Easter Parade

När Richard Yates Revolutionary Road blev film fick boken med samma namn plötsligt ett rejält uppsving. Om den var populär tidigare så blev den ännu mer populär nu. Och alla älskade den. ALLA. Och så fort alla gillar någonting så blir jag helt plötsligt ointresserad. Jag vet inte varför, det går som på automatik. Jag har varken läst Millennium-trilogin, Hundraåringen eller Kepler. Och jag förstår ju att jag ibland missar sådant som är bra, som kanske till exempel Revolutionary Road.

Hur som helst så fick jag för ett par veckor sedan låna en annan bok av Yates, nämligen Easter Parade. Jag visste ingenting om den förutom att jag mindes att boken hade en fruktansvärt tråkigt omslag som inbunden men har ett helt fantastiskt omslag som pocketbok. Jag var lite motvillig först men efter bara ett par sidor var jag helt fast och insåg att det var en bok precis i min smak.

Den börjar på trettiotalet (bara en sån sak!) och utspelar sig sedan under fyrtio år (och en sån sak!). Vi får följa systrarna Grimes och särskilt den yngre systern Emily genom lycka men framförallt, och mest, genom olycka. Genom män och arbeten, familjetrassel och städer. Språket är enkelt men fint och boken är sorglig men alldeles, alldeles underbar.

Easter Parade får 4,5 Minnor av 5 möjliga.

Cyanide & Happiness

Jag älskar dom här små figurerna. Jag hade glömt bort dom men så påmindes jag om dom och nu förstår inte alls hur jag kunde glömma dom från början. Fler seriestrippar hittar ni här!

Mäktigt, som en flodvåg

Min proggbarnssjäl kan inte annat än att tänka på Björn Afzelius i tider som dessa. Min stora barndomshjälte. Min Björn. Och lite mammas. Jag somnade ofta till tonerna av Björn Afzelius och Mikael Wiehe när jag var liten. Min favorit var ”Señor Martinez Mondragon's bekännelse”, som egentligen kanske inte är särskilt barnvänlig med våldtäkt och mord men som betydde något så oändligt mycket mer för mig än någon av Moraträsks låtar. En annan fining var låten som handlade om Viktor Jara, en människa som fascinerade mig under hela min uppväxt. En fascination som fortsatte i halvvuxen ålder när jag skrev min B-uppsats i kulturpedagogik om just honom och hans betydelse. Jag intervjuade chilenska invandrares första och andra generation om den populäre chilenska folksångaren som kämpade till döden för landets frihet. Om hans betydelse för de chilenare som bor i Sverige idag. Och för deras barn. Och deras barn. Och historerna jag fick höra.

Många av Björns låtar handlade om just Sydamerika. Om Sydamerikas frihet. I ”Det räcker nu!” sjungs om hur människorna får nog. Hur de ställer sig upp mot diktaturerna och slåss för sin frihet. Och det är exakt det som händer i Nordafrika nu. Det är som att det är deras tur. Det är hemskt att det någonsin ska behöva hända och det är hemskt det som händer, men samtidigt är det fint att det händer. Och vi påminner oss själva om att världen är så mycket större än minusgrader och SL-förseningar.



”Det räcker nu! Miljoner människor ropar det; Det räcker nu! Dom gör det nu: Mäktigt, som en flodvåg, skall dom resa sej.”

Cubadust

Visual Design Conference / Intro from Cubadust on Vimeo.

Snyggt. Snyggt, säger jag! Jag gillar, förutom själva skalbaggen, särskilt detaljen med låttexterna. Det är en sann utmaning att komma på vilka de är. Thåström, Lundell och Kent kan vara ledtrådar.

Cubadust finns att följa på Facebook också.

Titta långt där borta! Nu är jag... där borta

"4,2 mil så här! Med bajs rinnande längs benen! Är det att prioritera livet? Tycker jag inte. Det här är värre... än när jag stöpte ljus nere på Gotland!"

