Snön som föll

Den första snön föll idag. Det var inga stora, vackra flingor som långsamt singlade ner och la sig som ett täcke över marken. Det fanns ingenting fridfullt i snön som föll. Som pilar med vassa spetsar sköts de ner från himlen i hopp om att såra någon. En enda. Enträget. Ihärdigt. De träffade henne i ansiktet, färgade huden röd. Attackerade hennes kropp. Letade sig in under den tjocka tröjan. Några tappra soldater fastnade i det stickade garnet och satt där. Utan att smälta. Bara satt, som om de väntade på någonting. En signal kanske. Hon sänkte blicken mot marken för att undvika angreppet.

Hon visste att hon borde gråta. Inte på grund av snön. Men för att hon var varm. Och för att det som mötte henne var kallt. Hon tänkte på allt och ingenting. Tankarna for runt värre än snön omkring. Hon visste tillslut inte vad som var vad. Hon tänkte på vad som hade sagts men kunde inte längre minnas vem som hade sagt vad. Eller varför. ”Du finns, bara du”, hade hon sagt så? Kanske.

Men ingen finns. Egentligen finns ingen, tänkte hon. Inte ens dom som känns. Hon såg upp mot himlen. Grått. Nästan färglöst. Snöpilarna for ner i rasande takt. Träffade hennes blottade ansikte med en nästan overklig precision. Ingenting känns, tänkte hon. Ingenting känns. Och ingenting finns. Inte ens snön som faller.