Katastroffilmernas katastroffilm (in a good way)

Vad jag har hört så har ”2012” inte fått någon vidare bra kritik. Och den dåliga kritiken har, vad jag har förstått, mest bestått i att filmen aldrig saktar ner. Att det är 100% katastrof hela tiden och inte så mycket annat. Själv tycker jag att det inte alls är dålig kritik för en katastroffilm. Ju fler byggnader som rasar och människor som dör desto bättre. I ”2012” rasar hela jorden, HELA jorden! Och nästan alla dör. Det är höjden av katastrof. Mer katastrof än så här blir det inte. Jag satt hela filmen med ett kramaktigt grepp i min grannes arm. Naglarna inborrade och andan i halsen. Och mer än halva filmen kändes snarare som att vara på Cosmonova än att se en vanlig biofilm. Och vissa säger att jag faktiskt duckade när en buss kom flygandes men jag vet inte om det är sant det där. Jag tror att det är påhitt.

Förutom alla de rätta specialeffekterna med lava, sprickande jordskorpa och jättevågor (jag älskar jättevågor) var den precis så där härligt förutsägbar som katastroffilmer är. Man håller i sig men egentligen vet man ju. Man veeet. Och det tycker jag är skönt. Jag gillar den här typen av filmer. Särskilt gillar jag att hunden alltid klarar sig.

Jag ger ”2012” fyra Minnor av fem möjliga. Men man ska nog se den på bio. Och man ska nog verkligen, jag menar VERKLIGEN tycka om katastroffilmer.