Vila i frid lilla Junis

Jag började den här dagen med att läsa om lilla Junis som fick cancer vid fyra månaders ålder och som nu, sju månader gammal, har somnat in. Jag har inte alls följt den här lilla bebisens kamp utan råkade bara se i något flöde att någon hade nämnt henne. Trots att hon varken var en bebis jag kände eller alls har följt så började jag morgonen i gråt och chock. För att livet är så orättvist. För att det ens är möjligt att en sådan liten mänska kan få cancer och dö. Att en fyra månader gammal bebis ska behöva kämpa för sitt liv när hon bara ska vara glad, skratta och lära sig nya färdigheter. För att hennes mamma och pappa bara maktlöst kan se på när deras pyttelilla bebis blir svagare och svagare och att de aldrig kommer att få veta vad hon skulle ha blivit för fin människa. Men att beskedet om att en bebis jag inte känner har gått bort i cancer kom som ett hårt slag rätt i magen på mig, beror främst på att det fick mig att inse att mitt eget barn är dödligt. Och den insikten kan jag inte hantera. Alls.

Jag kan bebissäkra hela hemmet. Sätta mjuka hörn på borden. Ta bort sådant Elliot kan sätta i halsen. Spika fast bokhyllorna i väggen. Jag kan madrassera hela lägenheten och aldrig låta Elliot gå utanför dörren. Skapa en värld av fluff och bomull. Men jag kan inte skydda mitt barn mot livsfarliga sjukdomar som cancer. Jag förstår ju att man inte kan gå omkring och tänka på sådant hela tiden. Och det gör jag ju inte heller. Jag går ju inte runt och är ständigt rädd för att mitt barn ska få cancer, lida och dö. Men när tanken snuddar vid mig, så som i morse, så är paniken jag känner som ett kniv som hugger och skaver i hjärtat och hela mellangärdet. Det finns inte tillräckligt med luft i i världen för att jag ska kunna andas normalt. Jag kan inte hantera tanken om att mitt barn skulle kunna bli sjukt, mitt lilla underbara skrutt som jag kramar extra mycket idag. Hur skyddar man sitt barn mot den här stora, onda världen där sju månader gamla bebisar dör i cancer?