Utrensning

Sofi Oksanen fick Nordiska rådets litteraturpris förra året för sin roman Utrensning. I somras läste jag hennes Stalins kossor som jag tyckte mycket om men som kanske inte direkt var semesterlektyr och som man liksom kände sig mätt på Oksanen efter att ha läst. Därför har Utrensning legat oläst i min bokhylla sedan dess. Men när jag såg att den skulle spelas på Stockholms Stadsteater tvekade jag inte att boka biljetter. Och som jag är glad att jag gjorde det.

Jag vet ju förstås inte hur nära pjäsen är boken, men jag skulle tro att de ligger varandra ganska nära. Historien tar oss till Estland där den äldre Aliide hittar den unga söndertrasade Zara liggandes på sin gårdsplan. Tiden skiftar mellan ett slags nutid och en strängare kommunistisk dåtid. Och den ena hemligheten efter den andra avslöjas. Det är ett starkt drama som sannerligen väcker känslor och som i en teaterföreställning med helt fantastiska skådespelare blir ännu starkare

.

Det fanns stunder då hjärtat värkte, då man kände avsky, sorg och aldrig tidigare har jag blivit tårögd av ilska under en pjäs. Särskilt Katharina Cohen, som jag själv främst känner igen från ungdomsserien Glappet gör en otrolig skådespelarinsats. Men jag blev också positivt överraskad av Samuel Fröler som jag kanske på förhand hade dömt till att för alltid enbart vara en mysig skärgårdsdoktor. Vad jag kan se så finns det platser kvar och ska man se något, då ska man se denna.

Fotograf samtliga bilder: Petra Hellberg

I just wanna be OK

Om ni inte redan har gjort det så tycker jag att det är dags att ni upptäcker Indie-pop-sångerskan Ingrid Michaelson från New York. Finns såklart även på Spotify.

Mordiska mardrömmar

Jag och min kombo, Ellinor, har tittat färdigt på första säsongen av The Walking Dead. Och det känns lite skönt att det är avklarat. Jag gillar ju skräck och zombies och så där på film. Och det fungerade absolut som serie också. Problemet var att jag liksom bearbetade serien om nätterna. Det började med drömmar om att jag blev jagad av zombies, vilket var okay. Lite uttröttande och obehagligt men samtidigt spännande. Sådär som bra mardrömmar är.

Värre var det när jag helt plötsligt blev modig i drömmarna och började mörda zombiesarna istället för att springa ifrån dem. Jag drömde alltså i helt tydliga detaljer hur jag stack kniven i huvudet på levande döda och vred om för bästa effekt. Jag kunde, när jag vaknade igen, på riktigt förnimma motståndet i skallbenet och minnas ljudet av klegg som rann ut. Liksom hey, inte okay! Jag är faktiskt en normal människa och jag uppskattar inte att mitt undermedvetna försöker att säga mig någonting annat.

Sex avsnitt, sex nätter med zombiedrömmar är nu till ända. Det är tack och lov drygt ett halvår kvar till det att nästa säsong sänds. Ett halvårs respit. Känns tryggt. Fast ändå längtigt(!), för det är en riktigt bra serie som jag gärna tipsar om. Om man inte är mardrömskänslig, vilket jag tydligen är. Det och normal. Fullständigt normal.



(Premiär 20/2 i tv11)

Ingen plats på jorden

Det händer så mycket och ändå händer ingenting alls. Jag ska flytta.. igen. Återigen en andrahandslägenhet. Den här gången innanför tullarna. Och med en resonabel hyra. Neråtsidan i sången är att jag bara är garanterad två månaders boende. Men jag hoppas förstås på fler.

Den längtan jag känner efter en alldeles egen lägenhet är oerhörd. Ett förstahandskontrakt. En plats att kalla min egen. Ett hem. I snart tre år har jag hoppat runt i diverse andrahandslägenheter. Dom senaste två månaderna har jag verkligen försökt att hitta en lägenhet. Intresseanmält mig på små garderober i Rågsved och alldeles för dyra treor i Fisksätra. Betalat trehundra kronor i månaden bara för att få tips om lediga lägenheter. Utan lycka.

Det här med att inte få rota sig, att inte få bo med sina egna möbler, att inte känna sig hemma på riktigt någonstans, det tär. Jag antar att det får tära ett tag till. Men det får åtminstone tära i en fin liten etta på söder.