonerna av Ryan Adams, Sia och David Gray och eftersom vi inte är så förutseende och tänker på att köpa hem något att dricka så fick det bli folköl till. Det positiva med folkölen var att den fick starkölen på Bonden Bar att smaka desto bättre. En riktigt trevlig krog får jag lov att säga. Ett indiepopställe med snygga fondväggar, sköna soffor, bra musik och en soft stämning. Tilläggas bör också att jag under kvällen uppdaterades om vad som hände i melodifestivalen via sms från en vän. Vad skulle jag ha gjort utan henne!? Jag hade ju stenkoll tack vare henne.

Söndag
Jag vaknade upp med ett vansinnigt sug efter O’boy. Så där så att jag verkligen måste ha O’boy. Så mjölk inhandlades och en nöjd Minna drack O’boy till frukost. Det blev en lugn och skön förmiddag utan några egentliga göromål alls. Vid tre blev jag eskorterad till en bloggväns pressbyrå. Jag sa adjö till mitt Stockholmssällskap och blev bjuden på pressbyråbullar, smoothies och trevligt sällskap av bloggvännen.

Strax innan fem tog jag ensam (!) tunnelbanan in till Centralen där jag mötte upp en tredje vän som gav mig en tidigare lämnad väska samt två skivor som ska lyssnas på under veckan som kommer. Det blev ett hastigt ”hej” eftersom jag hade blandat ihop tiderna för när tåget skulle gå hemåt och blev tvungen att rusa iväg till spår arton.

Nu sitter jag hemma i min morgonrock, nybadad och fräsch, med en kopp te och känner att jo, det var en fin helg det här. Väldigt fin.

fredag 7 mars 2008

Får inte glömma!

Imorgon åker jag till Stockholm och jag har inte packat ner något alls. Vad ska man ha med sig? Jag ska visserligen bara vara borta en natt. Jag har kommit fram till att det viktigaste, det som jag absolut inte får glömma är:

Tågbiljetter
Pengar
Mig själv

Jag fokuserar på det. Om jag bara kommer ihåg det så är jag glad. Allt annat får ses som en bonus.

Krossat glas

Jag kan inte minnas det exakta ögonblicket då sprickan uppstod. Men jag såg hur den växte sig sprickan större, bredare, längre tills det att glaset slutligen sprack helt och gick i tusen bitar. Jag kan i minnet följa sprickan med fingret och följa den fram till den slutliga explosionen. Man vet att ingenting kan göras för att foga bitarna samman men man undrar om något hade kunnat göras för att förhindra sprickan från att uppstå till att börja med. Jag ser ju i minnet var den började, jag minns hur det hela såg ut innan den tog fart genom det sköra glaset. Jag vet hur det såg ut innan jag stod med de där tusen bitarna i min hand. Kanske att man skulle ha behandlat det lite mer varsamt. Fast å andra sidan var det kanske inte jag som hade sönder det heller och då är ju allt bortom min kontroll. Egentligen borde man slänga dessa glas i samma ögonblick sprickan uppstår, man skär sig bara på dem och det är ändå endast en tidsfråga innan de går sönder helt.

Det kanske inte är så mycket att tänka på. Trasiga glas kastas. De kan inte limmas ihop, sprickorna kommer alltid att bestå. Även om man skulle limma ihop bitarna så skulle glaset att läcka. Även om man skulle limma ihop bitarna så skulle glaset vara för skört för att användas.

Men ändå, jag tyckte om det där glaset. Det var lite gammalt och kantstött men det hade sin charm. Det var ett fint glas, så länge det höll, så länge det var utan sprickor. Så länge jag inte skar mig på det.

Ännu en

Ja, en ny blogg såg ljuset, eller egentligen mörkret, i natt. En blogg helt utan ambitioner och helt utan nisch. Egentligen är den väldigt nischad, fast en väldigt smal nisch, nämligen moi. Den här bloggen har inga som helst ambitioner att bli läst men den och författaren till den blir självklart mycket glada om någon skulle irra sig in på den och kanske möjligtvis tycka att den är intressant. Det är ju trots allt mitt liv vi talar om här.

På schemat idag står det att jag ska läsa ut ”Sista Jouren”. Nja, eftersom jag har fuskat bara en aningens aning så har jag tvåhundra sidor kvar istället för knappt hundra så det är tveksamt om målet nås idag. Det står även att jag ska läsa trettio sidor ur ”Storm över Frankrike”. Jag skulle ha läst trettio igår också men det gjorde jag inte så alltså är det sextio sidor som gäller idag. 260 sidor sammanlagt. Plus att jag har två kapitel ur ”Det sjunkna alfabetet” att läsa. Vad gjorde jag igår egentligen? Kan man skylla på att det var fint väder fastän man knappt var utanför dörren? Jag hatar det där schemat.