måndag 28 juni 2010

Så blev jag till

Mina föräldrar träffades på Televerkets firmafest. Året var 1979. Deras arbetsplats hade brandgult som signaturfärg. Den politiska debatten gällde kärnkraften. Och Thorbjörn Fälldin var statsminister. Det kan ha varit Ola Ullsten också, men honom är det ingen som egentligen minns.

Det var min mor som först fick syn på min far. Hon bestämde sig genast för att hon skulle ha honom. Och snart satt de där, djupt inbegripna i ett samtal om kärnkraftens vara eller icke vara. Hon emot. Och min blivande far, för. Hela kvällen diskuterande de. Diskussionerna, nästan alltid fredliga, som kom att bli deras signum.

Dagen efter sågs de igen. Och efter en vecka fick pappa hem ett maskinskrivet brev. Ett brev om kärnkraft. Om varför man skulle rösta nej till den. Än idag vägrar min mor att erkänna att det var hon som skickade det. Det närmaste ett erkännande som har kommit ur henne var när hon nu i midsomras rättade pappa med att brevet bara bestod av en sida. Sedan knep hon igen och sa ingenting mer om saken.

Det var sannerligen kärlek. Ett halvår efter firmafesten flyttade min far från sin ungkarlslya in i min mammas radhus, där hon bodde med sina två barn från ett tidigare äktenskap. Mina syskon. Pappa var tjugofyra och mamma tjugoåtta. Ett år senare kom jag. Men innan dess hann de rösta om kärnkraften. Båda röstade nej.

7 kommentarer:

4everfine sa...

Aaw, fint!

Lotta Losten sa...

Åh så fint. Kärleken, den kärleken. Mina föräldrar träffades också på jobbet. Den lokala tidningen som de båda var journalister på. Sedan hånglade de första gången på en parkeringsplats i Växjö när de var på journalistklubbens årsmöte. Ungefär 1979 det också.

Roger sa...

Ååhh. Pratet är det bästa. Jag gillar dessutom såna där små mysterier. Mycket fint.

dbrock sa...

Fint! Blev tårögd av slutet! Jättelite. Så där så att det inte är jobbigt alls utan bara behagligt! <3

Elina sa...

Det var ett fint inlägg. Ibland är det svårt att tänka att ens föräldrar varit unga och haft tankar och känslor på samma sätt som en själv har..

Anonym sa...

Den kärleken, den kärleken, är den inte vacker?/kram mamman

Minna sa...

Jag gillar att höra hur andra människor träffades. Ofta är det väldigt fina historier, i sin enkelhet :)