Det femte språnget

Precis när jag hade vant mig vid att Elliot sov hela nätter och somnade utan minsta smågnäll i sin säng på dagarna och rent allmänt var den mest beskedlige bebisen i minnaminne, alltså verkligen en mönsterbebis, så kom nästa utvecklingssprång och allt ställdes på ända igen. Att ha bebis är verkligen en utmaning för den med maniskt kontrollbehov. Man får hela tiden försöka bearbeta att i princip allt är utanför ens kontroll. Det här språnget känns hittills som det mest utmanande språnget, både för oss och för bebisen. Elliot har upptäckt att världen är ganska stor och att han bara är en pytteliten del av den. Han har även upptäckt grejen med avstånd och förstår nu att jag och hans pappa kan öka avståndet mellan oss och honom men eftersom han ännu inte kan ta sig fram så kan han inte minska det igen. Jag får själv lite svårt att andas när jag försöker sätta mig in i hans situation och känner en bråkdel av paniken han måste känna. Det är just därför jag gillar ”Växa och upptäcka världen” så mycket. När jag har en bebis som gråter för att jag går på toaletten så känns det viktigt för mig att förstå varför han gör det.  Jag har alltså full förståelse för att Elliot vill hänga med. Och varför han oftast vill hänga på min arm och vila huvudet mot min axel.

Under utvecklingssprången är det vanligt att bebisar sover dåligt. Elliot har gjort det också, vaknat oftare och sovit väldigt lite och dåligt på dagarna men jag kan inte minnas att han någonsin har vaknat tidigare än sju på mornarna, inte ens som minibebis så att han nu vaknar vid halv fem, fem är ju så att säga en omställning. Men så upptäckte vi att det funkar att få honom att somna om i vår säng. Aldrig tidigare har han velat/kunnat sova i vår säng. Jag borde ju tycka att det är jobbigt. Han ligger ju trots allt och babblar och har sig i en timme innan han somnar. Men jag tycker att det är så galet mysigt. Jag får bebisgosa nära en snusande bebis varje morgon mellan typ sex och halv åtta. Jag inser nu när det händer, när jag hör hur hans babbel blir mumligare och hur han liksom tystnar mer och mer och andningen blir tyngre och jag ser hur han ligger och fingrar lojt på sin pingvin att jag har LÄNGTAT efter det här. Jag tänker utnyttja detta till fullo under alla tjugoåtta dagar som är kvar på det här språnget.