söndag 18 oktober 2009

Den perfekte vännen


Jag läste ganska precis ut Jonas Karlssons ”Den perfekte vännen” som jag fick häromveckan. Jag gillar verkligen Jonas Karlsson som författare.

Boken är en novellsamling med vänskap som genomgående tema. Språket är flödande utan att bli för enkelt och nästan varje novell har något slags mystik över sig. Det är en blandning av absurda situationer, märkliga karaktärer, opålitliga berättare, illusioner och drömmar som blandas med verklighet. Ingen novell är den andra lik, förutom då kanske känslan i dem. Deras längd varierar mellan ett par sidor och upp emot femtio. De korta är perfekta för tunnelbanefärder. Man läser en novell på väg till jobbet och en på väg hem.

Jag har inte läst Jonas Karlssons tidigare novellsamling och jag hade nog inte särskilt höga förväntningar på den här, om jag ska vara ärlig. Men så fort jag hade öppnat boken var jag liksom fast. Vilket är konstigt eftersom det är rätt enkla handlingar i de olika novellerna. De flesta handlar inte om något särskilt alls (fast ändå gör de ju det). Men det är på något vis språket som gör det där extra. Och känslan. För det är en speciell känsla. Nästan lite som när man var liten och lyssnade på Ernst Hugo Järegård när han läste ”Kalle och chokladfabriken”.

Jag ger ”Den perfekte vännen” 4 Minnor av 5 möjliga.

(Författarfoto: Kalle Assbring)

2 kommentarer:

Milla sa...

Vad hände med den där hemlisen... Nyfiken i en strut här jue!

Minna sa...

;)